Statistics Explained

Sysselsättningsstatistik


Uppgifter från maj 2019.

Planerad uppdatering av artikeln: september 2020.

Den engelska versionen är nyare.

I korthet

Sysselsättningsgraden i EU för personer i åldern 20–64 år nådde den högsta noterade nivån någonsin år 2018 på 73,1 %.

Trots att skillnaden mellan könen fortsätter att minska var sysselsättningsgraden fortfarande högre för män än för kvinnor år 2018 i alla EU-länder.

Andelen sysselsatta kvinnor i åldern 20–64 år i EU som arbetade deltid år 2018 var 30,8 %, jämfört med 8,0 % av männen.


Verktyg 1: Sysselsättning (totalt, kvinnor, män, ungdomar och äldre), 2002–2018
(% av befolkningen i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat


I denna artikel presenteras färsk statistik över sysselsättningen i Europeiska unionen (EU) baserat på EU:s arbetskraftsundersökning (EU-AKU). Artikeln innehåller också en överblick som grundas på socioekonomiska aspekter. Överlag visar sysselsättningsstatistiken att det finns betydande skillnader beroende på kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns dessutom stora skillnader mellan EU-ländernas arbetsmarknader.

Arbetsmarknadsstatistiken står i centrum för EU:s politik på många områden efter att ett kapitel om sysselsättning infördes i Amsterdamfördraget 1997. Sysselsättningsgraden, det vill säga den andel av den arbetsföra befolkningen som är i arbete, betraktas som en mycket viktig social indikator för att undersöka utvecklingen på arbetsmarknaden.

Observera att de antal och andelar som visas i verktygen och anges i artikeltexten kan skilja sig åt i vissa fall, eftersom källuppgifterna ständigt uppdateras. Verktygen anger de senaste uppgifterna (såsom de visas i Eurostats databas, Employment and unemployment (Labour Force Survey) (employ)), medan uppgifterna i texten är från maj 2019.

Artikeln i sin helhet

Sysselsättningsgrad efter kön, ålder och utbildningsnivå

Enligt EU:s arbetskraftsundersökning (EU-AKU) var sysselsättningsgraden i EU-28 för personer i åldern 20–64 år 73,1 % år 2018, det högsta årsgenomsnittet som någonsin noterats för EU. Bakom detta genomsnitt döljer sig emellertid stora nationella skillnader (se karta 1 och verktyg 1). Det enda EU-land som har en sysselsättningsgrad på över 80 % är Sverige (82,6 %). Liknande höga andelar rapporteras även i Eftaländerna Island (86,5 %) och Schweiz (82,5 %).

År 2010 antog Europeiska rådet Europa 2020-strategin. Tyngdpunkten låg på att stärka EU:s ekonomi och förbereda inför det kommande årtiondets utmaningar. Ett av de viktigaste målen för denna strategi är att höja sysselsättningsgraden på EU-nivå för befolkningen i åldern 20–64 år till 75 % senast 2020. År 2018 var andelen sysselsatta 75 % eller högre i 14 EU-länder, nämligen de tre nordiska länderna (Sverige, Danmark och Finland), de tre baltiska länderna (Estland, Litauen och Lettland) samt Tjeckien, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Österrike, Portugal, Slovenien och Malta – se karta 1. Tre Eftaländer (Island, Schweiz och Norge) hade också höga sysselsättningsgrader på över 75 %.

I den andra änden av skalan var sysselsättningsgraden långt från EU-målet, dvs. under 70 %, i Rumänien, Belgien, Spanien, Kroatien och Italien. Den lägsta andelen noterades i Grekland (59,5 %).

Karta 1: Sysselsättningsgrad, åldersgruppen 20–64, 2018
(%)
Källa: Eurostat (lfsa_ergan)

Det interaktiva linjediagrammet (se verktyg 1) visar hur sysselsättningsgraden är förändrats sedan 2002 efter land. Klicka på ikonerna längst ner i verktyget för att se hur sysselsättningen har utvecklats för olika grupper: från vänster till höger kan du växla från den totala befolkningen till kvinnor, män, ungdomar respektive äldre.

Mellan 2002 och 2018 ökade sysselsättningsgraden för den totala befolkningen i åldern 20–64 år med 6,4 procentenheter i EU-28, från 66,8 % till 73,2 %. Arbetsmarknaden har dock utvecklats mycket olika i olika länder under de senaste åren. Sysselsättningsgraden har ökat mellan 2002 och 2018 i alla länder förutom i Grekland (–3,0 procentenheter) och i Cypern (–1,0 procentenhet). Ökningen är större än EU-genomsnittet på 6,4 procentenheter i alla länder som gick med i EU 2004 eller senare (förutom Cypern) och i Tyskland. De största ökningarna rapporteras i Bulgarien (där sysselsättningsgraden ökade med 16,6 procentenheter, från 55,8 % 2002 till 72,4 % 2018) och i Malta (17,3 procentenheter, från 57,7 % till 75,0 %).

I alla EU-länder var sysselsättningsgraden högre för män än för kvinnor år 2018. Samma sak gäller för hela perioden 2002–2018, med två undantag: Lettland år 2010 och Litauen åren 2009 och 2010. Hur sysselsättningsgraden för män och kvinnor utvecklades under perioden 2002–2018 skiljde sig dock åt. Klicka på den andra och tredje ikonen i verktyg 1 för att se hur sysselsättningsgraden för män respektive kvinnor har utvecklats sedan 2002.

Verktyg 1: Sysselsättning (totalt, kvinnor, män, ungdomar och äldre), 2002–2018
(% av befolkningen i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat


Sedan 2002 har sysselsättningsgraden för kvinnor överlag ökat i Europa, med 9,2 procentenheter på EU-nivå. De största ökningarna mellan 2002 och 2018 noterades i Malta (+29,0 procentenheter), Bulgarien (+16,0 procentenheter) och Tyskland (+14,0 procentenheter). År 2018 var sysselsättningsgraden för kvinnor högst i Sverige (80,4 %) och Island (83,2 %), och lägst i Grekland (49,1 %) och Italien (53,1 %).

Ökningen på EU-nivå av sysselsättningsgraden för män var däremot mindre (+3,5 procentenheter) än för kvinnor under perioden 2002–2018. Sysselsättningsgraden för män sjönk till och med i elva EU-länder. De största förändringarna noterades i Grekland (–8,3 procentenheter från 78,4 % 2002 till 70,1 % 2018) och Cypern (–6,5 procentenheter från 85,8 % till 79,3 %).

Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män minskade följaktligen på EU-nivå, från 17,3 procentenheter år 2002 till 11,6 procentenheter år 2018. Samma tendens rapporterades i samtliga EU-länder förutom Bulgarien, Estland, Ungern, Sverige, Polen, Slovakien och Rumänien. Minskningen var särskilt stor i Malta (där skillnaden mellan könen förändrades med –24,3 procentenheter) på grund av ökningen i sysselsättningsgraden för kvinnor, samt i Spanien (–17,4 procentenheter) och Luxemburg (–17,3 procentenheter), eftersom sysselsättningsgraden minskade för män samtidigt som den ökade för kvinnor.

Den fjärde och femte ikonen i verktyg 1 visar att sysselsättningsgraden för personer i åldern 15–24 år (ungdomssysselsättning) har minskat på EU-nivå mellan 2002 och 2018, medan sysselsättningsgraden för personer i åldern 55–64 år (sysselsättning för äldre) har ökat under samma period. Minskningen i ungdomssysselsättning är störst i Irland, Portugal, Spanien och Grekland. Sysselsättningsgraden för personer i åldern 55–64 år har å andra sidan ökat mest i Tyskland, Bulgarien och Slovakien.

Sysselsättningsgraden varierar också betydligt efter utbildningsnivå (se verktyg 2). Sysselsättningsgraden sett till utbildningsnivå utgår från åldersgruppen 25–64 år, eftersom yngre personer fortfarande kan studera, framför allt inom högre utbildning, och detta kan påverka sysselsättningsgraden betydligt.

Verktyg 2: Sysselsättningsgrad efter utbildningsnivå, 2002–2018
(% av befolkningen med låg/medelhög/hög utbildningsnivå i åldern 25–64 år)
Källa: Eurostat


Sysselsättningsgraden för personer i åldern 25–64 år som har slutfört högre utbildning (högre utbildning som inte leder fram till någon examen, kandidatexamen eller motsvarande, masterexamen eller motsvarande och forskarexamen eller motsvarande) (ISCED 5–8) var 85,8 % på EU-nivå år 2018. Detta är mycket högre än sysselsättningsgraden för personer med högst grundskoleutbildning (ISCED 0–2), som var 56,8 %. Sysselsättningsgraden i EU-28 för personer som har slutfört högst gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning förutom högskoleutbildning (ISCED 3–4) ligger mellan de två ovannämnda andelarna, på 76,4 %. Siffrorna tyder på att en högre utbildningsnivå ökar sannolikheten att få jobb.

Personer med högst grundskoleutbildning (ISCED 0–2) hade inte bara svårast att få jobb (bland de tre grupperna med olika utbildningsnivå), utan drabbades också hårdast av krisen: i den här gruppen minskade sysselsättningsgraden med 5,0 procentenheter mellan 2007 och 2013 på EU-nivå. Motsvarande siffra var 1,7 procentenhet för personer med medelhög utbildningsnivå (ISCED 3–4) respektive personer med hög utbildningsnivå (ISCED 5–8).

Verktyg 2 visar att åtminstone en medelhög utbildningsnivå ökar sannolikheten betydligt att få jobb. I t.ex. Slovakien var sysselsättningsgraden för personer med låg utbildningsnivå 37,9 % år 2018, mycket lägre än sysselsättningsgraden för personer med medelhög utbildningsnivå (76,9 %) och för personer med hög utbildningsnivå (82,6 %). Samma sak gäller i stor utsträckning i Kroatien (37,5 % för låg utbildningsnivå jämfört med 68,5 % för medelhög utbildningsnivå), Tjeckien (52,2 % jämfört med 83,5 %), Bulgarien (47,0 % jämfört med 78,5 %) och Polen (43,1 % jämfört med 70,4 %.

Personer med hög utbildningsnivå har oftare fler än ett arbete

Diagram 1 visar att en låg andel personer har fler än ett arbete och att sannolikheten att ha ett andra arbete är högre för personer med högre utbildning (ISCED 5–8) än för personer med medelhög (ISCED 3–4) eller låg (ISCED 0–2) utbildningsnivå. I EU-28 hade 5,0 % av alla personer med högre utbildning fler än ett arbete år 2018. Denna andel var 2,8 % respektive 3,8 % för personer med låg respektive medelhög utbildningsnivå.

Andelen personer med hög utbildningsnivå som hade fler än ett arbete var högst i Nederländerna (10,1 %), Estland (9,8 %), Sverige (8,8 %) och Danmark (8,3 %). Skillnaden mellan personer med låg respektive hög utbildningsnivå som hade fler än ett arbete var störst i Lettland (en skillnad på 6,9 procentenheter), följt av Estland (6,7 procentenheter), Portugal (5,6 procentenheter) och Nederländerna (4,9 procentenheter). I vissa länder var andelen personer som hade fler än ett arbete dock aningen högre för personer med låg utbildningsnivå än för personer med hög utbildningsnivå. Den största skillnaden i den här riktningen noterades i Frankrike (en skillnad på –1,8 procentenhet).

Diagram 1: Sysselsatta personer som har ett andra arbete, efter utbildningsnivå, åldersgruppen 20–64, 2018
(% av det totala antalet sysselsatta)
Källa: Eurostat (lfsa_egaed) och (lfsa_e2ged)

Andel personer i yrken med krav på fördjupad högskolekompetens, personer i lågstatusyrken respektive personer med service-, omsorgs- och försäljningsarbete

Den största yrkesgruppen i EU-28 år 2018 var personer i yrken med krav på fördjupad högskolekompetens (se diagram 2a), som stod för 20,0 % av alla sysselsatta. Den näst största gruppen var personer med service-, omsorgs- och försäljningsarbete, på 16,4 %, följt av personer i yrken med krav på högskolekompetens eller motsvarande, på 16,3 %. De två minsta grupperna var personer i yrken inom lantbruk, trädgård, skogsbruk och fiske (3,0 %) och personer med militärt arbete (0,6 %).

Att bara se på yrke ger dock en begränsad bild av de sysselsattas ekonomiska, sociala och kulturella särdrag. Därför har den bredare klassificeringen ESeG (europeisk socioekonomisk gruppering) införts, som kombinerar yrke med yrkesställning. Även med användning av den här klassificeringen var personer i yrken med krav på fördjupad högskolekompetens (20,0 %) den största yrkesgruppen i EU-28 år 2018 (se diagram 2b), men den näst största gruppen var nu personer i lågstatusyrken, på 18,2 %, följt av personer i industriyrken, på 16,2 %.

Diagram 2a: Sysselsatta personer efter yrke (enligt Isco), åldersgruppen 20–64, EU-28, 2018
(% av totalt antal sysselsatta)
Källa: Eurostat (lfsa_egais)


Diagram 2b: Sysselsatta personer efter europeisk socioekonomisk gruppering, åldersgruppen 20–64, EU-28, 2018
(% av totalt antal sysselsatta)
Källa: Eurostat (lfsa_esega)

Ökning i deltids- och visstidsarbete

Den andel av arbetskraften i åldersgruppen 20–64 i EU-28 som uppgav att deras huvudsakliga sysselsättning var ett deltidsarbete ökade sakta men säkert från 14,9 % 2002 till 19,0 % 2015, och minskade därefter marginellt till 18,5 % 2018 (se ikon 1 i verktyg 3). Den allra högsta andelen deltidsanställda 2018 fanns i Nederländerna (46,8 %), följt av Österrike, Tyskland, Belgien, Storbritannien, Sverige och Danmark, där de deltidsanställda i samtliga fall uppgick till över en femtedel (21 %) av antalet förvärvsarbetande. Deltidsanställning var däremot relativt ovanligt i Bulgarien (1,8 % av antalet sysselsatta) liksom i Ungern, Slovakien, Kroatien och Polen (mellan 4,2 % och 6,2 %). Deltidsarbete har sedan 2002 ökat i alla EU-länder förutom Rumänien (–3,1 procentenheter), Polen (–2,7 procentenheter), Litauen (–2,6 procentenheter), Lettland (–1,7 procentenhet), Kroatien (–1,6 procentenhet), Bulgarien (–0,9 procentenhet) och Portugal –0,6 procentenhet).

Den andra och tredje ikonen i verktyg 3 visar en tydlig skillnad i hur vanligt deltidsarbete är för män jämfört med för kvinnor. Strax under en tredjedel (30,8 %) av alla sysselsatta kvinnor i åldersgruppen 20–64 i EU-28 arbetade deltid under 2018, en mycket högre andel än männen (8,0 %). Närapå tre fjärdedelar (73,8 %) av de sysselsatta kvinnorna och strax under en fjärdedel (23,0 %) av de sysselsatta männen i Nederländerna arbetade deltid under 2018, vilket var de högsta andelarna bland EU-länderna. Mellan 2002 och 2018 ökade deltidssysselsättningen med flest procentenheter för kvinnor i Italien (15,6 procentenheter, från 16,8 % till 32,4 %) och för män i Schweiz (7,9 procentenheter, från 9,1 % till 17,0 %), och den minskade mest för kvinnor i Island (–11,8 procentenheter, från 42,3 % till 30,5 %) och för män i Litauen (–3,2 procentenheter, från 8,3 % till 5,1 %).

Verktyg 3: Deltidssysselsättning (totalt, kvinnor och män) och visstidssysselsättning (totalt, kvinnor och män), 2002–2018
(% av totalt antal/kvinnor/män som är sysselsatta, åldersgruppen 20–64)
Källa: Eurostat


Andelen personer med fast anställningsavtal minskade aningen i EU-28 mellan 2002 och 2018, medan andelen visstidsanställda steg från 11,2 % 2002 till 13,2 % 2018 (se ikon 4 i verktyg 3). Hur många som är visstidsanställda varierar bland EU-länderna: den högsta andelen personer med tidsbegränsade anställningsavtal 2018 noterades i Spanien (26,4 %), Polen (23,9 %) och Portugal (21,5 %). De lägsta andelarna personer med tidsbegränsade anställningsavtal finns i Rumänien (1,1 %), Litauen (1,4 %) och Lettland (2,6 %).

En jämförelse av visstidsanställning mellan män och kvinnor (se ikonerna 5 och 6 i verktyg 3) visar att skillnaden mellan könen inte var lika stor under 2018 på EU-nivå, med 12,6 % för män och 13,8 % för kvinnor.

Verktyg 4 visar andelen sysselsatta i åldern 20–64 år med ett tidsbegränsat anställningsavtal utifrån klassificeringen ESeG (europeisk socioekonomisk gruppering). I merparten av länderna är sannolikheten att ha tidsbegränsade anställningsavtal lägst för personer i chefsyrken och högst för personer i lågstatusyrken. Nivåerna skiljer sig dock markant mellan länderna: i Polen har 39,2 % av alla personer i lågstatusyrken ett sådant avtal, medan motsvarande andel för Rumänien endast är 2,6 %. Den stora variationen i tendensen för tidsbegränsade anställningsavtal mellan EU-länderna kan, åtminstone i någon mån, avspegla nationell praxis, tillgång och efterfrågan på arbetskraft, arbetsgivarens bedömning av konjunkturutsikterna samt hur lätt det är för arbetsgivarna att anställa och avskeda personal.

Verktyg 4: Sysselsatta med tidsbegränsat anställningsavtal efter europeisk socioekonomisk gruppering, 2018
(% av sysselsatta i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat


Personal som hyrs ut av bemanningsföretag

Andelen sysselsatta personer som arbetar för ett bemanningsföretag är låg. På EU-nivå var denna andel 2,2 % av alla sysselsatta män och 1,5 % av alla sysselsatta kvinnor i åldern 20–64 år under 2018. Diagram 3 visar att den här sysselsättningsformen är vanligast i Slovenien (4,2 % för män och 6,0 % för kvinnor) och Spanien (4,1 % för män och 3,6 % för kvinnor), medan den knappt förekommer alls i Ungern (0,3 % både för män och kvinnor), Grekland (0,2 % för män och 0,3 % för kvinnor) och Storbritannien (0,6 % för män och 0,5 % för kvinnor).

Skillnaden mellan män och kvinnor var störst i Frankrike (2,0 procentenheter) och näst störst i Nederländerna och Österrike (1,6 procentenhet vardera). I de flesta EU-länder är skillnaden mellan män och kvinnor dock mindre än 1 procentenhet. I sju EU-länder är det vanligare för kvinnor att arbeta för ett bemanningsföretag än det är för män (Grekland, Kroatien, Danmark, Polen, Lettland, Irland och Slovenien). I Ungern är andelen personer som arbetar för ett bemanningsföretag samma för båda könen.

Diagram 3: Personer som arbetar för ett bemanningsföretag, efter kön, 2018
(% av sysselsatta i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat (lfsa_qoe_4a6r2)

Otrygga anställningar

Under 2018 hade 2,1 % av alla män och kvinnor i åldern 20–64 år i EU-28 otrygga anställningar (med anställningsavtal på endast upp till tre månader). Den totala andelen personer med otrygg anställning var högst i Kroatien, Frankrike, Spanien, Italien och Slovenien, samt i kandidatländerna Serbien, Montenegro och Nordmakedonien (diagram 4). Skillnaden mellan män och kvinnor var lägre än 1 procentenhet i alla länder förutom Finland (1,1 procentenhet), Serbien (1,3 procentenhet) och Turkiet (2,0 procentenheter). I hälften av alla EU-länder var det något vanligare för kvinnor än för män att arbeta under otrygga anställningsvillkor.

Diagram 4: Andelen med otrygg anställning, efter kön, 2018
(% av sysselsatta i åldern 20–64 år)
Källa: Eurostat (lfsa_qoe_4ax1r2)

Källuppgifter för tabeller, diagram och kartor (MS Excel)

Uppgifternas källor

Täckning

Den ekonomiskt aktiva befolkningen (arbetskraften) består av anställda och arbetslösa personer. I EU:s arbetskraftsundersökning definieras sysselsatta personer som personer över 15 år som under mätveckan utförde något arbete (minst 1 timme), antingen som avlönade arbetstagare eller egna företagare alternativt som oavlönade medhjälpare i företag tillhörande make/maka eller annan familjemedlem. Detta omfattar även personer som hade anställning, men var tillfälligt frånvarande under perioden. Orsak till frånvaron kan vara sjukdom, semester, arbetskonflikt eller tjänstledighet på grund av utbildning.

Sysselsättningen kan mätas enligt antal personer eller arbetstillfällen, enligt heltidsekvivalenter eller antalet arbetstimmar. Indikatorn för alla prognoser som presenteras här är antal personer. De uppgifter som lämnas om sysselsättningsgrader grundas också på antal personer. Sysselsättningsstatistik rapporteras ofta som sysselsättningsgrad, eftersom det då blir möjligt att räkna bort förändringar i ländernas befolkningar över tiden. Dessutom är det lättare att göra jämförelser mellan olika stora länder. Uppgifterna om sysselsättningsgrad offentliggörs oftast för den arbetsföra befolkningen, som generellt anses utgöras av personer i åldersgruppen 15–64 år, även om åldersgruppen 16–64 år används i Spanien och Storbritannien samt i Island. Åldersgruppen 15–64 år är också den standard som används av andra internationella statistikorgan (även om vissa beslutsfattare lägger allt större vikt vid åldersgruppen 20–64 år eftersom en allt större andel av EU:s befolkning fortsätter att studera på högskolenivå).

Viktigaste begreppen

Nedan presenteras några av sysselsättningsindikatorerna enligt EU:s arbetskraftsundersökning:

  • Anställda definieras som personer som är anställda av en offentlig eller privat arbetsgivare och som får ersättning i form av lön, resultatlön eller naturaförmåner. Hit räknas också personer med frivillig tjänstgöring inom försvarsmakten.
  • Egenföretagare definieras som personer som arbetar i eget företag, inom jordbruket eller inom fria yrken. En egenföretagare anses ha arbetat under mätveckan om han eller hon uppfyller något av följande kriterier: arbetar i vinstsyfte, ägnar tid åt att driva ett företag eller är i färd med att starta näringsverksamhet.
  • Åtskillnaden mellan hel- och deltidsarbete baseras generellt på spontana svar från uppgiftslämnaren. De största undantagen är Nederländerna och Island, där ett tröskelvärde på 35 timmar för normal arbetstid används, Sverige, som använder ett tröskelvärde för egenföretagare, och Norge, där personer som arbetar mellan 32 och 36 timmar tillfrågas om de har en hel- eller deltidstjänst.
  • Indikatorerna för sysselsatta med ett andra arbete avser endast personer som har fler än ett arbete samtidigt. Personer som har bytt arbete under mätveckan räknas inte som personer med två arbeten.
  • En anställd person anses ha ett visstidsarbete om den anställde och arbetsgivaren enas om att anställningens upphörande avgörs av objektiva villkor, exempelvis ett visst datum, slutförandet av en uppgift eller återvändande till den fasta arbetsplatsen vid tillfällig omplacering. Typiska exempel på visstidsarbete är säsongsanställning, anställning via ett rekryterings- eller bemanningsföretag som hyr ut personal till en tredje part för att utföra en viss arbetsuppgift (om det inte finns ett skriftligt avtal om tillsvidareanställning) samt personer med särskilda yrkesutbildningsavtal.

Utbildningsnivå avser uppnådd utbildningsnivå, dvs. den högsta utbildningsnivå som slutförts med godkänt resultat. Låg utbildningsnivå avser ISCED 0–2 (högst grundskoleutbildning), medelhög utbildningsnivå avser ISCED 3–4 (högst gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning förutom högskoleutbildning) och hög utbildningsnivå avser ISCED 5–8 (högre utbildning).

Den europeiska socioekonomiska grupperingen (ESeG) bygger på tidigare klassificering och delar in personer med liknande ekonomiska, sociala och kulturella särdrag i EU i olika grupper. Grupperingen görs endast utifrån grundläggande sociala variabler för att den ska vara smidig att använda i alla sociala undersökningar och ge jämförbara resultat. De viktigaste variablerna som används är sysselsättningsstatus enligt ILO:s definition, yrkesställning, yrkesuppgift (enligt ISCO-08) och egenbedömd sysselsättningsstatus. För den detaljerade klassificeringen och förklarande anmärkningar, besök ESeG-sidan på i Eurostats klassifikationsdatabas Ramon (på engelska).

Dataset

Merparten av de indikatorer som presenteras i denna artikel kommer från dataset som ingår i arbetskraftsundersökningens huvudindikatorer (dataset som inleds med bokstäverna lfsi). Dessa huvudindikatorer skiljer sig från dataset med detaljerade resultat från årliga undersökningar respektive kvartalsundersökningar (dataset som inleds med bokstäverna lfsa och lfsq) på så sätt att de detaljerade undersökningsresultaten enbart baseras på mikrodata från arbetskraftsundersökningen, medan huvudindikatorerna har bearbetats ytterligare. De vanligaste extrajusteringar som görs är korrigeringar av större avbrott i serien samt skattningar av saknade värden. För vissa år resulterar dessa justeringar i betydande skillnader mellan de båda dataseten.

De dataset som avser arbetskraftsundersökningens huvudindikatorer är den mest fullständiga och tillförlitliga sammanställningen över sysselsättnings- och arbetslöshetsuppgifter som går att få fram från arbetskraftsundersökningen. Men eftersom de inte alltid ger en analys av samtliga bakgrundsvariabler är det i vissa fall nödvändigt att även använda detaljerade undersökningsresultat.

Sammanhang

Sysselsättningsstatistik kan användas för ett antal olika analyser, bland annat makroekonomiska undersökningar (med andra ord arbete som produktionsfaktor) och undersökningar om produktivitet eller konkurrenskraft. Den kan även användas för att studera ett antal olika sociala och beteendemässiga aspekter som hänger ihop med individens anställningsstatus, exempelvis social integration av minoriteter eller sysselsättning som en källa till hushållsinkomst.

Sysselsättning är både en strukturell och en kortfristig indikator. Som strukturell indikator belyser sysselsättningsstatistiken strukturen hos arbetsmarknader och ekonomiska system, eftersom sysselsättningen utgör ett mått på balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, eller sysselsättningens kvalitet. Som kortfristig indikator följer sysselsättningsgraden konjunkturcykeln. Sysselsättningsstatistiken har emellertid sina begränsningar i detta avseende eftersom den ofta anses vara en eftersläpande indikator.

Sysselsättningsstatistik står i centrum för många EU-politikområden. Den europeiska sysselsättningsstrategin lanserades vid sysselsättningstoppmötet i Luxemburg i november 1997 och moderniserades 2005 för att skapa en närmare koppling mellan EU:s sysselsättningsstrategi och de reviderade Lissabonmålen. De sysselsättningspolitiska riktlinjerna för perioden 2008–2010 uppdaterades i juli 2008. I mars 2010 lanserade Europeiska kommissionen Europa 2020-strategin (på engelska) för smart och hållbar tillväxt för alla. Europa 2020-strategin antogs formellt av Europeiska rådet i juni 2010. Europeiska rådet enades om fem övergripande mål, och det första är att öka sysselsättningsgraden för kvinnor och män i åldern 20–64 år till 75 % senast 2020. Medlemsstaterna kan fastställa egna nationella mål enligt dessa övergripande mål och utarbeta nationella reformprogram där de anger vilka åtgärder som de kommer att vidta för att genomföra strategin. Genomförandet kan åtminstone delvis uppnås genom främjande av flexibla arbetsvillkor – till exempel deltidsarbete eller distansarbete – som anses stimulera deltagandet på arbetsmarknaden. Det rör sig bland annat om initiativ som kan bidra till att fler människor kan ta sig in på arbetsmarknaden genom ökad tillgång till barnomsorg, ökade möjligheter till livslångt lärande och insatser för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är ”flexicurity”, det vill säga att främja flexibilitet i fråga om arbetsmarknader, arbetsorganisation och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, samtidigt som man tar hänsyn till behovet av balans mellan arbetsliv och privatliv, anställningstrygghet och socialt skydd. I linje med Europa 2020-strategin uppmuntrar den europeiska sysselsättningsstrategin till åtgärder för att bidra till att tre övergripande mål uppfylls senast 2020, nämligen att

  • 75 % av dem som är i åldern 20–64 år ska vara i sysselsättning,
  • andelen elever som lämnar skolan i förtid ska minska till under 10 %, och minst 40 % av personerna i åldern 30–34 år ska ha slutfört högre utbildning,
  • antalet personer som lever i eller riskerar fattigdom och socialt utanförskap ska minska med minst 20 miljoner.

Den långsamma återhämtningen efter finanskrisen och allt fler tecken på växande arbetslöshet ledde till att EU-kommissionen den 18 april 2012 lade fram ett antal förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen i form av ett särskilt sysselsättningspaket (på engelska). Förslagen handlade bland annat om åtgärder för att stärka efterfrågan på arbetskraft. Enligt förslagen skulle EU-länderna kunna uppmuntra nyanställningar till exempel genom sänkt skatt på arbete eller mer stöd till nya företag. Förslagen syftade också till att identifiera ekonomiska områden där det finns stora möjligheter att skapa nya arbetstillfällen – till exempel grön ekonomi, hälso- och sjukvårdstjänster samt informations- och kommunikationsteknik.

Den höga och fortfarande växande ungdomsarbetslösheten i flera EU-länder ledde till att EU-kommissionen i december 2012 lade fram ett sysselsättningspaket för ungdomar (COM(2012) 727 final). Paketet var en uppföljning av ungdomsåtgärderna i det övergripande sysselsättningspaketet och kommissionen lade fram ett antal förslag till åtgärder. Förslagen handlade bland annat om följande:

  • Alla unga under 25 år ska få ett högkvalitativt erbjudande om sysselsättning, vidareutbildning, lärlingsutbildning eller praktik inom fyra månader efter att de blivit arbetslösa eller avslutat sin formella utbildning (ungdomsgaranti).
  • Samråd med arbetsmarknadens parter om en kvalitetsram för praktiktjänstgöring för att se till att praktiktjänstgöring ger unga människor en arbetserfarenhet av hög kvalitet under trygga förhållanden.
  • En europeisk allians för lärlingsutbildning för att förbättra kvaliteten och tillgången på lärlingsutbildning samt åtgärder för att minska hindren för ungdomars rörlighet.

EU-kommissionen fortsatte sina insatser för att minska ungdomsarbetslösheten under 2013 genom att lägga fram ett sysselsättningsinitiativ för ungdomar (COM(2013) 144 final). Initiativet är utformat för att förstärka och påskynda åtgärderna i sysselsättningspaketet för ungdomar och syftar särskilt till att stödja unga som varken arbetar eller studerar i regioner där ungdomsarbetslösheten är högre än 25 %. Därefter lade kommissionen fram ytterligare ett meddelande, ”Att arbeta tillsammans för Europas ungdomar – en uppmaning till insatser mot ungdomsarbetslösheten” (COM(2013) 447 final), som är utformat för att påskynda arbetet med ungdomsgarantin och hjälpa EU-länderna och företagen så att de kan anställa fler ungdomar.

En av de viktigaste prioriteringarna för det nya kommissionskollegiet som tillträdde 2014 är att främja sysselsättning, tillväxt och investeringar med målet att minska lagstiftningen och använda befintliga ekonomiska resurser och offentliga medel på ett bättre sätt. I februari 2015 publicerade EU-kommissionen en serie landsrapporter, med analyser av EU-ländernas ekonomiska politik och information om deras prioriteringar för att främja tillväxten och sysselsättningen för det kommande året. Samma månad föreslog EU-kommissionen också att 1 miljard euro från sysselsättningsinitiativet för ungdomar för 2015 skulle tillhandahållas för att öka den förfinansiering som EU-länderna kan få för att öka sysselsättningen bland unga med upp till 30 gånger, med målet att hjälpa upp till 650 000 unga människor att få ett arbete.

I juni 2016 antog EU-kommissionen en kompetensagenda för Europa (COM(2016) 381/2) med titeln ”Samarbete för att stärka humankapitalet, anställbarheten och konkurrenskraften”. På så vis ska det säkerställas att personer utvecklar den kompetens som krävs nu och framöver så att anställbarheten, konkurrenskraften och tillväxten stärks i hela EU.

Mer nyligen undertecknades Europeiska pelaren för sociala rättigheter gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017. Sysselsättnings- och socialpolitik är de största intresseområdena inom Europeiska pelaren för sociala rättigheter, som handlar om att ge medborgarna nya och effektivare rättigheter. Pelaren är uppdelad i tre kapitel: 1) lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, 2) rättvisa arbetsvillkor, och 3) social trygghet och social integration. Dagens flexiblare arbetsformer skapar nya arbetstillfällen, särskilt för unga, men de kan också leda till ny otrygghet och ojämlikhet. Att skapa ett rättvisare Europa och stärka den sociala aspekten är en nyckelprioritering för kommissionen. Europeiska pelaren för sociala rättigheter åtföljs av en social resultattavla, som ska användas för att övervaka genomförandet av pelaren genom att spåra trender och resultat i EU-länderna inom tolv områden. Resultattavlan kommer att fungera som underlag för den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken. Resultattavlan kommer också att användas för att utvärdera framstegen mot ett ”socialt AAA-kreditbetyg” för EU som helhet.

Direkttillgång till

Andra artiklar
Tabeller
Databasen
Tematisk sektion
Publikationer
Metodik
Visualiseringar





LFS main indicators (t_lfsi)
Population, activity and inactivity - LFS adjusted series (t_lfsi_act)
Employment - LFS adjusted series (t_lfsi_emp)
Unemployment - LFS adjusted series (t_une)
LFS series - Detailed annual survey results (t_lfsa)
LFS series - Specific topics (t_lfst)
LFS main indicators (lfsi)
Employment and activity - LFS adjusted series (lfsi_emp)
Unemployment - LFS adjusted series (une)
Labour market transitions - LFS longitudinal data (lfsi_long)
LFS series - Detailed quarterly survey results (from 1998 onwards) (lfsq)
LFS series - Detailed annual survey results (lfsa)
LFS series - Specific topics (lfst)
LFS ad-hoc modules (lfso)

Publikationer

ESMS-metadatafiler och EU-AKU-metodik


Retrieved from "https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php?title=Archive:Employment_statistics/sv&oldid=486758"