Archive:Energiproduktion och import

Uppgifter från juli 2018.

Planerad uppdatering av artikeln: December 2019.

Highlights

Produktionen av primärenergi i EU var 15 % lägre under 2016 än vad den var tio år tidigare.

Ryssland var den största leverantören av råolja, naturgas och fasta bränslen år 2016.

Development of the production of primary energy (by fuel type), EU-28, 2006-2016

Europeiska unionens (EU) beroende av importerad energi, särskilt olja och på senare tid gas, utgör bakgrunden till EU:s politik för en tryggad energiförsörjning. I denna artikel undersöks produktionen av primärenergi inom EU och EU:s ökade beroende av energiimport från länder utanför EU till följd av underskottet av produktion i förhållande till förbrukning. Faktum är att över hälften (53,6 %) av EU-28:s inhemska bruttoenergiförbrukning under 2016 kom från importerade källor.

Full article

Produktionen av primärenergi minskade mellan 2006 och 2016

Produktionen av primärenergi i EU-28 uppgick till 755 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) under 2016 – se tabell 1. Detta var 1,6 % mindre än föregående år och innebär att de senaste årens allmänna nedåtgående tendens fortsatte, med undantag för 2010 då produktionen återhämtade sig efter en relativt kraftig minskning av energiproduktionen under 2009, vilket sammanföll med den finansiella och ekonomiska krisen Sett över en längre period var produktionen av primärenergi i EU-28 14,7 % lägre år 2016 än vad den var tio år tidigare. Den allmänna nedåtgående tendensen inom produktionen i EU-28 kan åtminstone delvis förklaras av att råmaterialen håller på att ta slut och/eller att producenterna anser att utvinningen av de begränsade resurserna inte är lönsam.

Under 2016 var Frankrike det EU-land som hade den högsta produktionsnivån av primärenergi, med en andel på 17,3 % av den sammanlagda produktionen för hela EU-28, följt av Storbritannien (15,8 %) och Tyskland (15,3 %). De största skillnaderna jämfört med tio år tidigare var de minskade andelarna för Storbritannien och Danmark med 5,1 respektive 1,3 procentenheter samt ökningen av Frankrikes och Italiens andelar med 2,1 respektive 1,1 procentenheter. De relativa andelarna för övriga EU-länder varierade inte med mer än +/-1,0 procentenheter. Förutom Storbritannien och Danmark var Nederländerna, Tyskland, Grekland, Tjeckien och Litauen de enda EU-länder vars andelar minskade under den aktuella perioden.

I absoluta tal ökade produktionsnivån av primärenergi i 15 av 28 EU-länder under de senaste elva åren fram till 2016. Den största produktionsökningen noterades i Italien (en ökning med 3,7 Mtoe), följt av Spanien (2,8 Mtoe), Irland (2,5 Mtoe), Österrike (2,4 Mtoe) och Sverige (2,3 Mtoe). Produktionen av primärenergi i Storbritannien minskade däremot med så mycket som 66,0 Mtoe, och även Tyskland (-22,8 Mtoe), Nederländerna (-15,3 Mtoe), Danmark (-14,4 Mtoe) och Polen (-10,4 Mtoe) rapporterade minskningar på mer än 10,0 Mtoe.

Tabell 1: Energiproduktion, 2006 och 2016
(miljoner ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

Produktionen av primärenergi i EU-28 var under 2016 fördelad på en rad olika energikällor. Kärnenergi stod för den största andelen (28,7 % av den sammanlagda produktionen). Dess betydelse var särskilt stor i Frankrike, där kärnenergin stod för nästan 80 % av den nationella produkten av primärenergi, medan denna andel var exakt tre fjärdedelar i Belgien och drygt tre femtedelar i Slovakien (62,3 %). På andra håll var andelen kärnenergi mindre än hälften av den totala primärproduktionen, och i hälften av EU-länderna utgjorde kärnkraften ingen energikälla alls. Den tyska regeringen har tillkännagett sin avsikt att stänga alla kärnreaktorer senast år 2022.

År 2016 var mer än en fjärdedel (27,9 %) av den sammanlagda produktionen av primärenergi i EU-28 baserad på förnybara energikällor, medan andelen fasta bränslen (17,5 %, främst kol) låg precis under en femtedel och andelen naturgas något lägre (14,2 %). Råolja (9,8 %) Råolja var den enda övriga betydande primära energikällan (se diagram 1).

Diagram 1: Produktion av primärenergi, EU-28, 2016
(i procent av totalen, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a) och (nrg_107a)

Produktionen av primärenergi baserad på förnybara energikällor i EU-28 ökade mer än något annat energislag, och denna ökning var relativt enhetlig under perioden 2006–2016, med en liten nedgång i produktionen 2011 (se diagram 2). Under denna elvaårsperiod ökade produktionen från förnybara källor med 66,5 %, och ersatte i viss mån annan energiproduktion. Överlag minskade produktionsnivåerna för de andra energikällorna däremot. De största minskningarna redovisades för råolja (-41,2 %), naturgas (-39,0 %) och fasta bränslen (-30,8 %), medan minskningen av kärnenergi uppgick till mer blygsamma 15,2 %.

Diagram 2: Utveckling av produktionen av primärenergi (per bränsletyp), EU-28, 2006–2016
(2006 = 100, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

EU och dess medlemsstater är alla nettoimportörer av energi

Den minskade primära produktionen av stenkol, brunkol, råolja, naturgas, och på senare tid även kärnenergi, har lett till en situation där EU i allt högre grad har blivit beroende av import av primärenergi för att tillgodose efterfrågan. Denna situation har emellertid stabiliserats i efterdyningarna av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Under 2016 översteg importen av primärenergi inom EU-28 exporten med omkring 904 miljoner ton oljeekvivalenter. Överlag var de största nettoimportörerna av primärenergi de mest befolkade EU-länderna, med undantag för Polen (som fortfarande har vissa inhemska reserver av kol). År 2006 var Danmark den enda nettoexportören av primärenergi bland EU-länderna, men år 2013 importerade Danmark mer energi än landet exporterade och det finns därför inte längre något EU-land som är nettoexportör av energi (se tabell 2). I förhållande till folkmängden var Luxemburg, Malta och Belgien de största energiimportörerna 2016.

Tabell 2: Nettoimport av primärenergi, 2006–2016
Källa: Eurostat (nrg_100a) and (demo_pjan)

Ursprungsländerna för energiimporten till EU-28 har förändrats något under de senaste åren. Ryssland har dock behållit sin ställning som största leverantör av råolja och naturgas (även om landets andel minskat något) och har även blivit ledande leverantör av fasta bränslen (se tabell 3).

Tabell 3: Tabell 3: Huvudsakligt ursprung för importen av primärenergi, EU-28, 2006–2016
(% i procent av importen från länder utanför EU-28)
Källa: Eurostat (nrg_122a), (nrg_123a) och (nrg_124a)

Under 2016 kom 30,2 % av importen av fasta bränslen till EU-28 från Ryssland, som 2006 gick förbi Sydafrika som den viktigaste leverantören av fasta bränslen. Rysslands andel av EU-28:s import av fasta bränslen uppgick till en första relativ topp på 30,0 % under 2009, för att sedan falla snabbt under 2010 och därefter åter stiga till 28,8 % under 2013. Andelen har därefter legat närmast oförändrad under de följande två åren och nått en topp under 2016. Mellan 2006 och 2016 fördubblades importen av fasta bränslen till EU-28 från Colombia, där andelen av den totala importen ökade från 11,7 % till 23,4 %. Den andel som importerades från Sydafrika, som fram till 2006 stått för den näst största andelen av importen av fasta bränslen till EU-28 (23,1 % av den totala importen) minskade däremot till 5,1 % under 2016.

Ryssland var också den viktigaste leverantören av råolja till EU-28. Landets andel uppgick till 33,8 % år 2006 och svängde mellan 34,8 % (som också var den högsta andelen som noterades 2011) och 29,1 % (den lägsta andelen som noterades 2015). År 2016 uppgick andelen till 31,9 %. Under samma period skedde en relativt långsam minskning av importen till EU-28 av råolja från Norge, vars andel minskade från 15,4 % år 2006 till 12,4 % år 2016. De relativa andelarna av importen av råolja till EU-28 från Irak (en ökning med 2,8 gånger) och Azerbajdzjan (en ökning med 2,0 gånger) och Nigeria (en ökning med 1,6 gånger) ökade snabbt mellan 2006 och 2016.

Importen av naturgas till EU-28 från Ryssland minskade däremot från 39,3 % till 31,9 % mellan 2006 och 2010. Denna utveckling vändes dock och en relativ topp på 41,1 % noterades 2013, varefter andelen minskade något till strax under 40,0 %. Under de elva år som visas i tabell 3, förblev Norge den näst största leverantören för EU:s import av naturgas, med en andel som minskade från mer än en fjärdedel (25,9 % under 2006) till strax under en fjärdedel (24,8 % 2016). Den andel naturgas som importerades till EU-28 från Nigeria och Libyen halverades mellan 2006 och 2016, medan den andel som importerades från Qatar steg (en ökning med 3,2 gånger).

EU:s primära energiförsörjning kan hotas om en stor del av importen koncentreras till relativt få handelspartner. År 2016 kom mer än tre fjärdedelar (77,1 %) av importen av naturgas till EU-28 från Ryssland, Norge och Algeriet. En liknande analys visar att mer än två tredjedelar (68,2 %) av importen av fasta bränslen kom från Ryssland, Colombia och Australien. Importen av råolja var något mindre koncentrerad till de främsta leverantörerna, då Ryssland, Norge och Irak stod för 52,6 % av importen till EU-28.

Mer än hälften av energiberoendet i EU-28 täcks av importerad energi

Beroendet av importerad energi i EU-28 ökade från strax över 40 % av bruttoenergiförbrukningen 1990 till 53,6 % år 2016 (se diagram 3). Sedan 2004 har nettoimporten av energi i EU-28 varit större än primärproduktionen. Med andra ord stod nettoimporten för mer än hälften av den inhemska bruttoenergiförbrukningen i EU-28 och energiberoendet översteg 50,0 %.

År 2016 stod graden av energiberoende på samma nivå som det gjorde 2006 (53,6 %). Vissa förändringar noterades under denna period: en relativ topp på 54,5 % noterades 2008, medan 52,7 % var det lägsta noterade beroendet 2010. En närmare granskning visar att graden av energiberoende 2016 var högst i fråga om råolja (87,8 %) och naturgas (70,4 %), medan de senaste tillgängliga uppgifterna för fasta bränslen visar på ett energiberoende på 40,2 %.

Diagram 3: Energiberoende, EU-28, 2006–2016
(% av nettoimporten för inhemsk bruttoförbrukning och bunkrar, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a), (nrg_102a) och (nrg_103a)

Mellan 2006 och 2016 ökade EU:s beroende av import från länder utanför EU snabbare för naturgas (11,1 procentenheter) än för råolja (3,9 procentenheter). Beroendet av fasta bränslen under samma period minskade med 1,4 procentenheter.

Eftersom Danmark inte längre var nettoexportör blev landets grad av energiberoende positiv under 2013, vilket fortfarande gällde under 2016 precis som för alla andra EU-länder (se diagram 4). De lägsta graderna av energiberoende rapporterades under 2016 i Estland, Danmark, Rumänien och Polen. Malta, Cypern och Luxemburg var (nästan) helt beroende av import av primärenergi, med beroendegrader på mer än 96,0 %.

En analys av utvecklingen mellan 2006 och 2016 visar att Danmark, Storbritannien, Litauen, Nederländerna och Polen ökade sitt beroende av importerad energi för att tillgodose sin inhemska bruttoförbrukning. Utvecklingen beror i huvudsak på en minskad produktion av primärenergi (som hänger ihop med att råvarorna är på väg att ta slut). Ett ökat beroende, om än mindre markant, konstaterades också i Belgien, Tjeckien, Grekland, Tyskland och Malta. Alla övriga EU-länder rapporterade ett minskat energiberoende mellan 2006 och 2016, och den snabbaste förändringen registrerades i Estland, där beroendegraden sjönk från 29,2 % till 6,8 %. Beroendegraden minskade också med mer än 10,0 procentenheter i Irland, Lettland, Portugal och Österrike på grund av en kombination av ökad energieffektivitet och/eller en förändrad energimix för att främja primärproduktion baserad på förnybara energikällor.

Diagram 4: Energiberoende – alla produkter, 2006 och 2016
(i procent av nettoimporten för inhemsk bruttoförbrukning och bunkrar, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (t2020_rd320)

Källuppgifter för tabeller och grafer

Energiproduktion och import: tabeller och diagram (på engelska)

Källuppgifter

Energy Energiprodukter som utvinns eller tillvaratas direkt från naturresurser kallas primära energikällor, medan energiprodukter som framställs av primära energikällor i omvandlingsanläggningar kallas härledda energiprodukter. Produktionen av primärenergi omfattar nationell produktion av primära energikällor och sker när naturresurser utnyttjas, till exempel i kolgruvor, på råoljefält, i vattenkraftverk eller under framställning av biobränslen. När förbrukningen överstiger produktionen av primärenergi måste underskottet täckas med import av primära energikällor eller härledda energiprodukter.

Den värme som alstras i en reaktor till följd av kärnklyvning betraktas som primärproduktion av kärnvärme, även kallad kärnenergi. Den beräknas antingen på grundval av den faktiska värme som produceras eller baserat på rapporterad bruttoelproduktion och kärnkraftverkets termiska verkningsgrad. Primärproduktion av stenkol och brunkol utgörs av bränslemängder som utvinns eller framställs, beräknat efter eventuella processer för avlägsnande av inert material.

Omvandling av energi från en form till en annan, såsom el eller värme från värmekraftverk eller koksproduktion från koksugnar, betraktas inte som primärproduktion.

Nettoimporten beräknas som mängden import minus motsvarande exportmängd. Import utgörs av all energi som förs in på ett nationellt territorium, exklusive transitmängder (särskilt genom gas- och oljeledningar). Export omfattar på motsvarande sätt alla mängder energi som exporteras från det nationella territoriet.

Sammanhang

Mer än hälften av energin i EU-28 kommer från länder utanför EU och denna andel har i allmänhet ökat under de senaste årtiondena (även om det finns vissa belägg som tyder på att beroendegraden har stabiliserats på senare år). En stor del av den energi som importeras till EU kommer från Ryssland, vars tvister med transitländer har utgjort ett hot mot leveranserna under de senaste åren. Oron beträffande hur trygga energileveranserna från Ryssland verkligen är ökade ytterligare genom konflikten i Ukraina. Nya åtgärder för olje- och gasmarknaden har vidtagits för att säkerställa att alla parter vidtar effektiva åtgärder för att förhindra och begränsa följderna av eventuella försörjningsavbrott. Samtidigt har även samarbetsmekanismer för EU-länderna inrättats så att de effektivt ska kunna hantera eventuella omfattande avbrott i olje- eller gasförsörjningen. Dessutom har en samordningsmekanism inrättats så att EU-länderna omedelbart kan agera gemensamt vid nödsituationer.

I november 2010 antogs ett initiativ med titeln Energi 2020: En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad (KOM(2010) 639 slutlig) av Europeiska kommissionen. I strategin definieras prioriteringar för energipolitiken under en tioårsperiod och den innehåller förslag till åtgärder för att hantera en rad olika utmaningar, såsom att skapa en marknad med konkurrensutsatta priser och trygg energiförsörjning, att främja en ledande roll inom teknik och att förhandla effektivt med internationella partner (t.ex. sträva efter goda förbindelser med EU:s externa leverantörer av energi och energitransitländer). Detta arbete har utvecklats ytterligare genom en energistrategi för 2030 (på engelska), som ger en ram för klimat- och energipolitiken fram till år 2030, och en färdplan för energi fram till 2050, 2050 energy roadmap (på engelska), där det fastställs ett långsiktigt mål för att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med 80–95 % senast år 2050.

Via portalen om energigemenskapen, Energy Community (på engelska), inrättad i oktober 2005, arbetar EU även för att integrera grannländerna i EU:s inre marknad för energi. En bred blandning av energikällor och många olika leverantörer, transportrutter och transportmekanismer är bidragande faktorer som var för sig kan spela en viktig roll för att trygga energiförsörjningen. Flera olika initiativ pågår för att t.ex. anlägga gasledningar mellan Europa och dess grannländer i öst och syd. Bland projekten finns Nord Stream (mellan Ryssland och EU via Östersjön), som togs i drift i november 2011, och den transadriatiska gasledningen (som förbinder Turkiet med Italien via Grekland och Albanien för att transportera gas från området kring Kaspiska havet till EU). Att bygga upp tillförlitliga partnerskap med leverantörs-, transit och konsumentländer anses vara ett av sätten för att minska de risker som uppstår i samband med EU:s energiberoende, och i september 2011 antog kommissionen meddelandet EU:s energipolitik: Samarbete med partner utanför våra gränser (KOM(2011) 539 slutlig).

För att bemöta den fortsatta oron för EU:s beroende av importerad energi lanserade kommissionen i maj 2014 sin Strategi för energitrygghet (på engelska) (COM(2014) 330 final) som har som mål att säkerställa ett stabilt och brett utbud av energi. Utöver kortsiktiga åtgärder beträffande effekterna av en stoppad rysk gasimport eller ett avbrott i importen genom Ukraina togs långsiktiga utmaningar på energiförsörjningsområdet upp i strategin. Där föreslogs även åtgärder inom fem olika områden, vilket inbegriper att öka energiproduktionen i EU och diversifiera leverantörsländerna och rutterna, och att tala med en enda röst när det gäller extern energipolitik. Under 2015 offentliggjorde Europeiska kommissionen meddelandet En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik (COM(2015) 80 final), där det betonades att en viktig aspekt för att kunna säkerställa energitrygghet (särskilt på gasområdet) är att avtalen om köp av energi från tredjeländer till fullo följer EU-lagstiftningen. Det följdes i februari 2016 av kommissionens förslag till nya regler om trygg gasförsörjning i EU (COM(2016) 52 final) och nya regler för energiavtal mellan EU och länder utanför EU (COM(2016) 53 final).