Archive:Löner och arbetskostnader

Uppgifter från mars 2015. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering: juni 2016.

Arbetskostnadskomponenter

Diagram 1: Beräknade arbetskostnader per timme 2014 (¹)
(i euro)
Källa: Eurostat (lc_lci_lev)

Diagram 2: Mediantimlön (brutto), samtliga arbetstagare (inkluderar ej lärlingar), 2010 (¹)
Källa: Eurostat (earn_ses_pub2s)

Diagram 3: Låginkomsttagare – anställda (inkluderar ej lärlingar) som tjänar mindre än två tredjedelar av mediantimlönen (brutto), 2006 och 2010 (¹)
(i % av de anställda)
Källa: Eurostat (earn_ses_pub1s)

Diagram 4: Löneskillnader mellan kvinnor och män 2013 (¹)
(skillnaden i % mellan kvinnors och mäns genomsnittliga bruttotimlön, i % av männens bruttoinkomst, ojusterat)
Källa: Eurostat (tsdsc340)

Tabell 1: Årlig nettoinkomst, 2014
(i euro)
Källa: Eurostat (earn_nt_net)

Tabell 2: Skatteindikatorer för låginkomsttagare, 2005 och 2013
(%)
Källa: Eurostat (earn_nt_taxwedge), (earn_nt_unemtrp) och (earn_nt_lowwtrp)

I denna artikel jämförs och kontrasteras statistik om löner och arbetskostnader (arbetsgivarnas personalutgifter) i medlemsstaternas inom Europeiska unionen (EU), EU-kandidatländerna och Europeiska frihandelssammanslutningen (Eftaländerna).

Arbete har en mycket viktig roll i en ekonomi. För företagen innebär det kostnader (så kallade arbetskostnader) inte bara i form av löner till anställda utan även lönebikostnader, främst sociala avgifter, som arbetsgivaren betalar. Därmed har arbete en avgörande betydelse för företagens konkurrenskraft, även om denna även påverkas av kapitalkostnader (exempelvis räntor på lån och utdelning på aktier) och icke prisrelaterade aspekter, såsom innovation samt varumärkes- och produktpositionering på marknaden.

För de anställda utgör den ersättning de får för sitt arbete, dvs. lönen, i allmänhet den huvudsakliga inkomstkällan. Därmed har den en stor inverkan på deras möjligheter att spendera eller spara. Bruttolön omfattar sociala avgifter som ska erläggas av arbetstagaren. Nettolön beräknas efter avdrag för sådana avgifter och andra belopp, exempelvis inkomstskatt, som ska betalas till staten. Eftersom skattebeloppet fastställs utifrån hushållets situation när det gäller inkomst och sammansättning beräknas nettolön för flera typiska situationer.

I diagrammet sammanfattas förhållandet mellan nettolön, bruttolön och arbetskostnader.

Viktigaste statistiska resultaten

Arbetskostnader

Den genomsnittliga timarbetskostnaden under 2014 uppskattades till 24,60 euro i EU-28 och till 29,20 euro i euroområdet (EA-18). I fråga om detta råder emellertid stora skillnader mellan EU:s medlemsstater. Timarbetskostnaden varierar mellan 3,80 euro och 40,30 euro (diagram 1).

Arbetskostnaderna omfattar lönekostnader och lönebikostnader såsom sociala avgifter. Andelen lönebikostnader för hela ekonomin uppgick till 24,4 % i EU-28, och 26,1 % i euroområdet. Även lönebikostnaderna varierade kraftigt mellan EU:s medlemsstater. Den högsta andelen lönebikostnader för hela ekonomin återfanns i följande länder: Frankrike (33,1 %), Sverige (31,6 %), Italien (28,2 %), Litauen (28,0 %), Belgien (27,8 %) och Tjeckien (27,1 %). Den lägsta andelen lönebikostnader för hela ekonomin återfanns i Malta (6,9 %), Danmark (13,1 %), Irland (13,5 %), Luxemburg (13,6 %), Kroatien (14,9 %) och Slovenien (15,7 %).

Bruttolöner

Medianlöner

Bruttolöner utgör den största delen av arbetskostnaderna. Bland EU-länderna var det Danmark som hade de högsta mediantimlönerna (brutto) i oktober 2010 (25 euro). Därefter följde Irland (18,30 euro) och Luxemburg (17,80 euro) – se diagram 2. De lägsta mediantimlönerna hade Bulgarien (1,50 euro), Rumänien (2,00 euro), Litauen (2,70 euro) och Lettland (2,90 euro). Mediantimlönen i euro (brutto) för den EU-medlemsstat som hade det högsta värdet var 16 gånger så högt som för medlemsstaten med det lägsta värdet. Uttryckt i köpkraftsstandard (PPS), som visar skillnader i prisnivåer mellan olika länder, var förhållandet 5:1.

Låginkomsttagare

Låginkomsttagare är anställda som har en lön som är högst två tredjedelar av mediantimlönen (brutto) i ett visst land.

I EU-27 var 17,0 % av de anställda låginkomsttagare 2010, medan motsvarande siffra i euroområdet (EA-17) var 14,8 %. De länder som hade högst andel låginkomsttagare var Lettland (27,8 %) och Litauen (27,2 %), medan Sverige (2,5 %), Finland (5,9 %), Frankrike (6,1 %), Belgien (6.4 %) och Danmark (7,7 %) hade den lägsta andelen. Jämfört med 2006, som är det senaste tillgängliga referensåret för insamling av uppgifter om detta, förblev andelen låginkomsttagare relativt stabil: i EU-27 ökade andelen med 0,2 procentenheter och i euroområdet med 0,4 procentenheter (diagram 3).

Mellan 2006 och 2010 ökade andelen låginkomsttagare främst i Malta (+3,9 procentenheter) och Bulgarien (+3,1 procentenheter), medan de största minskningarna skedde i Portugal (−4,6 procentenheter), Lettland (−3,1 procentenheter), Grekland (−2,9 procentenheter), Ungern och Slovenien (−2,1 procentenheter för båda).

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Trots att viss konvergens har uppnåtts är skillnaderna mellan kvinnors och mäns genomsnittslöner i EU, dvs. lönegapet mellan könen, fortfarande stora. För EU-28 som helhet hade kvinnor i genomsnitt 16,4 % lägre lön än män år 2013. De minsta skillnaderna i genomsnittslön mellan könen fanns i Slovenien, Malta, Polen, Italien, Kroatien, Luxemburg, Rumänien och Belgien (mindre än 10,0 %). De största skillnaderna fanns i Estland (29,9 %), Österrike (23,0 %), Tjeckien (22,1 %) och Tyskland (21,6 %) (se diagram 4.).

Flera olika faktorer kan bidra till löneskillnader mellan kvinnor och män, till exempel skillnader i arbetskraftsdeltagande, skillnader beroende på om ett yrke är mans- eller kvinnodominerat och skillnader i graden av deltidsarbete. Det kan även finnas skillnader inom privat och offentlig sektor när det gäller synen på karriärutveckling, obetald ledighet och föräldraledighet. Några underliggande faktorer som, åtminstone delvis, kan förklara löneskillnader mellan kvinnor och män är könsuppdelning med avseende på sektorer och yrken, utbildning, medvetenhet och insyn samt direkt diskriminering. Löneskillnaderna mellan könen visar också på andra ojämlikhetsfaktorer, framför allt att kvinnor ofta axlar en oproportionerligt stor del av familjeansvaret, vilket i sin tur leder till att de har svårt att skapa balans mellan yrkes- och privatliv. Många kvinnor arbetar dessutom deltid eller under atypiska anställningsförhållanden. Även om sådana anställningar gör att kvinnor klarar av att arbeta samtidigt som de tar ansvar för familjen, kan det ha en negativ inverkan på deras löner, karriärutveckling, möjligheter till befordran och pensioner.

Nettolön och skatter

Nettolön

Information om nettolön kompletterar uppgifterna om bruttolön när det gäller disponibel inkomst, dvs. efter avdrag för inkomstskatt och anställdas sociala avgifter från bruttobeloppen och med tillägg av familjeförmåner i fråga om hushåll med barn. Familjeförmåner är kontantutbetalningar för underhållsberättigade barn.

Under 2014 varierade nettolönen för ensamstående utan barn som har en lön som motsvarar 100 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn mellan 3 899 euro i Bulgarien och 38 254 euro i Luxemburg. Samma två länder hade de lägsta (4 328 euro) och högsta (52 041 euro) genomsnittliga nettolönerna för ett gift par med två barn där en av föräldrarna förvärvsarbetar (tabell 1).

I de fall då båda makarna förvärvsarbetar (och båda har en lön som motsvarar genomsnittslönen) är Luxemburg det land där de högsta nettoårslönerna betalas ut, 85 907 euro om paret har två barn och 78 386 euro om paret inte har barn. I Bulgarien är nettolönerna lägst, 7 797 euro, oavsett om paret har två eller inga barn.

Skattekilen

Uppgifter om skattekilen mäter skatternas och de sociala avgifternas storlek i förhållande till arbetskostnaden. Dessa uppgifter anges för låginkomsttagare. Skattekilen för EU-28 var 39,0 % år 2013 (se tabell 2). De länder som hade högst skatter för låginkomsttagare under 2013 var Belgien, Ungern, Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike, Lettland, Rumänien och Sverige (samtliga över 40 %). Länderna med lägst skatter för låginkomsttagare var Malta, Irland och Storbritannien (under 30 %) samt Cypern (senaste uppgifterna från 2007).

Det fanns inget tydligt mönster för skattekilsutvecklingen för låginkomsttagare i EU-länderna under perioden 2005–2013 (se tabell 2). Skatterna ökade i 15 EU-länder och minskade i 12 (uppgifter om Kroatien saknas). De största minskningarna skedde i Nederländerna (-9,3 procentenheter) och Sverige (-5,7 procentenheter).

De tre andra indikatorer som presenteras i tabell 2 visar hur stor del av bruttolönen som ”skattas bort” (högre skatter och sociala avgifter och/eller avdrag eller förlorade förmåner) när en person återvänder i arbete eller får högre inkomst. Den del av inkomsten som skattades bort när en arbetslös återgick i arbete ökade (4,4 procentenheter) i EU-28 mellan 2005 och 2013. De kraftigaste minskningarna skedde i Litauen (−16,3 procentenheter) och Sverige (−15,8 procentenheter), medan siffran ökade i Ungern och Tjeckien med 16,4 respektive 14,4 procentenheter.

Den totala statistiken för EU-28 visar att motivationen för ensamstående låginkomsttagare utan barn att skaffa sig ett betalt arbete minskade 4,8 procentenheter under åren 2005–2013, eftersom en högre andel av deras inkomst skulle skattas bort. För gifta par med två barn där en av föräldrarna förvärvsarbetar ökade motivationen med 3,9 procentenheter. Utvecklingen kring detta såg väldigt olika ut i de olika EU-länderna. Den högsta ökningen (44,1 procentenheter) av den andel av lönen som skattas bort för ett gift par med två barn där en av föräldrarna förvärvsarbetar skedde i Tjeckien, medan det i Portugal skedde en minskning med 45,4 procentenheter.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Arbetskostnader

Arbetskostnader omfattar ersättningar till anställda (inklusive löner, naturaförmåner och arbetsgivarnas sociala avgifter), kostnader för personalutbildning och andra utgifter (till exempel rekryteringskostnader, utgifter för arbetskläder och skatter som arbetsgivaren erlägger som räknas som arbetskostnader med avdrag för eventuella subventioner). Dessa arbetskostnader och deras komponenter definieras i förordning (EG) nr 1737/2005 av den 21 oktober 2005.

Statistik över arbetskostnader utgör ett hierarkiskt system av flerårig, årlig och kvartalsvis statistik som tagits fram i syfte att ge en heltäckande och detaljerad bild av nivå, struktur och kortsiktig utveckling för arbetskostnader inom olika ekonomiska sektorer i EU och vissa andra länder. All statistik baseras på en gemensam definition av arbetskostnader. Arbetskostnadsnivåerna baseras på den senaste arbetskostnadsundersökningen (Labour Cost Survey, LCS) (från 2012) och en extrapolering utifrån det kvartalsvisa arbetskostnadsindexet (Labour Cost Index, LCI). Arbetskostnadsundersökningen genomförs var fjärde år och där sammanställs arbetskostnader på väldigt detaljerad nivå. Vid extrapolering av arbetskostnadsindexet används uppgifterna bara på aggregerad nivå. I arbetskostnadsindexet, som utkommer en gång i kvartalet (en euroindikator), mäts kostnadstrycket som uppstår genom produktionsfaktorn för arbete. De uppgifter som samlas in för arbetskostnadsindexet rör de totala genomsnittliga timarbetskostnaderna och två kategorier av arbetskostnader: löner och arbetsgivarnas sociala avgifter plus skatter som betalas minus subventioner som arbetsgivaren mottar. Uppgifterna – som även disaggregeras efter ekonomisk verksamhet – finns för EU-aggregat och EU-länder, med aggregat som gäller industrisektorn, bygg- och anläggningssektorn samt tjänstesektorn (utom offentlig förvaltning, försvar och obligatoriska sociala tjänster) enligt avdelningarna B–N och P–S i Nace rev 2, och justeras efter arbetsdag och säsong.

Bruttolöner

De viktigaste definitionerna i fråga om löner fastställs i förordning (EG) nr 1738/2005 av den 21 oktober 2005. Uppgifterna kommer från den fyraåriga undersökningen av lönestrukturer (SES) som senast genomfördes i oktober 2010. Bruttolön omfattar ekonomisk ersättning som utbetalats direkt av arbetsgivaren, före avdrag för skatter och sociala avgifter som ska erläggas av arbetstagaren men hålls inne av arbetsgivaren. Alla bonusar ingår, oavsett om de betalas regelbundet eller ej (till exempel en trettonde eller fjortonde månadslön, semesterlön, vinstandel, ersättning för semester som inte tagits ut, provisioner som betalas ut då och då osv.).

Uppgifterna om medianlöner lämnas in för alla heltids- och deltidsanställda (med undantag för lärlingar) i företag med minst tio anställda och i alla sektorer utom jordbruk, fiske, offentlig förvaltning, privathushåll och internationella organisationer. Medianlönen är det värde som hälften av befolkningen tjänar mindre än och hälften tjänar mer än.

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män definieras som skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittliga bruttotimlön, uttryckt i antal procent av mäns genomsnittliga bruttotimlön. Metoden för att sammanställa uppgifterna för denna indikator baseras på uppgifter från undersökningen av lönestrukturer, Structure of earnings survey (SES), som omarbetas var fjärde år. SES baseras på förordning nr 1738/2005 av den 21 oktober 2005.

Enligt metoden omfattar den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män alla anställda (inga begränsningar gällande ålder eller antalet arbetade timmar) i företag med minst tio anställda inom näringsgrenarna industri, byggverksamhet och tjänster (enligt avdelningarna B–N och P–S i Nace rev. 2). Vissa länder har även lämnat in uppgifter för avdelning O i Nace rev. 2 (offentlig förvaltning, försvar och obligatoriska sociala tjänster), men detta är inte obligatoriskt. Uppgifter finns också tillgängliga med analys efter sektor (offentlig eller privat), arbetstid (heltid eller deltid) och de anställdas ålder.

Nettolön och skatter

Nettolönen härleds från bruttolönen och utgör den del av lönen som arbetstagarna verkligen får i handen och kan spendera eller spara. Till skillnad från bruttolönen är inte sociala avgifter och skatter inräknade i nettolönen, men däremot är familjeförmåner det.

Skatteindikatorer (skattekilen för arbetskostnader, arbetslöshetsfällan och låginkomstfällan) används för att övervaka hur lönsamt arbete är. Skattekilen för arbetskostnader definieras som inkomstskatt på bruttolön plus arbetstagarens och arbetsgivarens sociala avgifter, uttryckt som en andel av de totala arbetskostnaderna. Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn som har en lön som motsvarar 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Arbetslöshetsfällan mäter hur stor andel av bruttolönen som skattas bort genom höjda skatter och sociala avgifter samt indragna arbetslöshetsersättningar och andra förmåner när en person övergår från arbetslöshet till arbete. Detta definieras som skillnaden mellan bruttolön och den ökade nettoinkomsten när en person övergår från arbetslöshet till arbete, uttryckt som andel av bruttoinkomsten. Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn som har en lön som motsvarar 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Låginkomstfällan mäter hur stor andel (i %) av bruttolönen som skattas bort genom den kombinerade effekten av skatter och sociala avgifter samt eventuella indragna förmåner när bruttolönen ökar från 33 % till 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn och även för samboende med två barn i åldern 6–11 år, där en av föräldrarna förvärvsarbetar.

Sammanhang

Strukturen hos arbetskostnader och löner, liksom deras utveckling, är viktiga faktorer på alla arbetsmarknader, eftersom dessa indikatorer avspeglar utbudet av arbetskraft och företagens efterfrågan på arbetskraft.

Beslutsfattarna har riktat in sig på att ta itu med fattigdomen och det sociala utanförskapet genom att uppmuntra människor att komma (tillbaka) in på arbetsmarknaden. Den politiska debatten har dock uppmärksammat ett annat problem: de lågavlönade arbetstagarna, de så kallade arbetande fattiga; i själva verket innebär de stora inkomstskillnaderna inom EU att 12,1 % av de anställda ligger i riskzonen för fattigdom eller socialt utanförskap och alltså har mycket svårt att upprätthålla minimal levnadsstandard.

EU främjar lika möjligheter genom insatser för att gradvis undanröja löneskillnaderna mellan könen. I artikel 157.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete, och i artikel 157.3 fastställs den rättsliga grunden för lagstiftningen om lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. Strategin för jämställdhet 2010–2015 antogs av Europeiska kommissionen i september 2010. Den bygger på erfarenheterna av en färdplan (KOM(2006) 92 slutlig) som togs fram för perioden 2006–2010 och ska fungera som en omfattande ram för Europeiska kommissionens arbete med att främja jämställdhet i all sin politik. I strategin betonas att jämställdhet bidrar till ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling, och den stöder genomförandet av jämställdhetsdimensionen i Europa 2020-strategin. Därför införde EU en dag för lika lön den 5 mars 2011. Detta datum valdes av den anledningen att en kvinna, för att nå upp till männens genomsnittliga årslön, skulle behöva arbeta lite drygt två månader extra (till den 5 mars året därpå). Det har skett en stegvis minskning i löneskillnaderna mellan kvinnor och män, och 2015 var dagen för lika lön den 25 februari.

Se även

Earnings statistics (på engelska)
Gender pay gap statistics (på engelska)
Hourly labour costs (på engelska)
Labour cost structural statistics - levels (på engelska)
Labour cost at regional level (på engelska)
Labour cost index - recent trends (på engelska)
Labour markets at regional level (på engelska)
Regional labour market disparities (på engelska)
Statistik över minimilöner

Ytterligare information från Eurostat

Publikationer

Labour market statistics — pocketutgåva, 2011 års upplaga (på engelska)
Labour market statistics — pocketutgåva, 2010 års upplaga (på engelska)
”In 2010, 17% of employees in the EU were low-wage earners” — Statistics in Focus, nr 48/2012 (på engelska)

Viktigaste tabellerna

Inkomster, se (på engelska):

Ojusterad indikator för löneskillnader mellan kvinnor och män (tsdsc340)

Labour costs, se (på engelska):

Arbetskostnadsindex, Nace rev. 2 (teilm100)

Arbetskostnadsindex, Nace rev. 2 – procentuell förändring Q/Q-1 (teilm120)

Arbetskostnadsindex, Nace rev. 2 – procentuell förändring Q/Q-4 (teilm130)

Arbetskostnadsindex, Nace rev. 2 – Index (2008=100) (teilm140)

Databasen

Inkomster (på engelska)
Arbetskostnader (på engelska)

Särskild avdelning

Arbetsmarknad (inbegripet arbetskraftsundersökningen), se (på engelska):

Arbetskostnader

Inkomster

Metodik / Metadata

Labour cost index (ESMS metadata file — lci_esms) (på engelska)
Labour cost survey (ESMS metadata file — lcs_esms) (på engelska)
Structure of earnings survey (ESMS metadata file — earn_ses2010_esms) (på engelska)
Gender pay gap (ESMS metadata file — earn_grgpg2_esms) (på engelska)
Net earnings and tax rates (ESMS metadata file — earn_net_esms) (på engelska)

Källuppgifter för tabeller och diagram (MS Excel)

Löner och arbetskostnader: tabeller och diagram (på engelska)

Externa länkar

Internationella arbetsorganisationen (ILO) — global lönerapport (på engelska)
Internationella arbetsorganisationen (ILO) — löner och inkomster (på engelska)
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) — arbetsmarknadsstatistik (på engelska)
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) — metodologi — arbetsmarknadsstatistik (på engelska)