Näringsliv och företagande
Stål
Stålindustrins framtid i Europa
Dagens EU föddes med stål. Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) bildades efter andra världskriget och blev det första steget mot dagens EU. Mycket har förändrats sedan dess, men stålbranschen är fortfarande viktig för EU:s ekonomi. Den sysselsätter 360 000 människor i 23 medlemsländer och ger oss ett material som används till allt från byggnader till kylskåp.
Utan stålproduktion kan den europeiska industrin inte fungera, eftersom bil-, skepps- och maskinindustrin, försvaret och byggbranschen då skulle behöva köpa sitt stål utomlands till högre priser.
”Från 1951 har EU-projektet grundats på kol och stål. Men efter att EKSG-fördraget löpte ut 2002 har stålsektorn mer eller mindre tvingats sköta sig själv. Det är därför dags att åter rikta blicken mot stålindustrin. Vi behöver stål, inte bara till bil- och byggbranschen, utan även för att dra nytta av våra gröna tillväxtkällor. Stålsektorn är fortfarande en strategisk sektor för Europa, och vi måste med gemensamma krafter övervinna den rådande krisen.”
EU-kommissionen vill ha och behöver en tillräckligt stor stålproduktion i Europa, trots den globala industriella utvecklingen.
EU är fortfarande den näst största stålproducenten i världen, trots att EU:s andel av den globala stålproduktionen sjönk från 22 procent till 12 procent mellan 2001 och 2011. EU:s stålproduktion ligger cirka 17 procent under 2007 års nivåer och upp till en fjärdedel av vår produktionskapacitet utnyttjas inte alls. Många fabriker hotas därför av nedläggning eller har redan tvingats slå igen.
På grund av den ekonomiska krisen är efterfrågan på stål i Europa mycket låg för närvarande. Vi måste vända den utvecklingen.
Med en sund investeringspolitik kan vi hjälpa bil- och byggbranschen som förbrukar cirka 40 procent av den totala stålproduktionen. Kommissionen har föreslagit flera konkreta åtgärder för de båda sektorerna.
Det är också viktigt att se över EU:s klimatpolitik och göra den mer flexibel. EU bör fortsätta att gå i spetsen för den gröna revolutionen. Men klimatarbetet blir inte bättre av att stålproducenterna tvingas flytta till länder utanför EU för att undvika stränga miljö- och skatteregler.
Vår planet skadas av växthusgaser, oavsett varifrån de kommer. Eftersom den globala stålproduktionen ökar, bör vi främja produktionen i Europa där miljön är bättre skyddad än i länder som inte ens har undertecknat FN:s klimatprotokoll. Det kommer att hjälpa vår planet och också bidra till att bekämpa den höga arbetslösheten i Europa.
Vi bör också minska energikostnaderna, som står för upp till 40 procent av ett europeiskt stålverks totala kostnader. Det är en betydligt större andel än i USA, Ryssland, Mellanöstern och Kina.
I juni 2013 lade EU-kommissionen fram en handlingsplan för stålindustrin och man håller nu gradvis på att genomföra de föreslagna åtgärderna.