Archive:Befolkningsstatistik på regional nivå

Uppgifter från mars 2014. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: juni 2015.

Den här artikeln ingår i en serie artiklar om statistik som bygger på Eurostat Regional Yearbook (på engelska). I den beskrivs regionala demografiska mönster i hela EU. Statistik över regional demografi är ett av få områden där detaljerad Nuts 3-information samlas in och publiceras för var och en av EU:s medlemsstater. I skrivande stund finns den senaste informationen tillgänglig för centrala demografiska händelser (födslar och dödsfall) samt för en rad demografiska indikatorer i regel fram till slutet av 2012. Uppgifter från tidigare referensperioder har dock använts för vissa länder (främst Irland, Rumänien och Förenade kungariket — se fotnoterna under varje karta eller diagram för mer information).

De kommande årtiondena kommer sannolikt att innebära avsevärda demografiska förändringar inom Europeiska unionen (EU): majoriteten av de modeller som används för att förutsäga framtida befolkningstrender indikerar att EU:s befolkning kommer att fortsätta åldras till följd av genomgående låga fruktsamhetstal och ökad livslängd. Även om migrationen spelar en viktig roll i de europeiska ländernas befolkningsutveckling, finns det lite som tyder på att migrationen som enskild faktor skulle kunna vända trenden med en allt äldre befolkning som råder i många delar av EU. De sociala och ekonomiska följderna av en åldrande befolkning kommer sannolikt att få djupgående konsekvenser runt om i Europa, både på nationell och regional nivå. Exempelvis leder lägre fruktsamhetstal till en minskning av antalet elever och studenter i utbildningssystemet. Vidare kommer det att finnas färre personer i arbetsför ålder som kan försörja den övriga befolkningen, och en större andel äldre som i många fall behöver ytterligare infrastruktur, hälso- och sjukvårdstjänster och anpassat boende. De här strukturella demografiska förändringarna kan påverka staternas förmåga att få in skattemedel, uppnå balans i finanserna eller tillhandahålla pensioner och hälso- och sjukvårdstjänster som täcker behoven.

Viktigaste statistiska resultaten

I början av 2013 hade EU-28 505,7 miljoner invånare. Det innebär att invånarna var nästan 100 miljoner fler jämfört med 1960 års aggregerade befolkningssiffror för EU-28-medlemsstaterna. Mellan början av 2012 och början av 2013 ökade EU-28:s befolkning med 1,1 miljoner (eller 0,2 %).

Befolkningstäthet

Karta 1: Befolkningstäthet efter Nuts 3-region, 2012 (1)
(invånare per km²) - Källa: Eurostat (demo_r_d3dens), (demo_pjan) och (cpc_agmain)

År 2012 beräknades befolkningstätheten i EU-28 till 116,3 invånare per kvadratkilometer (km²). Av karta 1 framgår den stora variationen mellan de olika Nuts 3-regionerna i EU, från de mest tätbefolkade områdena, som huvudstäderna Paris (21 516 invånare per km² 2012) och London (10 374 respektive 9 311 under 2010 för Inner London/West och Inner London/East), till avlägsna, glest befolkade områden som de i norra Skandinavien. Bland de sistnämnda hittar vi Norrbottens län, som hade den största totala ytan av alla Nuts 3-regioner (105 205 km²) och den näst lägsta befolkningstätheten (2,6 invånare per km²). Som jämförelse kan nämnas att Norrbottens läns yta var nästan 1 000 gånger större än Paris yta (105,4 km²).

Det fanns 10 regioner i EU där befolkningstätheten översteg 5 000 invånare per kvadratkilometer

Vid sidan av Paris och Inner London-regionerna tillhörde följande regioner de mest tätbefolkade (över 5 000 invånare per km²) i EU-28: förortsregionerna omkring Paris (Hauts-de Seine, Seine-Saint-Denis och Val-de-Marne); Bucuresti, huvudstadsregionen i Rumänien (uppgifterna är för 2011); Arrondissement de Bruxelles-Capitale/Arrondissement van Brussel-Hoofdstad, huvudstaden i Belgien; den spanska autonoma staden Melilla samt Portsmouth på Storbritanniens sydkust (uppgifterna är för 2010).

Inom varje EU-medlemsstat var befolkningstätheten i allmänhet som högst i huvudstadsregionen

De högsta siffrorna för befolkningstäthet inom var och en av EU-medlemsstaterna fann man 2012 i allmänhet i respektive huvudstadsregion. Bland de medlemsstater som är indelade i mer än en region fanns det fem undantag från denna regel: München, Kreisfreie Stadt hade högre befolkningstäthet än Berlin; Melilla och Ceuta hade högre befolkningstäthet än Madrid; Napoli, Monza e della Brianza, Milano och Trieste hade högre befolkningstäthet än Roma; Agglomeratie 's-Gravenhage hade högre befolkningstäthet än Groot-Amsterdam och Grande Porto hade högre befolkningstäthet än Grande Lisboa.

När det gäller Eftaländerna konstaterades Schweiz högsta befolkningstäthet i Basel-Stadt, som hade 5 049,7 invånare per km² — en betydligt högre siffra än den för huvudstaden Bern med 169,3 invånare per km². När det gäller befolkningstätheten inom kandidatländerna var İstanbul, med 2 644,2 invånare per km², också mycket tätare befolkat än den turkiska huvudstaden Ankara (201,0 invånare per km²).

I Paris bodde det nästan 11 000 gånger så många personer på varje kvadratkilometer land som i Lappi i norra Finland

EU:s mest glesbefolkade regioner låg generellt sett i utkanten av unionen, på avlägsna platser. Lappi (den nordligaste regionen i Finland) hade 2012 den lägsta befolkningstätheten bland Nuts 3-regionerna i EU, med 2,0 invånare per km². Det bodde alltså nästan 11 000 gånger så många personer på varje kvadratkilometer land i Paris som i Lappi. Det fanns ytterligare 13 Nuts 3-regioner som rapporterade en befolkningstäthet under 10,0 invånare per km². Fyra av dem låg i mellersta och norra Sverige (Norrbottens län; Jämtlands län; Västerbottens län och Dalarnas län); tre låg i nordvästra Skottland (Lochaber, Skye and Lochalsh, Arran and Cumbrae, och Argyll and Bute, Caithness and Sutherland, och Ross and Cromarty och Eilean Siar [Western Isles] — uppgifterna är för 2010); ytterligare två låg i Finland (Kainuu och Pohjois-Karjala) och två i centrala Spanien (Soria och Teruel). Vidare låg en av regionerna Frankrike (den utomeuropeiska regionen Guyane) och en i Kroatien (den lantliga, höglänta regionen Ličko-senjska županija norr om Zadar).

Regioner i fokus:

Lappi (FI1D7), Finland

Enare träsk, norra Finland
Lappi, Finlands nordligaste region, var 2012 den minst tätbefolkade regionen i EU-28, med bara 2,0 invånare per kvadratkilometer (km²).
Den siffran kan jämföras med genomsnittet för Finland som helhet, 17,8 invånare per km² — den lägsta befolkningstätheten bland EU:s medlemsstater — eller med genomsnittet i EU-28, 116,3 invånare per km².
© Foto: Karlis Strazdins

Det fanns sju nivå 3-regioner i Norge som 2012 rapporterade en befolkningstäthet på mindre än 10,0 invånare per km². Den lägsta befolkningstätheten bland Efta-regionerna registrerades dock i Landsbyggð (en region som omfattar den isländska landsbygden utanför Stor-Reykjavik) som 2011 hade i genomsnitt 1,2 invånare per km². Detta innebär att denna region är den glesast befolkade regionen som visas på karta 1. Ingen nivå 3-region i någon av kandidatländerna hade en lägre befolkningstäthet än 10,0 invånare per km².

Befolkningsstruktur och åldrande befolkning

Den 1 januari 2013 utgjorde yngre personer (0–14 år) 15,6 % av den totala befolkningen i hela EU-28. Personer i arbetsför ålder (15–64) utgjorde nästan två tredjedelar (66,2 %) av befolkningen, och omkring 18,2 % var således äldre människor (65 år och uppåt).

Befolkningsstrukturen i de enskilda medlemsstaterna uppvisar ofta oregelbundna mönster som kan komma att inverka på den regionala konkurrenskraften och sammanhållningen. I vissa fall är dessa klyftor relativt tydliga, såsom i Tyskland (där det ofta finns en skillnad mellan regionerna i öst och de i väst), Frankrike (nordost och sydväst), Italien (nord och syd) och Turkiet (öst och väst). Dessa skillnader kan bero på en lång rad olika faktorer, såsom klimatet och landskapet eller den historiska, politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen.

Tätortsregionerna tenderade att ha en yngre befolkning …

I diagram 1 visas information om de 10 Nuts 3-regioner i EU som hade den högsta andelen yngre personer (under 15 år) och de 10 Nuts 3-regioner i EU som hade den högsta andelen äldre personer (65 år eller äldre) i sina respektive befolkningar i början av 2013. De Nuts 3-regioner i EU som hade de högsta andelarna yngre personer låg i allmänhet i de medlemsstater som hade de högsta födelse- och fruktsamhetstalen (se karta 5 och diagram 4), vilket gjorde att den relativa andelen yngre i befolkningen ökade. Så var fallet i flera irländska och franska regioner, t.ex. de utomeuropeiska regionerna Guyane och Réunion eller förortsregionerna kring Paris. Tätortsdominerade områden kan ha en åldersfördelning med en högre andel yngre personer och personer i arbetsför ålder till följd av den pulleffekt som hör ihop med ökade sysselsättningsmöjligheter. Detta drar till sig både interna migranter (från andra regioner i samma land) och internationella migranter (från andra medlemsstater och länder utanför EU).

Diagram 1: Befolkningsstruktur, efter breda åldersgrupper efter Nuts 3-region, den 1 januari 2013 (1)
(% av den totala befolkningen) - Källa: Eurostat (demo_r_pjanaggr3) och (demo_pjangroup)

… men den relativa andelen äldre har ökat i de flesta av EU:s regioner

I motsats till dessa tätortsområden har de flesta av EU:s regioner sett andelen äldre i befolkningen successivt öka. Orsakerna är dels att den förväntade livslängden har ökat avsevärt och kontinuerligt, dels det faktum att den stora efterkrigsgenerationen nu närmar sig pensionsåldern. De regioner som har den högsta andelen äldre kan ofta beskrivas som lantliga, relativt avlägsna och glest befolkade områden. Den låga andelen personer i arbetsför ålder kan ofta åtminstone delvis förklaras av en brist på arbetstillfällen och utbildningsplatser som motiverar yngre generationer att flytta för att hitta arbete eller studera vidare.

De äldre utgjorde en särskilt hög andel av den totala befolkningen i lantliga och avlägsna regioner i Grekland, Spanien, Frankrike och Portugal, samt ett antal regioner i östra Tyskland. I regionen Pinhal Interior Sul i det portugiska inlandet utgjorde de äldre den 1 januari 2013 nästan en tredjedel (32,4 %) av den totala befolkningen — den högsta andelen i EU. Regionen Evrytania i centrala Grekland var den enda andra Nuts 3-region i EU där de äldre utgjorde mer än 30 % av den totala befolkningen. Evrytania var en av fyra grekiska regioner på listan över de tio regioner i EU som hade den högsta andelen (över 28 %) äldre i befolkningen.

Försörjningen av de äldre: en allt större börda för de i arbetsför ålder

Förändringar i befolkningsfördelningen i EU-28 kan analyseras vidare med hjälp av försörjningskvoter. Kvoterna beräknas genom att antalet personer i beroendeställning (yngre och/eller äldre) jämförs med storleken på den arbetsföra befolkningen (oavsett om dessa personer verkligen förvärvsarbetar). Dessa kvoter tillhandahåller information om den börda som kan läggas på befolkningen i arbetsför ålder — till exempel för att finansiera barns utbildning, hälso- och sjukvård eller pensioner. Ökande försörjningskvoter kan skapa svårigheter för regeringarna när det gäller planer för offentliga utgifter och statens finanser.

Försörjningskvoten för äldre är ett mått på förhållandet mellan antalet äldre personer och den arbetsföra befolkningen. Den 1 januari 2013 uppgick kvoten för hela EU-28 till 27,5 %. De högsta försörjningskvoterna för äldre bland Nuts 3-regionerna rapporterades för de två regioner som hade den högsta andelen äldre, nämligen Evrytania i Grekland (57,2 %) och Pinhal Interior Sul i Portugal (56,4 %). Dessa två regioner var de enda som rapporterade försörjningskvoter för äldre på mer än 50 %. (Detta innebär att det i dessa regioner var färre än två personer i arbetsför ålder som ”försörjde” en person som var 65 år eller äldre).

Försörjningskvoterna för äldre är särskilt höga i lantliga och avlägsna regioner

Karta 2 ger mer detaljerad information. Här ser vi att det fanns 274 Nuts 3-regioner där försörjningskvoten för äldre var 35,0 % eller högre (de mörkast skuggade regionerna). Många av dessa regioner har också bland de lägsta födelsetalen i EU. Regionerna tenderar att ligga i lantliga, avlägsna och bergiga områden (särskilt i nordvästra Spanien, det portugisiska inlandet och centrala till södra Frankrike). De utmärks ofta av en minskande befolkning, delvis på grund av att de yngre flyttar från regionen för att söka arbete (pusheffekt), vilket gör att andelen äldre personer i befolkningen ökar. I motsats till detta scenario fanns det också regioner med en relativt hög försörjningskvot för äldre som istället rapporterade ett växande antal äldre till följd inflyttning. Dessa äldre drogs till platser som, på grund av sitt klimat eller de tjänster för äldre som erbjuds där, är särskilt attraktiva för pensionärer (pulleffekt). Exempelvis var samtliga av de tre brittiska regioner som hade högst försörjningskvot för äldre populära bosättningsorter för pensionärer på den engelska sydkusten (Dorset CC, Isle of Wight och Torbay). I Tyskland hade kurorten Baden-Baden, Stadtkreis en av landets högsta försörjningskvoter för äldre.

Karta 2: Försörjningskvot för äldre efter Nuts 3-region, den 1 januari 2013 (1)
(%) - Källa: Eurostat (demo_r_pjanaggr3) och (demo_pjanind)

Befolkningsförändring

Utifrån en jämförelse av statistiken för medlemsstaterna i EU-28 kan det konstateras att befolkningen ökade för vart och ett av åren mellan den 1 januari 1960 och den 1 januari 2013, och att befolkningen sammantaget ökat med 98,9 miljoner invånare. Detta motsvarar en tillväxttakt på 0,4 % per år. Historiskt sett har befolkningstillväxten i EU snarare varit en avspegling av den naturliga befolkningsförändringen (det totala antalet födda minus det totala antalet döda) än av rådande migrationsmönster. Vid en närmare undersökning visar det sig att den naturliga befolkningstillväxten i EU-28:s medlemsstater var som högst 1964. Då registrerades 3,6 miljoner fler födslar än dödsfall. Födelsetalen föll sedan stegvis medan den förväntade livslängden gradvis ökade, så att den naturliga befolkningstillväxten saktade in. År 2003 var den naturliga befolkningstillväxten i EU-28:s medlemsstater nästan i balans, då antalet födslar överskred antalet dödsfall med mindre än 100 000. Därefter ökade födelsetalen och den naturliga befolkningstillväxten något i flera medlemsstater, en utveckling som emellertid vände när den finansiella och ekonomiska krisen började bli kännbar.

Sedan 1985 har EU-28:s medlemsstater konstant haft ett nettoinflöde av migranter

Den sammantagna befolkningsförändringen är ett resultat av två samverkande faktorer: den naturliga befolkningsförändringen och nettomigrationen inklusive statistiska justeringar (nedan kallat för nettomigration). Dessa faktorer kan samverka för att förstärka en befolkningstillväxt (positiva tal för nettomigration och naturlig ökning) eller en befolkningsminskning (negativa tal för nettomigration och naturlig minskning), alternativt i viss utsträckning ta ut varandra om de utvecklas åt motsatta håll. Under 1960- och 1970-talet var migrationsflödena mer eller mindre i balans, och 1970 hade EU-28:s medlemsstater ett nettoutflöde av 707 028 personer som migrerade till andra länder runt om i världen. Detta är det högsta antalet nettoutvandrare som registrerats under hela perioden 1961–2012. Nästa gång som EU hade ett nettoutflöde av migranter var mellan 1982 och 1984 (en recessionsperiod). Därefter har det utan undantag varit fler invandrare som kommit till EU-28:s medlemsstater än som lämnat dem. Några av de största befolkningsökningarna till följd av migration ägde rum under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Nettomigrationen för EU-28:s medlemsstater nådde sin högsta nivå, med 1,8 miljoner personer, år 2003, för att därefter minska något. År 2012 växte EU-28:s befolkning med nästan 900 000 personer till följd av nettomigrationen.

Ilfov i Rumänien rapporterade den högsta befolkningstillväxten under perioden 2008–11

Karta 3 visar obearbetade värden för befolkningsförändringen under perioden 2008–12 (det vill säga förändringar till följd av en kombination av den naturliga befolkningsförändringen och migrationen mellan den 1 januari 2008 och den 1 januari 2013). Under denna period ökade befolkningen i EU-28 varje år, i genomsnitt med 2,6 per tusen invånare. De 1 277 Nuts 3-regioner för vilka uppgifter visas på karta 3 fördelar sig relativt jämnt mellan de regioner som rapporterade en ökning av antalet invånare (699 regioner) och de regioner som rapporterade en minskning (572 regioner). I sex regioner var folkmängden oförändrad och för 38 regioner fanns inga tillgängliga uppgifter.

Karta 3: Genomsnittliga obearbetade värden för befolkningsförändring efter Nuts 3-region, 2008–12 (1)
(per 1 000 invånare) - Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

De mörkast skuggade områdena på kartan är de 157 Nuts 3-regioner där befolkningen växte med i genomsnitt minst 8,0 per tusen invånare varje år under perioden 2008–12. Bland dessa fanns det 18 regioner där befolkningstillväxten var högre än 15,0 per tusen invånare. Den högsta tillväxten registrerades för Ilfov (33,4 per tusen invånare under perioden 2008–11), den region som omger den rumänska huvudstaden Bukarest. Fyra av de 18 regioner som hade den högsta befolkningstillväxten var huvudstäder, nämligen Arr. de Bruxelles-Capitale/Arr. van Brussel-Hoofdstad (Belgien), Byen København (Danmark), Stockholms län (Sverige) och Luxembourg (som på denna analysnivå utgör en enda region). Bland de resterande 13 regionerna fanns det sex tätortsregioner i olika delar av England (uppgifterna täcker perioden 2008–10); tre regioner i Spanien; två övervägande tätortsdominerade regioner i Polen; en region i Tyskland och en i Frankrike.

Minskande regional befolkning i en båge från Kroatien via Ungern, Rumänien och Bulgarien vidare in i Grekland

Det fanns 117 Nuts 3-regioner i EU där befolkningen i genomsnitt minskade med mer än 8,0 per tusen invånare under perioden 2008–12 (de ljusast skuggade områdena på karta 3). Observera att i de fall där de tillgängliga tidsserierna var kortare visas information endast för de regioner för vilka det fanns minst tre referensperioder. Dessa 117 regioner låg i stort sett spridda över följande områden: debaltiska medlemsstaterna Lettland och Litauen; ett bågformat område i sydöstra Europa som sträcker sig från Kroatien genom Ungern, Rumänien (2008–11) och Bulgarien och in i Grekland; flera inlandsregioner i Portugal och Spanien samt många regioner i östra Tyskland. Den största befolkningsminskningen (20,8 per tusen invånare per år) registrerades i regionen Šiauliu apskritis i Litauen. Utenos apskritis (också i Litauen) var den enda andra region som rapporterade att dess befolkning minskat med 20,0 per tusen invånare per år eller mer.

I absoluta tal var den sammanlagda befolkningsökningen under perioden 2008–12 störst i Madrid, Stockholms län, Barcelona, Berlin, Arr. de Bruxelles-Capitale/Arr. van Brussel-Hoofdstad och Sevilla. Dessa regioner var de enda där befolkningen växte med mer än 100 000 personer (med reservation för att uppgifter saknas; den information som används i den här analysen är inte tillgänglig för Rumänien eller Förenade kungariket, och inte heller för ett begränsat antal regioner i Tyskland). Den största befolkningsminskningen i absoluta tal registrerades i den grekiska huvudstadsregionen Attiki (där befolkningen minskade med 100 000 invånare mellan 2008 och början på 2013). Det fanns två Nuts 3-regioner i EU-28 där befolkningen minskade med runt 50 000 personer — Kauno apskritis i Litauen och huvudstadsregionen Rīga i Lettland.

Bland regionerna i Efta- och kandidatländerna hade Turkiet den största variationen i befolkningstillväxt mellan olika regioner

Som karta 3 visar var det under perioden 2008–12 i allmänhet vanligare att befolkningen växte i Efta- och kandidatländernas regioner. Bland dessa registrerades en positiv utveckling i 117 regioner, medan endast 22 regioner rapporterade ett minskat antal invånare. I Eftaländerna växte befolkningen i samtliga regioner i Norge och Schweiz, liksom i Liechtenstein (som på denna analysnivå utgör en enda region) och den isländska huvudstadsregionen Höfudborgarsvædi (2008–11). Den snabbaste befolkningsökningen (i relativa tal) registrerades i Oslo och i Freiburg i västra Schweiz. Det fanns bara en enda Efta-region där befolkningen minskade, nämligen Landsbyggð (som omfattar merparten av Island med undantag för Stor-Reykjavik; uppgifterna är för 2008–11).

Bland kandidatländerna var bilden mer blandad. Befolkningen minskade i Serbien (endast nationella uppgifter finns tillgängliga), i hälften av de åtta regionerna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (uppgifterna är för 2008–11) och i 16 regioner i centrala och nordöstra Turkiet. Befolkningsminskningen i centrala och nordöstra Turkiet ska jämföras med en snabb befolkningstillväxt i andra delar av landet. Faktum är att Turkiet var det land som uppvisade störst variation i befolkningstillväxt mellan olika nivå 3-regioner. De obearbetade värdena för befolkningstillväxten varierade mellan -16,5 per tusen invånare i Yozgat (mitt i landet) till 31,4 per tusen invånare i Tekirdag (längst bort i nordost). De avsevärda skillnaderna i befolkningsutveckling mellan Turkiets regioner beror ofta på interna migrationsmönster, där migrationsströmmarna i stort går från de östra till de västra regionerna.

Huvudstadsregioner rapporterade några av de högsta siffrorna för befolkningstillväxt

Allmänt var variationen i obearbetade värden för befolkningsförändring mellan olika regioner inom en och samma EU -medlemsstat relativt stor, som diagram 2 visar. Observera att figuren är baserad på Nuts 2-regioner. Den anmärkningsvärt stora variationen mellan Spaniens och Frankrikes regioner orsakas delvis av de utomeuropeiska territorierna Ciudad Autónoma de Melilla (Spanien) och Guyane (Frankrike) som toppar tillväxtlistan i respektive land. I många fall noterades de högsta värdena för befolkningsförändring inom varje enskild EU-medlemsstat i huvudstadsregionen, och även när så inte var fallet var huvudstadsregionen i allmänhet bland de regioner som hade de högsta förändringstalen. Befolkningsförändringen utvecklades negativt under perioden 2008–12 i de flesta tyska, ungerska, polska, portugisiska och rumänska regionerna (uppgifterna för de sistnämnda täcker perioden 2008–11), och befolkningen minskade i samtliga regioner i Bulgarien och Kroatien (Kroatien består på Nuts 2-nivå av endast två regioner).

Diagram 2: Genomsnittliga obearbetade värden för befolkningsförändring efter Nuts 2-region, 2008–12 (1)
(per 1 000 invånare) - Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Nettomigrationen koncentrerades särskilt till södra Frankrike, norra Italien, Benelux-länderna och stora delar av Förenade kungariket

Karta 4 visar obearbetade värden för nettomigration per tusen invånare för perioden 2008–12. Genomsnittsvärdet i hela EU-28 för hela perioden var 1,8 per tusen invånare. Observera att i de fall där de tillgängliga tidsserierna var kortare visas information endast för de regioner för vilka det fanns minst tre referensperioder. Likheten mellan karta 3 och 4 är slående, vilket understryker det nära sambandet mellan migrationsmönstren och befolkningsförändringen i allmänhet, en utveckling som förstärks i och med att den naturliga befolkningsförändringen nästan var i balans i många regioner. Nettoinflödet av migranter (från andra regioner i samma medlemsstat, från andra EU-regioner eller från icke-medlemsländer) koncentrerades särskilt till södra Frankrike, norra Italien, Benelux-länderna och stora delar av Förenade kungariket, men det fanns också mindre områden med relativt stor nettomigration i ett antal tätortsregioner.

Karta 4: Genomsnittliga obearbetade värden för nettomigration
(inklusive statistisk justering) efter Nuts 3-region, 2008–12 (1)
(per 1 000 invånare) - Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

I hela EU (med undantag för Frankrike) tenderade tätortsregionerna att ha den högsta befolkningstillväxten till följd av nettomigration

Det fanns 784 Nuts 3-regioner i EU-28 som hade en positiv nettomigration (fler invandrare än utvandrare) under perioden 2008–12. Bland dessa noterades det största inflödet av migranter i de två regioner som också hade den högsta sammanlagda befolkningstillväxten, nämligen regionen Ilfov som omger den rumänska huvudstaden, samt regionen Eivissa y Formentera som omfattar de spanska öarna Ibiza och Formentera i Balearerna. De obearbetade värdena för nettomigrationen var här i genomsnitt 32,7 respektive 22,6 per tusen invånare. Den näst största nettomigrationen registrerades i Luxembourg (som på denna analysnivå utgör en enda region), där befolkningen växte med 16,9 per tusen invånare. Det fanns bara två andra regioner där det obearbetade värdet för nettomigrationen översteg 15,0 per tusen, nämligen Fokida i centrala Grekland och York i norra England. Det fanns ytterligare 100 Nuts 3-regioner i hela EU där nettoförändringen i folkmängden till följd av migration i genomsnitt var en ökning med minst 8,0 per tusen för perioden 2008–12. Dessa regioner är de mörkast skuggade på karta 4. Det rör sig om tätorsdominerade regioner, inklusive huvudstadsregionerna i Belgien (Arr. de Bruxelles-Capitale/Arr. van Brussel-Hoofdstad), Danmark (Byen København), Italien (Roma), Ungern (Budapest) och Sverige (Stockholms län), samt en rad städer i olika delar av Tyskland (t.ex. Leipzig, Frankfurt am Main, München, Dresden och Wolfsburg), Italien (t.ex. Parma, Bologna, Firenze, Pisa och Perugia) och Förenade kungariket (t.ex. Portsmouth, Edinburgh, Luton, Nottingham, Sheffield, Tyneside, Bristol och Greater Manchester South). Alla uppgifter täcker perioden 2008–10.) Mönstret var dock det omvända i Frankrike, där regionerna med de högsta obearbetade värdena för nettomigration i allmänhet var landsbygdsområden och ofta låg i landets södra delar (t.ex. Tarn-et-Garonne, Dordogne, Landes, Hérault, Gers, Gard och Hautes-Alpes).

Nettoutvandring från Litauens regioner

Det fanns 481 Nuts 3-regioner i EU-28 där nettomigrationen under perioden 2008–12 var negativ (det vill säga de människor som flyttade ut var fler än de som flyttade in). Dessa regionerna var utspridda över stora delar av östra Europa (särskilt Bulgarien, Ungern, Polen och Rumänien), samt återfanns i Lettland, Litauen, östra Tyskland, nordöstra Frankrike, små områden i Spanien samt i de södra och västra regionerna i Irland. Bland de 14 Nuts 3-regioner som hade de högsta negativa obearbetade värdena för nettomigration (samtliga över -10,0 per tusen invånare) hittar vi 9 av de 10 regionerna i Litauen (undantaget är huvudstadsregionen Vilniaus apskritis). De enda andra regioner som rapporterade tvåsiffriga nettoutflöden av migranter (i relation till regionernas respektive invånarantal) var de tre tyska regionerna Suhl, Kreisfreie Stadt, Mecklenburg-Strelitz och Demmin (uppgifterna för de två sistnämnda täcker perioden 2008–10) och den irländska huvudstadsregionen Dublin (uppgifter för 2008–11). Observera att dessa siffror i viss mån kan vara påverkade av att de tillgängliga tidsserierna är kortare för vissa regioner. Det är till exempel sannolikt att antalet migranter som lämnade Dublin var stort under den finansiella och ekonomiska krisens kulmen då ekonomin drabbades särskilt hårt.

Diagram 3 visar de Nuts 3-regioner i EU som hade de högsta och de lägsta obearbetade värdena för befolkningsförändring. Den streckade lila linjen och den streckade mörkgröna linjen i varje diagram visar de regioner som hade den högsta respektive lägsta genomsnittliga tillväxten för perioden 2008–12. De heldragna lila och mörkgröna linjerna visar de regioner som hade den högsta respektive lägsta tillväxten för den senaste perioden (i allmänhet 2012). Diagrammen visar att det finns stora variationer mellan olika regioner, jämfört med genomsnittet i EU-28 som förblev relativt oförändrat. Det kanske mest slående i diagram 3 är den naturliga befolkningsförändringens relativt konstanta karaktär jämfört med den fluktuerande utvecklingen när det gäller det obearbetade värdet för nettomigration, något som bekräftar att migrationsmönstren är den avgörande faktorn/drivkraften för befolkningsförändring under perioder när den naturliga befolkningsförändringen närmar sig noll. Detta var särskilt påtagligt i Ilfov och Siauliu apskritis, de två Nuts 3-regioner som hade den största respektive den minsta befolkningsförändringen.

Diagram 3: Befolkningsförändring, utvalda Nuts 3-regioner, 2008–12 (1)
(per 1 000 invånare) - Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att medan det sammanlagda antalet invånare i EU-28 fortsätter att öka i relativt långsam takt, finns det en avsevärd variation i befolkningsutvecklingen på regional nivå, både mellan olika regioner i samma medlemsstat och inom EU som helhet. I vissa regioner ökar befolkningen till följd av en kombination av naturlig befolkningstillväxt och nettomigration. Detta gäller framförallt många (tätorts-)regioner i norra och västra Europa. Detta kan ställas mot de flesta tyska, italienska och österrikiska regionerna, där invånarantalet hålls uppe endast genom migration medan den naturliga befolkningsförändringen i allmänhet är negativ. Invånarantalet minskar också i stora delar av Bulgarien, Grekland, Spanien, Kroatien, Ungern, Polen, Portugal, Rumänien och de baltiska medlemsstaterna till följd av en naturlig befolkningsminskning. Denna utveckling förstärks dock ofta av ett nettoutflöde av migranter, något som varit särskilt tydligt i vissa regioner efter den finansiella och ekonomiska krisen.

Födelse- och fruktsamhetstal

Kvinnorna i EU föder allt färre barn, vilket bidrar till att den naturliga befolkningstillväxten stannar av eller till och med övergår till en minskning. I det här avsnittet presenteras information om obearbetade födelsetal (förhållandet mellan antalet födda och medelfolkmängden, uttryckt per tusen invånare) och fruktsamhetstal (medelantalet födda barn per kvinna). År 2012 var det obearbetade födelsetalet för EU-28 10,4 födda per tusen invånare. Bland EU-medlemsstaterna hittade man det högsta födelsetalet, 15,7 födda per tusen invånare, i Irland. Andra medlemsstater med relativt höga födelsetal var Förenade kungariket (12,8) och Frankrike (12,6). I den andra änden av skalan, med födelsetal på 10,0 eller lägre per tusen invånare, hittar vi stora delar av östra Europa (Bulgarien, Kroatien, Ungern, Polen och Rumänien), södra Europa (Grekland, Spanien, Italien, Malta och Portugal), samt Tyskland, Lettland och Österrike.

Vid en jämförelse mellan 2009 och 2012 föll de obearbetade födelsetalen i de flesta av EU:s medlemsstater, något som tyder på att den finansiella och ekonomiska krisen har påverkat människors beslut om att skaffa barn. Tyskland, Österrike och Förenade kungariket var de enda medlemsstater som rapporterade en ökning av de obearbetade födelsetalen mellan 2009 och 2012 (i Tysklands och Österrikes fall från mycket låga utgångstal), medan födelsetalen var oförändrade i Luxemburg, Malta och Slovenien. Demografer och familjepolitiska experter är oeniga om vad som ligger bakom denna tydliga tveksamhet till att skaffa barn. Enligt Eurostats senaste befolkningsprognoser kommer dock befolkningen att minska under de kommande årtiondena, något som kommer att påverka medlemsstater som Tyskland, Spanien och de baltiska medlemsstaterna.

Några av de högsta obearbetade födelsetalen konstaterades i huvudstadsregionerna i Belgien, Irland, Frankrike och Förenade kungariket

Karta 5 visar obearbetade födelsetal på Nuts 2-nivå för 2012. Undantaget de utomeuropeiska regionerna Guyane och Réunion (Frankrike) och Ciudad Autónoma de Melilla (Spanien) registrerades de högsta obearbetade födelsetalen i EU i huvudstadsregionerna Inner London och Outer London (Förenade kungariket), Southern and Eastern (Irland), Région de Bruxelles-Capitale/Brussels Hoofdstedelijk Gewest (Belgien) och Île de France (Frankrike). I alla dessa regioner, tillsammans med den andra irländska regionen (Border, Midland and Western), Northern Ireland (Förenade kungariket) och tre i huvudsak tätortsdominerade regioner i Förenade kungariket (West Midlands, Greater Manchester och West Yorkshire), registrerades obearbetade födelsetal på minst 14,0 födda per tusen invånare 2012 (de mörkast skuggade områdena på karta 5). Observera att uppgifterna för Förenade kungariket gäller 2010 och uppgifterna för Irland 2011.

Karta 5: Obearbetade födelsetal efter Nuts 2-regioner, 2012 (1)
(antal levande födda per 1 000 invånare) - Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Regionerna med de lägsta obearbetade födelsetalen (under 8,0 födda per tusen invånare 2012) visas på samma karta med den ljusaste skuggningen. De flesta av dessa låg i Tyskland (19 regioner), och återstoden i Italien och Portugal (fyra regioner vardera), Spanien (tre regioner), Grekland (två regioner) och östra Österrike (regionen Burgenland). Det lägsta obearbetade födelsetalet registrerades i Saarland i västra Tyskland (6,8 födda per tusen invånare).

Fruktsamhetstalen föll i den ekonomiska krisens kölvatten

Det summerade fruktsamhetstalet i EU-28 var som lägst någonsin 2002, med 1,45 levande födda barn per kvinna. Därefter återhämtade det sig något och steg till 1,61 2008, för att sedan, efter den ekonomiska krisens början, återigen sjunka till 1,58 2012. I den mer utvecklade delen av världen anses ett totalvärde på omkring 2,1 levande födda barn per kvinna vara den naturliga reproduktionsnivån, det vill säga den nivå som i längden skulle innebära en oförändrad befolkningsmängd, om det inte förekom någon in- eller utvandring.

De högsta fruktsamhetstalen bland EU-medlemsstaterna registrerades 2012 i Irland och Frankrike (båda 2,01 levande födda barn per kvinna), följda av Förenade kungariket (1,92) och Sverige (1,91). Fruktsamhetstalen var ofta högre i de medlemsstater där familjen som enhet var relativt svag (en låg andel invånare som gifter sig och en hög andel barn som föds utanför äktenskapet), parförhållandena relativt instabila (relativt hög skilsmässofrekvens) och kvinnornas närvaro på arbetsmarknaden stor. Fruktsamhetstalen var lägre än 1,50 levande födda barn per kvinna i 13 medlemsstater. Det lägsta värdet registrerades i Portugal — som också är ett av de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen — där fruktsamhetstalet var 1,28 levande födda barn per kvinna.

Regionala skillnader i fruktsamhet kan vara kopplade till en rad olika faktorer, såsom befolkningens socioekonomiska struktur (t.ex. utbildningsnivå, yrkesstatus, inkomst eller ålder); bosättningsort (t.ex. tillgången till infrastruktur, barnomsorg eller bostadsmarknaden) eller kulturella faktorer (t.ex. religiösa föreställningar och sedvänjor, inställningen till att föda barn utanför äktenskapet eller inställningen till preventivmedel). Fruktsamhetstalens spridning visas i diagram 4. Värdena framstår som mycket homogena i den meningen att fruktsamhetstalen för olika regioner inom samma medlemsstat sällan avviker kraftigt från det nationella medelvärdet för 2012. Undantagen från denna regel utgörs av de yttre regionerna Ciudad Autónoma de Melilla (Spanien) och Guyane, Réunion och Guadeloupe (franska utomeuropeiska regioner). Dessa regioner var de enda Nuts 2-regioner som rapporterade fruktsamhetstal över reproduktionsnivån 2012. De senaste tillgängliga uppgifterna för Förenade kungariket gäller 2010, då det fanns fem regioner som rapporterade fruktsamhetstal som motsvarade eller översteg den naturliga reproduktionsnivån, nämligen Outer London, Dorset and Somerset, West Midlands, Lincolnshire och Kent.

Diagram 4: Summerat fruktsamhetstal efter Nuts 2-regioner, 2012 (1)
(antal levande födda barn per kvinna) - Källa: Eurostat (demo_r_frate2)

Av de 37 Nuts 2-regioner i EU där det summerade fruktsamhetstalet var 2,00 eller högre (under 2012, såvida inget annat anges) låg flertalet antingen i Förenade kungariket (19 regioner, uppgifterna är för 2010) eller Frankrike (13 regioner), medan man bland de övriga återfann regioner i Irland (uppgifterna är för 2011) och en region i vart och ett av länderna Spanien (Ciudad Autónoma de Melilla), Finland (Pohjois- ja Itä-Suomi) och Sverige (Småland med öarna). Bland Eftaländerna nådde fruktsamhetsalet över detta tröskelvärde på Island (2,04) samt i den norska regionen Agder og Rogaland (2,02).

Bland kandidatländerna registrerades de högsta fruktsamhetstalen 2012 i följande regioner i östra Turkiet: Şanliurfa, Diyarbakır (3,80); Mardin, Batman, Sirnak, Şiirt (3,61); Van, Muş, Bitlis, Hakkari (3,44); Ağri, Kars, Iğdir, Ardahan (3,36) samt Gaziantep, Adiyaman och Kilis (3,01). Ytterligare fyra turkiska regioner rapporterade fruktsamhetstal över den naturliga reproduktionsnivån. Kontrasten är stor mellan de relativt höga fruktsamhetstal som registrerades i östra Turkiet och de som noterades i landets västra regioner, där fruktsamhetstalen i allmänhet låg mellan 1,6 och 1,9 levande födda barn per kvinna.

EU:s lägsta fruktsamhetstal registrerades i regionen Principado de Asturias i nordvästra Spanien

Allmänt sett noterades de lägsta fruktsamhetstalen i södra och östra Europa. År 2012 var det fyra Nuts 2-regioner i EU som rapporterade fruktsamhetstal under 1,10. Tre av dessa var spanska regioner, varav två låg i den nordvästra delen av landet (Principado de Asturias med EU:s lägsta fruktsamhetstal på i genomsnitt 1,06 levande födda barn per kvinna och Galicia [1,09]). Den tredje spanska regionen var ögruppen Canarias (1,07). Även den portugisiska regionen Região Autónoma da Madeira ingår i denna grupp, med ett fruktsamhetstal på 1,08.

Dödstal och spädbarnsdödlighet

I hela EU-28 inträffade 5,01 miljoner dödsfall under 2012, vilket var 2,9 % fler än under 2011. Det obearbetade dödstalet i EU-28 var 9,9 döda per tusen invånare 2012. Värdet varierade från 15,0 i Bulgarien, 14,3 i Lettland och 13,7 i Litauen till färre än 8,0 döda per tusen invånare i Luxemburg, Cypern och Irland.

Karta 6 visar hur det obearbetade dödstalet varierar regionalt: antalet döda återspeglar i allmänhet befolkningsstrukturen (det är mer sannolikt att äldre personer dör), men också risken för att smittas/drabbas av en specifik sjukdom. Mer information om dödsorsaker presenteras i en artikel om regional hälsostatistik. De mörkast skuggade regionerna på kartan är de som rapporterade de högsta dödstalen i EU 2012. Här ingår fem av de sex regionerna i Bulgarien (undantaget var Yugozapaden), Lettland (som på denna analysnivå utgör en enda region) och två ungerska regioner (Észak-Magyarország och Dél-Alföld). Det högsta obearbetade dödstalet hade Severozapaden (Bulgarien), EU:s näst fattigaste region (sett till BNP per invånare), med 19,9 döda per tusen invånare.

Karta 6: Obearbetade dödstal efter Nuts 2-regioner, 2012 (1)
(antal döda per 1 000 invånare) - Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

De regioner som återfanns i skalans andra ände och alltså hade de lägsta obearbetade dödstalen hade relativt unga befolkningar. De två lägsta obearbetade dödstalen registrerades för de franska utomeuropeiska regionerna Guyane (3,2 döda per tusen invånare) och Réunion (5,0). Bland de 27 Nuts 2-regioner där det obearbetade dödstalet var lägre än 8,0 återfanns också Frankrikes två andra utomeuropeiska regioner (Martinique och Guadeloupe) samt fyra spanska yttre regioner (Illes Balears, Canarias, Ciudad Autónoma de Ceuta och Ciudad Autónoma de Melilla). I övrigt var många av många av regionerna i denna grupp huvudstadsregioner såsom Helsinki-Uusimaa, Stockholm, Inner London och Outer London, Comunidad de Madrid, Southern and Eastern (Irland) och Île de France. Luxemburg och Cypen, medlemsstater som på denna analysnivå ensamma utgör var sin region, tillhörde också denna grupp.

Många regioner med relativt låg levnadsstandard hade hög spädbarnsdödlighet

Spädbarnsdödligheten (antalet döda bland barn under ett år i förhållande till antalet levande födda barn) i EU har sjunkit under de senaste årtiondena. Detta beror bland annat på bättre (tillgång till) hälso- och sjukvård; ökad vaccinering mot sjukdomar; minskad undernäring hos barn och en allmänt förbättrad levnadsstandard (bättre sanitära förhållanden, tillgång till rent vatten eller möjlighet till uppvärmning av bostaden). Trots att spädbarnsdödligheten i Europa är bland den lägsta i världen är det vanligt att denna information samlas in i statistiska sammanhang, eftersom spädbarnsdödligheten ofta används som indikator på en nations allmänna hälsotillstånd. År 2012 var spädbarnsdödligheten i EU-28 3,8 döda (bland barn under ett år) per tusen levande födda barn.

Bland EU:s medlemsstater registrerades den högsta spädbarnsdödligheten i Rumänien (9,0 döda per tusen levande födda) och Bulgarien (7,8). I övrigt var det bara Lettland (6,3), Slovakien (5,8) och Malta (5,3) som 2012 rapporterade en spädbarnsdödlighet på mer än 5,0 döda per tusen levande födda. I den andra änden av skalan hittar vi Slovenien (1,6 döda per tusen levande födda), Finland (2,4) och Luxemburg (2,5) som var de länder som rapporterade den lägsta spädbarnsdödligheten.

Det fanns fyra Nuts 2-regioner i EU där spädbarnsdödligheten 2012 var tvåsiffrig (se diagram 5). I denna grupp ingick den franska utomeuropeiska regionen Guadeloupe, de två bulgariska regionerna Severozapaden och Yugoiztochen samt regionen Sud-Est i Rumänien (som hade den högsta spädbarnsdödligheten, 11,6 döda per tusen levande födda barn). Såväl de två bulgariska regionerna som Sud-Est i Rumänien var bland de 10 fattigaste Nuts 2-regionerna sett till BNP per invånare under 2011.

Diagram 5: Spädbarnsdödlighet efter Nuts 2-regioner, 2012 (1)
(per tusen levande födda barn) - Källa: Eurostat (demo_r_minfind) och (demo_minfind)

Ingen spädbarnsdödlighet på Åland under tre av de senaste fyra åren

Den andra ytterligheten är Åland utanför den finska sydvästkusten, där spädbarnsdödligheten sjönk till noll 2012. Det är tredje gången på fyra år som regionen rapporterade att man inte haft någon spädbarnsdödlighet alls. År 2012 var det 13 Nuts 2-regioner i EU som rapporterade en spädbarnsdödlighet som var lägre än 2,0 döda per tusen levande födda barn. Bland dessa regioner, som fördelade sig över åtta olika länder, ingick fyra grekiska regioner, två italienska, båda de slovenska regionerna och en region i vart och ett av länderna Tjeckien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Finland.

Frankrike var det land där variationen i spädbarnsdödlighet mellan olika regioner var störst. De fyra regionerna med ett avvikande högt värde är de utomeuropeiska regionerna Guadeloupe, Martinique, Guyane och Réunion. I övrigt visar diagram 5 att graden av variation (mellan regioner i samma land) också var relativt stor i de medlemsländer som rapporterade några av de högsta värdena för spädbarnsdödlighet, nämligen Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Ungern. I samtliga dessa länder var spädbarnsdödligheten lägst i huvudstadsregionen, som rapporterade värden långt under genomsnittet för respektive land som helhet.

I de medlemsstater som hade en låg spädbarnsdödlighet rapporterade huvudstadsregionen istället värden som låg nära det nationella genomsnittet. De främsta undantagen från denna regel var Wien (den enda regionen i Österrike som registrerade en spädbarnsdödlighet över det nationella genomsnittet) och Praha (som hade lägst spädbarnsdödlighet av de tjeckiska regionerna). Huvudstadsregionerna Berlin och Stockholm rapporterade också en spädbarnsdödlighet som var relativt låg i förhållande till genomsnittet för respektive land.

Förväntad livslängd

Karta 7: Förväntad livslängd vid födseln efter Nuts 2-region, 2012 (1)
(år) - Källa: Eurostat (demo_r_mlifexp) och (demo_mlexpec)

I EU har den förväntade livslängden vid födseln ökat med i genomsnitt cirka tio år under de senaste 50 åren, till stor del tack vare förbättrade socioekonomiska och miljömässiga förhållanden och bättre medicinsk behandling och vård. Karta 7 visar den förväntade livslängden vid födseln för Nuts 2-regioner, 2012. Det är viktigt att tänka på att kartan visar siffrorna för befolkningen som helhet och att det fortfarande finns avsevärda skillnader i livslängd mellan män och kvinnor, trots indikationer på att denna skillnad gradvis har minskat i de flesta EU-medlemsstater.

En EU-invånare som föds 2012 kan i genomsnitt räkna med att leva till 80,3 års ålder

Karta 7 visar att den genomsnittliga förväntade livslängden vid födseln var 80,3 år i EU-28 2012. För kvinnor var genomsnittet 83,1 år, för män var det 5,6 år lägre. Det är intressant att notera att medan skillnaden mellan könen i förväntad livslängd är relativt stor, är skillnaden i det förväntade antalet friska levnadsår avsevärt mindre. I EU-28 kan en kvinna som föds 2012 förvänta sig 61,9 friska levnadsår (det vill säga år med bibehållen funktionsförmåga), medan samma siffra för en man endast är 0,6 år lägre, 61,3 år.

År 2012 fanns det 16 Nuts 2-regioner där den förväntade livslängden vid födseln var 83,0 år eller mer. Dessa regioner var fördelade över endast tre av medlemsstaterna — sju låg i Spanien, fem i Frankrike och fyra i Italien. De flesta av regionerna ligger i ett område som sträcker sig från den spanska huvudstadsregionen upp till norra Spaniens kust genom södra Frankrike (inklusive Korsika) in i nordöstra Italien. Undantagen utgörs av den franska huvudstadsregionen och den franska utomeuropeiska regionen Martinique. Den längsta förväntade livslängden bland Nuts 2-regionerna, 84,2 år, registrerades 2012 i den spanska huvudstadsregionen Comunidad de Madrid.

I skalans andra ände återfinns 47 Nuts 2-regioner som till största delen ligger i de östeuropeiska länderna Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien. De tre baltiska medlemsstaterna (som var och en utgör en enda region på denna detaljnivå), de två portugisiska regionerna Região Autónoma da Madeira och Região Autónoma dos Açores samt South Western Scotland i Förenade kungariket var de enda andra regioner i EU-28 som rapporterade en förväntad livslängd på mindre än 78,0 år (se de ljusast skuggade områdena på karta 7). Den kortaste förväntade livslängden vid födseln bland Nuts 2-regionerna, 72,9 år, registrerades 2012 i den bulgariska regionen Severozapaden. Det innebär att skillnaden i förväntad livslängd mellan Severozapaden och Comunidad de Madrid var 11,3 år.

Regioner i fokus:

Comunidad de Madrid (ES30), Spanien

Puerta de Europa, Madrid
Den längsta förväntade livslängden bland Nuts 2-regionerna ‒ 84,2 år ‒ registrerades 2012 i den spanska huvudstadsregionen Comunidad de Madrid.
Samma år var den genomsnittliga förväntade livslängden (vid födseln) i EU-28 80,3 år. Samtliga Nuts 2-regioner i Spanien rapporterade en förväntad livslängd över EU-genomsnittet. Genomsnittet för Spanien som helhet var 82,5 år — högre än i någon annan EU-medlemsstat.
© Foto: Luis Garcia

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Eurostat samlar in en mängd demografiska uppgifter, bland annat statistik om nationell och regional befolkning samt uppgifter om olika demografiska händelser som påverkar befolkningens storlek, struktur och särskilda egenskaper. Denna statistik kan användas vid åtgärder för planering, övervakning och utvärdering inom en rad viktiga politikområden på det sociala och ekonomiska fältet, t.ex. för att

analysera befolkningens åldrande och de effekter som detta får på hållbarheten och välfärden,
utvärdera de ekonomiska konsekvenserna av demografiska förändringar,
beräkna värden och indikatorer ”per invånare”, t.ex. BNP per invånare, som kan användas för att tilldela medel från strukturfonder till ekonomiskt eftersatta regioner,
utveckla och övervaka system för invandrings- och asylsystemen.

Folkräkningsresultat och troliga justeringar av befolkningsuppgifterna

Befolkningsuppgifterna i den här artikeln baseras på den information som var tillgänglig i mars 2014. För de flesta länder innebär detta att befolkningsuppgifterna för år 2011 och senare beaktar resultaten av den senaste folkräkningen (som genomfördes 2011). Vissa länder kommer före slutet av 2014 att se över tidsserierna för befolkningsuppgifterna för tiden mellan den senast föregående folkräkningen och 2011 i enlighet med Eurostats rekommendationer. När befolkningsjämförelser görs mellan ett år före folkräkningen och ett år efter folkräkningen (se brytningar i serierna i onlinedatabasen) kan de skillnader som noteras förklaras dels av förändringar i befolkningsstrukturen, och dels av det faktum att de befolkningsuppgifter som registrerades före folkräkningen inte har hunnit ses över när denna artikel skrivs.

Indikatordefinitioner

Äldreförsörjningskvoten är förhållandet mellan antalet äldre personer i en ålder då de i allmänhet inte förvärvsarbetar (65 år eller äldre i denna artikel) och antalet personer i arbetsför ålder (normalt 15–64 år). När man analyserar försörjningskvoterna är det viktigt att komma ihåg att det ofta finns ett stort antal personer inom befolkningen i arbetsför ålder som väljer att inte arbeta (till exempel studenter eller personer som stannar hemma för att ta hand om barn eller andra familjemedlemmar), medan det också — särskilt i tider med lågkonjunktur eller depression — finns ett stort antal personer som inte kan hitta ett arbete och som därför inte ingår i arbetskraften. Dessutom fortsätter en växande andel av de äldre att arbeta efter den traditionella pensionsåldern, samtidigt som andra har sparat tillräckligt för sin pension och därför eventuellt kan betraktas som ”oberoende” snarare än försörjda av den arbetsföra befolkningen.

Med befolkningsförändring avses skillnaden i befolkningens storlek mellan en viss periods början och slut (t.ex. ett kalenderår). En positiv befolkningsförändring kallas för befolkningstillväxt. En negativ befolkningsförändring kallas för befolkningsminskning. Befolkningsförändring omfattar två komponenter.

Naturlig förändring, som beräknas som skillnaden mellan antalet levande födda barn och antalet dödsfall. Positiv naturlig förändring, som även kallas för naturlig folkökning, är när antalet levande födda barn är fler än antalet dödsfall. Negativ naturlig förändring, som även kallas för födelseunderskott, är när antalet levande födda barn är färre än antalet dödsfall.
Nettomigration inklusive statistiska justeringar beräknas som skillnaden mellan den sammanlagda befolkningsförändringen och den naturliga förändringen. Statistiken över nettomigration påverkas därför av alla statistiska fel i de båda komponenterna i denna ekvation, framför allt befolkningsförändringen. Siffrorna för nettomigration inklusive statistiska justeringar kan, utöver skillnaden mellan in- och utvandring, omfatta andra observerade förändringar i befolkningssiffrorna mellan den 1 januari för två på varandra följande år som inte kan hänföras till födelsetal, dödstal, invandring eller utvandring.

Obearbetade förändringsvärden beräknas för total befolkningsförändring, naturlig befolkningsförändring och nettomigration (inbegripet statistiska justeringar). I samtliga fall jämförs förändringsnivån under året med medelbefolkningen i det berörda området samma år och den resulterande kvoten uttrycks per tusen invånare.

Obearbetade värden för demografiska händelser (födda och döda) definieras som förhållandet mellan antalet demografiska händelser och medelbefolkningen i regionen under samma år, även i detta fall uttryckt per tusen invånare.

Det summerade fruktsamhetstalet är det genomsnittliga antal barn som en kvinna skulle föda under sitt liv om hon följde de åldersspecifika fruktsamhetstal som har uppmätts för ett visst år under sin barnafödande ålder.

Spädbarnsdödlighet definieras som förhållandet mellan antalet dödsfall bland barn under ett år och antalet levande födda barn under referensåret. Den resulterande kvoten uttrycks per 1 000 levande födda barn.

Med förväntad livslängd vid födseln avses medelvärdet för det antal år som ett nyfött barn kan förväntas leva om det under sitt liv omfattas av de nuvarande mortalitetsvillkoren.

Sammanhang

Under det kommande årtiondet kommer de yngre grupper som träder in på arbetsmarknaden att vara mycket mindre, till följd av en lång period med låga fruktsamhetstal. Ansträngningar görs för att öka sysselsättningsgraden, men det totala antalet personer i arbetsför ålder i EU kan börja minska, något som kan få konsekvenser för den ekonomiska tillväxten. I livets andra ände börjar den stora efterkrigsgenerationen att gå i pension, vilket innebär att de regionala beslutsfattarna förmodligen kommer att behöva ta itu med sociala förändringar såsom ändrad familjesammansättning, något som blir särskilt tydligt när man ser till det ökande antalet äldre som bor ensamma.

De områden som står inför de största befolkningsmässiga utmaningarna är avlägsna, lantliga och postindustriella regioner, där befolkningen troligtvis kommer att minska. Utöver en polarisering mellan öst och väst samt mellan nord och syd, påverkas befolkningsförändringens territoriella aspekt även av andra utvecklingstrender, varav de viktigaste är

en klyfta mellan stads- och landsbygdsområden, där de flesta tätortsregioner fortsätter att rapportera växande befolkningar, medan antalet invånare minskar i många landsbygdsregioner,
en ”huvudstadseffekt”, där huvudstäderna och i vissa fall de omgivande regionerna (t.ex. kring de större huvudstäderna Paris och London) har en tydlig dragningskraft till följd av bättre tillgång på arbetstillfällen.

Ett åldrande Europa: befolkningsprognos till 2050

Europas befolkning kommer sannolikt att åldras avsevärt under de kommande 35 åren. Eurostats huvudscenario för befolkningsprognoser (EUROPOP2013) sätter sannolika utvecklingstrender i sitt sammanhang. Prognoserna tyder på att den demografiska förändringen i riktning mot en äldre befolkning kommer att innebära en ökning av andelen invånare i EU-28 som är 65 eller äldre från 18,2 % vid 2013 års början till 28,1 % år 2050. Samtidigt skulle den andel av befolkningen som är i arbetsför ålder minska från 66,2 % till 56,9 %. Detta skulle innebära nästan 40 miljoner färre personer i arbetsför ålder. Den befolkningsgrupp som består av personer som är 65 eller äldre kommer att växa snabbt under hela prognosperioden, både storleksmässigt och som andel av befolkningen totalt. År 2050 kommer denna grupp att omfatta nästan 150 miljoner människor. Antalet mycket gamla människor (definieras här som personer som är 80 år eller äldre) förväntas öka ännu snabbare, och nå 57,3 miljoner (mer än en fördubbling) till 2050. Till följd av dessa olika utvecklingstrender inom åldersgrupperna väntas försörjningskvoten för äldre (personer som är 65 år eller äldre i förhållande till personerna mellan 15 och 64) öka från 27,5 % i början av 2013 till nästan 50 % 2050. Detta scenario skulle innebära att EU på mindre 40 år skulle gå från att ha nästan fyra invånare i arbetsför ålder per invånare som är 65 eller äldre till, att ha två invånare i arbetsför ålder per person som är 65 eller äldre.

Källa: Eurostat (onlinedatakod: proj_13npms)

Mot bakgrund av dessa stora förändringar i EU:s befolkningsstruktur är det inte underligt att många beslutsfattare är bekymrade över den framtida utvecklingen. I EU:s tillväxtstrategi Europa 2020 fokuserar man på fem mål inom områdena sysselsättning, innovation, utbildning, social sammanhållning samt energi och klimat. Målen tas upp i sju huvudinitiativ, varav de flesta berör de utmaningar som befolkningsutvecklingen innebär. Genomförandet av Europa 2020-strategin och dess huvudinitiativ är beroende av finansiering från sammanhållningspolitiska instrument, exempelvis medel för att möta demografiska förändringar och befolkningens åldrande. Mer information om hur tillväxtstrategin Europa 2020 påverkar EU:s regioner EU hittar du i inledningsartikeln.

Vid sidan av innovationsunionen (se nedan) är Europa 2020-initiativet för en digital agenda (på engelska) tänkt att främja digital kompetens och tillgänglighet bland äldre medborgare, medan agendan för ny kompetens och arbetstillfällen syftar till att förlänga arbetslivet genom livslångt lärande och främjandet av ett aktivt och hälsosamt åldrande. Inom ramen för det huvudinitiativ som kallas för europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning behandlas frågor om hur systemen för socialt skydd och pensioner ska utformas för att vara tillräckliga och hållbara, samt behovet av garantera de äldre tillräckligt ekonomiskt stöd och tillgång till hälso- och sjukvård.

Europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande

Innovationspartnerskap ingår i innovationsunionen (på engelska), ett av huvudinitiativen inom ramen för tillväxtstrategin Europa 2020. Partnerskapen utgör en möjlighet att sammanföra aktörer inom privat och offentlig sektor på europeisk, nationell och regional nivå för att möta utmaningar som klimatförändringar, energi- och livsmedelssäkerhet samt hälsa och en åldrande befolkning. Dessa utmaningar innebär också möjligheter för nya verksamheter, och partnerskapen syftar till att ge EU fördelen av att vara först på plan på de nya marknaderna.

Partnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande inleddes 2011 och har som mål att förlänga européernas friska levnadstid med i genomsnitt två år till 2020. Genom att nå målet vill man

göra det möjligt att leva ett hälsosamt, aktivt och oberoende liv som äldre,
se till att vård- och omsorgssystemen blir mer hållbara och effektiva
stärka och förbättra konkurrenskraften för den marknad som erbjuder innovativa produkter och tjänster som hjälper oss möta utmaningen med en åldrande befolkning, både på EU-nivå och på global nivå, och på så sätt skapa nya möjligheter för företagen.

För mer information, se Europeiska innovationspartnerskapet för aktivt och hälsosamt åldrande (på engelska)

Statistik över befolkningsförändringen och befolkningens struktur används i allt större omfattning för att underlätta beslutsfattandet och övervaka det demografiska beteendet i ett politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt sammanhang. Europaparlamentet har antagit en resolution om ”demografiska förändringar och konsekvenserna av dessa för EU:s framtida sammanhållningspolitik” (2013/C 153 E/02). I resolutionen framhölls vikten av att statistiskt mäta utvecklingen i regionerna och att se demografiska förändringar som ett horisontellt mål i den framtida sammanhållningspolitiken. De demografiska förändringarna kommer onekligen att innebära stora utmaningar, men i resolutionen pekar man också på de möjligheter som förändringarna kan ge i form av nya marknader, infrastrukturutveckling och produkter som är anpassade efter de äldre generationernas behov.