Archive:Statistik om minimilöner

Uppgifter från februari 2020.

Planerad uppdatering av artikeln: maj 2021.

Highlights

I januari 2020 varierade EU-ländernas minimilöner mellan 312 euro till 2 142 euro per månad.

Minimilöner, januari 2010 och januari 2020 (euro per månad och i %)
Källa: Eurostat (earn_mw_cur)

Den här artikeln visar att minimilönerna varierar kraftigt mellan medlemsländerna i Europeiska unionen (EU). En jämförelse görs också med situationen i Storbritannien, kandidatländerna och USA.

Full article

Allmänt

Den statistik över minimilöner som offentliggörs av Eurostat avser nationella minimilöner. Den nationella minimilönen gäller vanligtvis för alla eller åtminstone för en stor majoritet av landets arbetstagare. Den nationella minimilönen är lagstadgad, ofta efter samråd med arbetsmarknadens parter eller direkt genom nationella branschöverskridande avtal.

Minimilönerna anges vanligen som bruttolöneinkomster per månad, dvs. före avdrag för inkomstskatt och sociala avgifter som de anställda betalar. Dessa avdrag varierar från land till land. Eurostat publicerar statistik över nationella minimilöner två gånger om året. De avspeglar situationen den 1 januari och den 1 juli varje år. De ändringar som görs av minimilönerna mellan de två datumen visas alltså först nästa gång statistiken offentliggörs.

Skillnader i nationella minimilöner

I januari 2020 varierade minimilönen i EU-länderna mellan 312 euro och 2 142 euro per månad

I januari 2020 hade 21 av de 27 EU-länderna en nationell minimilön (undantagen var Danmark, Italien, Cypern, Österrike, Finland och Sverige), i likhet med Storbritannien och samtliga kandidatländer (Montenegro, Nordmakedonien, Albanien, Serbien och Turkiet). Situationen den 1 januari 2020 visade att minimilönerna per månad varierade kraftigt mellan medlemsländerna, från 312 euro i Bulgarien till 2 142 euro i Luxemburg (se diagram 1).

Diagram 1: Minimilöner, januari 2010 och januari 2020 (euro per månad och i %)
Källa: Eurostat (earn_mw_cur)

Jämfört med januari 2010 var minimilönerna (uttryckta i euro) högre i januari 2020 i alla EU-länder som har en nationell minimilön, utom i Grekland där den var 12 % lägre (totalt över de tio åren, med en genomsnittlig årlig förändring på -1,3 %). Den genomsnittliga årliga förändringen av minimilönerna under perioden januari 2010 till januari 2020 var störst i Rumänien (12,5 %) och Litauen (10,1 %). Även i Bulgarien (9,8 %), Estland (7,7 %) och Tjeckien (6,7 %), Polen (6,6 %) och Slovakien (6,5 %) registrerades betydande ökningar.

Baserat på nivån för deras nationella minimilöner (brutto) uttryckt i euro kan de EU-länder som omfattas av denna uppgiftsinsamling delas in i tre olika grupper. Länderna utanför EU visas i diagram 1 som en separat grupp.

Grupp 1, där den nationella minimilönen i januari 2020 var mindre än 500 euro per månad. Följande EU-länder ingår i denna grupp: Bulgarien, Lettland, Rumänien och Ungern. Deras nationella minimilöner varierade mellan 312 euro i Bulgarien och 487 euro i Ungern.

Grupp 2, där den nationella minimilönen i januari 2020 var minst 500 euro men mindre än 1 000 euro per månad. Följande EU-länder ingår i denna grupp: Kroatien, Tjeckien, Slovakien, Estland, Litauen, Polen, Portugal, Grekland, Malta och Slovenien. Deras nationella minimilöner varierade mellan 546 euro i Kroatien och 941 euro i Slovenien.

Grupp 3, där den nationella minimilönen i januari 2020 var minst 1 000 euro per månad. Följande EU-länder ingår i denna grupp: Spanien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Irland och Luxemburg. Deras nationella minimilöner varierade mellan 1 050 euro i Spanien och 2 142 euro i Luxemburg.

Den nationella minimilönen i Storbritannien i januari 2020 var 1 599 euro.

Samtliga kandidatländer hade minimilöner som liknade de i grupp 1, från 213 euro i Albanien till 440 euro i Turkiet. Nivån i USA (med en nationell minimilön på 1 119 euro per månad) faller inom det intervall som anges i grupp 3.

När det gäller de EU-länder med nationella minimilöner som inte ingår i euroområdet (Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Polen och Rumänien) samt Storbritannien, kandidatländerna och USA, påverkas minimilönernas nivå och rangordningen uttryckt i euro av de växelkurser som används för omräkning av den nationella valutan till euro.

Minimilöner uttryckta som köpkraftsstandarder

Skillnaden mellan ländernas minimilönenivåer var betydligt mindre när skillnaderna i prisnivåer togs i beaktande

I diagram 2 jämförs bruttominimilöner med hänsyn till skillnaderna i prisnivåer med hjälp av köpkraftspariteter (PPP) för hushållens slutliga konsumtionsutgifter. Som väntat leder justeringen för skillnader i prisnivåer till att skillnaderna mellan länderna minskar. Baserat på nivån för deras nationella minimilöner (brutto) uttryckt i köpkraftsstandard (PPS) kan de EU-länder som omfattas av denna uppgiftsinsamling delas in i två olika grupper. Återigen visas länderna utanför EU separat (se diagram 2).

Grupp 1, där den nationella minimilönen i januari 2020 var lägre än 1 000 PPS. Följande EU-länder ingår i denna grupp: Lettland, Bulgarien, Estland, Slovakien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Portugal, Grekland, Rumänien, Litauen och Malta. Deras nationella minimilöner varierade mellan 579 PPS i Lettland och 941 PPS i Malta.

Grupp 2, där den nationella minimilönen i januari 2020 var minst 1 000 PPS. Följande EU-länder ingår i denna grupp: Polen, Slovenien, Spanien, Irland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland och Luxemburg. Deras nationella minimilöner varierade mellan 1 056 PPS i Slovenien och 1 705 PPS i Luxemburg.

Den nationella minimilönen i Storbritannien i januari 2020 var 1 320 PPS.

Med undantag för Turkiet hade de fyra återstående kandidatländerna minimilöner uttryckt i PPS som liknade de som anges i grupp 1, från 388 PPS i Albanien till 634 PPS i Serbien. Minimilönen uttryckt i PPS i Turkiet (med en nationell minimilön på 1 157 PPS) föll inom intervallet i grupp 3, och minimilönen i USA (964 PPS) var högst i grupp 1.

EU-länderna i grupp 1', med relativt sett lägre minimilöner uttryckt i euro, brukar rapportera lägre prisnivåer och har därför också relativt sett högre minimilöner när de uttrycks i köpkraftsstandard (PPS). Däremot brukar EU-länderna i grupp 2’ med relativt sett höga minimilöner uttryckt i euro också ha högre prisnivåer och deras minimilöner uttryckt i PPS är därför vanligen lägre. Denna justering för prisnivåerna leder till att de tydliga skillnaderna delvis jämnas ut mellan de tre grupper som identifierades när EU-länderna rangordnades efter minimilöner uttryckt i euro.

Diagram 2: Minimilöner, januari 2020 (PPS per månad)
(PPS per månad)
Källa: Eurostat (earn_mw_cur)

Skillnaderna mellan EU-ländernas minimilöner minskade från ett förhållande på 1 till 6,9 när de uttrycktes i euro (vilket innebär att den högsta minimilönen var 6,9 gånger högre än den lägsta uttryckt i euro) till ett förhållande på 1 till 2,9 när de uttrycktes i PPS (vilket innebär att den högsta minimilönen var 2,9 gånger högre än den lägsta uttryckt i PPS).

Minimilöner i förhållande till medianbruttoinkomst

Diagram 3 ger information om den nationella minimilönen som andel av medianbruttoinkomsten.

De nationella minimilönerna uttryckta som euro den 1 juli 2014 dividerades med medianbruttoinkomsterna enligt 2014 års undersökning av inkomststrukturer. I juli 2014 varierade minimilönerna som andel av medianinkomsterna i EU-länderna mellan 40 % och 66 %. I denna analys har ersättning för övertids- och skiftarbete inte inkluderats vid beräkningen av medianbruttoinkomsten per månad. För Tyskland, Frankrike och Irland, där minimilönerna fastställs per timme, beräknades minimilönerna som andel av medianinkomsterna per timme. När det gäller de övriga 16 EU-länderna, som har månatliga minimilöner och för vilka uppgifter finns tillgängliga, beräknades minimilönernas andel av medianinkomsterna per månad.

Diagram 3: Minimilöner uttryckt som andel av medianbruttoinkomsten per månad, 2014
(i %)
Källa: Eurostat (earn_mw_cur) och undersökningen av inkomststrukturer (Structure of Earnings Survey) 2014. En särskild uträkning har gjorts för denna publikation, och dessa särskilda beräkningar finns inte tillgängliga i Eurostats onlinedatabas

Andel arbetstagare med minimilön

Andelen arbetstagare med minimilön varierar kraftigt mellan länderna. Det är möjligt att göra en uppskattning av andelen genom att koppla mikrodata från de två senaste fyraåriga undersökningarna om inkomststruktur till de gällande lagstadgade minimilönerna vid den tidpunkten (oktober 2010 och 2014). Uppskattningen presenteras i diagram 4. För jämförbarhetens skull har räckvidden begränsats till heltidsanställda som är 21 år eller äldre och som arbetar i företag med minst tio anställda. Offentlig förvaltning, försvar och obligatorisk socialförsäkring är undantagna (Nace rev. 2 avdelning O). Inkomst från övertid och skiftarbete beaktas därtill inte i den månadsinkomst som beräknas.

Bland de EU-länder som har minimilön uppgick andelen arbetstagare med en lön på mindre än 105 % av den nationella minimilönen i oktober 2014 till mer än 7,0 % i följande tio medlemsländer: Slovenien (19,1 %), Rumänien (15,7 %), Portugal (13,0 %), Polen (11,7 %), Bulgarien (8,8 %), Frankrike (8,4 %), Litauen (8,1 %), Lettland (7,9 %), Grekland (7,7 %) och Kroatien (7,1 %). Andelen arbetstagare med en lön på mindre än 105 % av den nationella minimilönen var lägst i Belgien (0,4 %), medan andelen arbetstagare som tjänar mindre än detta belopp i de återstående tio EU-länderna låg på mellan 1,0 % (Spanien) och 5,8 % (Luxemburg).

Diagram 4: Andel arbetstagare med en lön på mindre än 105 % av minimilönen, oktober 2010 och 2014 (i %)
(i %)
Källa:'’ Eurostat (earn_mw_cur) och undersökningen av inkomststrukturer (Structure of Earnings Survey) 2014. En särskild uträkning har gjorts för denna publikation, och dessa särskilda beräkningar finns inte tillgängliga i Eurostats onlinedatabas

Utvecklingen av andelen arbetstagare med minimilön

Mellan 2010 och 2014 ökade andelen arbetstagare som tjänade mindre än 105 % av den nationella minimilönen med mer än 2,0 procentenheter i Rumänien (11,7 procentenheter), Bulgarien (5,4 procentenheter), Polen (3,6 procentenheter) och Ungern (2,3 procentenheter), medan andelen minskade med mer än 2,0 procentenheter i Litauen (-5,6 procentenheter), Irland (-5,1 procentenheter), Luxemburg (-4,1 procentenheter), Lettland (-4,0 procentenheter), Portugal (-3,8 procentenheter), Kroatien (-2,6 procentenheter) och Slovakien (-2,2 procentenheter).

Källuppgifter för tabeller och diagram

Minimum wage statistics: tables and figures (på engelska)

Källuppgifter

Nationella minimilöner per månad

Den statistik över minimilöner som offentliggörs av Eurostat gäller nationella minimilöner per månad. De uppgifter som offentliggörs avser gällande minimilöner den 1 januari och den 1 juli varje år. Den grundläggande nationella minimilönen fastställs per timme, vecka eller månad och är lagstadgad (av myndigheterna), ofta efter samråd med arbetsmarknadens parter eller direkt genom nationella sektorsövergripande avtal. Den nationella minimilönen gäller vanligtvis för alla eller åtminstone för en stor majoritet av landets arbetstagare. Uppgifterna avser bruttolöner. En fullständig uppsättning landspecifik information om nationella minimilöner finns i en bilaga som en del av Eurostats metadata ([1]).

För de länder som inte har en fastställd nationell minimilön brutto har nettovärdet räknats om till brutto för att täcka tillämpliga skatter. Detta har gjorts för Montenegro och Serbien.

För länder där den nationella minimilönen inte fastställs per månad (utan t.ex. per timme eller vecka) räknas den om till månadslön enligt de omräkningsfaktorer som länderna meddelar:

Tyskland: (belopp per timme x 39,1 timmar x 52 veckor)/12 månader (värdet 39,1 timmar avser den genomsnittliga arbetstiden per vecka för heltidsanställda i Nace rev. 2, avdelningarna B till S: detta värde är ett resultat av en kvartalsvis undersökning av inkomster)

Irland: (belopp per timme x 39 timmar x 52 veckor)/12 månader.

Frankrike: uppgifter för januari 1999–juli 2005: (belopp per timme x 39 timmar x 52 veckor)/12 månader. Uppgifter från och med januari 2005: (belopp per timme x 35 timmar x 52 veckor)/12 månader.

Malta: (belopp per vecka x 52 veckor)/12 månader.

Storbritannien: (timlön x genomsnittligt antal timmar med grundlön per vecka för heltidsanställda inom alla branscher x 52,18 veckor)/12 månader.

USA: (belopp per timme x 40 timmar x 52 veckor)/12 månader.

I Serbien är den nationella minimilönen fastställd till ett nettobelopp per timme. Följande omräkning tillämpas: (belopp per timme x 40 timmar x 52,2 veckor)/12 månader. Beloppet räknas sedan om till brutto för att täcka tillämpliga skatter.

Om minimilönen betalas ut för mer än 12 månader per år (vilket är fallet i Grekland, Spanien och Portugal som har 14 månadslöner) har uppgifterna dessutom justerats för att ta hänsyn till dessa ytterligare löneutbetalningar.

Uppgifterna om nationella minimilöner lämnas till Eurostat uttryckta i nationell valuta. För länder utanför euroområdet räknas minimilönerna i den nationella valutan om till euro med användning av den månatliga växelkursen vid utgången av den föregående månaden (dvs. kursen för den sista december 2019 används för att beräkna minimilönerna uttryckt i euro den 1 januari 2020).

För att ta bort effekten av skillnader i prisnivåer mellan länderna används särskilda omräkningsfaktorer kallade köpkraftspariteter (PPP). Köpkraftspariteter för hushållens slutliga konsumtionsutgifter i varje land används för att omvandla minimilönerna per månad uttryckt i euro eller i nationell valuta till en konstruerad gemensam enhet kallad köpkraftsstandard (PPS). Om PPP för den senaste referensperioden inte finns tillgängliga än används PPP från det föregående året och uppgifterna uppdateras när de senaste PPP finns tillgängliga.

Länder som inte omfattas av statistiken om minimilöner

Följande länder saknade nationell minimilön den 1 januari 2020: Danmark, Italien, Cypern, Österrike, Finland och Sverige samt Eftaländerna Island, Norge och Schweiz. I Cypern fastställs minimilönerna av regeringen för särskilda yrken. I Danmark, Italien, Österrike, Finland och Sverige samt Island, Norge och Schweiz fastställs minimilöner genom kollektivavtal för ett antal specifika branscher.

Medianbruttoinkomst per månad

Uppgifterna om medianbruttoinkomsten per månad grundar sig på de senaste uppgifterna som inhämtas från undersökningen av inkomststrukturer (SES) från 2014 (undersökningen genomförs vart fjärde år). Uppgifterna om medianbruttoinkomsten per månad avser samtliga anställda (exkl. lärlingar)’ som arbetar i företag med tio eller fler anställda och som är verksamma inom alla sektorer utom jordbruk, skogsbruk och fiske (avdelning A i Nace rev. 2),offentlig förvaltning och försvar samt obligatorisk socialförsäkring (avdelning O i Nace rev. 2). Medianinkomsten’ är den inkomstnivå som delar alla arbetstagare i två lika stora grupper: hälften tjänar mindre än medianinkomsten och hälften tjänar mer. Bruttomånadslön avser de löner och arvoden som uppbärs av heltids- och deltidsanställda under referensmånaden (i allmänhet oktober 2014) innan skatter och sociala avgifter dragits av. I löner ingår övertidsersättning, skifttillägg, traktamenten, bonusar, provisioner osv. Bruttomånadslönerna för deltidsanställda har omräknats till heltidsenheter innan de inkluderats i genomsnittet, med samma vikt som heltidsanställdas. När deltidsanställda undantas från beräkningen av medianbruttolönen per månad påverkas förhållandet minimilöner/medianinkomst med mer än 7 procentenheter i Nederländerna (49 % istället för 56 %).

Genomsnittliga växelkurser för 2014 användes för att omvandla uppgifter för länder utanför euroområdet till euro. Vilka näringsgrenar som ingår när det gäller nationella minimilöner som andel av den genomsnittliga månadsinkomsten per land finns i en bilaga till metadata.

Sammanhang

Flera av de ursprungliga EU-länderna har sedan många år tillbaka garanterat en nationell minimilön för dem som har lägst löner på arbetsmarknaden. Däremot har ett antal EU-länder, bland andra Tyskland, Irland och många av de länder som anslöt sig till EU 2004 eller senare, först nyligen infört lagstiftning om minimilöner. Sex av de 27 EU-länderna hade ingen nationell minimilön den 1 januari 2020.

Under de senaste åren har de flesta europeiska länderna haft relativt låga löneökningar (återhållsam löneutveckling) och många arbetstagarorganisationer har hävdat att köpkraften och den allmänna levnadsstandarden har försämrats. En del politiker, arbetstagarrepresentanter, påtryckningsgrupper och kommentatorer stöder idén om en ”europeisk minimilön” eller att nationella minimilöner ska fastställas i samtliga EU-länder.

De nationella minimilönerna ändras inte nödvändigtvis varje år, och justeringarna leder inte heller alltid till att minimilönerna höjs. Den lagstadgade minimilönen i Grekland sänktes t.ex. 2012 som ett led i regeringens åtstramningsåtgärder. Det nationella kollektivavtalet i Grekland upphävdes det året och den nationella minimilönen fastställs nu genom regeringsbeslut.