Tåg över gränsen: samkörning funkar!

Angelägna om att ömsesidigt anpassa förbindelsen mellan de två huvudstäderna inledde de båda järnvägsbolagen (Iarnrod Eireann i Irland och Northern Ireland Railways) 1988 en gemensam studie för utarbetande av en investeringsplan. Projektet hade inte kommit på räls i början av 90-talet utan finansiellt bidrag från Europa för utveckling av transportväsendets infrastruktur inom ramen för det transeuropeiska nätet. Genomförandet gjorde det nödvändigt att bygga om 182 km räls och modernisera den (numera helsvetsad utan skarvar), att skapa funktionella datoriserade signalsystem, att ersätta 50 broar, viadukter och korsningar vid stationerna samt att bygga om stationerna i Drogheda och Dundalk. På linjen går nu nya helt automatiserade och luftkonditionerade vagnar. Tågen har på vissa sträckor en hastighet av 150 km/tim och restiden har förkortats med ungefär en kvart. Såtillvida att en resa med stopp vid bara en station tar 1 timme och 50 minuter, medan en resa där tåget stannar vid alla stationer tar runt 2 timmar. Trots nya kraftfullare lok kan man inte köra med maximal hastighet hela vägen på grund av geografiska hinder som raviner, viadukter och snäva kurvor, och på grund av hastighetsbegränsningar vid Drogheda och mellan Lisburn och gränsen. Den dagliga turfrekvensen har ändå ökat och antalet passagerare årligen har ökat från 400 000 under 1993 till omkring 700 000 under 1997 för att numera uppgå till 950 000. En motsvarande ökning av inrikestrafiken har registrerats av järnvägsbolagen på båda sidor om gränsen. En signifikant aspekt av projektet är anpassningen av servicen: gemensam drift, gemensam marknadsföring, samma uniform för all personal. Skapad 1997 är den nya servicen "Enterprise" mönsterbildande för samverkan över gränserna och utgör ryggraden i utvecklingen av öns järnvägsnät. Såväl från humanitär som ekonomisk synpunkt illustrerar denna tekniska bedrift väl gränsöverskridandets möjligheter, då den inte bara förbättrar avsättningsmarknaderna på ömse sidor om gränsen, utan också stärker de sociala kontakter mellan de två huvudstäderna och städerna längs järnvägslinjen.