Statistics Explained

Archive:Befolkningsstatistik på regional nivå

Data från mars 2015. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: november 2016.

Kartorna kan studeras interaktivt via Eurostat’s Statistical Atlas (på engelska) (se user manual (på engelska)).

Karta 1: Utländska medborgare efter Nuts 3-region, 2011 (¹)
(% av befolkningen)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Diagram 1: Analys av utländska medborgare efter Nuts 3-region, 2011 (¹)
(% av befolkningen)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Karta 2: Personer vars stadigvarande bosättning förändrades under året före folk- och bostadsräkningen, efter Nuts 3-region, 2011
(% av befolkningen)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Diagram 2: Analys av personer vars stadigvarande bosättning förändrades under året före folk- och bostadsräkningen enligt tidigare bosättning och efter Nuts 3-region, 2011 (¹)
(% av bosatta personer vars stadigvarande bosättning förändrades under året före folk- och bostadsräkningen)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Diagram 3: Regionala skillnader i andelen enpersonshushåll efter Nuts 2-region, 2011 (¹)
(% av alla hushåll)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Karta 3: Efterlevande/frånskilda personer (eller motsvarande från ett registrerat partnerskap) som inte har gift om sig/ingått ett nytt registrerat partnerskap, efter Nuts 3-region, 2011 (¹)
(% av befolkningen)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Karta 4: Ensamförälderfamiljer efter Nuts 3-region, 2011 (¹)
(% av alla familjer med minst ett registrerat barn under 25 år)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Karta 5: Gifta par efter Nuts 3-region, 2011
(% av alla familjer)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Diagram 4: Analys av par efter Nuts 3-region, 2011 (¹)
(% av alla par)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2
Diagram 5: Regionala skillnader i andelen par med minst ett hemmaboende barn under 25 år efter Nuts 2-region, 2011 (¹)
(% av alla familjer)
Källa: https://ec.europa.eu/CensusHub2

Den här artikeln ingår i en serie artiklar om statistik som bygger på Eurostat Regional Yearbook (på engelska). I den beskrivs regionala demografiska mönster i hela EU. Artikelns innehåll bygger på uppgifter från en population and housing census (på engelska) som genomfördes 2011, snarare än regional demografisk statistik (som normalt har använts som informationskälla i Eurostat Regional Yearbook).

Folk- och bostadsräkningen är en mycket detaljerad datakälla och omfattar information för vissa variabler ned till kommunnivå. För denna artikel har uppgifterna aggregerats så att den kan presenteras på Nuts 2- eller Nuts 3-nivå och ge sammanhängande information i form av kartor över hela EU.

Viktigaste statistiska resultaten

Den här artikeln bygger på uppgifter från en folk- och bostadsräkning från 2011. I artikeln behandlas en rad demografiska frågor: människor som flyttar både till och inom EU, enpersonshushåll och bildandet av olika typer av familjeenheter.

Den demografiska utvecklingen i EU

De demografiska förändringarna är en huvudfaktor som formar invånarnas liv i EU. Under 2014 var 507 miljoner personer stadigvarande bosatta i EU:s 28 medlemsländer (EU-28). Detta motsvarade lite drygt 7 % av världens totala befolkning, vilket kan jämföras med en nästan dubbelt så stor andel 50 år tidigare.

Befolkningens struktur och profil i EU har i hög grad förändrats. Detta beror bland annat på lägre fruktsamhetstal, nya mönster för familjebildning, strävan efter större personlig frihet, förändrade könsroller, ökad migration, större geografisk rörlighet och ökad förväntad livslängd.

Dessa demografiska förändringar har lett till förändringar i familjens sammansättning och en minskning av hushållens genomsnittsstorlek, olika samlevnadsformer (samboförhållanden eller registrerade partnerskap) och till att rekordmånga människor bor ensamma. Till följd av detta finns det stora skillnader i hur vi lever i dag jämfört med för exempelvis 50 år sedan, och stora förändringar väntar oss sannolikt även under de kommande decennierna, exempelvis i takt med att EU:s befolkning åldras.

Befolkningstillväxten i EU-28 förväntas minska ytterligare, vilket under de närmaste 30–40 åren sannolikt kommer att leda till en stagnation i det totala antalet personer som är stadigvarande bosatta i EU-28 och kanske till och med en minskning.

Utländska medborgare

Den ökade rörligheten har lett till ett ökat antal migranter under de senaste decennierna (migration mellan regioner, migration inom EU och migration från icke-medlemsländer till EU). Vissa migranter flyttar för att förbättra sin levnadsstandard (exempelvis för att förbättra sina anställningsmöjligheter), medan andra kan tvingas lämna sina hem, exempelvis för att undkomma konflikter och/eller förtryck.

Vad är medborgarskap?

Inom ramen för folk- och bostadsräkningen definieras medborgarskap som ”en särskild rättslig anknytning som finns mellan en enskild och en stat och som förvärvats vid födseln eller genom naturalisering, antingen genom förklaring, valmöjlighet, giftermål eller på annat sätt i enlighet med nationell lagstiftning”. För en person som har två eller flera medborgarskap ska endast ett land anges för medborgarskapet, med följande företrädesordning:

  • Rapporterande land.
  • Om personen inte är medborgare i det rapporterande landet: ett annat EU-land.
  • Om personen inte är medborgare i ett annat EU-land: ett annat land utanför Europeiska unionen.

Ytterligare information finns i kommissionens förordning (EG) nr 1201/2009

Invandring är en av de mest kontroversiella frågorna i EU. I vissa regioner har invandringen lett till dynamiska samhällen med stor mångfald, medan det i andra regioner återstår mycket att göra när det gäller integrationen av migranter. Det bör noteras att integrationen av migranter till viss del kan ske regionalt, men att denna fråga i allmänhet hanteras på nationell nivå.

Nettomigrationen (antalet invandrare minus antalet utvandrare) är den huvudsakliga drivkraften bakom befolkningsförändringen i EU sedan 1990-talet. Migrationen från länder utanför EU är i allmänhet begränsad (exempelvis genom kvoter) eller omfattas av särskilda villkor (t.ex. anställningserbjudande, viss kompetens eller utbildningsplats). Internationella migranter kan sätta fart på den ekonomiska utvecklingen genom att ta okvalificerade arbeten eller kvalificerade arbeten då det är brist på kvalificerad arbetskraft, exempelvis inom sjukvården. Vissa EU-länder präglas av större icke-ekonomisk internationell migration, huvudsakligen på grund av familjeåterförening, studier eller humanitära skäl.

När det gäller utländska befolkningsgrupper bör man skilja mellan utrikes födda personer och personer som är utländska medborgare. Följande information utgår från antalet utländska medborgare som var stadigvarande bosatta i EU 2011. Observera att uppgifterna avser antalet utländska medborgare som var stadigvarande bosatta i EU, inte de migranter eller migrationsflöden som uppträder varje år, och att utländska medborgare inte nödvändigtvis är migranter (i vissa EU-länder är förhållandevis många utländska medborgare födda i landet).

Nästan 32 miljoner utländska medborgare i EU-länderna

Under 2011 vistades nästan 32 miljoner utländska medborgare i EU-länderna. De utgjorde 6,3 % av den totala befolkningen i EU:s 28 medlemsländer (karta 1). Ungefär 60 % av de utländska medborgarna i EU-länderna var medborgare i ett icke-medlemsland (det vill säga ett land utanför EU), medan resten var medborgare i andra EU-länder.

REGIONER I FOKUS

Rīga, Lettland

LV006 Alexander Tolstykh shutterstock 69096760.jpg

I flera regioner i de baltiska medlemsländerna var en relativt stor del av den bofasta befolkningen medborgare i icke-medlemsländer. Detta gällde särskilt den estniska regionen Kirde-Eesti och den lettiska huvudstadsregionen Rīga. Under 2011 bestod lite drygt en fjärdedel (25,6 %) av den bofasta befolkningen i Rīga av medborgare i icke-medlemsländer.

©: Alexander Tolstykh/Shutterstock.com

Flest utländska medborgare fanns i Tyskland (6,1 miljoner), Spanien och Storbritannien (båda med drygt fem miljoner utländska medborgare), Italien (4 miljoner) och Frankrike (3,8 miljoner). Bland EU:s medlemsländer fanns det även mer än en miljon utländska medborgare i Belgien (1,2 miljoner).

I relativa tal fanns de största andelarna utländska medborgare i EU-ländernas befolkning i Luxemburg (42,7 %), Cypern (20,2 %), Lettland (16,5 %), Estland (14,8 %), Irland (11,8 %), Spanien (11,2 %), Österrike (11,1 %) och Belgien (10,5 %). Ingen av de övriga medlemsländerna hade tvåsiffriga andelar. I andra änden av skalan utgjorde däremot utländska medborgare mindre än 1 % av den totala befolkningen i Bulgarien, Kroatien, Litauen, Polen, Rumänien och Slovakien.

Nästan halva befolkningen i nordöstra Estland bestod av utländska medborgare, huvudsakligen från icke-medlemsländer …

Karta 1 visar fördelningen av utländska medborgare som andel av den totala befolkningen i Nuts 3-regioner. Andelen utländska medborgare var i allmänhet större i västra EU än i östra.

I enskilda EU-länder fanns det ofta vissa fickor där utländska medborgare utgjorde en större andel av befolkningen. Det gällde regionen med den största andelen utländska medborgare, Kirde-Eesti, i nordöstra hörnet av Estland, där utländska medborgare stod för nästan hälften (46,0 %) av det totala antalet stadigvarande bosatta personer. Andelen utländska medborgare i Kirde-Eesti var mer än tre gånger större än det nationella genomsnittet, och nästan alla (99,2 %) av dessa personer var medborgare i icke-medlemsländer, huvudsakligen Ryssland (diagram 1).

… medan det stora flertalet utlänningar i Luxemburg var medborgare i andra EU-länder

Luxemburg (som på denna analysnivå utgör en enda region) hade den näst största andelen utländska medborgare i befolkningen (42,7 %). De hade dock helt annorlunda ursprung, eftersom medborgare i andra EU-länder utgjorde 87,6 % av alla utlänningar i landet.

I fyra EU-regioner var andelen utländska medborgare i den totala befolkningen 30–40 %, nämligen den franska utomeuropeiska regionen Guyane (där de utländska medborgarna nästan uteslutande kom från icke-medlemsländer), West and South of Northern Ireland (där de utländska medborgarna nästan uteslutande kom från andra EU-länder), den belgiska huvudstadsregionen Arrondissement De Bruxelles-Capitale/Arrondissement Van Brussel-Hoofdstad (där de flesta utländska medborgare kom från andra EU-länder) och Fuerteventura (en av Kanarieöarna, där en knapp majoritet av de utländska medborgarna kom från icke-medlemsländer). Det fanns ytterligare tre sådana regioner i Schweiz – Genève, Basel-Stadt och Vaud (en kanton i landets västra ände, med Lausanne som huvudstad). Samtliga gränsade till EU, och de flesta av deras utländska medborgare kom från EU:s medlemsländer.

Utländska medborgare utgjorde en relativt stor del av befolkningen i några av Europas största städer

Utöver den belgiska huvudstadsregionen (se ovan) hade sju Nuts 3-regioner i de mörkaste delarna av karta 1 över en miljon stadigvarande bosatta invånare och en andel utländska medborgare på 20–30 % av befolkningen. Tre av dessa regioner fanns i och omkring London (Inner London – West, Inner London – East och Outer London – West and North West), en fanns i utkanten av Paris (Seine-Saint-Denis), en var Österrikes huvudstadsregion Wien, medan det även fanns en region i Tyskland (München) och en i Spanien (Alicante). I Alicante och i samtliga Londonregioner kom en knapp majoritet av de utländska medborgarna från andra EU-länder. Däremot kom lite drygt fyra av fem (81,4 %) utlänningar i Seine-Saint-Denis från icke-medlemsländer. De flesta utländska medborgare i Wien (64,6 %) och München (59,8 %) var också medborgare i icke-medlemsländer.

Personer vars stadigvarande bosättning förändrades under året före folk- och bostadsräkningen

En anställningsmöjlighet är bara ett av flera skäl till att människor flyttar. De kanske vill komma närmare familj och vänner, eller så kanske de vill byta livsstil (exempelvis genom att flytta mellan stad och landsbygd), eller också kan förändrade familjeförhållanden (exempelvis större familj, skilsmässa eller åldrande) göra det nödvändigt att byta bostadsort eller storlek eller typ av bostad.

Förändringar i stadigvarande bosättning

I folk- och bostadsräkningen undersöktes förhållandet mellan den aktuella platsen för stadigvarande bosättning och platsen för stadigvarande bosättning ett år före folk- och bostadsräkningen. Detta gör att information kan samlas in om demografiska förändringar enligt en rad kriterier:

  • Personer vars stadigvarande bosättning inte förändrades (under de tolv månaderna före folk- och bostadsräkningen).
  • Personer vars stadigvarande bosättning förändrades (under de tolv månaderna före folk- och bostadsräkningen).
    • Personer som flyttade inom samma EU-land.
      • Inom samma Nuts 3-region.
      • Från en annan Nuts 3-region.
    • Personer som flyttade in från ett land utanför det rapporterande landet (oavsett om personerna kom från ett annat EU-land eller från ett land utanför EU).

Ytterligare information finns i kommissionens förordning (EG) nr 1201/2009

Arbetskraftens rörlighet i EU ökade gradvis fram till den finansiella och ekonomiska krisen, framför allt på grund av inkomst- och löneskillnader (först mellan medlemsländerna i södra och i norra delen av EU och på sista tiden mellan medlemsländerna i EU:s östra och västra del). Krisen ledde inledningsvis till att arbetskraftens rörlighet minskade (eftersom anställningsmöjligheterna blev färre) och har under de senaste åren i allt högre grad berott på växande skillnader i arbetslöshet (huvudsakligen mellan de EU-länder som har infört euron).

Bostadsmarknaderna påverkar ofta arbetskraftens rörlighet. Utbrett bostadsägande i förening med höga transaktionskostnader har en tendens att ”låsa in” människor och göra det relativt dyrt för dem att byta bostad, medan regioner som präglas av en större andel hyresbostäder och/eller lägre transaktionskostnader ofta har en mer instabil bostadsmarknad.

Skillnader mellan olika länder tycks i hög grad vara förklaringen till mönstren i bostadsförändringarna

Ungefär 6,4 % av befolkningen i EU-28 förändrade sin stadigvarande bosättning under tolvmånadersperioden före folk- och bostadsräkningen 2011 (Karta 2). Något som är intressant med kartan är att skillnaderna nästan enbart uppträder mellan medlemsländerna, inte mellan enskilda regioner. Detta tyder på att de nationella arbets- och bostadsmarknaderna är centrala för hur ofta människor flyttar från en bostad till en annan.

Den del av befolkningen vars stadigvarande bosättning förändrades under året före folk- och bostadsräkningen var särskilt stor i Slovakien och i flera städer i Storbritannien. Andelen var också relativt stor i större delen av Belgien, Danmark, Frankrike, delar av Nederländerna, Portugal, Finland, Sverige och resten av Storbritannien (med undantag av Nordirland). Detta var också fallet på Island och i Norge.

Flest människor brukar byta bostad i huvudstadsregionerna

Under 2011 förändrade minst 16 % av befolkningen i alla Nuts 3-regioner i Slovakien sin stadigvarande bosättning (den mörkaste delen av karta 2). De mest dynamiska förändringarna skedde i huvudstadsregionen Bratislavský kraj (30,7 % av befolkningen bytte bostad). Övriga Nuts 3-regioner med stora andelar fanns huvudsakligen i Storbritannien. Den allra högsta andelen registrerades i huvudstaden, eftersom 21,5 % av befolkningen i Inner London – West bytte bostad under året före folk- och bostadsräkningen 2011.

Yngre generationer bor ofta i och omkring städer, där det finns fler utbildnings- och anställningsmöjligheter. Detta kan förklara varför en större del av befolkningen i städer byter bostad. Övriga regioner i Storbritannien kungariket där en stor andel människor bytte bostad var alla knutna till städer, nämligen Nottingham, Brighton and Hove, Southampton, Edinburgh, Bristol, Inner London – East, Portsmouth, York, Cardiff (och Vale of Glamorgan), Liverpool, Bournemouth och Poole.

Utanför Slovakien och Storbritannien fanns det endast tre regioner där minst 16 % av befolkningen bytte bostad under tolvmånadersperioden före den senaste folk- och bostadsräkningen. Samtliga var huvudstadsregioner, nämligen Belgiens huvudstad Arrondissement de Bruxelles-Capitale/Arrondissement van Brussel-Hoofdstad, Danmarks huvudstad Byen København och Norges huvudstad Oslo.

De flesta som förändrade sin stadigvarande bosättning i EU flyttade inom en och samma region …

En mer ingående analys finns i diagram 2. Där visas de tio regionerna med störst andel personer som flyttade till en viss region från samma region eller från ett annat land (ett annat EU-land eller ett land utanför EU). Observera att det absoluta antalet personer som faktiskt flyttade inte anges i diagrammet.

Av den befolkning i EU-28 som förändrade sin stadigvarande bosättning under tolvmånadersperioden före folk- och bostadsräkningen 2011 flyttade i genomsnitt ungefär 56,6 % inom samma Nuts 3-region. Lite drygt en tredjedel (34,3 %) kom från en annan region i samma land, medan färre än en av tio (9,1 %) kom från ett annat land.

… detta mönster var särskilt tydligt i många olika portugisiska regioner …

Flera portugisiska regioner redovisade mycket stora andelar personer som bytte bostad inom en Nuts 3-region. Detta gällde nästan 9 av 10 personer (89,9 %) som bytte bostad i den autonoma öregionen Azorerna, medan andelen i Grande Porto endast var något mindre, 87,0 %. Bortsett från detta utomeuropeiska örandområde och storstadsregionen Porto redovisade även vissa landsbygdsområden i Portugal – såsom Alto Alentejo och Alentejo Central – en stor andel personer som hade flyttat inom samma region.

Andelen personer som hade flyttat inom samma region var också relativt stor i två finska regioner (huvudstadsregionen Helsingfors-Nyland och Norra Österbotten) och i den nordöstra ungerska regionen Borsod-Abaúj-Zemplén.

… medan nyinflyttade från ett annat land genomgående utgjorde en minoritet av dem som bytte bostad

I nedre delen av diagram 2 visas däremot regioner med den största andelen nyinflyttade från ett annat land. Denna andel uppnådde inte 50 % i någon av de Nuts 3-regioner för vilka det finns uppgifter.

Dessa regioner fanns ofta i EU:s randområden. Fem av de största andelarna redovisades i Bulgarien, bland annat i provinsregionen Sofia (stolitsa) kring den bulgariska huvudstaden, där lite drygt en tredjedel (34,9 %) av de nyinflyttade kom från ett annat land, och två nordliga regioner (Vidin och Ruse) nära gränsen till Rumänien. Det bör dock noteras att den totala befolkningsandelen som bytte bostad i Bulgarien var relativt liten, ungefär 2 %. I övrigt var andelen nyinflyttade från ett annat land också relativt stor i två spanska regioner, nämligen den autonoma staden Melilla, som redovisade den största andelen (48,3 %) nyinflyttade från ett annat land, och Fuerteventura, i två lettiska regioner, nämligen huvudstaden Rīga och Latgale vid ryska gränsen, och i Drama, en region i norra Grekland vid gränsen till Bulgarien.

Enpersonshushåll

Hushållens sammansättning och samlevnadsformerna i EU har i hög grad förändrats: en av de mest påfallande förändringarna har varit det ökande antalet människor som bor ensamma. Detta mönster beror dels på eget val (behov av frihet), men även på fler skilsmässor och separationer, och dels på att befolkningen lever längre (särskilt kvinnor), vilket kan leda till att fler änkor/änklingar lever ensamma under sina sista år.

Vad är hushållsställning?

Inom ramen för folk- och bostadsräkningen bygger hushållsställning på vad som kallas konceptet med gemensamt boende (Housekeeping). Enligt detta koncept är ett hushåll antingen

  • ett enpersonshushåll, dvs. en person som bor ensam i en separat bostadsenhet eller som i egenskap av inneboende upptar ett eller flera separata rum i en bostadsenhet men som inte ansluter sig till övriga boende i bostaden på det sätt som definieras för ett flerpersonershushåll nedan, eller
  • ett flerpersonershushåll, dvs. en grupp med två eller flera personer som tillsammans upptar en hel bostadsenhet eller delar av den och som förser sig själva med livsmedel och eventuellt även andra nödvändigheter för sitt uppehälle. Medlemmarna i gruppen kan dela sina inkomster i större eller mindre utsträckning.

Ett hushåll som inte består av en familj kan vara ett enpersonshushåll (personen bor ensam) eller ett flerpersonershushåll som inte består av en familj (exempelvis en grupp unga arbetare eller en grupp studenter som delar ett gemensamt hus).

Ytterligare information finns i kommissionens förordning (EG) nr 1201/2009

Nästan en tredjedel av alla hushåll i EU bestod av någon som bodde ensam

Under 2011 bestod nästan en tredjedel (31,4 %) av alla hushåll i EU-28 av någon som bodde ensam. I diagram 3 visas de regionala skillnaderna i andelen enpersonshushåll i Nuts 2-regioner.

Normalt bodde en större andel av befolkningen i huvudstadsregionerna ensamma

Med ett undantag redovisade alla EU-länder med flera regioner under 2011 en andel enpersonshushåll i sin huvudstadsregion som låg över det nationella genomsnittet. Detta gällde särskilt Berlin och Région de Bruxelles-Capitale/Brussels Hoofdstedelijk Gewest, där nästan hälften av alla hushåll bestod av någon som bodde ensam. Relativt stora andelar redovisades även i Wien, Noord-Holland (som omfattar Amsterdam), Helsingfors-Nyland och Hovedstaden (som omfattar Köpenhamn), där enpersonshushåll utgjorde 40–45 % av alla hushåll. I vissa fall var skillnaden i andelen enpersonshushåll i huvudstadsregionen och övriga regioner i samma land så stor att huvudstaden var den enda regionen där andelen enpersonshushåll låg över det nationella genomsnittet. Detta var fallet i Danmark, Österrike och Slovakien, men även i Norge. Undantaget var Irlands huvudstadsregion Southern and Eastern, eftersom det var den enda huvudstadsregion som redovisade en mindre andel enpersonshushåll än det nationella genomsnittet.

Efterlevande eller frånskilda personer

En del av dem som bor ensamma är efterlevande eller frånskilda personer som inte har gift om sig/ingått ett nytt registrerat partnerskap. Under 2011 hade ungefär 12,9 % av befolkningen i EU-28 denna ställning (karta 3). En närmare analys visar att 7,0 % av befolkningen i EU-28 var efterlevande (utan att ha gift om sig eller ingått ett nytt registrerat partnerskap), medan 5,9 % av befolkningen var frånskild (utan att ha gift om sig eller ingått ett nytt registrerat partnerskap).

En stor andel efterlevande och frånskilda personer i de baltiska medlemsländerna och Ungern

Karta 3 visar att efterlevande/frånskilda personer som inte hade gift om sig/ingått ett nytt partnerskap utgjorde en relativt stor andel av befolkningen i centrala och södra Frankrike och Portugal, en räcka av regioner från östra Tyskland, genom Tjeckien, Slovakien och Ungern, till delar av Rumänien och Bulgarien, samt i de flesta regioner i Finland och flera (ofta mindre tätbefolkade) regioner i Sverige och Storbritannien. De största andelarna av efterlevande/frånskilda personer som inte hade gift om sig/ingått ett nytt partnerskap redovisades dock i de baltiska medlemsländerna och Ungern, där ungefär en av fem i befolkningen hade denna ställning.

På ett mer detaljerat plan var den nordöstra estniska regionen Kirde-Eesti den Nuts 3-region som hade störst andel efterlevande/frånskilda personer som inte hade gift om sig/ingått ett nytt partnerskap. Det var den enda regionen där fler än en av fyra hade denna ställning. Av de 26 övriga regionerna i EU där minst 20 % av befolkningen var efterlevande/frånskild och inte hade gift om sig/ingått ett nytt partnerskap låg de allra flesta antingen i de baltiska medlemsländerna eller i Ungern, även om denna grupp regioner även omfattade den bulgariska regionen Vidin, den tjeckiska regionen Karlovarský kraj och den tyska regionen Pirmasens, Kreisfreie Stadt.

Malta, Irland och södra Italien hade mycket låg skilsmässofrekvens

Däremot var en generellt sett liten andel av befolkningen efterlevande/frånskild utan att ha gift om sig/ingått ett nytt partnerskap i många regioner i södra EU samt i Irland och Polen. Dessa relativt små andelar kan åtminstone delvis bero på traditionella religiösa bruk, socialt tryck, tidigare rättsliga hinder och familjens roll och dessa faktorers inverkan på skilsmässofrekvensen. Till exempel var 0,5 % av befolkningen frånskild (utan att ha gift om sig) på Malta, medan denna andel var mindre än 5 % i Irland, Italien, Grekland, Kroatien, Cypern, Rumänien, Polen och Spanien.

De minsta andelarna efterlevande/frånskilda personer som inte hade gift om sig/ingått ett nytt partnerskap redovisades i hela Irland och Malta, samt i vissa delar av södra Italien och i Frankrikes utomeuropeiska regioner. Guyane (2,9 %) hade den minsta andelen bland Nuts 3-regionerna, medan tre irländska regioner (bland annat huvudstaden Dublin) och Maltas båda regioner rapporterade att 5–6 % av deras befolkning bestod av efterlevande/frånskilda personer som inte hade gift om sig/ingått ett nytt partnerskap. I Italien hade bland annat regionerna Bari, Barletta-Andria-Trani och Foggia i Puglia, Caserta och Napoli i Kampanien, och Crotone i Kalabrien de minsta andelarna (mindre än 8 %).

Det är anmärkningsvärt att en stor andel (mer än 40 %) av befolkningen visserligen bodde ensam i huvudstadsregionerna Groot Amsterdam, Byen København och Arrondissement de Bruxelles-Capitale/Arrondissement van Brussel-Hoofdstad, men att ingen av dessa huvudstäder präglades av någon särskilt stor andel efterlevande/frånskilda personer som inte hade gift om sig/ingått ett nytt partnerskap. Det tyder på att en relativt stor andel yngre personer bor ensamma i den belgiska, danska respektive nederländska huvudstaden, vilket kan återspegla utbildnings- och anställningsmöjligheterna i dessa städer.

Familjer

Detta avsnitt handlar om strukturen på olika typer av familjeenheter. Äktenskap är fortfarande den mest populära familjeenheten, även om antalet skilsmässor i EU snabbt har ökat och den genomsnittliga ålder då man gifter sig har stigit, eftersom allt fler ungdomar inleder vuxenlivet genom att bo ensamma eller sammanboende snarare än att flytta hemifrån i samband med att de gifter sig. Även om äktenskap fortfarande är vanligt lever färre människor i traditionella kärnfamiljer (bestående av make och maka med barn), eftersom registrerade partnerskap, samboförhållanden och ensamförälderfamiljer står för en allt större del av familjerna.

Ensamförälderfamiljer

Under 2011 fanns det 15,5 miljoner ensamförälderfamiljer med minst ett hemmaboende barn under 25 år, vilket motsvarade 11,0 % av alla familjer i EU-28. Många av EU:s huvudstäder och andra storstadsregioner präglades av en relativt stor andel ensamförälderfamiljer.

REGIONER I FOKUS

Pinhal Interior Sul, Portugal

PT166 Egitaniense Wikicommons Isna de Oleiros.jpg

Ungefär 11,0 % av alla familjeenheter med barn under 25 år som fortfarande bodde hemma bestod av ensamstående föräldrar. Den minsta andelen ensamstående föräldrar redovisades i den centralportugisiska inlandsregionen Pinhal Interior Sul, där ensamförälderfamiljer utgjorde 4,2 % av det totala antalet familjer med barn.

©: Egitaniense/Wikimedia Commons

En av fyra ensamförälderfamiljer i Rumänien var en familj med ensamstående far

I Estland bestod färre än en av tio (8,8 %) ensamförälderfamiljer med minst ett hemmavarande barn under 25 år av en ensamstående far, vilket var den minsta andelen bland EU:s medlemsländer. En relativt liten andel (mindre än 12 %) av ensamförälderfamiljerna i Cypern, Irland och Polen bestod också av en ensamstående far.

Däremot var en av fyra (25,3 %) ensamförälderfamiljer i Rumänien en familj med ensamstående far och minst ett hemmaboende barn under 25 år, vilket var den största andelen i EU. I Bulgarien, Spanien, Finland och Sverige var andelen familjer med ensamstående far också relativt stor.

Fler än en av fem familjer i Lettland var ensamförälderfamiljer

Under 2011 redovisade de baltiska medlemsländerna den största andelen ensamförälderfamiljer. I Estland och Litauen bestod 16,1 % respektive 16,8 % av alla familjer av ensamstående föräldrar, medan motsvarande siffra var 21,9 % i Lettland. De näst största andelarna ensamförälderfamiljer redovisades i Slovakien och Storbritannien, där strax under 15 % av alla familjer bestod av ensamstående mor eller far.

Däremot bestod mindre än 7 % av alla familjer i Cypern och Grekland av ensamstående föräldrar med minst ett hemmavarande barn under 25 år, och en relativt liten andel familjer (mindre än 10 %) i tre andra medlemsländer i södra EU, nämligen Italien, Portugal och Spanien. Andelen ensamförälderfamiljer var också mindre än 10 % i de östra medlemsländerna Bulgarien, Kroatien och Rumänien samt i grannländerna Tyskland och Nederländerna.

Några av de största andelarna ensamförälderfamiljer fanns i och omkring storstadsregioner …

Det fanns ganska stora skillnader inom EU-länderna när det gäller andelen ensamförälderfamiljer i enskilda Nuts 3-regioner. Under 2011 redovisades de största andelarna ensamförälderfamiljer med minst ett registrerat barn under 25 år i samtliga lettiska regioner, i Frankrikes fyra utomeuropeiska regioner samt i vissa tätortsregioner i Storbritannien (de största andelarna redovisades i Belfast, Inner London – East, Liverpool, Glasgow City, Nottingham och Birmingham). Andelen ensamförälderfamiljer var också minst 18 % (de mörkaste delarna av karta 4) i Litauens huvudstad Vilniaus apskritis och i fyra belgiska regioner, huvudstadsregionen Arrondissement de Bruxelles-Capitale/Arrondissement van Brussel-Hoofdstad och tre regioner i Vallonien, nämligen Mons, Charleroi och Liège.

… medan den minsta andelen i regel redovisades i lands- och glesbygdsregioner

Däremot stod ensamförälderfamiljer för en relativt liten andel av alla familjer i samtliga grekiska regioner. Den största andelen redovisades i huvudstadsregionen Attika, med 8,1 %. De flesta av EU:s regioner där ensamförälderfamiljer utgjorde mindre än 6 % av alla familjer (de ljusaste delarna av karta 4) var faktiskt grekiska. Denna grupp omfattade även två regioner i södra Bulgarien (Kardzhali och Smolyan), en enda tysk region (Eichstätt i Bayern), två regioner i Italien (Agrigento på Sicilien och Barletta-Andria-Trani i Puglia), en enda region i östra Nederländerna (Achterhoek), och fyra relativt avlägsna och glesbefolkade regioner i norra/centrala Portugal (Alto Trás-os-Montes, Pinhal Interior Sul, Serra da Estrela och Beira Interior Norte).

Vad är en familj?

Inom ramen för folk- och bostadsräkningen definieras begreppet familj som två eller flera personer som tillhör samma hushåll och som är gifta, som är i ett registrerat partnerskap, som är i ett samboförhållande eller har förhållande som förälder och barn.

I denna artikel består således en familj av

  • par utan barn,
  • par med ett eller flera barn, och
  • en ensam förälder med ett eller flera barn.

Detta familjebegrepp är begränsat till direkta (första gradens) förhållande mellan föräldrar och barn.

Med barn avses söner och döttrar som är biologiska, adopterade eller styvbarn (oavsett ålder) och som har sin stadigvarande bosättning i minst ena förälderns hushåll och som inte har någon partner eller eget barn i samma hushåll. För ett barn som växlar mellan två hushåll (exempelvis om föräldrarna är frånskilda) ska den plats där barnet tillbringar huvuddelen av sin tid inom ramen för folk- och bostadsräkningen anses utgöra barnets hushåll. En son eller en dotter som bor med en make/maka, med en registrerad partner, med en partner i ett samboförhållande eller med ett eller flera egna barn, anses inte vara ett barn.

Ytterligare information finns i kommissionens förordning (EG) nr 1201/2009

Gifta par

Även om inte lika många ingår äktenskap längre i EU är det fortfarande vanligt. Under 2011 bestod ungefär 71,2 % av alla familjer i EU-28 av gifta par. Registrerade partnerskap, samboförhållanden och ensamförälderfamiljer utgjorde med andra ord endast lite drygt en fjärdedel (28,8 %) av alla familjer.

Äktenskap är fortfarande vanligt i många Medelhavsregioner

Karta 5 visar hur vanligt det var med äktenskap i Nuts 3-regionerna. De största andelarna gifta par av det totala antalet familjer redovisades ofta i regioner där ensamförälderfamiljer var relativt ovanliga. De mörkaste delarna av kartan är de regioner där minst fyra av fem familjer bestod av gifta personer (med eller utan barn). Dessa regioner var utspridda över en rad Medelhavsområden, däribland Cypern, samtliga grekiska regioner (med undantag för huvudstadsregionen Attika), större delen av Kroatiens kustland och södra Italien, de maltesiska öarna Gozo och Comino, och Jaén i södra Spanien. Gifta par utgjorde också minst 80 % av alla familjer i flera inlandsregioner i norra/centrala Portugal, flera relativt landsbygdspräglade regioner i Tyskland, stora delar av Bulgarien och Rumänien och den södra polska regionen Rybnicki.

Däremot fanns det fem regioner i EU-28 där färre än hälften av alla familjer bestod av gifta par. Tre av dessa var franska utomeuropeiska territorier: Guyane vid Sydamerikas Atlantkust redovisade den klart minsta andelen, 27,8 %. De övriga två regionerna där gifta par utgjorde färre än hälften av alla familjer fanns båda i Storbritannien, nämligen Inner London – East (46,8 %) och Glasgow City (49,4 %). I förhållande till andra typer av familjebildningar var äktenskap också relativt ovanligt i de baltiska medlemsländerna och i norra halvan av Sverige. I mindre grad gällde detta även stora delar av Finland, södra Sverige, flera regioner i Danmark, Nederländerna och (södra) Belgien, större delen av Frankrike och Storbritannien, samt en grupp regioner i Slovenien, södra Österrike och Ungern.

Vad är ett par?

Inom ramen för folk- och bostadsräkningen omfattar begreppet par

  • gifta par,
  • par i registrerade partnerskap, och
  • par i samboförhållande.

Ett par uppstår därmed när två personer (av ettdera könet) väljer att flytta ihop som ett gift par, i ett registrerat partnerskap eller i ett samboförhållande (det sistnämnda avser en situation då två personer tillhör samma hushåll, har ett äktenskapsliknande förhållande med varandra, och inte är gifta eller i registrerat partnerskap med varandra).

Många EU-länder har genom lagstiftning rättsligt erkänt partnerskap, civilrättsliga förbund och samkönade äktenskap. Observera att de presenterade uppgifterna avser situationen 2011 och att lagstiftningen kan ha ändrats i vissa EU-länder sedan dess, vilket kan ha lett till fler typer av rättsligt erkända partnerskap för par.

Ytterligare information finns i kommissionens förordning (EG) nr 1201/2009

I diagram 4 presenteras en mer begränsad analys av personer som lever som par, vilket är ett snävare begrepp än familj (eftersom det utesluter ensamstående föräldrar). I diagrammet visas regioner där de tre typerna av par – gifta par, par i registrerade partnerskap respektive par i samboförhållande – utgjorde den största andelen av alla par. Observera att den relativa betydelsen av par i den totala befolkningen inte beaktas i de presenterade uppgifterna.

En relativt stor andel par i de nordiska och baltiska medlemsländerna levde i samboförhållanden

Den största andelen par i samboförhållanden fanns i allmänhet i de baltiska och nordiska medlemsländerna. Under 2011 levde mer än en tredjedel av alla par i flera estniska och svenska regioner, samt i den danska huvudstaden Byen København, i samboförhållande. Detta var också fallet i den spanska öregionen Fuerteventura och i det franska utomeuropeiska territoriet Guyane, den enda Nuts 3-regionen som rapporterade att de flesta par, ungefär 55,4 %, levde i samboförhållande.

Den största andelen registrerade partnerskap redovisades i belgiska regioner, av vilka samtliga fanns i Vallonien. Belgiska registrerade partnerskap (cohabitation légale/wettelijke samenwoning) kan ingås av par av samma kön, par av olika kön och personer som bor tillsammans men inte har något sexuellt förhållande (exempelvis släktingar). Tre regioner i Ardennerna – Marche-en-Famenne, Neufchâteau och Dinant – redovisade de största andelarna registrerade partnerskap, lite drygt 8 %.

Äktenskapets relativa betydelse som institution återspeglar i viss mån de alternativa möjligheterna för par att ingå andra former av partnerskap samt kulturella skillnader. De allra flesta par i många grekiska och polska regioner var gifta: andelen gifta par var mer än 99 % i de tre regionerna Krośnieński, Nowosądecki och Tarnowski i sydöstra Polen.

Par med barn

I diagram 5 finns en analys av gifta par och registrerade partnerskap med minst ett hemmavarande barn under 25 år. De två delarna av diagrammet visar de regionala skillnaderna för dessa undergrupper i befolkningen i förhållande till deras andel av det totala antalet familjer.

Äktenskap var fortfarande den vanligaste typen av familjeenhet för barnfamiljer

Under 2011 utgjorde gifta par med minst ett barn 33,2 % av alla familjer i EU-28. Detta var över fem gånger mer än andelen par i samboförhållande med minst ett barn (5,6 % av alla familjer).

Det har visserligen skett en ökning i andelen barn som föds utom äktenskap, men äktenskapet är fortfarande den vanligaste formen av familjeenhet för barnfamiljer. Under 2011 utgjorde gifta par med minst ett hemmavarande barn mer än 40 % av alla familjer i Polen, Luxemburg, Kroatien, Irland, Malta och Cypern (som redovisade den största andelen, 45,5 %). Däremot utgjorde par i samboförhållande med minst ett hemmavarande barn mer än 10 % av alla familjer i Frankrike, Sverige och Estland, samt på Island och i Norge. I Estland fanns det 1,7 gånger fler gifta par med minst ett barn än par i samboförhållande med minst ett barn. Denna kvot var också relativt låg i Sverige, Frankrike, Bulgarien, Slovenien, Finland, Lettland och Danmark. I Grekland fanns det däremot 100 gånger fler gifta par med minst ett barn än par i samboförhållande med minst ett barn. Denna kvot var lite drygt 30 på Cypern och Malta.

Det framgår tydligt av diagram 5 att mönstret varierade för barnfamiljer i huvudstadsregioner. I huvudstadsregionerna i de EU-länder där äktenskap fortfarande var relativt vanligt (exempelvis i Italien och Portugal) var andelen gifta par med minst ett hemmaboende barn ungefär lika stor eller mindre än det nationella genomsnittet. I huvudstadsregionerna i de EU-länder där äktenskap är relativt ovanligt (exempelvis Frankrike eller Sverige) var andelen gifta par med minst ett hemmaboende barn däremot större än det nationella genomsnittet.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Folk- och bostadsräkningar har i allmänhet genomförts en gång per årtionde i EU:s medlemsländer. Den information som presenteras här bygger på medlemsländernas uppgifter från 2011 års folk- och bostadsräkning i EU. Inga jämförelser har gjorts med resultaten från tidigare folk- och bostadsräkningar.

I vidaste mening ska en folk- och bostadsräkning räkna hela befolkningen och samtliga bostäder i ett visst område. Den används även för att samla in grundläggande information om individer, familjer, hushåll och bostäder, med andra ord ett urval geografiska, demografiska, sociala och ekonomiska uppgifter. Tidigare genomfördes folk- och bostadsräkningarna på plats i varje bostad. Under de senaste decennierna har dock många EU-länder övergett en sådan insamling av folkräkningsuppgifter och i stället börjat använda statistik som bygger på administrativa uppgifter och urvalsundersökningar.

En folk- och bostadsräkning gör det möjligt att få en övergripande och exakt uppfattning om befolkningen och bostäderna. Det är ett omfattande företag och en unik uppgiftskälla som är av stort värde vid uppläggningen av politiken, eftersom jämförbara uppgifter samlas in för mindre områden (kommuner) som kan aggregeras till regioner och till nationella och internationella aggregat. Resultaten av folk- och bostadsräkningarna är faktiskt unika såtillvida som de ger detaljerad information ned till enskilda kommuners nivå och samtidigt möjliggör tabelluppställning av olika variabler.

En stor del av den presenterade informationen bygger på begreppet ”stadigvarande bosättning”, som avser den plats där en person normalt tillbringar sin dygnsvila, oavsett tillfällig frånvaro för rekreation, semester, besök till vänner och släktingar, affärer, läkarbehandling eller religiösa pilgrimsfärder. Man anses vara stadigvarande bosatt i en region om man har bott där under en sammanhängande period på minst tolv månader före folk- och bostadsräkningens referensperiod, eller om man kom dit under tolvmånadersperioden före folk- och bostadsräkningen och anger att man tänker stanna i minst ett år.

Obs! Aggregaten för EU-28 i den här artikeln bygger på nationella totalvärden från folk- och bostadsräkningen. De är inte knutna till något visst referensdatum, utan bygger snarare på enskilda EU-länders referensperiod för folk- och bostadsräkningen.

Plattformen Census Hub – onlineåtkomst till nästan en miljard dataposter

Folk- och bostadsräkningen kräver omfattande planering och nära samarbete mellan Eurostat och de nationella statistikmyndigheterna för att statistiken ska nå så många som möjligt som huvudresurs för social statistik i Europa. Med tanke på detta har Eurostat tagit fram plattformen Census Hub, en onlineapplikation som ger tillgång till uppgifter från folk- och bostadsräkningar i 32 europeiska länder.

Census hub screenshot.jpg

Genom Census Hub kan man lära sig mer om platsen där man bor, vare sig det är på nationell eller regional nivå eller för en viss stad eller kommun.

Census Hub är en gemensam kontaktpunkt för åtkomst till uppgifter från folk- och bostadsräkningar i enskilda EU-länder och Eftaländer. Gränssnittet gör att användaren kan anpassa uppgiftsutdragen enligt sina egna behov och använda egna tabelluppställningar för de nationella statistikmyndigheternas detaljerade datamängder. Vem som helst kan använda Census Hub kostnadsfritt via internet. Det är ett lättanvänt verktyg med många användningsområden som ger tillgång till nästan en miljard dataposter i 125 000 kommuner.

Under andra halvåret 2015 ska Eurostat ge ut en publikation som bygger på ett rikhaltigt urval uppgifter från folk- och bostadsräkningen.

Census Hub finns på följande webbplats: http://ec.europa.eu/CensusHub2 (på engelska)

Rättslig grund

För folk- och bostadsräkningen 2011 bestämdes det i EU:s lagstiftning att en detaljerad uppsättning enhetliga uppgifter skulle samlas in i varje EU-land baserat på international guidelines and recommendations (på engelska) som tagits fram av FN, Eurostat och enskilda nationella statistikmyndigheter.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 763/2008 om folk- och bostadsräkningar beskrivs vilka variabler som ska ingå, hur överföringen av uppgifter ska ske och hur kvaliteten ska bedömas på folk- och bostadsräkningen. Syftet var dock att harmonisera utdata, inte indata, och varje enskilt EU-land kunde självt bestämma hur folk- och bostadsräkningen skulle genomföras och avgöra vilka uppgiftskällor och metoder och vilken teknik som skulle användas. Vissa villkor skulle däremot vara uppfyllda för att uppgifterna skulle vara jämförbara, och dessa villkor fastställdes i en rad genomförandeförordningar. Kommissionens förordning (EG) nr 1201/2009 innehåller definitioner och tekniska specifikationer för folk- och bostadsräkningens variabler och indelningar (exempelvis klassificeringar av belägenhet, kön, civilstånd och yrke), kommissionens förordning (EU) nr 519/2010 innehåller information om hur data ska översändas till kommissionen så att de överensstämmer med ett program för statistiska data (tabelluppställningar), medan kommissionens förordning (EU) nr 1151/2010 avser överföringen av en kvalitetsrapport med en systematisk beskrivning av använda datakällor och kvaliteten på folk- och bostadsräkningens resultat. Ytterligare information om den rättsliga grunden för folk- och bostadsräkningen finns på följande webbplats: http://ec.europa.eu/eurostat/web/population-and-housing-census/legislation (på engelska).

Regional demografisk statistik

Även om det inte framgår i årets utgåva av Eurostat Regional Yearbook samlar Eurostat in en mängd regionala demografiska uppgifter, bland annat uppgifter om befolkningsantal och om olika demografiska händelser som påverkar befolkningens storlek, struktur och särskilda egenskaper. Denna statistik kan användas för planering, övervakning och utvärdering inom en rad viktiga politikområden på det sociala och ekonomiska fältet, exempelvis för att

  • analysera befolkningens åldrande och de effekter som detta får på hållbarheten och välfärden,
  • utvärdera de ekonomiska konsekvenserna av demografiska förändringar,
  • beräkna värden och indikatorer per invånare, exempelvis BNP per capita, som kan användas för att tilldela medel från strukturfonder till ekonomiskt eftersatta regioner,
  • bygga ut och övervaka systemen för invandring och asyl.

Den rättsliga grunden för insamling av befolkningsstatistik finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1260/2013 om europeisk befolkningsstatistik och i genomförandeförordning (EU) nr 205/2014. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 862/2007 avser insamling av gemenskapsstatistik över migration och internationellt skydd, tillsammans med genomförandeförordning (EU) nr 351/2010. Ytterligare information finns i det särskilda avsnittet på Eurostats webbplats (på engelska).

Statistik över befolkningsförändringen och befolkningens struktur används i allt större omfattning som underlag för uppläggningen av politiken och för att övervaka det demografiska beteendet i ett politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt sammanhang. Europaparlamentet har antagit en resolution om ”demografiska förändringar och konsekvenserna av dessa för EU:s framtida sammanhållningspolitik” (2013/C 153 E/02). I resolutionen framhölls vikten av att statistiskt mäta utvecklingen i regionerna och att se demografiska förändringar som ett övergripande mål i den framtida sammanhållningspolitiken.

Sammanhang

De kommande årtiondena kommer sannolikt att innebära avsevärda demografiska förändringar i EU: majoriteten av de modeller som används för att förutsäga framtida befolkningstrender pekar på att EU:s befolkning kommer att fortsätta åldras till följd av genomgående låga fruktsamhetstal och ökad livslängd.

Även om migrationen spelar en viktig roll i de europeiska ländernas befolkningsutveckling, finns det lite som tyder på att migrationen som enskild faktor skulle kunna vända trenden med en allt äldre befolkning som råder i många delar av EU.

De sociala och ekonomiska följderna av en åldrande befolkning kommer sannolikt att få djupgående konsekvenser runt om i Europa, både på nationell och på regional nivå. Exempelvis leder lägre fruktsamhetstal till en minskning av antalet elever och studenter i utbildningssystemet. Vidare kommer det att finnas färre personer i arbetsför ålder som kan försörja den övriga befolkningen, och en större andel äldre som i många fall behöver ytterligare infrastruktur, hälso- och sjukvårdstjänster och anpassat boende. De här strukturella demografiska förändringarna kan påverka staternas förmåga att få in skattemedel, uppnå balans i finanserna eller tillhandahålla pensioner och hälso- och sjukvårdstjänster som täcker behoven.

Man räknar med att randområden, landsbygdsregioner och postindustriella regioner, där befolkningen sannolikt kommer att minska, står inför de största demografiska utmaningarna. Befolkningsförändringen har flera territoriella aspekter:

  • En skillnad mellan öst och väst, eftersom många medlemsländer som anslöt sig till EU 2004 och senare fortfarande inte har hunnit ifatt de gamla medlemsländerna.
  • En skillnad mellan nord och syd, eftersom det ofta är stora skillnader mellan Medelhavsregionerna och mer tempererade regioner i norra och västra EU.
  • En klyfta mellan stads- och landsbygdsområden, där de flesta tätortsregioner fortsätter att rapportera växande befolkningar, medan antalet invånare minskar i många landsbygdsregioner.
  • En ”huvudstadseffekt”, där huvudstäderna och i vissa fall de omgivande regionerna (exempelvis kring de större huvudstäderna Paris och London) har en tydlig dragningskraft till följd av bättre tillgång på arbetstillfällen.
  • Flera regionala skillnader på nationell nivå, som kan påverka den regionala konkurrenskraften och sammanhållningen, exempelvis i Tyskland och Turkiet (mellan regionerna i öst och i väst), eller i Frankrike, Italien och Storbritannien (mellan regionerna i norr och regionerna i söder).

Politisk utveckling

Med tanke på de framtida befolkningsförändringarna är det inte underligt att många beslutsfattare har tagit itu med en rad frågor. Kommissionen har antagit ett meddelande (KOM(2006) 571) med titeln Europas demografiska framtid – En utmaning som öppnar möjligheter, med en beskrivning av fem centrala insatsområden:

  • Främja demografisk förnyelse genom bättre villkor för familjer och förbättrade möjligheter att förena arbete och familj.
  • Främja sysselsättningen genom fler jobb och ett längre arbetsliv med bättre kvalitet.
  • Ett mer produktivt och konkurrenskraftigt EU genom investeringar i utbildning och forskning som ökar produktiviteten och förbättrar de ekonomiska resultaten.
  • Beredskap att ta emot och integrera invandrare i EU.
  • Stabila offentliga finanser i EU som garanterar tillräckliga pensioner, adekvat social trygghet, hälso- och sjukvård och långtidsvård.

Europa 2020

De flesta av de sju huvudinitiativen i tillväxtstrategin Europa 2020 berör dessutom också de utmaningar som befolkningsutvecklingen innebär, särskilt en åldrande befolkning. Huvudinitiativet innovation union (på engelska) gör det möjligt att sammanföra aktörer inom privat och offentlig sektor för att möta olika utmaningar, och 2011 inleddes ett European innovation partnership on active and healthy ageing (på engelska), vars mål är att förlänga invånarnas friska levnadstid med i genomsnitt två år fram till 2020. Ett annat huvudinitiativ, digital agenda (på engelska), ska främja digital kompetens och tillgänglighet bland äldre medborgare, medan agendan för ny kompetens och nya arbetstillfällen syftar till att förlänga arbetslivet genom livslångt lärande och främjandet av ett aktivt och hälsosamt åldrande. Inom ramen för den europeiska plattformen mot fattigdom och social utestängning behandlas slutligen frågor om hur systemen för socialt skydd och pensioner ska utformas för att vara tillräckliga och hållbara, samt behovet av att garantera de äldre tillräckligt ekonomiskt stöd och tillgång till hälso- och sjukvård.

Migration

I maj 2015 lade kommissionen fram en europeisk migrationsagenda (på engelska) med en beskrivning av omedelbara åtgärder som svar på tillströmningen av flyktingar och asylsökande över Medelhavet, samt med en rad alternativ för hantering av migrationen till EU på längre sikt. I agendan konstateras att det krävs ett svar på de humanitära utmaningarna. Samtidigt som EU även fortsättningsvis ska respektera rätten att söka asyl måste dock fler irreguljära migranter återvända till sina ursprungsländer.

Agendan omfattar fyra åtgärdsnivåer för EU:s migrationspolitik:

  • En ny politik för reguljär migration – bibehålla EU som ett attraktivt mål för migranter, särskilt genom att omprioritera integrationspolitiken, hantera migrationen genom dialog och partnerskap med icke-medlemsländer och genom att modernisera systemet med blått kort (på engelska) för högutbildade från länder utanför EU.
  • Minska incitamenten till irreguljär migration – genom att stärka Frontex (på engelska) roll, särskilt när det gäller återvändanden.
  • Gränsförvaltning – bidra till att icke-medlemsländernas gränsförvaltningskapacitet stärks.
  • En stark gemensam asylpolitik – säkerställa en fullständig och konsekvent tillämpning av det common European asylum system (på engelska).

Se även

Ytterligare information från Eurostat

Datavisualisering

Publikationer

Viktigaste tabellerna

Regional demographic statistics (t_reg_dem)
Crude rates of population change by NUTS 2 regions (tgs00099)
Annual average population (1 000) by NUTS 2 regions (tgs00001)
Population density by NUTS 2 regions (tgs00024)
Total and land area by NUTS 2 regions (tgs00002)
Population at 1 January by NUTS 2 regions (tgs00096)

Databasen

Census 2011 round (cens_11r)
Regional demographic statistics (reg_dem)
Population and area (reg_dempoar)
Fertility (reg_demfer)
Mortality (reg_demmor)
Census: Regional level census 2001 round (reg_demcens)
Regional data (demopreg)

Särskild avdelning

Metodik/Metadata

Källuppgifter för tabeller, diagram och kartor (MS Excel)

Externa länkar


Retrieved from "https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php?title=Archive:Befolkningsstatistik_på_regional_nivå&oldid=268270"