Archive:Energiproduktion och import

Data från juni 2017. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: december 2018. Den engelska versionen är nyare.

Tabell 1: Energiproduktion, 2005 och 2015
(miljoner ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

Diagram 1: Produktion av primärenergi, EU-28, 2015
(i procent av totalen, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a) och (nrg_107a)

Diagram 2: Utveckling av produktionen av primärenergi (per bränsletyp), EU-28, 2005–2015
(2005 = 100, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

Tabell 2: Nettoimport av primärenergi, 2005–2015
Källa: Eurostat (nrg_100a) och (demo_pjan)

Tabell 3: Huvudsakligt ursprung för importen av primärenergi, EU-28, 2005–2015
(i procent av importen från länder utanför EU-28)
Källa: Eurostat (nrg_122a), (nrg_123a) och (nrg_124a)

Diagram 3: Energiberoende, EU-28, 2005–2015
(i procent av nettoimporten för inhemsk bruttoförbrukning och bunkrar, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a), (nrg_102a) och (nrg_103a)

Diagram 4: Energiberoende – alla produkter, 2005 och 2015
(i procent av nettoimporten för inhemsk bruttoförbrukning och bunkrar, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (tsdcc310)

Europeiska unionens (EU) beroende av importerad energi, särskilt olja och på senare tid även gas, utgör bakgrunden till EU:s politik för en tryggad energiförsörjning. I denna artikel undersöks produktionen av primärenergi inom EU och EU:s ökade beroende av energiimport från länder utanför EU till följd av underskottet av produktion i förhållande till förbrukning. Mer än hälften (54,0 %) av den inhemska bruttoenergiförbrukningen i EU-28 baserades på importerade produkter under 2015.

Viktigaste statistiska resultaten

Primärproduktion

Produktionen av primärenergi i EU-28 uppgick till 767 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) under 2015 – se tabell 1. Detta var 0,8 % mindre än föregående år och innebar att de senaste årens allmänna nedåtgående tendens fortsatte, med undantag för 2010 då produktionen återhämtade sig efter en relativt kraftig minskning av energiproduktionen under 2009, vilket sammanföll med den finansiella och ekonomiska krisen. Sett över en längre period var produktionen av primärenergi i EU-28 15,2 % lägre år 2015 än vad den var tio år tidigare. Den allmänna nedåtgående tendensen inom produktionen i EU-28 kan åtminstone delvis förklaras av att råmaterialen håller på att ta slut och/eller att producenterna anser att utvinningen av de begränsade resurserna inte är lönsam.

Under 2015 var Frankrike det EU-land som hade den högsta produktionsnivån av primärenergi, med en andel på 17,8 % av den sammanlagda produktionen för hela EU-28, följt av Tyskland (15,6 %) och Storbritannien (15,4 %). De största skillnaderna jämfört med tio år tidigare var de minskade andelarna för Storbritannien och Danmark med 7,1 respektive 1,4 procentenheter, och ökningen av Frankrikes och Italiens andelar med 2,8 respektive 1,4 procentenheter. De relativa andelarna för övriga medlemsstater varierade inte med mer än +/– 1 procentenhet. Förutom Storbritannien och Danmark var Nederländerna, Belgien och Litauen de enda medlemsstater vars andelar minskade under den aktuella perioden.

I absoluta tal ökade produktionsnivån av primärenergi i hälften av EU-länderna under de tio åren fram till 2015. Den största produktionsökningen noterades i Italien (en ökning med 5,9 Mtoe), följt av Spanien (3,4 Mtoe), Österrike (2,2 Mtoe), Portugal och Estland (båda 1,7 Mtoe). Produktionen av primärenergi i Storbritannien minskade däremot med så mycket som 85,7 Mtoe, och även Tyskland (–17,0 Mtoe), Danmark (–15,1 Mtoe), Nederländerna (–14,9 Mtoe) och Polen (–10,5 Mtoe) rapporterade minskningar på mer än 10,0 Mtoe.

Produktionen av primärenergi i EU-28 var under 2015 fördelad på en rad olika energikällor. Kärnenergi stod för den största andelen (28,9 % av den sammanlagda produktionen). Dess betydelse var särskilt stor i Frankrike, där kärnenergin stod för mer än fyra femtedelar (82,5 %) av den nationella produktionen av primärenergi, medan denna andel var knappt två tredjedelar (65,0 %) i Belgien och drygt tre femtedelar (62,6 %) i Slovakien. På andra håll var andelen kärnenergi mindre än hälften av den totala primärproduktionen, och i 14 EU-länder utgjorde kärnkraften ingen energikälla alls. Den tyska regeringen har tillkännagett sin avsikt att stänga alla kärnreaktorer senast år 2022.

År 2014 var mer än en fjärdedel (26,7 %) av den sammanlagda produktionen av primärenergi i EU-28 baserad på förnybara energikällor, medan andelen fasta bränslen (18,9 %, främst kol) låg precis under en femtedel och andelen naturgas något lägre (14,0 %). Råolja (9,8 %) var den enda övriga betydande primära energikällan (se diagram 1).

Produktionen av primärenergi baserad på förnybara energikällor ökade mer än något annat energislag, och denna ökning var relativt enhetlig under perioden 2005–2015, med en liten nedgång i produktionen under 2011 (se diagram 2). Under denna tioårsperiod ökade produktionen från förnybara källor med 71,0 % och ersatte i viss mån annan energiproduktion. Överlag minskade produktionsnivåerna för de andra energikällorna däremot. De största minskningarna redovisades för råolja (–43,9 %), naturgas (–43,5 %) och fasta bränslen (–25,7 %), medan minskningen av kärnenergi uppgick till mer blygsamma 14,1 %.

Import

Den minskade primära produktionen av stenkol, brunkol, råolja, naturgas, och på senare tid även kärnenergi, har lett till en situation där EU i allt högre grad har blivit beroende av import av primärenergi för att tillgodose efterfrågan. Denna situation har emellertid stabiliserats i efterdyningarna av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Under 2015 översteg importen av primärenergi inom EU-28 exporten med omkring 902 miljoner ton oljeekvivalenter. Överlag var de största nettoimportörerna av primärenergi de mest befolkade EU-länderna, med undantag av Polen (som fortfarande har vissa inhemska reserver av kol). År 2005 var Danmark den enda nettoexportören av primärenergi bland EU-länderna, men år 2013 importerade Danmark mer energi än landet exporterade och det finns därför inte längre något EU-land som är nettoexportör av energi (se tabell 2). I förhållande till folkmängden var Luxemburg, Malta och Belgien de största energiimportörerna 2015.

Ursprungsländerna för energiimporten till EU-28 har förändrats något under de senaste åren. Ryssland har dock behållit sin ställning som största leverantör av råolja och naturgas (även om landets andel minskat något) och har även blivit ledande leverantör av fasta bränslen (se tabell 3).

Under 2015 kom 25,8 % av importen av fasta bränslen till EU-28 från Ryssland, som 2006 gick förbi Sydafrika som den viktigaste leverantören av fasta bränslen. Rysslands andel av importen av fasta bränslen till EU-28 ökade gradvis från 20,2 % under 2005 till en relativ topp på 26,2 % under 2009, för att sedan falla snabbt under 2010 och därefter åter stiga till 25,9 % under 2013. Andelen har därefter legat närmast oförändrad under de följande två åren. Mellan 2005 och 2015 mer än fördubblades importen av fasta bränslen till EU-28 från Colombia och USA. Colombias andel av den totala importen ökade från 10,0 % till 21,3 % och USA:s från 6,5 % till 14,0 %. Den andel som importerades från Sydafrika, som fram till 2005 stått för den största andelen av importen av fasta bränslen till EU-28 (21,4 % av den totala importen), minskade däremot till 6,9 % år 2011 och stabiliserades därefter.

Ryssland var också den viktigaste leverantören av råolja till EU-28. Landets andel uppgick till 30,5 % år 2005 och ökade gradvis till en högsta nivå på 32,8 % under 2011 innan den föll till 27,7 % under 2015. Under samma period skedde en relativt långsam minskning av importen till EU-28 av råolja från Norge, vars andel minskade från 15,6 % år 2005 till 11,4 % år 2015. De relativa andelarna av importen av råolja till EU-28 från Azerbajdzjan (mer än fyrdubblad), Irak (en ökning med 3,7 gånger), Angola (en ökning med 3,5 gånger) och Nigeria (en ökning med 2,7 gånger) ökade snabbt mellan 2005 och 2015.

Importen av naturgas till EU-28 från Ryssland minskade däremot från 34,6 % till 26,8 % mellan 2005 och 2010. Denna utveckling vändes dock och en relativ topp på 32,4 % noterades 2013, varefter andelen minskade något till strax under 30,0 %. Under de tio år som visas i tabell 3 förblev Norge den näst största leverantören för EU:s import av naturgas, och landets andel ökade från nästan en femtedel (20,2 % år 2005) till mer än en fjärdedel (25,9 % år 2015). Den andel naturgas som importerades till EU-28 från Algeriet halverades nära nog mellan 2005 och 2015, medan den andel som importerades från Qatar nästan femdubblades.

EU:s primära energiförsörjning kan hotas om en stor del av importen koncentreras till relativt få handelspartner. År 2015 kom nästan två tredjedelar (64,1 %) av importen av naturgas till EU-28 från Ryssland, Norge och Algeriet. En liknande analys visar att 61,0 % av importen av fasta bränslen kom från Ryssland, Colombia och USA. Importen av råolja var något mindre koncentrerad till de främsta leverantörerna, då Ryssland, Norge och Nigeria stod för 47,1 % av importen till EU-28.

Beroendet av importerad energi i EU-28 ökade från strax över 40 % av bruttoenergiförbrukningen 1990 till 54,0 % år 2015 (se diagram 3). Sedan 2004 har nettoimporten av energi i EU-28 varit större än primärproduktionen. Med andra ord stod nettoimporten för mer än hälften av den inhemska bruttoenergiförbrukningen i EU-28 och energiberoendet översteg 50,0 %.

Siffrorna för 2015 visar att graden av energiberoende har minskat något efter att ha nått en relativ topp på 54,5 % år 2008. Trots detta steg energiberoendet med 0,9 procentenheter mellan 2013 och 2015. En närmare granskning visar att graden av energiberoende var högst i fråga om råolja (88,8 %) och naturgas (69,1 %), medan de senaste tillgängliga uppgifterna för fasta bränslen visar på ett energiberoende på 42,8 %.

Under det senaste årtiondet (2005–2015) ökade EU:s beroende av import från länder utanför EU snabbare för naturgas (12,0 procentenheter) än för råolja (6,4 procentenheter) och fasta bränslen (3,4 procentenheter).

Eftersom Danmark inte längre var nettoexportör blev landets grad av energiberoende positiv under 2013, vilket fortfarande gällde under 2014 och 2015 precis som för alla andra EU-länder (se diagram 4). De lägsta graderna av energiberoende rapporterades under 2015 i Estland, Danmark, Rumänien och Polen (de enda EU-länder som rapporterade grader av beroende under 30,0 %). Cypern, Malta och Luxemburg var (nästan) helt beroende av import av primärenergi, med beroendegrader på mer än 90,0 %.

En analys av utvecklingen mellan 2005 och 2015 visar att Danmark, Storbritannien, Litauen, Nederländerna och Polen ökade sitt beroende av importerad energi för att tillgodose sin inhemska bruttoförbrukning. Utvecklingen beror i huvudsak på en minskad produktion av primärenergi (som hänger ihop med att råvarorna är på väg att ta slut). Ett ökat beroende, om än mindre markant, konstaterades också i Belgien, Tjeckien, Grekland och Tyskland. Alla övriga EU-länder rapporterade ett minskat energiberoende mellan 2005 och 2015, och den snabbaste förändringen registrerades i Estland, där beroendegraden sjönk från 26,1 % till 7,4 %. Beroendegraden minskade också med mer än 10,0 procentenheter i Lettland, Bulgarien, Portugal, Österrike och Rumänien på grund av en kombination av ökad energieffektivitet och/eller en förändrad energimix för att främja primärproduktion baserad på förnybara energikällor.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Energiprodukter som utvinns eller tillvaratas direkt från naturresurser kallas primära energikällor, medan energiprodukter som framställs av primära energikällor i omvandlingsanläggningar kallas härledda energiprodukter. Produktionen av primärenergi omfattar nationell produktion av primära energikällor och sker när naturresurser utnyttjas, till exempel i kolgruvor, på råoljefält, i vattenkraftverk eller under framställning av biobränslen. När förbrukningen överstiger produktionen av primärenergi måste underskottet täckas med import av primära energikällor eller härledda energiprodukter.

Den värme som alstras i en reaktor till följd av kärnklyvning betraktas som primärproduktion av kärnvärme, även kallad kärnenergi. Den beräknas antingen på grundval av den faktiska värme som produceras eller baserat på rapporterad bruttoelproduktion och kärnkraftverkets termiska verkningsgrad. Primärproduktion av stenkol och brunkol utgörs av bränslemängder som utvinns eller framställs, beräknat efter eventuella processer för avlägsnande av inert material.

Omvandling av energi från en form till en annan, såsom el eller värme från värmekraftverk eller koksproduktion från koksugnar, betraktas inte som primärproduktion.

Nettoimporten beräknas som mängden import minus motsvarande exportmängd. Import utgörs av all energi som förs in på ett nationellt territorium, exklusive transitmängder (särskilt genom gas- och oljeledningar). Export omfattar på motsvarande sätt alla mängder energi som exporteras från det nationella territoriet.

Sammanhang

Energitrygghet

Mer än hälften av energin i EU-28 kommer från länder utanför EU och denna andel har i allmänhet ökat under de senaste årtiondena (även om det finns vissa belägg som tyder på att beroendegraden har stabiliserats på senare år). En stor del av den energi som importeras till EU kommer från Ryssland, vars tvister med transitländer har utgjort ett hot mot leveranserna under de senaste åren. Oron beträffande hur trygga energileveranserna från Ryssland verkligen är ökade ytterligare genom konflikten i Ukraina. Nya åtgärder för olje- och gasmarknaden har vidtagits för att säkerställa att alla parter vidtar effektiva åtgärder för att förhindra och begränsa följderna av eventuella försörjningsavbrott. Samtidigt har även samarbetsmekanismer för EU-länderna inrättats så att de effektivt ska kunna hantera eventuella omfattande avbrott i olje- eller gasförsörjningen. Dessutom har en samordningsmekanism inrättats så att EU-länderna omedelbart kan agera gemensamt vid nödsituationer.

I november 2010 antog Europeiska kommissionen initiativet Energi 2020: En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad (KOM(2010) 639 slutlig). I strategin definieras prioriteringar för energipolitiken under en tioårsperiod och den innehåller förslag till åtgärder för att hantera en rad olika utmaningar, såsom att skapa en marknad med konkurrensutsatta priser och trygg energiförsörjning, att främja en ledande roll inom teknik och att förhandla effektivt med internationella partner (t.ex. sträva efter goda förbindelser med EU:s externa leverantörer av energi och energitransitländer). Detta arbete har utvecklats ytterligare genom en energistrategi för 2030, 2030 energy strategy (på engelska), som ger en ram för klimat- och energipolitiken fram till år 2030, och en färdplan för energi fram till 2050, 2050 energy roadmap (på engelska), där det fastställs ett långsiktigt mål för att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med 80–95 % senast år 2050.

Via portalen om energigemenskapen, Energy Community (på engelska), inrättad i oktober 2005, arbetar EU även för att integrera grannländerna i EU:s inre marknad för energi. En bred blandning av energikällor och många olika leverantörer, transportrutter och transportmekanismer är bidragande faktorer som var för sig kan spela en viktig roll för att trygga energiförsörjningen. Flera olika initiativ pågår för att t.ex. anlägga gasledningar mellan Europa och dess grannländer i öst och syd. Bland projekten finns Nord Stream (mellan Ryssland och EU via Östersjön), som togs i drift i november 2011, och den transadriatiska gasledningen (som förbinder Turkiet med Italien via Grekland och Albanien för att transportera gas från området kring Kaspiska havet till EU). Att bygga upp tillförlitliga partnerskap med leverantörs-, transit- och konsumentländer anses vara ett av sätten för att minska de risker som uppstår i samband med EU:s energiberoende, och i september 2011 antog kommissionen meddelandet EU:s energipolitik: Samarbete med partner utanför våra gränser (KOM(2011) 539 slutlig).

För att bemöta den fortsatta oron för EU:s beroende av importerad energi lanserade kommissionen i maj 2014 sin strategi för energitrygghet (på engelska; COM(2014) 330 final) som har som mål att säkerställa ett stabilt och brett utbud av energi. Utöver kortsiktiga åtgärder beträffande effekterna av en stoppad rysk gasimport eller ett avbrott i importen genom Ukraina togs långsiktiga utmaningar på energiförsörjningsområdet upp i strategin. Där föreslogs även åtgärder inom fem olika områden, vilket inbegriper att öka energiproduktionen i EU och diversifiera leverantörsländerna och rutterna, och att tala med en enda röst när det gäller extern energipolitik. Under 2015 offentliggjorde Europeiska kommissionen meddelandet En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik (COM(2015) 80 final), där det betonades att en viktig aspekt för att kunna säkerställa energitrygghet (särskilt på gasområdet) är att avtalen om köp av energi från tredjeländer till fullo följer EU-lagstiftningen. Det följdes i februari 2016 av kommissionens förslag till nya regler om trygg gasförsörjning i EU (COM(2016) 52 final) och nya regler för energiavtal mellan EU och länder utanför EU (COM(2016) 53 final).