EU:s sammanhållningspolitik klarade utmaningen under ännu ett ovanligt och svårt år

För ett år sedan, när du gav en intervju för tidningen Panorama, talade vi mycket om covid-19-pandemin och att det i EU var sammanhållningspolitiken som reagerade först på krisen och blev ett instrument för återhämtningen. Kan du berätta om hur det har gått med detta sedan dess?

Visst har sammanhållningspolitiken legat i framkant bland EU:s svarsåtgärder. Vi såg till att medlemsstaterna kunde få fram nästan 23 miljarder euro i oanvända sammanhållningspolitiska resurser – och 13 av de miljarderna blev tillgängliga bara under de första sex månaderna. Dessa nödpengar användes för att köpa in viktig medicinsk utrustning, hålla företagen på fötter under nedstängningarna och förse de värst drabbade med en viss basinkomst. Utan denna kortsiktiga hjälp som möjliggjordes av lagstiftningspaketen CRII och CRII+, som vi kunde sätta in mycket raskt, hade vi fått mycket mer förödande konsekvenser för människor och ekonomier. Vi följde sedan upp med React-EU (återhämtningsstöd för sammanhållning och till Europas regioner), ett av de största programmen inom Next Generation EU, som uppgick till 50,6 miljarder euro i nytt och kompletterande ekonomiskt stöd. Med React-EU fortsatte vi med krisinsatserna och krisreparationsåtgärderna och utökade dem, samtidigt som vi kom över hindren för långsiktig återhämtning genom att stödja projekt som inte bara bemöter krisens konsekvenser utan även investerar i insatser som bidrar till en grön, digital och resilient återhämtning för ekonomin. Slutligen fokuserar vi nu på de olika delarna i Care-paketet – sammanhållningsinsatser för flyktingar i Europa. Där vidtar vi snabbt åtgärder mot konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina, och det är även en förlängd åtgärd mot de fortlöpande effekterna av covid-19-pandemin.

Det för oss direkt över till nästa fråga. I början av det här året, just när världsdelen långsamt höll på att lägga det värsta av pandemin bakom sig, började kriget i Ukraina. Kan du berätta mer i detalj om Care-paketet som du just nämnde?

Miljontals ukrainare har flytt undan Rysslands invasion av deras land och sökt sig trygghet i EU. För att hjälpa medlemsstaterna och regionerna att hantera den inkommande strömmen har kommissionen lagt fram två förslag, som antogs i rekordfart nu i april – dels CARE, dels den utökade förhandsfinansieringen från resurserna i React-EU (som vi informellt kallar för Care 2). Care innehåller målinriktade ändringar av den rättsliga ram som fastställdes för sammanhållningspolitiken 2014–2020, och även ändringar av förordningen om fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt (Fead). På så sätt kan vi finansiera investeringar i infrastruktur, utrustning, produkter och hälsa, och vi får med alla som kommer till EU till följd av Rysslands aggression, oavsett deras status. Hittills har nästan tio miljoner personer anlänt till EU från Ukraina via gränsövergångarna till Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien. Medlemsländerna har finansierat de första mottagningsinsatserna från sina nationella budgetar, med logi, grundläggande hjälp med mat och material, ekonomiskt stöd, hälso- och sjukvårdstjänster, transport, tillgång till arbetsmarknaden, socialt och juridiskt stöd, bidrag till dem som upplåter husrum, utbildning och mycket mer. Jag vill gärna påminna om att efter Care-förslagen kan sådana åtgärder som inletts efter den 24 februari vara berättigade till efterhandsersättning från kommissionen. Men den ryska aggressionen har fått allvarligare breda ekonomiska effekter än vad vi först förutsåg när det inledande Care-paketet utformades. Många berörda parter har uttryckt oro över konkreta svårigheter de haft med att genomföra de investeringar som sammanhållningspolitiken gett stöd till i 2014–2020 års program, och som hämmats kraftigt genom material- och personalbrist. Vi har reagerat skyndsamt genom att anta ett förslag om flexibelt stöd till territorier – Fast-Care. Det är ett förslag med en ytterligare uppsättning flexibla åtgärder för att lyckas slutföra 2014–2020 års investeringscykel och dämpa konsekvenserna för medlemsstaternas budgetar, genom att målinriktat höja förfinansierings- och medfinansieringsnivåerna i förordningen om gemensamma bestämmelser för 2021–2027.

Förutom det omedelbara stödet till dem som flyr från Ukraina ser vi hur konsekvenserna får efterverkningar för alla EU:s invånare, t.ex. i form av den tilltagande energikrisen som blir allt värre. Kan du ge konkreta exempel på vad sammanhållningspolitiken ger för slags stöd på det här särskilt svåra området?

Efter Rysslands invasion av Ukraina antog kommissionen den 8 maj ett meddelande, ”REPowerEU: Gemensamma europeiska åtgärder för säkrare och hållbarare energi till ett mer överkomligt pris”. Tio dagar senare kompletterades meddelandet med konkreta åtgärder, med syftet att göra Europa oberoende av ryska fossila bränslen långt före 2030. Ryssland står för mer än 40 % av EU:s totala gasförbrukning, 27 % av oljeimporten och 46 % av kolimporten, och därför har argumenten för en snabb och ren energiomställning aldrig varit starkare och tydligare. I de åtgärder som görs genom de sammanhållningspolitiska investeringarna är det nu mer än någonsin energibesparingar som gäller, för att hjälpa medlemsstaterna och regionerna att bli av med beroendet av ryska fossila bränslen.

I slutet av året planerar vi att anta en delegerad rättsakt om förenklade kostnadsalternativ. Den blir inriktad på energieffektivitet och förnybar energi, och genom den kan myndigheterna snabbare gå vidare med återbetalningen av investeringar kring detta. Tillsammans med medlemsstaterna och regionerna arbetar vi med programmen för perioden 2021–2027, för att kunna bygga vidare på tidigare investeringar och bidra ytterligare till ett rent, säkert och prisvärt energisystem i EU. Sammanhållningspolitiken spelar en viktig roll för att snabba på investeringarna i ny förnybar teknik. Men den kan göra ännu mer, t.ex. genom att stödja ytterligare investeringar i havsbaserad energi, innovation inom mogna förnybara energikällor som solkraft eller landbaserad vindkraft, biometan och förnybart baserad vätgas – inklusive förvaringsaspekterna.

Vi behöver utveckla EU-omfattande värdekedjor och stärka dem som redan finns i viktiga sektorer som vätgas, batterier, solkraft eller förnybar energi till havs. Industri- och energiomställningarna utgör en utmaning, men samtidigt också en oerhörd möjlighet, och de två behöver gå hand i hand. Vi har sett många värdefulla planer på den här punkten för 2021–2027 års program, inte minst de som har med vätgas att göra. Men det finns utrymme för ytterligare åtgärder, och jag vill uppmuntra alla myndigheter och berörda parter att göra mer med det stöd vi har tillgängligt, däribland det för smarta specialiseringsstrategier och interregionala innovationsinstrument.

Vi behöver också fokusera på människorna och förvaltningen, och i synnerhet den kapacitet och expertis som finns i administrationerna och i den privata sektorn, för att utforma och genomföra de projekt som behövs. I REPowerEU-paketet har vi föreslagit att starta ett särskilt stödinstrument för tekniskt bistånd till regionala och lokala energiorgan. Vi skulle gärna vilja arbeta med förvaltande myndigheter som har erfarenhet av detta, och även med andra som är villiga att vidare utforska och utveckla sådana organ.

Några konkreta exempel är att vi också nu under hela sommaren har inlett ett antal initiativ och finansiella instrument för att ge konkret stöd till att bekämpa energikrisen på alla fronter. Vi har t.ex. programmet Innovativa åtgärder i städerna, som startades för att städer ska kunna testa nya och obeprövade lösningar på storstadens utmaningar. Där finns mycket innovativa projekt om energiomställning och energifattigdom. I Göteborg, Paris och Viladecans (Barcelona) finns sådana projekt där man uppmuntrar till beteendeförändringar, lokala samhällsmetoder och användning av koldioxidsnål teknik som t.ex. naturbaserade lösningar för uppvärmning och kylning av byggnader och stadsdelar. Många städer som är med på Innovativa åtgärder i städerna finns också med bland de 100 som ingår i uppdraget för klimatneutrala och smarta städer. Vi har också lanserat Fi-kompassmodellen, som byggts ut av GD Regional- och stadspolitik och Europeiska investeringsbanken, och som erbjuder en attraktiv kombination av bidrag och finansiella instrument på energieffektivitetsområdet. Den kommer att bidra till fler ingående renoveringar, samtidigt som den också gör priserna mer överkomliga för låginkomsthushåll i energifattigdom.

Med den inflationseffekt vi fått på grund av kriget och återhämtningen efter pandemin, vad gör kommissionen för att bemöta de svårigheter som höjda priser i olika sektorer medför för de sammanhållningspolitiska projekten?

Vi är medvetna om att medlemsstaterna med anledning av den allmänt höga inflationen har svårt att genomföra de sammanhållningspolitiska projekten, i synnerhet i byggnadssektorn. Kommissionen har utfärdat vägledningsdokument om hur man handskas med stigande energipriser, upphandlingsproblem och stödberättigande kostnader för större projekt. De nationella myndigheterna får ändra de stödbelopp som fastställts i bidragsavtalen man ingått med stödmottagarna, så att de kan ta hänsyn till förändrade omständigheter (även för större projekt), så länge de aktuella EU-reglerna och nationella reglerna följs. Det är medlemsstaternas och de upphandlande myndigheternas ansvar att hantera bidragsavtalen och de pågående kontrakten från fall till fall.

Mer grundläggande föreslår vi genom Fast-Care att det ska bli mycket lättare att under 2021–2027 fortsätta och slutföra projekt som inleddes under programmen för 2014–2020. På så sätt bör man i projekten kunna ta hänsyn både till förseningar p.g.a. brist och till prisökningar.

Tillbaka till utgångspunkten då: vad tycker du att regional- och stadsutvecklingspolitiken mest omedelbart ska prioritera de kommande månaderna?

Först vill jag åter igen hänvisa till Fast-Care, som förväntas bli godkänt av medlagstiftarna i oktober. Ju tidigare paketet blir antaget, desto snabbare får medlemsstaterna den extra flexibiliteten och stödet för att möta dagens svåra omständigheter. Lika viktigt är att vi vill få alla partnerskapsavtal och program för 2021–2027 färdigantagna. Vi har hittills antagit 19 partnerskapsavtal med 19 medlemsstater, till ett värde av ca 330 miljarder euro, för att stödja ett grönt, digitalt, socialt och bättre sammankopplat Europa under de kommande åren. Vi har även antagit ca 100 finansieringsprogram, och det är en viktig milstolpe – men det är 290 kvar. Alla program måste vara antagna i slutet av 2022; i annat fall fryser 2022 års tilldelning inne. Vi kommer att jobba dygnet runt ihop med de förvaltande myndigheterna för att komma i mål före årsskiftet.

Det är också andra viktiga politiska initiativ på gång, främst med det kommande meddelandet som tar upp situationen med att regionerna tappar talanger. En första regional översikt håller på att utarbetas. När den har lanserats blir det fler sådana årliga översikter, som ger en kortfattad bild av hur vi ligger till med sammanhållningen i EU regionalt. På så sätt kan vi i en föränderlig och oförutsägbar miljö se till att vi har det fortlöpande politiska fokus vi behöver ha på sammanhållningens utmaningar. I annat fall skulle det vara begränsat till de år då det kommer ut sammanhållningsrapporter.

Slutligen är det också redan dags att förbereda sig för framtiden, och kommissionär Elisa Ferreira håller på att upprätta en reflektionsgrupp så att vi blir vassare på att avgöra vilka utmaningar som sammanhållningspolitiken främst behöver ta upp efter 2027.