Archive:Statistik om migration och migranter

Uppgifter från mars 2018.

Planerad uppdatering av artikeln: juli 2019.

Highlights

Sammanlagt 2 miljoner personer med medborgarskap i länder utanför EU invandrade till EU under 2016.

EU-länderna beviljade nästan 1 miljon personer medborgarskap under 2016.

Immigrants, 2016

I denna artikel presenteras Europeiska unionens (EU:s) statistik över internationell migration, andelen inhemska och utländska medborgare i befolkningen samt uppgifter om förvärv av medborgarskap. Migration påverkas av en kombination av politiska, ekonomiska, miljömässiga och sociala faktorer: antingen i migrantens ursprungsland (pushfaktorer) eller i destinationslandet (pullfaktorer). Historiskt sett anses EU:s relativa ekonomiska välstånd och politiska stabilitet ha utgjort avsevärda pullfaktorer för invandrare.

I destinationsländerna kan internationell migration användas för att åtgärda vissa brister på arbetsmarknaden. Men det krävs mer än migration för att vända den trend med en åldrande befolkning som råder i många delar av EU.

Full article

Migrationsströmmar: 2 miljoner invandrare från länder utanför EU

Sammanlagt 4,3 miljoner personer invandrade till något av medlemsländerna i EU-28 under 2016. Samtidigt uppgavs minst 3,0 miljoner personer ha utvandrat från något EU-land. Dessa totala siffror återger dock inte migrationsströmmarna till/från EU som helhet, eftersom de även inbegriper flöden mellan olika EU-länder.

Av dessa 4,3 miljoner personer som invandrade under 2016 var uppskattningsvis 2,0 miljoner medborgare i länder utanför EU och 1,3 miljoner medborgare i ett annat EU-land än det de invandrade till. Omkring 929 000 personer flyttade till ett EU-land där de var medborgare (bland dem återvändande medborgare och utlandsfödda medborgare), och 16 000 var statslösa.

Tabell 1: Invandring efter medborgarskap, 2016
Källa: Eurostat (migr_imm1ctz)

Tyskland: största antalet in- och utvandrare

Tyskland rapporterade det högsta totala antalet invandrare (1 029 900 in 2016, följt av Storbritannien (589 000), Spanien (414 700), Frankrike (378 100) och Italien (300 800). Tyskland hade också det högsta antalet utvandrare under 2016 (533 800), följt av Storbritannien (340 400), Spanien (327 300), Frankrike (309 800), Polen (236 400) och Rumänien (207 600). I 21 av EU-länderna var invandringen större än utvandringen under 2016, men i Bulgarien, Kroatien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal och Rumänien var invandrarna färre än utvandrarna.

Den största invandringen i förhållande till den inhemska befolkningen under 2016 rapporterades från Luxemburg (39 invandrare per 1 000 personer), följt av Malta (38 invandrare per 1 000 personer)— se diagram 1. Den största utvandringen i förhållande till befolkningen under 2016 rapporterades från Luxemburg (23 utvandrare per 1 000 personer), Malta, Litauen och Cypern (som alla hade 18 utvandrare per 1 000 personer) och Irland (13 utvandrare per 1 000 personer).

Diagram 1: Invandrare, 2016
(per 1 000 invånare)
Källa: Eurostat (migr_imm1ctz) och (migr_pop1ctz)

Rumänien hade den högsta andelen invandrare med inhemskt medborgarskap, Luxemburg den lägsta

År 2016 var den relativa andelen invandrare med medborgarskap i det EU-land de invandrade till som högst i Rumänien (87 % av alla invandrare), Litauen (71 %), Lettland (59 %), Ungern (56 %), Kroatien (55 %) och Slovakien (53 %) Dessa EU-länder var de enda där andelen egna medborgare som invandrade stod för mer än hälften av det totala antalet invandrare – se diagram 2. I Luxemburg stod däremot invandringen av egna medborgare för endast 6 % av den totala invandringen under 2016.

File:Distribution of immigrants by citizenship, 2016 (% of all immigrants).png

Diagram 2: Andel invandrare efter medborgarskap, 2016
(% av alla invandrare)
Källa: Eurostat (migr_imm2ctz)

Uppgifter om medborgarskap har ofta använts för att studera invandrare med utländsk bakgrund. Eftersom en person kan byta medborgarskap bör man dock även ta hänsyn till information om födelseland. Den relativa andelen infödda invandrare av det totala antalet invandrare var som högst i Rumänien (66 % av alla invandrare), följt av Polen (58 %) och Litauen (57 %). Luxemburg och Österrike rapporterade däremot en relativt låg andel inrikesfödda invandrare, mindre än 6 % av all invandring under 2016.

Tabell 2: Invandring efter födelseland, 2016
Källa: Eurostat (migr_imm3ctb)

Hälften av invandrarna var under 28 år

När det gäller könsfördelningen bland invandrare till EU under 2016 var något fler män än kvinnor under 2016 (55 % jämfört med 45 %). Slovenien var det land som redovisade den högsta andelen manliga invandrare (63 %). Frankrike redovisade den högsta andelen kvinnliga invandrare (51 %).

Diagram 3: Andel invandrare efter kön, 2016
(% av alla invandrare)
Källa: Eurostat (migr_imm2ctz)

De personer som invandrade till EU-länderna under 2016 var i genomsnitt mycket yngre än den bofasta befolkningen i destinationslandet. Den 1 januari 2017 var medianåldern för EU-28:s totala befolkning 42,9 år, medan den var 27,9 år för de som invandrade till EU-28 under 2016.

Diagram 4: Åldersstruktur för invandrare efter medborgarskap, EU, 2016
(%)
Källa: Eurostat (migr_imm2ctz)

Tidigare bosättning: 2,4 miljoner invandrare anlände till EU 2016

Uppskattningsvis 2,4 miljoner personer invandrade till EU-28 från länder utanför EU under 2016. Dessutom flyttade 1,8 miljoner från ett EU-land till ett annat EU-land.

En analys av tidigare bosättning visar att Luxemburg hade den största andelen invandrare från andra EU-länder (93 % av landets totala antal invandrare under 2016), följt av Slovakien (80 %) och Rumänien (74 %). Relativt låga andelar redovisades av Sverige (24 % av alla invandrare) och Italien (25 %) – se tabell 3.

Tabell 3: Invandring efter tidigare bosättningsland, 2016
Källa: Eurostat (migr_imm5prv)

Migranter: nästan 22 miljoner personer med medborgarskap i länder utanför EU är bosatta i EU

Den 1 januari 2017 var 21,6 miljoner av alla bosatta i ett EU-land medborgare i ett land utanför EU, vilket motsvarar 4,2 % av befolkningen i EU-28. Dessutom var 16,9 miljoner personer som var bosatta i ett EU-land den 1 januari 2017 medborgare i ett annat EU-land.

När det gäller födelseland bodde det den 1 januari 2017 36,9 miljoner personer födda utanför EU-28 i ett EU-land, medan 20,4 miljoner personer var födda i ett annat EU-land än där de var bosatta. Endast i Ungern, Irland, Luxemburg, Slovakien och Cypern var antalet personer födda i andra EU-länder högre än antalet födda utanför EU-28.

Tabell 4: Utlandsfödd befolkning efter födelseland, 1 januari 2017
Källa: Eurostat (migr_pop3ctb)

Luxemburg har den högsta andelen utländsk befolkning, Polen den lägsta

I absoluta tal var Tyskland det EU-land där det bodde flest utländska medborgare den 1 januari 2017 (9,2 miljoner personer), följt av Storbritannien (6,1 miljoner), Italien (5,0 miljoner), Frankrike (4,6 miljoner) och Spanien (4,4 miljoner). Antalet utländska medborgare i dessa fem EU-länder utgjorde 76 % av det totala antalet utländska medborgare bosatta i EU. Befolkningen i dessa fem länder motsvarade samtidigt 63 % av befolkningen i EU-28.

Luxemburg hade relativt sett den högsta andelen utländska medborgare, eftersom de utländska medborgarna utgjorde 48 % av landets totala befolkning. Även Cypern, Österrike, Estland, Lettland, Belgien, Irland, Malta och Tyskland hade en hög andel utländska medborgare (minst 10 % av den bofasta befolkningen). Den utländska befolkningen utgjorde däremot mindre än 1 % av befolkningen i Polen och Rumänien (0,6 % i båda länderna) liksom i Litauen (0,7 %).

Diagram 5: Andel utländska medborgare bland den bofasta befolkningen, 1 januari 2017
(%)
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz)

Den utländska befolkningen är i de flesta EU-länder medborgare i länder utanför EU

Belgien, Irland, Cypern, Luxemburg, Ungern, Malta, Nederländerna, Slovakien och Storbritannien var 2016 de enda EU-länder där den utländska befolkningen i huvudsak utgjordes av medborgare i andra EU-länder. I de flesta av EU-länderna kom alltså majoriteten av de utländska medborgarna från länder utanför EU (se tabell 5). I Lettland och Estland är andelen medborgare från länder utanför EU särskilt hög till följd av det stora antalet erkända icke-medborgare. Det handlar främst om medborgare i f.d. Sovjetunionen som är fast bosatta i dessa länder men som inte har förvärvat nytt medborgarskap.

Tabell 5: Utländsk befolkning efter grupp av medborgarskap, 1 januari 2017
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz)

I tabell 6 ges en översikt över de fem vanligaste grupperna av utländska medborgare och utlandsfödda i EU-länderna och Efta-länderna (i den mån uppgifter finns tillgängliga).

Tabell 6: Vanligaste medborgarskapsländer och födelseländer för den utländska/utlandsfödda befolkningen, 1 januari 2017
(i absoluta tal och som procentandel av den totala utländska/utlandsfödda befolkningen)
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz) och (migr_pop3ctb)

Rumänska, polska, italienska, portugisiska och tyska medborgare var de fem största grupperna EU-medborgare som bodde i ett annat EU-land 2017 (se diagram 6).
<image imgid="figure6" zoom="100">

Diagram 6: Antal EU-medborgare som är stadigvarande bosatta i resten av EU den 1 januari 2017
(miljoner)
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz)

Den utländska befolkningen är yngre än den inhemska

En analys av åldersstrukturen hos befolkningen visar att den utländska befolkningen i EU-28 som helhet var yngre än landets egen befolkning. Åldersfördelningen bland de utländska medborgarna, jämfört med de inhemska medborgarna, visar att det finns en större andel förhållandevis unga vuxna i arbetsför ålder. Den 1 januari 2017 var medianåldern för den inhemska befolkningen i EU-28 44 år, medan den för utländska medborgare bosatta i EU var 36 år.

Diagram 7: Åldersstruktur för den inhemska och utländska befolkningen, EU-28, 1 januari 2017
(%)
Källa: Eurostat (migr_pop2ctz)

Förvärv av medborgarskap: EU-länderna beviljade nästan 1 miljon personer medborgarskap under 2016.

År 2016 blev 994 800 människor medborgare i ett EU-land, vilket motsvarar en ökning med 18 % jämfört med 2015.

Diagram 8: Antal personer som har förvärvat medborgarskap i ett EU-land, EU-28, 2009–2016
(tusental)
Källa: Eurostat (migr_acq)

I Italien fick 201 600 personer medborgarskap under 2016 (20 % av alla i EU-28), vilket är högst i EU. De näst högsta nivåerna av förvärvat medborgarskap registrerades i Spanien (150 900), Storbritannien (149 400), Frankrike (119 200) och Tyskland (112 800).

Tabell 7: Antal personer som har förvärvat medborgarskap i det uppgiftslämnande landet, 2016
Källa: Eurostat (migr_acq)

De största ökningarna i absoluta tal jämfört med 2015 noterades i Spanien, där 36 600 fler invånare beviljades spanskt medborgarskap, följt av Storbritannien (31 400), Italien (23 600), Grekland (19 300) och Sverige (12 300). De största minskningarna i absoluta tal noterades i Irland (3 500 färre beviljades irländskt medborgarskap jämfört med 2015), följt av Polen (300).

Högst naturaliseringstakt i Kroatien, Sverige och Portugal

En vanlig indikator är ”naturaliseringstakten”, dvs. förhållandet mellan det totala antalet beviljade medborgarskap och det totala antalet utländska medborgare i ett land i början av året. Det EU-land som 2016 visade den högsta naturaliseringstakten var Kroatien (9,7 nya medborgarskap per 100 utländska medborgare), följt av Sverige och Portugal (med 7,9 respektive 6,5 nya medborgarskap per 100 utländska medborgare).

Diagram 9: Naturaliseringstakt, 2016
(per 100 utländska medborgare)
Källa: Eurostat (migr_acq) och (migr_pop1ctz)

Största grupperna som förvärvade medborgarskap: marockaner, albaner och indier

Precis som tidigare år var de största grupperna, sett till ursprungligt medborgarskap, marockaner (101 300, dvs. 10,2 % av samtliga som förvärvade medborgarskap), följda av albaner (67 500 eller 6,8 %), indier (41 700 eller 4,2 %), pakistanier (32 900 eller 3,3 %) och turkar (32 800 eller 3,3 %). Jämfört med 2015 ökade antalet marockanska medborgare som förvärvade medborgarskap i ett EU-land med 17,7 %. De flesta av marockanerna fick medborgarskap i Spanien (37 %), Italien (35 %) eller Frankrike (18 %), medan de flesta av albanerna beviljades italienskt (55 %) eller grekiskt (42 %) medborgarskap. En stor majoritet av indierna (59 %) fick brittiskt medborgarskap, liksom cirka hälften av pakistanierna (51 %), medan hälften av turkarna (50 %) fick tyskt medborgarskap.

15 % var tidigare medborgare i ett annat EU-land

Under 2016 blev omkring 863 300 personer från länder utanför EU medborgare i ett EU-land, vilket motsvarar en ökning med 19 % jämfört med 2015. Medborgare i länder utanför EU utgjorde därmed 87 % av alla som förvärvade medborgarskap i ett EU-land 2016. Dessa nya medborgare i EU-28 kom huvudsakligen från Afrika (30 % av de förvärvade medborgarskapen totalt), Asien (21 %), Europa utanför EU-28 (20 %) och Nord- och Sydamerika (15 %).

Antalet medborgare i EU-länder som förvärvade medborgarskap i ett annat EU-land uppgick till 120 200 personer, vilket motsvarar 12,1 % av det totala antalet. I absoluta tal var de vanligaste grupperna av medborgare i EU-28 som förvärvade medborgarskap i ett annat EU-land rumäner som blev medborgare i Italien (13 000 personer) eller Tyskland (3 800 personer), polacker som blev medborgare i Tyskland (6 700 personer) och Storbritannien (4 400 personer), italienare som blev medborgare i Tyskland (3 600 personer) eller Storbritannien (1 300 personer), bulgarer som blev medborgare i Tyskland (1 700 personer) eller Storbritannien (1 200 personer), britter som blev medborgare i Tyskland (2 700 personer) eller Sverige (1 000 personer) och portugiser som blev medborgare i Frankrike (2 600 personer) eller Luxemburg (1 100 personer).

I Luxemburg och Ungern beviljades en majoritet av de nya medborgarskapen till personer från ett annat EU-land. I Luxemburgs fall utgjordes den största andelen av portugisiska medborgare, följt av franska, italienska, tyska och belgiska medborgare, medan det i Ungerns fall nästan enbart rörde sig om rumänska medborgare.

Källuppgifter för tabeller och diagram

Migration and migrant population statistics: tables and figures (på engelska)

Uppgifternas källor

Utvandring är särskilt besvärligt att mäta. Det är svårare att räkna hur många personer som lämnar ett land än hur många som anländer. Detta förhållande bekräftades i många länder av en jämförande analys av EU-ländernas invandrings- och utvandringsstatistik under 2016 (spegelstatistik). Tyngdpunkten i denna artikel ligger därför främst på invandringsstatistik.

Eurostat sammanställer statistik på en rad områden som rör internationella migrationsströmmar, andelen utländska medborgare av den totala befolkningen och förvärv av medborgarskap. Uppgifterna samlas in årligen av Eurostat från EU-ländernas nationella statistikmyndigheter.

Grundval för uppgiftsinsamlingen

Sedan 2008 har insamlingen av uppgifter om migration, medborgarskap och asyl grundats på förordning (EG) nr 862/2007. Analysen och sammansättningen av grupperna av EU-, Efta- och kandidatländer ska vara den som gäller den 1 januari under referensåret enligt förordning (EU) nr 351/2010. I förordning (EG) nr 862/2007 fastställs en grunduppsättning av statistikuppgifter om internationella migrationsströmmar, andelen utländska medborgare i befolkningen, förvärv av medborgarskap, uppehållstillstånd, asyl och åtgärder mot olaglig invandring och vistelse. Även om EU-länderna får fortsätta att använda lämpliga uppgifter beroende på tillgång och nationell praxis, måste den statistik som samlas in enligt förordning (EG) nr 862/2007 grundas på gemensamma definitioner och begrepp. De flesta EU-länder grundar sin statistik på administrativa uppgifter, som folkbokföringsregister, register över utländska medborgare, register över uppehålls- eller arbetstillstånd, sjukförsäkringsregister och skatteregister. En del länder använder spegelstatistik, urvalsundersökningar eller skattningsmetoder för att få fram sin migrationsstatistik. Tillämpningen av förordningen förväntas leda till att tillgången till statistik om migration och förvärv av medborgarskap ökar, och att uppgifterna blir lättare att jämföra.

Uppgifterna om förvärvat medborgarskap kommer normalt från de administrativa systemen. Tillämpningen av förordningen förväntas leda till att tillgången till statistik om migration och förvärv av medborgarskap ökar, och att uppgifterna blir lättare att jämföra.

I artikel 2.1 a, b och c i förordning (EG) nr 862/2007 anges att invandrare som har varit stadigvarande bosatta (eller förväntas vara stadigvarande bosatta) i ett EU-land under minst tolv månader ska tas med i uppgifterna. Detsamma gäller utvandrare som har varit bosatta utomlands i mer än tolv månader. De uppgifter som samlas in av Eurostat rör alltså migration för en period på 12 månader eller mer. Statistiken omfattar alltså både personer som migrerat för en period på ett år eller mer och personer som migrerat permanent.

Observera att åldersdefinitionerna för migrationsströmmarna under 2016 avser respondenternas ålder vid slutet av referensåret för alla EU-länder utom Irland, Grekland, Österrike, Malta, Rumänien, Slovenien och Storbritannien (för vilka uppgifterna avser den ålder respondenterna hade uppnått före eller på deras senaste födelsedag).

EU-länder och Efta-länder med uppgifter för asylsökande och flyktingar medräknade i/uteslutna från de befolkningsuppgifter som rapporterats till Eurostat inom ramen för den enhetliga demografiska datainsamlingen för referensåret 2016

Befolkningen den 1 januari 2017	Medräknade	Uteslutna
Asylsökande stadigvarande bosatta i minst 12 månader	Tyskland, Estland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Cypern, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Storbritannien, Norge, Schweiz	Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Kroatien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Island, Liechtenstein
Flyktingar stadigvarande bosatta i minst 12 månader	Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Cypern, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Malta, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Storbritannien, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz

Anm.: Norge (asylsökande och flyktingar utan uppehållstillstånd är inte medräknade)

EU-länder och Efta-länder med uppgifter för asylsökande och flyktingar medräknade i/uteslutna från de uppgifter om migration som rapporterats till Eurostat inom ramen för den enhetliga demografiska datainsamlingen för referensåret 2016

Migration under 2016	Medräknade	Uteslutna
Asylsökande stadigvarande bosatta i minst 12 månader	Tyskland, Estland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Storbritannien, Schweiz , Norge	Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Irland, Kroatien, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Island, Liechtenstein
Flyktingar stadigvarande bosatta i minst 12 månader	Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Malta, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Storbritannien, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz	Cypern

Anm.: Norge (asylsökande och flyktingar utan uppehållstillstånd är inte medräknade) Irland (flyktingar som inte bor i ett privathushåll är inte medräknade)

Begreppet 'flykting' avser inte endast personer som har beviljats flyktingstatus (enligt definitionen i artikel 2 e i direktiv 2011/95/EU i den mening som avses i artikel 1 i Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967), utan också personer som beviljats subsidiärt skydd (enligt definitionen i artikel 2 g i direktiv 2011/95/EU) och personer som omfattas av ett beslut om beviljande av tillstånd att stanna av humanitära skäl, enligt nationell lagstiftning om internationellt skydd.

Asylsökande: Förstagångsansökningar om asyl är landsspecifika och medför inga tidsbegränsningar. Det är därför möjligt att söka asyl för första gången i ett visst land och därefter göra en förstagångsansökan igen i ett annat land. Om en asylsökande en tid senare lämnar in en ny ansökan i samma land betraktas han eller hon inte som förstagångsansökare denna gång.

Uppgifter om förvärv av medborgarskap samlas in av Eurostat i enlighet med bestämmelserna i artikel 3.1 d i förordning (EG) nr 862/2007, i vilken följande anges: ”Medlemsstaterna skall tillhandahålla kommissionen (Eurostat) statistik om följande: [...] Personer som har sin stadigvarande bosättning på medlemsstatens territorium, som under referensåret förvärvat medborgarskap i medlemsstaten [...] vidareuppdelat efter [...] berörda personers tidigare medborgarskap och efter om personen tidigare var statslös.”

Observera vad gäller definitionerna av ålder vid förvärv av medborgarskap att uppgifterna för 2015 avser respondenternas ålder vid slutet av referensåret för alla EU-länder utom Tyskland, Irland, Österrike, Litauen, Malta, Rumänien, Slovenien och Storbritannien (för vilka uppgifterna avser den ålder respondenterna hade uppnått före eller på deras senaste födelsedag).

Indikatorn ”naturaliseringstakt” bör användas med försiktighet eftersom täljaren omfattar alla typer av förvärv och inte bara naturalisering av berättigade utländska medborgare bosatta i landet, medan nämnaren omfattar alla utländska medborgare och inte bara utländska medborgare som är berättigade till naturalisering.

Sammanhang

EU-ländernas medborgare har rätt att resa fritt och röra sig inom EU:s inre gränser. EU-ländernas migrationspolitik när det gäller medborgare från länder utanför EU inriktas alltmer på att locka till sig en särskild migrantprofil, ofta som ett försök att åtgärda kompetensbrist inom ett visst område. Urvalet kan ske med språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, utbildning eller ålder som grund. Alternativt kan arbetsgivarna göra urvalet så att migranterna redan har arbete när de anländer till landet.

Utöver den politik som syftar till att uppmuntra arbetskraftsrekrytering inriktas migrationspolitiken ofta på två områden: att förhindra irreguljär invandring av personer utan arbetstillstånd och att främja invandrares integrering i samhället. Stora resurser har även lagts på bekämpningen av nätverk för människosmuggling och människohandel inom EU.

Nedan anges några av de viktigaste rättsakter som antagits på immigrationsområdet:

Direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening.
Direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning.
Direktiv 2004/114/EG om villkoren för [...] inresa och vistelse för studier [...].
Direktiv 2005/71/EG om [att underlätta] inresa och vistelse i forskningssyfte.
Direktiv 2008/115/EG om [...] återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna.
Direktiv 2009/50/EG om villkor för [...] inresa och vistelse för högkvalificerad anställning.
Direktiv 2009/52/EG om sanktioner mot arbetsgivare.
Direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet.
Direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd.
Direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd.
Direktiv 2014/36/EU om säsongsanställning.
Direktiv 2014/66/EU om företagsintern förflyttning.
Direktiv 2014/67/EU om utstationering av arbetstagare.
Direktiv (EU) 2016/801 om studerande och forskare.

Inom Europeiska kommissionen är det generaldirektoratet för migration och inrikes frågor som är ansvarigt för den europeiska migrationspolitiken. År 2005 återupptog Europeiska kommissionen diskussionen om behovet av gemensamma regler för inresetillstånd för ekonomiska migranter i och med grönboken om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU (KOM(2004) 811 slutlig) som ledde till att kommissionen antog en strategisk plan för laglig migration (KOM(2005) 669 slutlig) i slutet av 2005. I juli 2006 antog kommissionen ett meddelande om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare (KOM(2006) 402 slutlig), vars syfte är att nå en balans mellan säkerhet och individens grundläggande rättigheter under alla faser i den olagliga invandringsprocessen. I september 2007 lade kommissionen sedan fram den tredje årliga rapporten om migration och integration (KOM(2007) 512 slutlig). I ett meddelande som antogs i oktober 2008 betonade kommissionen vikten av en stärkning av den övergripande strategin för migration: ökad samordning, konsekvens och synergi (KOM(2008) 611 slutlig) ), som en aspekt av EU:s utrikes- och utvecklingspolitik. I Stockholmsprogrammet, som antogs av EU:s stats- och regeringschefer i december 2009, fastställs ramen och principerna för den kontinuerliga utvecklingen av EU:s politik om rättsliga och inrikes frågor för perioden 2010–2014. Migrationsfrågor är en central del i detta program. För att genomföra de förändringar som man enats om antog kommissionen 2010 meddelandet Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna: Handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet (KOM(2010) 171 slutlig).

I maj 2013 offentliggjorde kommissionen sin rapport om EU-medborgarskapet 2013 (COM(2013) 269 final). I rapporten konstaterades att EU-medborgarskapet medför nya rättigheter och möjligheter. Den rättighet som närmast förknippas med EU-medborgarskapet är rätten att fritt röra sig och bosätta sig i EU. Tack vare den moderna tekniken och det faktum att det nu är enklare att resa gör den fria rörligheten att européerna kan vidga sina horisonter bortom nationella gränser, lämna sitt land under kortare eller längre perioder, resa till och från EU-länder för att arbeta och utbilda sig, resa i tjänsten eller för nöjes skull eller handla över gränserna. Den fria rörligheten kan ge större social och kulturell interaktion inom EU och närmare band EU-medborgare emellan. Den kan också generera ekonomiska fördelar för såväl företag som konsumenter, inklusive dem som stannar i sitt hemland, i takt med att interna hinder avlägsnas ett efter ett.

Europeiska kommissionen presenterade den 13 maj 2015 en europeisk migrationsagenda (COM(2015) 240 final) (på engelska), där man redogjorde för de åtgärder som omedelbart ska vidtas för att hantera krissituationen i Medelhavet, liksom de steg som kommer att tas under kommande år för att bättre hantera migration i alla hänseenden.

Det europeiska migrationsnätverkets årliga rapport om invandring och asyl (2016) (på engelska) publicerades i april 2017. Rapporten ger en översikt över de viktigaste juridiska och politiska förändringarna i EU som helhet och inom de deltagande länderna. Den är ett heltäckande dokument som omfattar alla aspekter av den migrations- och asylpolitik som bedrivs av generaldirektoratet för migration och inrikes frågor (på engelska) och EU:s byråer.

Rättsliga dokument – European Agenda on Migration (på engelska)

Pressmaterial – European Agenda on Migration (på engelska)