Archive:Energiproduktion och import

Uppgifter från juni 2019.

Planerad uppdatering av artikeln: oktober 2020.

Highlights

Produktionen av primärenergi i EU var 12 % lägre under 2017 än tio år tidigare.

Ryssland var den största leverantören av råolja, naturgas och stenkol till EU under 2017.

Utvecklingen av produktionen av primärenergi (efter bränsletyp), EU-28, 2007–2017

Europeiska unionens (EU) beroende av importerad energi, särskilt olja och naturgas, utgör bakgrunden till EU:s politik för en tryggad energiförsörjning. I denna artikel undersöks produktionen av primärenergi inom EU och EU:s ökade beroende av energiimport från länder utanför EU till följd av underskottet av produktion i förhållande till förbrukning. Faktum är att över hälften (55,1 %) av EU-28:s tillgängliga bruttoenergi under 2017 kom från importerade källor.

Full article

Produktionen av primärenergi minskade mellan 2007 och 2017

Produktionen av primärenergi i EU-28 uppgick till 758 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe) under 2017 – se tabell 1. Detta var endast 0,1 % lägre än föregående år och innebar att de senaste årens allmänna nedåtgående tendens fortsatte, med undantag för 2010 då energiproduktionen återhämtade sig efter en relativt kraftig minskning under 2009, vilket sammanföll med den finansiella och ekonomiska krisen. Sett över en längre period var produktionen av primärenergi i EU-28 12,1 % lägre år 2017 än tio år tidigare. Den allmänna nedåtgående tendensen när det gäller produktionen av primärenergi i EU-28 kan åtminstone delvis förklaras av att råmaterialen håller på att ta slut och/eller att producenterna anser att utvinningen av de begränsade resurserna inte är lönsam.

Under 2017 var Frankrike det EU-land som producerade mest primärenergi, med en andel på 17,4 % av den sammanlagda produktionen för hela EU-28, följt av Storbritannien (15,6 %) och Tyskland (15,3 %). De största skillnaderna jämfört med tio år tidigare var ökningarna i Italien (+17,8 procentenheter), Spanien (+ 13,5 procentenheter) och Sverige (+11,3 procentenheter) och minskningarna i Danmark (-41,7 procentenheter), Storbritannien (-32,8 procentenheter) och Nederländerna (- 30,7 procentenheter).

I absoluta tal ökade produktionen av primärenergi i 17 av 28 EU-länder under perioden 2007–2017. Den största produktionsökningen noterades i Italien (en ökning med 5,5 Mtoe), följt av Spanien (4,1 Mtoe), Sverige (3,7 Mtoe), Irland (3,4 Mtoe) och Finland (2,0 Mtoe). Produktionen av primärenergi i Storbritannien minskade däremot med hela 57,6 Mtoe, och även Tyskland (-20,6 Mtoe), Nederländerna (-18,5 Mtoe) och Danmark (-11,3 Mtoe) rapporterade minskningar på mer än 10 Mtoe.

Tabell 1: Energiproduktion, 2007 och 2017
(miljoner ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_bal_c)

Den primära energiproduktionen i EU-28 var under 2017 spridd över en rad olika energikällor. Den största andelen stod förnybara energikällor för med mer än en fjärdedel (29,9 %) av den sammanlagda produktionen i EU-28.

Kärnenergi var näst störst med 27,8 % av den sammanlagda produktionen av primärenergi. Kärnenergi var särskilt viktigt i Frankrike, där den stod för nästan 79 % av den nationella produktionen av primärenergi, medan denna andel var nästan tre fjärdedelar i Belgien och över tre femtedelar (62,6 %) i Slovakien. I elva andra EU-länder stod kärnenergi för mindre än hälften av produktionen av primärenergi och i 14 EU-länder producerades ingen kärnenergi alls.

Andelen fasta fossila bränslen (16,4 %, främst kol) låg precis under en femtedel och andelen naturgas var något lägre (13,6 %). Råolja (8,8 %) var den enda övriga betydande primärenergikällan (se diagram 1).

Diagram 1: Produktion av primärenergi, EU-28, 2017
(i procent av totalen, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_bal_c)

Ökningen av förnybara energikällor inom den primära energiproduktionen i EU-28 var större än för alla andra energislag. Denna ökning var relativt enhetlig under perioden 2007–2017, med en liten nedgång i produktionen under 2011 (se diagram 2). Under denna period ökade produktionen från förnybara källor med 65,6 % och den ersatte i viss mån annan energiproduktion. Däremot minskade produktionsnivåerna för de andra energikällorna överlag. De största minskningarna redovisades för naturgas (-39,4 %), råolja (-38,9 %) och fasta fossila bränslen (-30,5 %), medan minskningen av kärnenergi uppgick till mer blygsamma 12,8 %.

Diagram 2: Utveckling av produktionen av primärenergi (efter bränsletyp), EU-28, 2007–2017
(2007 = 100, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_bal_c)

EU och dess medlemsländer är alla nettoimportörer av energi

Den minskade primära produktionen av stenkol, brunkol, råolja, naturgas och på senare tid även kärnenergi, har lett till en situation där EU i allt högre grad har blivit beroende av import av primärenergiprodukter och även härledda energiprodukter (t.ex. gasolja/dieselolja) för att tillgodose efterfrågan. Denna situation har emellertid stabiliserats i efterdyningarna av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Under 2017 översteg importen av energi inom EU-28 exporten med omkring 948 miljoner ton oljeekvivalenter. I absoluta tal var de största nettoimportörerna av energi Tyskland, Italien, Frankrike, och Spanien. År 2007 var Danmark den enda nettoexportören av energi bland EU-länderna. År 2013 importerade Danmark dock mer energi än man exporterade och denna tendens höll i sig under de följande fyra åren. Sedan 2013 är därför alla EU:s 28 medlemsländer nettoimportörer av energi (se tabell 2). I förhållande till folkmängden var Luxemburg, Malta och Belgien de största energiimportörerna 2017.

Tabell 2: Nettoimport av energi, 2007–2017
Källa: Eurostat (nrg_bal_s) och (demo_pjan)

De länder som EU-28 främst importerar energi från har varierat något under de senaste åren. Ryssland har dock behållit sin position som ledande exportör till EU när det gäller de viktigaste primärenergiprodukterna – stenkol, råolja och naturgas under hela perioden 2007–2017 (se tabell 3).

Tabell 3: Huvudsakligt ursprung för importen av primärenergi, EU-28, 2007–2017
(i procent av importen från länder utanför EU-28)
Källa: Eurostat (nrg_ti_sff), (nrg_ti_oil) och (nrg_ti_gas)

Under 2017 kom 38,9 % av EU:s import av stenkol från Ryssland. Ryssland har konstant varit den största leverantören av stenkol till EU under de senaste tio åren. Mellan 2007 och 2015 nästan fördubblades importen av stenkol till EU-28 från Colombia (från 11,8 % till 22,2 %). Under 2017 minskade dock importen från Colombia till 16,9 %. USA var den tredje största leverantören av stenkol till EU-28 under 2017 då 16,9 % av EU:s sammanlagda import kom från USA.

Ryssland var också den viktigaste leverantören av råolja till EU. Importen från Ryssland uppgick till 33,7 % år 2007 och svängde mellan 34,7 % (som också var den högsta andelen som noterades 2011) och 29,0 % (den lägsta andelen som noterades 2015). År 2017 uppgick andelen till 30,3 ;%. Under samma period skedde en relativt långsam minskning av importen till EU-28 av råolja från Norge, vars andel minskade från 15,0 % år 2007 till 11,4 % år 2017. De relativa andelarna av importen av råolja till EU-28 från Irak och Kazakstan ökade i snabb takt mellan 2007 och 2017 och nådde 8,2 % respektive 7,4 %. Irak och Kazakstan blev därmed de tredje och fjärde största leverantörerna av råolja, före Saudiarabien.

Andelen av EU:s import av naturgas från Ryssland förblev oförändrad under perioden 2007–2017 (38,7 %). Den lägsta nivån registrerades 2010 (31,9 %) och den högsta 2013 (41,1 %). Under den period som visas i tabell 3 förblev Norge den näst största leverantören av naturgas till EU. Norges andel av importen minskade något från 28,1 % under 2007 till 25,3 % 2017. Den andel naturgas som importerades till EU-28 från Algeriet (den tredje största leverantören) sjönk mellan 2007 och 2017, medan den andel som importerades från Qatar mer än fördubblades.

EU:s primära energiförsörjning kan hotas om en stor del av importen koncentreras till relativt få handelspartner. År 2017 kom nästan tre fjärdedelar (74,6 %) av importen av naturgas till EU-28 från Ryssland, Norge och Algeriet. En liknande analys visar att närmare tre fjärdedelar (72,7 %) av importen av stenkol kom från Ryssland, Colombia och USA. Importen av råolja var något mindre koncentrerad till de främsta leverantörerna, då Ryssland, Norge och Irak stod för ungefär hälften (49,9 %) av importen till EU-28.

Mer än hälften av energibehovet i EU-28 täcks av importerad energi

Beroendet av energiimport i EU-28 ökade från strax över 44 % av bruttoenergiförbrukningen 1990 till 52,9 % 2007, och därefter till 55,1 % 2017 (se tabell 3). Sedan 2004 har nettoimporten av energi till EU-28 varit större än primärproduktionen. Med andra ord stod nettoimporten för mer än hälften av bruttoenergiförbrukningen i EU-28 och energiberoendet översteg 50,0 %.

År 2017 steg graden av energiberoende till den högsta nivån någonsin (55,1 %). Mellan 2007 och 2017 noterades vissa förändringar: en relativ topp på 54,6 % noterades 2008, medan 52,7 % var det lägsta noterade beroendet 2010. En närmare granskning visar att graden av energiberoende 2017 var högst i fråga om råolja (86,7 %) och naturgas (74,3 %), medan de senaste tillgängliga uppgifterna för fasta fossila bränslen visar på ett energiberoende på 43,9 %.

Diagram 3: Energiberoende, EU-28, 2007-2017
(% av nettoimporten för bruttoförbrukning, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_ind_id)

Mellan 2007 och 2017 ökade EU:s beroende av import från länder utanför EU mycket snabbare för naturgas (+ 14,8 procentenheter) än för råolja (+ 4,2 procentenheter). Beroendet av fasta fossila bränslen under samma period ökade i långsammare takt (+ 1,9 procentenheter).

Eftersom Danmark inte längre var nettoexportör blev landets grad av energiberoende positiv under 2013, vilket fortfarande gällde under 2017 precis som för alla andra EU-länder (se diagram 4). De lägsta graderna av energiberoende rapporterades under 2017 i Estland, Danmark, Rumänien och Sverige. Malta, Cypern och Luxemburg var (nästan) helt beroende av import av primärenergi, med beroendegrader på mer än 95,0 %.

En analys av utvecklingen mellan 2007 och 2017 visar att Danmark, Storbritannien, Litauen, Nederländerna, Polen och Tjeckien ökade sitt beroende av importerad energi för att tillgodose sin bruttoförbrukning. Utvecklingen beror i huvudsak på en minskad produktion av primärenergi (som hänger ihop med att råvarorna är på väg att ta slut). Ett ökat beroende, om än mindre markant, konstaterades också i Tyskland, Malta, Ungern, Kroatien, Cypern och Grekland. Alla övriga EU-länder rapporterade ett minskat energiberoende mellan 2007 och 2017, och den snabbaste förändringen registrerades i Estland, där beroendegraden sjönk från 27,1 % till 4,1 %. Beroendegraden minskade också med mer än 10,0 procentenheter i Irland, Lettland och Bulgarien, på grund av en kombination av ökad energieffektivitet och/eller en förändrad energimix för att främja primärproduktion baserad på förnybara energikällor.

Diagram 4: Energiberoende – alla produkter, 2007 och 2017
(% av nettoimporten för bruttoförbrukning, baserat på ton oljeekvivalenter)
Källa: Eurostat (nrg_ind_id)

Källuppgifter för tabeller och diagram

Energiproduktion och import: Tabeller och diagram (på engelska)

Källuppgifter

Energiprodukter som utvinns eller hämtas direkt från naturresurser kallas primära energikällor, medan energiprodukter som framställs av primära energiprodukter i omvandlingsanläggningar kallas härledda energiprodukter. Den primära energiproduktionen omfattar nationell produktion av primära energikällor och sker när naturresurser utnyttjas, till exempel i kolgruvor, på råoljefält, i vattenkraftverk eller under framställning av biobränsle. När förbrukningen överstiger produktionen av primärenergi måste underskottet täckas med import av primära energikällor eller härledda energiprodukter.

Den värme som alstras i en reaktor till följd av kärnklyvning betraktas som primärproduktion av kärnvärme, även kallad kärnenergi. Den beräknas antingen på grundval av den faktiska värme som produceras eller på rapporterad bruttoelproduktion och kärnkraftverkets termiska effektivitet. Primärproduktion av stenkol och brunkol utgörs av bränslemängder som utvinns eller framställs, beräknat efter eventuella processer för avlägsnande av inert material.

Omvandling av energi från en form till en annan, såsom el eller värme från värmekraftverk eller koksproduktion från koksugnar, betraktas inte som primärproduktion.

Nettoimporten beräknas som mängden import minus motsvarande exportmängd. Import utgörs av all energi som förs in på ett nationellt territorium, exklusive transitmängder (särskilt genom gas- och oljeledningar). Export omfattar på motsvarande sätt alla mängder energi som exporteras från det nationella territoriet.

Sammanhang

Mer än hälften av energin i EU-28 kommer från länder utanför EU och denna andel har i allmänhet ökat under de senaste årtiondena (även om det finns vissa belägg som tyder på att beroendegraden har stabiliserats på senare år). En stor del av den energi som importeras till EU kommer från Ryssland, vars tvister med transitländer har utgjort ett hot mot leveranserna under de senaste åren. Oron beträffande hur trygga energileveranserna från Ryssland verkligen är ökade ytterligare genom konflikten i Ukraina. Nya åtgärder för olje- och gasmarknaden har vidtagits för att säkerställa att alla parter vidtar effektiva åtgärder för att förhindra och begränsa följderna av eventuella försörjningsavbrott. Samtidigt har även samarbetsmekanismer för EU-länderna inrättats så att de effektivt ska kunna hantera eventuella omfattande avbrott i olje- eller gasförsörjningen. Dessutom har en samordningsmekanism inrättats så att EU-länderna omedelbart kan agera gemensamt vid nödsituationer.

I november 2010 antogs ett initiativ med titeln Energi 2020: En strategi för hållbar och trygg energiförsörjning på en konkurrensutsatt marknad (KOM(2010) 639 slutlig) av Europeiska kommissionen. I strategin definieras prioriteringar för energipolitiken under en tioårsperiod och den innehåller förslag till åtgärder för att hantera en rad olika utmaningar, såsom att skapa en marknad med konkurrensutsatta priser och trygg energiförsörjning, att främja en ledande roll inom teknik och att förhandla effektivt med internationella partner (t.ex. sträva efter goda förbindelser med EU:s externa leverantörer av energi och energitransitländer). Detta arbete har utvecklats ytterligare genom en energistrategi för 2030, 2030 energy strategy (på engelska), som ger en ram för klimat- och energipolitiken fram till år 2030 och en färdplan för energi fram till 2050, 2050 energy roadmap (på engelska), där det fastställs ett långsiktigt mål för att minska EU:s utsläpp av växthusgaser med 80–95 % senast år 2050.

Via portalen om energigemenskapen, Energy Community (på engelska), inrättad i oktober 2005, arbetar EU även för att integrera grannländerna i EU:s inre marknad för energi. En bred blandning av energikällor och många olika leverantörer, transportrutter och transportmekanismer är bidragande faktorer som var för sig kan spela en viktig roll för att trygga energiförsörjningen. Flera olika initiativ pågår för att t.ex. anlägga gasledningar mellan Europa och dess grannländer i öst och syd. Bland projekten finns Nord Stream (mellan Ryssland och EU via Östersjön), som togs i drift i november 2011, och den transadriatiska gasledningen (som förbinder Turkiet med Italien via Grekland och Albanien för att transportera gas från området kring Kaspiska havet till EU). Att bygga upp tillförlitliga partnerskap med leverantörs-, transit- och konsumentländer anses vara ett av sätten för att minska de risker som uppstår i samband med EU:s energiberoende, och i september 2011 antog kommissionen meddelandet EU:s energipolitik: Samarbete med partner utanför våra gränser (KOM(2011) 539 slutlig).

För att bemöta den fortsatta oron för EU:s beroende av importerad energi lanserade kommissionen i maj 2014 sin strategi för energitrygghet (COM(2014) 330 final) som har som mål att säkerställa ett stabilt och brett utbud av energi. Utöver kortsiktiga åtgärder beträffande effekterna av stoppad rysk gasimport eller ett avbrott i importen genom Ukraina tog strategin upp långsiktiga utmaningar på energiförsörjningsområdet. Åtgärder på fem olika områden föreslogs, däribland ökad energiproduktion i EU, diversifiering av leverantörsländer och leveransvägar och behovet av att visa upp en enad front i den yttre energipolitiken. Under 2015 offentliggjorde Europeiska kommissionen meddelandet En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik (COM(2015) 80 final), där det betonades att en viktig aspekt för att kunna säkerställa energitrygghet (särskilt på gasområdet) är att avtalen om köp av energi från tredjeländer till fullo följer EU-lagstiftningen. Det följdes i februari 2016 av kommissionens förslag till nya regler om trygg gasförsörjning i EU (COM(2016) 52 final) och nya regler för energiavtal mellan EU och länder utanför EU (COM(2016) 53 final).