Archive:Energiproduktion och import

Data från juli 2016. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: december 2017. Den engelska versionen är nyare.

Tabell 1: Energiproduktion, 2004 och 2014
(miljoner ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

Diagram 1: Produktion av primärenergi, EU-28, 2014
(i procent av totalen, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a) och (nrg_107a)

Diagram 2: Utveckling av produktionen av primärenergi
(per bränsletyp), EU-28, 2004–2014
(2004 = 100, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

Tabell 2: Nettoimport av primärenergi 2004–2014
Källa: Eurostat (nrg_100a) och (demo_pjan)

Tabell 3: Huvudsakligt ursprung för importen av primärenergi, EU-28, 2004–2014
(i procent av importen utanför EU-28)
Källa: Eurostat (nrg_122a), (nrg_123a) och (nrg_124a)

Diagram 3: Energiberoende, EU-28, 2004–2014
(i procent av nettoimporten för inhemsk bruttoförbrukning och bunkrar, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a), (nrg_102a) och (nrg_103a)

Diagram 4: Energiberoende — alla produkter, 2014
(i procent av nettoimporten för inhemsk bruttoförbrukning och bunkrar, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (tsdcc310)

Europeiska unionens beroende av importerad energi, särskilt olja och på senare tid även gas, utgör bakgrunden till EU:s politik för en tryggad energiförsörjning. I denna artikel undersöks produktionen av primärenergi i EU och EU:s ökade beroende av energiimport från länder utanför EU till följd av underskottet av produktion i förhållande till förbrukning. Mer än hälften (53,5 %) av den inhemska bruttoenergiförbrukningen i EU-28 baserades på importerade produkter under 2014.

Viktigaste statistiska resultaten

Primärproduktion

Produktionen av primärenergi i EU-28 uppgick till 771 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) år 2014. Detta innebar att de senaste årens allmänna nedåtgående tendens fortsatte, med undantag för 2010 då produktionen återhämtade sig till följd av en relativt kraftig minskning av energiproduktionen under 2009, vilket sammanföll med den finansiella och ekonomiska krisen. Sett över en längre period var produktionen av primärenergi i EU-28 17,3 % lägre år 2014 än vad den var tio år tidigare. Den allmänna nedåtgående tendensen inom produktionen i EU-28 kan åtminstone delvis förklaras av att råmaterialen håller på att ta slut och/eller att producenterna anser att utvinningen av de begränsade resurserna inte är lönsam.

Under 2014 var Frankrike det EU-land som hade den högsta produktionsnivån av primärenergi, med en andel på 17,6 % av den sammanlagda produktionen för hela EU-28, följt av Tyskland (15,6 %) och Storbritannien (14,0 %). Den största förändringen jämfört med situationen tio år tidigare var att Storbritanniens andel minskade från nivån på 24,1 % — se tabell 1. De enda andra EU-länder vars andelar sjönk under denna period var Danmark (-1,3 procentenheter) och Litauen (-0,4 procentenheter). För Grekland, Cypern eller Malta var andelarna oförändrade.

I absoluta tal ökade produktionsnivån av primärenergi i hälften av EU-länderna under de tio åren fram till 2014. De största produktionsökningarna redovisades i Italien (7,6 Mtoe), medan Spanien, Finland, Österrike, Portugal och Estland alla rapporterade ökningar på mellan 2,0 och 2,5 Mtoe. Produktionen av primärenergi i Storbritannien minskade däremot med hela 116,7 Mtoe, medan Tyskland (-16,9 Mtoe), Danmark (-15,1 Mtoe) och Polen (-11,2 Mtoe) var de enda andra EU-länder som rapporterade minskningar på mer än 10,0 Mtoe av sina respektive produktionsnivåer av primärenergi.

Produktionen av primärenergi i EU-28 var under 2014 utspridd över en rad olika energikällor. Kärnenergi stod för den största andelen (29,4 % av den sammanlagda produktionen). Dess betydelse var särskilt stor i Frankrike, där kärnenergin stod för mer än fyra femtedelar (82,8 %) av den nationella produktionen av primärenergi, medan denna andel var knappt tre fjärdedelar (71,2 %) i Belgien och nästan två tredjedelar (64,1 %) i Slovakien. På andra håll var andelen kärnenergi mindre än hälften av den totala primärproduktionen, och i 14 EU-länder var kärnkraften ingen energikälla alls. Den tyska regeringen har tillkännagivit sin avsikt att stänga alla kärnreaktorer senast år 2022.

År 2014 var nästan en fjärdedel (25,5 %) av den sammanlagda produktionen i EU-28 baserad på förnybara energikällor, medan andelen fasta bränslen (19,4 %, främst kol) låg precis under en femtedel och andelen naturgas något lägre (15,2 %). Råolja (9,1 %) var i övrigt den enda stora primärenergikällan (se diagram 1).

Ökningen av primärproduktion från förnybara energikällor var större än för alla andra typer av energi, och denna ökning var relativt enhetlig under perioden 2004–2014, med en liten nedgång i produktionen under 2011 (se diagram 2). Under denna tioårsperiod ökade energiproduktionen från förnybara källor med sammanlagt 73,1 %. Överlag minskade produktionsnivåerna för de andra primära energikällorna däremot under denna period. De största minskningarna redovisades för råolja (−52,0 %), naturgas (−42,9 %) och fasta bränslen (−25,5 %), medan minskningen av kärnenergi uppgick till mer blygsamma 13,1 %.

Import

Den minskade primära produktionen av stenkol, brunkol, råolja, naturgas, och på senare tid även kärnenergi, ledde till en situation där EU i allt högre grad blev beroende av import av primärenergi för att tillgodose efterfrågan. Denna situation har emellertid stabiliserats i efterdyningarna av den finansiella och ekonomiska krisen. Under 2014 översteg importen av primärenergi inom EU-28 exporten med omkring 881 miljoner ton oljeekvivalenter. Överlag var de största nettoimportörerna av primärenergi de mest befolkade EU-länderna, med undantag av Polen (som fortfarande har vissa inhemska reserver av kol). År 2004 var Danmark den enda nettoexportören av primärenergi bland EU-länderna, men år 2013 importerade Danmark mer energi än landet exporterade och det finns därför inte längre något EU-land som är nettoexportör av energi (se tabell 2). I förhållande till folkmängden var Luxemburg, Malta och Belgien de största energiimportörerna 2014.

Ursprungsländerna för energiimporten till EU-28 har förändrats något under de senaste åren. Ryssland har dock behållit sin ställning som största leverantör av råolja och naturgas (även om landets andel minskat något på senare år) och har även blivit ledande leverantör av fasta bränslen (se tabell 3). Under 2014 kom 29,0 % av råoljeimporten till EU-28 från Ryssland, som blev den främsta leverantören av fasta bränslen under 2006 och därmed gick om Sydafrika efter att ha gått om Australien under 2004 och Colombia under 2002. Rysslands andel av importen av fasta bränslen till EU-28 ökade från 18,0 % år 2004 till 30,0 % år 2009, för att sedan minska till 25,7 % år 2012 och därefter öka igen till 29,0 % under 2014. Rysslands andel av importen av naturgas till EU-28 minskade däremot från 43,6 % till 32,1 % mellan 2004 och 2010, men denna utveckling vände och andelen ökade till 37,5 % under 2014. Under hela den tioårsperiod som visas i tabell 3 var Norge den näst största leverantören av råolja och naturgas till EU.

EU:s primära energiförsörjning kan hotas om en stor del av importen koncentreras till relativt få handelspartner. Under 2014 kom mer än två tredjedelar (69,1 %) av importen av naturgas till EU-28 från Ryssland eller Norge. Det innebar att importen var mer koncentrerad än under 2010, då samma två länder stod för 59,6 % av importen av naturgas. En liknande analys visar att 43,5 % av råoljeimporten till EU-28 kom från Ryssland och Norge under 2014 (med betydande andelar även från Nigeria, Saudiarabien och Kazakstan), medan 70,7 % av importen av fasta bränslen till EU-28 har sitt ursprung i Ryssland, Colombia och USA. Det fanns vissa tecken på att nya partnerskap med andra länder höll på att växa fram mellan 2004 och 2014. Detta gällde särskilt import av råolja från Nigeria, Kazakstan, Azerbajdzjan och Irak samt import av naturgas från Qatar och Libyen.

Beroendet av importerad energi i EU-28 ökade från knappt 40 % av bruttoenergiförbrukningen på 1980-talet till 53,5 % år 2014 (se diagram 3). Dessa senaste siffror visar att graden av energiberoende har minskat något efter att ha nått en topp på 54,5 % år 2008. Det högsta energiberoendet registrerades under 2014 för råolja (88,2 %) och naturgas (67,4 %). Under det senaste årtiondet (2004–2014) ökade EU:s beroende av import från länder utanför EU snabbare för naturgas (13,8 procentenheter) än för råolja (7,5 procentenheter) och fasta bränslen (7,4 procentenheter). Sedan 2004 har nettoimporten av energi i EU-28 varit större än primärproduktionen. Med andra ord stod nettoimporten för mer än hälften av den inhemska bruttoenergiförbrukningen i EU-28.

Eftersom Danmark inte längre var nettoexportör blev landets grad av energiberoende positiv under 2013, vilket fortfarande gällde under 2014 precis som i alla andra EU-länder (se diagram 4). De lägsta graderna av energiberoende rapporterades under 2014 i Estland, Danmark, Rumänien och Polen (de enda andra EU-länderna som rapporterade beroendegrader under 30,0 %). Malta, Luxemburg och Cypern var (nästan) helt beroende av import av primärenergi, med beroendegrader på mer än 90 %.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Energiprodukter som utvinns eller tillvaratas direkt från naturresurser kallas primära energikällor, medan energiprodukter som framställs av primära energikällor i omvandlingsanläggningar kallas härledda energiprodukter. Produktionen av primärenergi omfattar nationell produktion av primära energikällor och sker när naturresurser utnyttjas, till exempel i kolgruvor, på råoljefält, i vattenkraftverk eller under framställning av biobränslen. När förbrukningen överstiger produktionen av primärenergi måste underskottet täckas med import av primära energikällor eller härledda energiprodukter.

Den värme som alstras i en reaktor till följd av kärnklyvning betraktas som primärproduktion av kärnvärme, även kallad kärnenergi. Den beräknas antingen på grundval av den faktiska värme som produceras eller på rapporterad bruttoelproduktion och kärnkraftverkets termiska effektivitet. Primärproduktion av stenkol och brunkol utgörs av bränslemängder som utvinns eller framställs, beräknat efter eventuella processer för avlägsnande av inert material.

Omvandling av energi från en form till en annan, såsom el eller värme från värmekraftverk eller koksproduktion från koksugnar, betraktas inte som primärproduktion.

Nettoimporten beräknas som mängden import minus motsvarande exportmängd. Import utgörs av all energi som förs in på ett nationellt territorium, exklusive transitmängder (särskilt genom gas- och oljeledningar). Export omfattar på motsvarande sätt alla mängder energi som exporteras från det nationella territoriet.

Sammanhang

Energisäkerhet

Mer än hälften av energin i EU-28 kommer från länder utanför EU och denna andel har i allmänhet ökat under de senaste årtiondena (även om det finns vissa belägg som tyder på att beroendegraden har stabiliserats på senare år). En stor del av den energi som importeras till EU kommer från Ryssland, vars tvister med transitländer har utgjort ett hot mot leveranserna under de senaste åren. Oron beträffande hur trygga energileveranserna från Ryssland verkligen är ökade ytterligare genom konflikten i Ukraina.

Till följd av den rysk-ukrainska gaskrisen i januari 2009 genomfördes en översyn av den rättsliga ramen för försörjningstrygghet och i september 2009 antog Europeiska unionens råd direktiv 2009/119/EG om skyldighet för EU-länderna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter. Syftet med dessa åtgärder för olje- och gasmarknaden var att säkerställa att alla parter vidtar effektiva åtgärder för att förhindra och begränsa följderna av eventuella försörjningsavbrott. Samtidigt inrättades även samarbetsmekanismer för EU-länderna så att de effektivt ska kunna hantera eventuella omfattande avbrott i olje- eller gasförsörjningen. Dessutom inrättades en samordningsmekanism så att EU-länderna omedelbart kan agera gemensamt vid nödsituationer.

I november 2010 antog kommissionen initiativet ”Energi 2020: En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad” (KOM(2010) 639 slutlig). I strategin fastställdes EU:s energiprioriteringar för tio år framåt. Där diskuterades även åtgärder för att hantera en rad olika utmaningar på detta område, bland annat i fråga om att skapa en marknad med konkurrenskraftiga priser och tryggad energiförsörjning, stärka det tekniska ledarskapet och effektivt förhandla med internationella partner. En av prioriteringarna är att sträva efter goda förbindelser med EU:s externa leverantörer av energi och energitransitländer. Detta arbete har utvecklats ytterligare genom en energistrategi för 2030, 2030 energy strategy (på engelska), som ger en ram för klimat- och energipolitiken fram till år 2030 och en färdplan för energi fram till 2050, 2050 energy roadmap (på engelska), där det fastställs ett långsiktigt mål för att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med 80–95 % senast år 2050.

Via portalen om energigemenskapen,Energy Community (på engelska), inrättad i oktober 2005, arbetar EU även för att integrera grannländerna i EU:s inre marknad för energi. En bred blandning av energikällor och många olika leverantörer, transportrutter och transportmekanismer är bidragande faktorer som var för sig kan spela en viktig roll för att trygga energiförsörjningen. Att bygga upp tillförlitliga partnerskap med leverantörs-, transit- och konsumentländer anses vara ett av sätten för att minska de risker som uppstår i samband med EU:s energiberoende och i september 2011 antog kommissionen meddelandet ”EU:s energipolitik: Samarbete med partner utanför våra gränser” (KOM(2011) 539 slutlig).

Flera olika initiativ pågår för att anlägga gasledningar mellan Europa och dess grannländer i öst och syd. Bland projekten finns Nord Stream (mellan Ryssland och EU via Östersjön), som togs i drift i november 2011, och Trans Adriatic Pipeline (som förbinder Turkiet med Italien via Grekland och Albanien för att transportera gas från området kring Kaspiska havet till EU).

För att bemöta den fortsatta oron för EU:s beroende av importerad energi lanserade kommissionen i maj 2014 sin strategi för energitrygghet (COM(2014) 330 final) Energy Security Strategy (på engelska) som har som mål att säkerställa ett stabilt och brett utbud av energi. Utöver kortsiktiga åtgärder beträffande effekterna av en stoppad rysk gasimport eller ett avbrott i importen genom Ukraina togs långsiktiga utmaningar på energiförsörjningsområdet upp i strategin. Där föreslogs även åtgärder inom fem olika områden, vilket inbegriper att öka energiproduktionen i EU och diversifiera leverantörsländerna och rutterna, och att tala med en enda röst när det gäller extern energipolitik.