Archive:Energiproduktion och import

Data från maj 2015. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikel: november 2016. Den engelska versionen är nyare.

Tabell 1: Energiproduktion, 2003 och 2013
(miljoner ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

Diagram 1: Produktion av primärenergi, EU-28, 2013
(% av den totala produktionen, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a) och (nrg_107a)

Diagram 2: Utveckling av produktionen av primärenergi
(efter bränsletyp), EU-28, 2003–2013
(2003 = 100, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a)

Tabell 2: Nettoimport av primärenergi, 2003–2013
Källa: Eurostat (nrg_100a) och (demo_pjan)

Tabell 3: Import av primärenergi, huvudsakliga ursprungskällor, EU-28, 2003–2013
(% av importen från länder utanför EU-28)
Källa: Eurostat (nrg_122a), (nrg_123a) och (nrg_124a)

Tabell 4: Grad av energiberoende, EU-28, 2003–2013
(% av nettoimporten av inhemsk bruttoförbrukning plus lager, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_100a), (nrg_102a) och (nrg_103a)

Diagram 3: Grad av energiberoende – alla produkter, 2013
(% av nettoimporten av inhemsk bruttoförbrukning plus lager, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (tsdcc310)

Europeiska unionens (EU) beroende av energiimport, särskilt av olja och på senare tid av gas, utgör bakgrunden till EU:s politik för en tryggad energiförsörjning. I denna artikel undersöks produktionen av primärenergi i EU och EU:s ökande beroende av energiimport från länder utanför EU till följd av att förbrukningen överstiger produktionen. Faktum är att importerade källor stod för mer än hälften (53,2 %) av bruttoenergiförbrukningen i EU-28 2013.

Viktigaste statistiska resultaten

Primärproduktion

Produktionen av primärenergi i EU-28 uppgick till sammanlagt 790 miljoner ton oljeekvivalenter (toe) 2013. Detta innebar att de senaste årens allmänna nedåtgående tendens fortsatte, med undantag för 2010 då produktionen återhämtade sig efter en relativt kraftig minskning 2009 som sammanföll med den finansiella och ekonomiska krisen. Sett över en längre period var produktionen av primärenergi i EU-28 15,4 % lägre 2013 än vad den var tio år tidigare. Den allmänna nedåtgående tendensen inom produktionen i EU-28 kan åtminstone delvis förklaras av att råmaterial håller på att ta slut och /eller att producenterna anser att utvinningen av de begränsade resurserna inte är lönsam.

Under 2013 var Frankrike det EU-land som hade den högsta produktionsnivån av primärenergi, med en andel på 17,1 % av den sammanlagda produktionen för hela EU-28, följt av Tyskland (15,3 %) och Storbritannien (13,9 %). Den största förändringen jämfört med tio år tidigare var att Storbritanniens andel hade minskat från 26,2 % – se tabell 1. De enda andra EU-länder vars andel minskade under denna period var Danmark (–0,9 procentenheter) och Litauen (–0,4 procentenheter). I absoluta termer skedde de största ökningarna av produktionen av primärenergi under de tio åren före 2013 i Nederländerna (som ökade med 11,0 miljoner toe), Italien (som ökade med 9,1 miljoner toe) och Sverige (som ökade med 4,3 miljoner toe). Produktionen av primärenergi i Storbritannien minskade däremot med 135,4 miljoner toe, medan Tyskland (–14,3 miljoner toe) och Danmark (–11,6 miljoner toe) var de enda andra EU-länder som rapporterade en tvåsiffrig minskning av produktionsnivån.

Den primära energiproduktionen i EU-28 var under 2013 spridd över en rad olika energikällor. Kärnenergi stod för den största andelen (28,7 % av den sammanlagda produktionen). Kärnkraften hade särskilt stor betydelse i Frankrike där den stod för mer än fyra femtedelar av den nationella produktionen av primärenergi. I Belgien stod kärnkraften för tre fjärdedelar av energiproduktionen och i Slovakien för nästan två tredjedelar. I andra länder stod kärnkraften för mindre än hälften av energiproduktionen och i 14 EU-länder producerades inte någon kärnkraft alls. Nästan en fjärdedel av den sammanlagda produktionen i EU-28 var baserad på förnybara energikällor (24,3 %), medan andelen fasta bränslen (19,7 %, främst kol) låg precis under en femtedel och andelen naturgas något lägre (16,7 %). Råolja (9,1 %) var den enda övriga stora primärenergikällan (se diagram 1).

Ökningen av förnybara energikällor inom den primära energiproduktionen var större än för alla andra energislag. Ökningen var relativt stabil under de flesta åren mellan 2003 och 2013 med undantag för en liten nedgång under 2011 (se diagram 2). Under denna tioårsperiod ökade energiproduktionen från förnybara källor med sammanlagt 88,4 %. Överlag minskade produktionsnivåerna för de andra primära energikällorna däremot under denna period. De största minskningarna skedde i fråga om råolja (–54,0 %), naturgas (–34,6 %) och fasta bränslen (–24,9 %), medan minskningen av kärnenergi uppgick till blygsamma 12,0 %.

Import

Den minskade primära produktionen av stenkol, brunkol, råolja, naturgas, och på senare tid även kärnenergi, ledde till en situation där EU i allt högre grad blev beroende av import av primärenergi för att tillgodose efterfrågan. Denna situation har emellertid stabiliserats i efterdyningarna av den finansiella och ekonomiska krisen. Under 2013 översteg importen av primärenergi inom EU-28 exporten med omkring 909 miljoner ton oljeekvivalenter. Överlag var de största nettoimportörerna av primärenergi de mest befolkade EU-länderna, med undantag av Storbritannien och Polen (som fortfarande har inhemska reserver av olja, naturgas och kol). Sedan 2004 har Danmark varit den enda nettoexportören av primärenergi bland EU-länderna, men 2013 importerade Danmark mer energi än landet exporterade och det finns därför inte längre något EU-land som är nettoexportör av energi (se tabell 2). I förhållande till folkmängd var Luxemburg, Malta och Belgien de största energiimportörerna 2013 .

Ursprungsländerna för energiimporten till EU-28 har förändrats något under de senaste åren. Ryssland har behållit sin ställning som största leverantör av råolja och naturgas, men har dessutom blivit den ledande leverantören av fasta bränslen (se tabell 3). Under 2013 kom omkring 33,5 % av importen av råolja till EU-28 från Ryssland, vilket var något lägre än under åren 2010–2012. Ryssland blev den största leverantören av fasta bränslen under 2006 då det gick om Sydafrika, efter att under 2004 och 2002 ha gått om Australien respektive Colombia. Rysslands andel av importen av fasta bränslen till EU-28 ökade från 13,2 % 2003 till 30,0 % 2009, för att sedan minska till 25,9 % under 2012 och därefter öka igen till 28,8 % under 2013. Rysslands andel av importen av naturgas till EU-28 minskade däremot från 44,8 % till 30,1 % mellan 2003 och 2010, men denna utveckling vände och andelen ökade till 39,3 % under 2013. Under hela den tioårsperiod som visas i tabell 3 var Norge den näst största leverantören av råolja och naturgas till EU.

EU:s primära energiförsörjning kan hotas om en stor del av importen koncentreras till relativt få handelspartner. Under 2013 kom mer än två tredjedelar (69,1 %) av importen av naturgas till EU-28 från Ryssland eller Norge. Det innebar att importen var mer koncentrerad än under de föregående två åren, i och med att samma två länder stod för 59,6 % av importen av naturgas under 2011 och 63,7 % under 2012. En liknande analys visar att 53,8 % av importen av råolja till EU-28 kom från Ryssland, Norge och Saudiarabien under 2013, medan 73,1 % av importen av stenkol kom från Ryssland, Colombia och USA. Det har funnits vissa tecken på att nya partnerländer tagit marknadsandelar under åren 2003–2013 trots att deras importvolymer förblir relativt små. Detta gällde särskilt import av råolja från Nigeria, Kazakstan, Azerbajdzjan och Irak samt import av naturgas från Qatar och Libyen.

Beroendet av energiimport i EU-28 ökade från mindre än 40 % av bruttoenergiförbrukningen på 1980-talet till 53,2 % år 2013 (se tabell 4). Dessa senaste siffror visar att graden av energiberoende har minskat något efter att ha nått en topp på 54,7 % år 2008. Det högsta energiberoendet år 2013 registrerades för råolja (88,4 %) och naturgas (65,3 %). Det senaste årtiondet (2003–2013) ökade EU:s beroende av import från länder utanför EU snabbare för naturgas (13,3 procentenheter) än för råolja (9,9 procentenheter) och fasta bränslen (9,2 procentenheter). Sedan 2004 har nettoimporten av energi till EU-28 varit större än primärproduktionen. Med andra ord tillgodosågs över hälften av den inhemska bruttoenergiförbrukningen i EU-28 genom nettoimport.

Eftersom Danmark inte längre var en nettoexportör fick det 2013, precis som alla andra EU-länder, en positiv energiberoendegrad (se diagram 3). Lägst energiberoende rapporterades i Estland, Danmark, Rumänien, Polen, Nederländerna och Tjeckien (de enda EU-länderna förutom Danmark som rapporterade en beroendegrad på under 30,0 %). Malta, Luxemburg och Cypern var nästan helt beroende av import av primärenergi.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Energiprodukter som utvinns eller hämtas direkt från naturresurser kallas primära energikällor medan energiprodukter som framställs av primära energiprodukter i omvandlingsanläggningar kallas härledda energiprodukter. Den primära energiproduktionen omfattar nationell produktion av primära energikällor och sker när naturresurser utnyttjas, till exempel i kolgruvor, på råoljefält, i vattenkraftverk eller under framställning av biobränslen. När förbrukningen av primärenergi överstiger produktionen måste underskottet täckas med import av primära energikällor eller härledda energiprodukter.

Den värme som alstras i en reaktor till följd av kärnklyvning betraktas som primärproduktion av kärnvärme, även kallad kärnenergi. Den beräknas antingen på grundval av den faktiska värme som produceras eller på rapporterad bruttoelproduktion och kärnkraftverkets termiska effektivitet. Primärproduktion av stenkol och brunkol utgörs av bränslemängder som utvinns eller framställs, beräknat efter eventuella processer för avlägsnande av inert material.

Omvandling av energi från en form till en annan, såsom el eller värme från värmekraftverk eller koksproduktion från koksugnar, betraktas inte som primärproduktion.

Nettoimporten beräknas som mängden import minus motsvarande exportmängd. Importen utgörs av all energi som förs in på ett nationellt territorium, exklusive transitmängder (särskilt genom gas- och oljeledningar). Export täcker på motsvarande sätt alla mängder energi som exporteras från det nationella territoriet.

Sammanhang

Energitrygghet

Över hälften av den energi som förbrukas i EU-28 kommer från länder utanför EU – och denna andel har överlag ökat under det senaste årtiondet. En stor del av energin kommer från Ryssland, vars tvister med transitländer har utgjort ett hot mot leveranserna under de senaste åren. Oron beträffande hur trygga energileveranserna från Ryssland verkligen är har ökat ytterligare genom konflikten i Ukraina.

Till följd av den rysk-ukrainska gaskrisen i januari 2009 genomfördes en översyn av den rättsliga ramen för försörjningstrygghet och i september 2009 antog Europeiska unionens råd direktiv 2009/119/EG om skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och /eller petroleumprodukter. Syftet med dessa åtgärder för olje- och gasmarknaden är att se till att alla parter vidtar effektiva åtgärder för att förhindra och begränsa följderna av eventuella försörjningsavbrott. Genom direktivet inrättas även en samarbetsmekanism för medlemsstaterna så att de effektivt ska kunna hantera eventuella omfattande avbrott i olje- eller gasförsörjningen. Dessutom har en samordningsmekanism inrättats så att medlemsstaterna snabbt kan agera gemensamt vid nödsituationer.

I november 2010 antogs initiativet Energi 2020: En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad (KOM(2010) 639) av Europeiska kommissionen. I strategin fastställs EU:s energiprioriteringar för tio år framåt. Dessutom diskuteras åtgärder för att hantera en rad olika utmaningar på detta område, bland annat att skapa en marknad med konkurrenskraftiga priser och tryggad energiförsörjning, stärka det tekniska ledarskapet och effektivt förhandla med internationella partner. En av prioriteringarna är att sträva efter goda förbindelser med EU:s externa leverantörer av energi och energitransitländer. Via portalen Energy Community (på engelska) (inrättad i oktober 2005) arbetar EU även för att integrera grannländerna i EU:s inre marknad för energi. En bred energimix och diversifiering av leverantörer, transportvägar och transportmekanismer är viktiga faktorer för en tryggad energiförsörjning. Att bygga upp tillförlitliga partnerskap med leverantörs-, transit- och konsumentländer anses vara ett av sätten för att minska de risker som uppstår i samband med EU:s energiberoende och i september 2011 antog kommissionen meddelandet EU:s energipolitik: Samarbete med partner utanför våra gränser (KOM(2011) 539).

Flera olika initiativ pågår för att anlägga gasledningar mellan EU och dess grannländer i öst och syd. Bland projekten finns Nord Stream (mellan Ryssland och EU via Östersjön), som togs i drift i november 2011, och Trans Adriatic Pipeline (som förbinder Turkiet med Italien via Grekland och Albanien för att transportera gas från området kring Kaspiska havet till EU).

För att bemöta den fortsatta oron för EU:s beroende av importerad energi lanserade kommissionen i maj 2014 sin strategi för energitrygghet (på engelska) (COM(2014) 330), som har som mål att säkerställa ett stabilt och brett utbud av energi. Utöver kortsiktiga åtgärder beträffande effekterna av stoppad rysk gasimport eller ett avbrott i importen genom Ukraina tog strategin upp långsiktiga utmaningar på energiförsörjningsområdet. Åtgärder på fem olika områden föreslogs, däribland ökad energiproduktion i EU, diversifiering av leverantörsländer och leveransvägar och behovet av att visa upp en enad front i den yttre energipolitiken.