Statistics Explained

Archive:Utbildningsstatistik på regional nivå

Revision as of 17:31, 24 October 2013 by EXT-S-Allen (talk | contribs)
Uppgifter från februari 2013. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen.

Utbildning, yrkesutbildning och mer generellt livslångt lärande är mycket viktiga för Europeiska unionens (EU) ekonomiska och sociala strategier. I den här artikeln presenteras Eurostats regionala utbildningsstatistik, och den innehåller information om inskrivning, utbildningsnivå och deltagande. Utbildning är en av de fem centrala pelarna i EU:s tillväxtstrategi Europa 2020 och flera av de indikatorer som presenteras i den här artikeln används för att undersöka framstegen på regional nivå i fråga om en rad olika riktmärken för Europa 2020-initiativet.

Karta 1: Andelen fyraåringar som går i förskola eller grundskola (ISCED 0 och 1), efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(% av fyraåringarna) – Källa: Eurostat (educ_regind)
Karta 2: Andelen 17-åringar i alla utbildningsnivåer (ISCED 0–6), efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(% av 17-åringarna) – Källa: Eurostat (educ_regind)
Karta 3: Elever som lämnar utbildningen i förtid, efter Nuts 1-region, 2011 (1)
(% av 18–24-åringarna) – Källa: Eurostat (edat_lfse_16)
Karta 4: Förändring i andel elever som lämnar utbildningen i förtid, efter Nuts 1-region, 2006–2011 (1)
(skillnad i procentenheter mellan 2011 och 2006, % av 18–24-åringarna) – Källa: Eurostat (edat_lfse_16)
Diagram 1: Elever som lämnar utbildningen i förtid, Nuts 1-regioner med atypiska könsklyftor, 2011 (1)
(%) – Källa: Eurostat (edat_lfse_16)
Karta 5: Totalt antal studenter i utbildning på högskolenivå (ISCED 5 och 6), uttryckt som andel av befolkningen i åldern 20–24 år, efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(%) – Källa: Eurostat (educ_regind)
Karta 6: Personer i åldern 30–34 år med högskoleutbildning (ISCED 5 och 6), efter Nuts 1-region, 2011 (1)
(% av 30–34-åringarna) – Källa: Eurostat (edat_lfse_12)
Karta 7: Förändring i andelen personer i åldern 30–34 år med högskoleutbildning (ISCED 5 och 6), efter Nuts 1-region, 2006–2011 (1)
(skillnaden i procentenheter mellan 2011 och 2006, % av 30–34-åringarna) – Källa: Eurostat (edat_lfse_12)
Karta 8: Personer i åldern 25–64 år med högskoleutbildning (ISCED 5 och 6), efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(% av 25-64-åringarna) – Källa: Eurostat (edat_lfse_11)

De viktigaste statistiska resultaten

Siffrorna för EU-27 2010 visar att ungefär 93,1 miljoner studenter deltog i det ordinarie utbildningssystemet inom alla utbildningsnivåer, från grundskolan till forskarutbildning. Ytterligare 14,9 miljoner elever deltog i förskoleutbildning.

Fyraåringars deltagande i utbildning

Den lagstadgade åldern för skolstart varierar mellan EU-länderna: I Luxemburg och i Northern Ireland (Förenade kungariket) börjar skolplikten vid fyra års ålder, medan den börjar mellan fem och sju års ålder i andra EU-regioner. Deltagande i förskoleutbildning är i allmänhet frivilligt i de flesta EU-länder. I Europa 2020-strategin betonas att andelen små barn som deltar i förberedelser för den obligatoriska skolan bör öka. Ett av huvudmålen är att öka andelen barn som deltar i förskoleutbildning till minst 95 % fram till 2020.

Karta 1 visar att 91,7 % av fyraåringarna deltog i för- eller grundskoleutbildning i EU-27 som helhet 2010. Fyraåringarnas deltagande i utbildning var i allmänhet stort, med nationella genomsnitt på mer än 95 % i Belgien, Danmark, Tyskland, Irland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Förenade kungariket samt i Island och Norge. I Grekland, Polen och Finland rapporterades däremot att mindre än 70 % av fyraåringarna deltog. Även i Eftaländerna Liechtenstein och Schweiz samt i kandidatländerna Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Turkiet rapporterades lägre andelar.

Det fanns 55 regioner i EU som rapporterade att mer än 99,0 % av fyraåringarna deltog i för- eller grundskoleutbildning 2011. Störst antal sådana regioner fanns i Frankrike (16 Nuts 2-regions), Spanien (13 regioner), Nederländerna (sju regioner) och Förenade kungariket (sju Nuts 1-regioner), Belgien och Italien (fem regioner vardera), samt en region i Danmark (Sjælland).

I 14 EU-regioner deltog högst 65,0 % av fyraåringarna i för- eller grundskoleutbildning. Det lägsta deltagandet för fyraåringar noterades i den norra polska regionen Warminsko-Mazurskie (50,4 %). Regionerna med förhållandevis lågt deltagande låg främst i Polen (11 regioner), tillsammans med en enda region i Slovakien (Východné Slovensko), samt Grekland och Finland, för vilka det endast finns nationella uppgifter tillgängliga.

Bland Eftaregionerna var fyraåringarnas deltagande i för- eller grundskola högst i Island (nationella uppgifter för 2010) och i samtliga sju regioner i Norge, där deltagandet var högre än 95 %. I Liechtenstein och sex av de sju regionerna i Schweiz var deltagandet däremot förhållandevis lågt, från 62,0 % i Région lémanique ner till 16,4 % i Zentralschweiz. Det enda undantaget från detta övergripande mönster var den schweiziska regionen Ticino (som gränsar till Italien), där deltagandet var 98,3 %.

Alla regioner i anslutnings- och kandidatländerna rapporterade att andelen fyraåringar som deltog i för- eller grundskoleutbildning var högst 65,0 %. Det finns endast nationella uppgifter tillgängliga för Kroatien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (uppgifter för 2010), där deltagandet var 57,4 % respektive 24,0 %. Mer än hälften av de 25 nivå 2-regionerna i Turkiet rapporterade att mindre än 20,0 % av fyraåringarna deltog i för- eller grundskoleutbildning 2011. Lägst deltagande noterades i den södra turkiska regionen Gaziantep, Adıyaman, Kilis (9,7 %), medan det näst lägsta deltagandet noterades i İstanbul (10,9 %).

Sjuttonåriga elever

Antalet sjuttonåriga elever som deltog i utbildning (alla nivåer) i EU-27 2010 var 5,2 miljoner, vilket motsvarar 91,7 % av alla sjuttonåringar. I 17-årsåldern måste ungdomar välja om de vill fortsätta studera, skaffa sig en yrkesutbildning eller söka arbete. Andelen sjuttonåringar som deltog i utbildning var mer än 80 % i det stora flertalet EU-regioner 2011 och detta mönster återfanns i samtliga Eftaregioner – se karta 2. Detta betyder att många sjuttonåringar av olika skäl stannade kvar i utbildningsväsendet även efter den obligatoriska skolåldern. Det fanns flera regioner där andelen sjuttonåringar som deltog i utbildning var högre än antalet sjuttonåringar bosatta i samma region. Detta kan bland annat bero på att studenter som är bosatta i en region korsar regionsgränser för att delta i utbildning i en annan region (eller ett annat land) som erbjuder en viss utbildning.

Det fanns 19 regioner i EU där mindre än fyra femtedelar av sjuttonåringarna stannade kvar i skolan 2011. Det största antalet sådana regioner rapporterades i Rumänien (fem av landets åtta Nuts 2-regioner). Förhållandevis låga andelar rapporterades också i öregionerna Malta (en region på denna Nuts-nivå), Illes Balears (Spanien) och Região Autónoma dos Açores (Portugal). Andelar på 80,0 % eller mindre noterades också i de tre norra italienska regionerna (Provincia Autonoma di Bolzano/Bozen, Provincia Autonoma di Trento och Lombardia) och tre Nuts 1-regioner i Förenade kungariket (East Midlands, Yorkshire and the Humber, samt Wales). Ytterligare fem länder rapporterade en region vardera där mindre än fyra av fem sjuttonåringar fortsatte sin utbildning: Province/Provincie Vlaams-Brabant i Belgien, Yugoiztochen i Bulgarien, Strední Cechy i Tjeckien, det utomeuropeiska territoriet Guyane i Frankrike och Niederösterreich i Österrike. Observera att vissa studenter som är bosatta i en viss region kan välja eller är tvungna att resa till en annan region (eller ett annat land, som för Malta) för att kunna fortsätta sin utbildning när de inte längre är i den obligatoriska skolåldern.

Bland Eftaregionerna rapporterade de förhållandevis glesbefolkade regionerna i Nord-Norge (Norge) och Island (nationella uppgifter för 2010 på denna nivå) de lägsta andelarna sjuttonåringar som fortsatte sin utbildning. Även tre regioner i centrala Schweiz – Espace Mittelland, Zentralschweiz och Ostschweiz – hade förhållandevis låga andelar, även om de fortfarande låg betydligt högre än 80,0 % i alla dessa regioner. Bland ansökar- och kandidatländerna var andelen sjuttonåringar som fortsatte sin utbildning större än 80,0 % i Kroatien (nationella uppgifter) och tre turkiska regioner (huvudstadsregionen Ankara och de två nordöstra regionerna Bursa, Eskişehir, Bilecik och Tekirdağ, Edirne, Kırklareli). I fyra turkiska regioner var andelen sjuttonåringar som fortsatte sin utbildning 50,0 % eller lägre. Samtliga dessa regioner låg i landets södra och östra delar: Sanlıurfa, Diyarbakır, Mardin, Batman, Sırnak, Siirt, Ağri, Kars, Iğdir, Ardahan och Van, Muş, Bitlis, Hakkari. Den lägsta andelen sjuttonåringar som fortsatte sin utbildning rapporterades i Van, Mus, Bitlis, Hakkari, där andelen bara var drygt en tredjedel (35,5 %) 2011.

Elever som lämnar utbildningen i förtid

En indikator för andelen elever som lämnar utbildningen i förtid registrerar den andel av befolkningen i åldern 18–24 år som bara har grundskoleutbildning och som inte deltar i någon vidareutbildning: Ungefär 13,5 % av 18–24-åringarna i EU-27 tillhörde den grupp som lämnat utbildningen i förtid 2011. En något större andel män lämnade utbildningen i förtid (15,3 %) jämfört med andelen kvinnor (11,6 %). I tillväxtstrategin Europa 2020 fastställs ett mål för EU-27 på att andelen elever som lämnar utbildningen i förtid ska vara högst 10 % senast 2020. Det finns enskilda mål för varje land som varierar mellan 5 % och 29 %.

Karta 3 visar att andelen elever som lämnar utbildningen i förtid varierade kraftigt inom EU 2011. Det fanns 26 Nuts 1-regioner där endast en av tio 18–24-åringar tillhörde gruppen elever som lämnar utbildningen i förtid (de två första nyanserna på kartan). Flertalet av dessa 26 regioner var koncentrerade till centrala och östra Europa, där några av de lägsta andelarna elever som lämnar utbildningen i förtid återfinns. Detta område löper från Litauen ned genom de sex polska Nuts 1-regionerna till Tjeckien och Slovakien (båda en region på denna Nuts-nivå) och huvudstadsregionen Közép-Magyarország (Ungern) och fortsätter genom samtliga tre österrikiska regioner ned till Slovakien. Sammantaget var dessa 26 regioner utspridda i 15 olika EU-länder och omfattade även tre av fyra Nuts 1-regioner i Nederländerna, samtliga tre regioner i Sverige samt en region i vardera Belgien (Vlaams Gewest), Bulgarien (huvudstadsregionen Yugozapadna i yuzhna tsentralna Bulgaria), Danmark (en region på denna Nuts-nivå), Frankrike (Ouest), Luxemburg (en region på denna Nuts-nivå) och Finland (endast nationella uppgifter tillgängliga).

Det fanns endast fem regioner där andelen elever som lämnar utbildningen i förtid var högst 5,0 %: Slovenien (4,2 %), de två polska regionerna Poludniowy och Centralny (båda 4,6 %), Tjeckien (4,9 %) och Slovakien (5,0 %).

I elva Nuts 1-regioner i EU lämnade mer än en femtedel av 18–24-åringarna utbildningen i förtid. Alla dessa regioner låg i södra Europa: Fem regioner i Spanien (alla utom huvudstadsregionen Comunidad de Madrid och regionen Noreste), alla tre regionerna i Portugal, de italienska öarna (Isole), Malta (en Nuts 1-region), samt östra delen av Rumänien (Macroregiunea doi). Den största andelen elever som lämnade utbildningen i förtid rapporterades i tre öregioner, nämligen de portugisiska öarna Região Autónoma dos Açores (44,3 %) och Região Autónoma da Madeira (37,3 %), samt Malta (33,5 %, observera att den maltesiska serien håller på att granskas), medan två spanska regioner – södra Spanien (Sur) och Kanarieöarna (Canarias) – var de enda andra regioner där andelen 18–24-åringar som lämnade utbildningen i förtid motsvarade mer än 30,0 % av befolkningen i åldern 18–24 år. Observera att ungdomar som officiellt är bosatta på sina föräldrars adress i någon av dessa regioner kan delta i en utbildning i en annan region eller i ett annat land, vilket betyder att indikatorn måste tolkas med viss försiktighet när ett stort antal studenter lämnar en region för att studera på annan ort.

I karta 4 visas förändringen i andelen elever som lämnar utbildningen i förtid – jämförelsen baseras i allmänhet på femårsperioden 2006–2011. I EU-27 som helhet minskade andelen elever som lämnar utbildningen i förtid med 2,0 procentenheter, från 15,5 % till 13,5 % 2011. De största minskningarna noterades för de tre portugisiska regionerna. Den största minskningen skedde i fastlandsregionen Continente, där andelen minskade med 15,9 procentenheter, till 22,3 %. De tre portugisiska regionerna var de enda regionerna i EU där andelen elever som lämnade utbildningen i förtid minskade med minst 10,0 procentenheter under perioden 2006–2011. Det fanns ytterligare fem regioner i EU där andelen elever som lämnade utbildningen i förtid minskade med minst 5,0 procentenheter: Två regioner i Spanien (Comunidad de Madrid och Sur), East Midlands i Förenade kungariket, Malta (en region på denna Nuts-nivå, observera än en gång att den maltesiska serien håller på att granskas), samt den norra grekiska regionen Voreia Ellada.

Andelen elever som lämnade utbildningen i förtid minskade också kraftigt i de flesta turkiska regioner. Alla utom två av regionerna i Turkiet hade en minskning på minst 5,0 procentenheter. De två undantagen var den östra regionen Ortadoğu Anadolu och huvudstadsregionen Bati Anadolu, där andelarna trots detta minskade med 4,1 respektive 4,6 procentenheter. De största minskningarna (mer än 10,0 procentenheter) av andelen elever som lämnade utbildningen i förtid i Turkiet noterades i den sydöstra regionen Güneydoğu Anadolu och den västra regionen Ege (som omfattar staden İzmir). Även i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien minskade andelen elever som lämnade utbildningen i förtid kraftigt, med 9,3 procentenheter. Den enda region i Eftaländerna som rapporterade en minskning på minst 5,0 procentenheter var Island (en region på denna Nuts-nivå), där andelen minskade med 5,9 procentenheter.

I de 95 regioner för vilka uppgifter finns tillgängliga i karta 4 fanns 18 regioner där andelen elever som lämnade utbildningen i förtid ökade mellan 2006 och 2011. Kroatien (en region på denna Nuts-nivå) var den enda region utanför EU där detta skedde. De flesta av de ökningar som noterades mellan 2006 och 2011 var förhållandevis små. Tretton regioner (däribland Kroatien) rapporterade att deras andel av elever som lämnade utbildningen i förtid inte ökat med mer än 1,0 procentenhet. De återstående fem regionerna låg i fem olika EU-länder och den största ökningen (4,4 procentenheter) registrerades för Macroregiunea unu (nordvästra och centrala Rumänien). De övriga regioner där andelen elever som lämnade utbildningen i förtid ökade med mer än 1,0 procentenheter mellan 2006 och 2011 var sydvästra Frankrike (Sud-Ouest), Scotland i norra Förenade kungariket, Luxemburg (en region på denna Nuts-nivå) och Region Poludniowo-Zachodni i sydvästra Polen.

Uppgifterna om andelen elever som lämnar utbildningen i förtid kan också analyseras utifrån skillnader mellan kvinnor och män. Som konstateras ovan var andelen kvinnor som lämnade utbildningen i förtid i genomsnitt 3,7 procentenheter lägre för EU-27 2011 än andelen män. De största skillnaderna mellan kvinnor och män rapporterades i södra Europa, där andelen män som lämnade utbildningen i allmänhet var mycket större än andelen kvinnor – se diagram 1. Detta gällde framför allt Grekland, Spanien, Italien och Portugal, samt öarna Cypern och Malta (en region vardera på denna Nuts-nivå, uppgifterna för Malta håller på att granskas), men även Lettland och Litauen (också en region vardera), Méditerranée och Nord – Pas-de-Calais i Frankrike, Région Wallonne i Belgien och Northern Ireland i Förenade kungariket.

Bland de 84 Nuts 1-regioner i EU för vilka uppgifter finns tillgängliga, var det endast sex där andelen män som lämnade utbildningen i förtid var lägre än andelen kvinnor 2011. I båda de bulgariska Nuts 1-regioner som ingår i denna lista, däribland regionen med den mest atypiska fördelningen – Severna i yugoiztochna Bulgaria (norra och sydvästra Bulgarien), där andelen män som lämnade utbildningen i förtid (15,6 %) var 3,0 procentenheter lägre än motsvarande andel kvinnor (18,6 %). Den södra österrikiska regionen Südösterreich rapporterade att dess andel män som lämnade utbildningen i förtid var 2,0 procentenheter lägre än motsvarande andel kvinnor. I de återstående fyra regioner där andelen var lägre för män förekom endast mindre skillnader mellan könen och andelen män var bara 0,5–0,6 procentenheter lägre i var och en av dessa regioner: Yugozapadna i yuzhna tsentralna (omfattar resten av Bulgarien), två regioner i västra Förenade kungariket (Wales och West Midlands), samt Dunántúl (västra Ungern).

Andelen elever som lämnade utbildningen i förtid var konsekvent större bland män än kvinnor i alla Eftaregioner. Detta gällde särskilt Norge och Island (en region på denna nivå för varje land), där andelen män som lämnade utbildningen i förtid var 6,8 respektive 5,1 procentenheter större än motsvarande andel kvinnor. Andelen kvinnor som lämnade utbildningen i förtid var också lägre än motsvarande andel män i Kroatien (endast nationella uppgifter tillgängliga). Däremot rapporterade varje nivå 1-region i Turkiet att färre män än kvinnor lämnade utbildningen i förtid. Skillnaderna mellan könen var tvåsiffriga i hälften av de turkiska regionerna, med en topp på 16,8 procentenheter i den nordöstra regionen Kuzeydoğu Anadolu. Även i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien var det färre män än kvinnor som lämnade utbildningen i förtid (en skillnad på 3,3 procentenheter).

Studenter i högskoleutbildning

Utbildning på högskolenivå avser utbildning vid universitet, yrkeshögskolor, tekniska institut och andra läroanstalter som utfärdar akademiska examensbevis eller yrkesintyg. År 2010 (läsåret 2009/2010) deltog 19,8 miljoner studenter i högskoleutbildning i EU-27, vilket motsvarar 62,7 % av alla personer i åldern 20–24.

I karta 5 visas antalet studenter i universitetsutbildning eller motsvarande utbildning (på högskolenivå) i varje region i förhållande till antalet bosatta personer i åldern 20–24 år i samma region: Detta ger en bild av hur attraktiv regionen är för högskolestudenter. Observera att det är möjligt att vissa studenter inte är bosatta i den region där de studerar. Därför finns det vissa regioner med mycket höga värden (särskilt dem med mer än 100 %) eftersom de har stora universitet eller andra högre utbildningsanstalter och dessa höga nivåer beror på att dessa regioner lockar stora mängder studenter från andra regioner. Observera att i och med arbetet för att ge alla i samhället tillgång till utbildning och lärande, kan det bli alltfler studenter på högskolenivå som faller utanför den traditionella åldersgruppen på 20–24 år (som används som nämnare för denna kvot).

Av de 16 regioner som rapporterade fler studenter i högskoleutbildning än invånare i åldern 20–24 år var en majoritet (11) huvudstadsregioner: Praha (Tjeckien), Bratislavský kraj (Slovakien), Bucuresti – Ilfov (Rumänien), Wien (Österrike), Région de Bruxelles-Capitale/Brussels Hoofdstedelijk Gewest (Belgien, uppgifterna är för 2009/2010), Mazowieckie (Polen), Zahodna Slovenija (Slovenien), Comunidad de Madrid (Spanien), Lisboa (Portugal), Attiki (Grekland, uppgifterna är för 2008/2009) och Közép-Magyarország (Ungern). Fyra av de fem resterande regioner i EU som rapporterade fler studenter i högskoleutbildning än invånare i åldern 20–24 år låg i norra och västra Grekland. I var och en av dessa regioner var kvoten mellan studenter i högskoleutbildning och invånare i åldern 20–24 år högre än i huvudstadsregionen Attiki. Den femte regionen låg i Belgien (Province/Provincie Brabant Wallon).

Huvudstadsregionerna hade också högst koncentration av studenter i högskoleutbildning i Bulgarien, Danmark, Irland, Frankrike, Italien och Förenade kungariket, även om kvoterna i dessa fall låg under 100 %. Tyskland var det enda stora land i EU som rapporterade den största koncentrationen av studenter i högskoleutbildning utanför huvudstadsregionen: Hamburg (75,4 %) och Bremen (71,0 %) hade högre kvoter än Berlin (65,7 %). De enda övriga undantagen från det övergripande mönstret var Nederländerna (där Groningen hade den största koncentrationen av studenter i högskoleutbildning (90,3 %)), och den nordligaste delen av Sverige (där Övre Norrland hade den största koncentrationen (97,5 %)).

Inom Eftaländerna noterades den högsta andelen studenter i högskoleutbildning som procentandel av invånarna i åldern 20–24 år i de norska regionerna Trøndelag och Oslo og Akershus (där andelarna var större än 100 %) och den schweiziska regionen Zürich (97,9 %).

I Turkiet fanns en särskilt hög koncentration av studenter i högskoleutbildning i Bursa, Eskişehir, Bilecik, vilket kan bero på att det finns ett öppet universitet i Eskişehir där en stor andel studenter deltar i distansutbildningar. I övrigt låg kvoten mellan studenter i högskoleutbildning och invånare i åldern 20–24 år under 60 % i alla återstående regioner i anslutnings- och kandidatländerna.

Högskoleutbildning

De sista tre kartorna i den här artikeln innehåller uppgifter om den andel av befolkningen som har fullföljt en utbildning på högskolenivå, det vill säga en universitetsutbildning eller motsvarande utbildning (högskolenivå). Karta 6 ger indikation på den senaste utvecklingen för högskoleutbildningen i åldersgruppen 30–34 år. Karta 7 innehåller uppgifter om förändring i andelen som fullföljt högskoleutbildning i samma åldersgrupp, utifrån en analys av skillnaderna mellan 2006 och 2011. Karta 8 innehåller uppgifter om en bredare åldersgrupp, det vill säga 25–64 år, med uppgifter om den andel av befolkningen i arbetsför ålder som har fullföljt högskoleutbildning.

För EU-27 som helhet hade lite drygt en tredjedel (34,6 %) av 30–34-åringarna slutfört en högskoleutbildning 2011. Dessa siffror stöder tesen att en växande andel av EU:s befolkning utbildar sig på högre nivå – i linje med ett av målen för Europa 2020, nämligen att minst 40 % av 30–34-åringarna EU-27 ska ha fullföljt en högskoleutbildning 2020.

Av karta 6 framgår att det fanns 30 regioner i EU (bland de 91 Nuts 1-regioner för vilka uppgifter finns tillgängliga) 2011 där mer än 40 % av 30–34-åringarna hade fullföljt en högskoleutbildning. Bland dessa fanns sex regioner i Förenade kungariket, fyra var i Spanien och Frankrike, samtliga tre regioner i Belgien, två av tre svenska regioner, samt en region var i Tyskland, Ungern, Nederländerna och Polen. Danmark, Estland, Irland, Cypern, Litauen och Luxemburg rapporterade också att mer än 40 % av 30–34-åringarna hade fullföljt en högskoleutbildning (vart och ett av dessa länder är en enda region på denna Nuts-nivå), liksom Finland (endast nationella uppgifter tillgängliga).

Eftersom de flesta i åldern 30–34 fullföljer sin högskoleutbildning innan de fyller 30 kan denna indikator användas för att bedöma regioners attraktionsförmåga i fråga om anställningsmöjligheter för dem som tagit examen. Det fanns sju regioner i EU där mer än hälften av 30–34-åringarna hade fullföljt en högskoleutbildning. De som tagit examen drogs till London, grannregionen South East (of England) och Scotland, medan de högskoleutbildade i Spanien lockades till huvudstadsregionen Comunidad de Madrid och Noreste (som omfattar städerna Bilbao, Donostia-San Sebastián och Zaragoza). Även de två andra regioner som rapporterade andelar på mer än 50,0 % var huvudstadsregioner, nämligen Île de France (som omfattar Paris med omgivningar) och Östra Sverige (som omfattar Stockholm).

Å andra sidan fanns det sex regioner där mindre än en av fem i åldern 30–34 hade högskoleutbildning 2011. Tre av dessa sex regioner låg i Rumänien (med andelar på 16,5 %–18,0 %): Det enda undantaget bland Nuts 1-regionerna i Rumänien var huvudstadsregionen Macroregiunea trei. Två regioner låg i Italien, däribland regionen med den lägsta kvoten i hela EU, nämligen Isole (16,1 %) som omfattar Sardinien och Sicilien. Den andra italienska regionen var Sud (16,6 %). Den sjätte och sista regionen var Saarland i Tyskland (19,1 %).

Bati Anadolu (23,6 %) – som omfattar den turkiska huvudstaden Ankara – var den enda turkiska region som rapporterade att en av fem av dess 30–34-åringar hade fullföljt en högskoleutbildning. De lägsta kvoterna i karta 6 noterades däremot för den nordöstra delen av Turkiet (Kuzeydoğu Anadolu), där endast lite drygt en av tio (10,2 %) av 30–34-åringarna hade fullföljt en högskoleutbildning.

Den näst sista kartan om utbildning visar förändringen i andelen 30–34-åringar som har fullföljt en högskoleutbildning under perioden 2006–2011. I EU-27 som helhet ökade denna andel med 5,7 procentenheter under perioden, så att 34,6 % av 30–34-åringarna hade fullföljt en högskoleutbildning 2011. Om denna förändringstakt håller i sig fram till 2020 bör Europa 2020-målet på att minst 40 % av EU-27:s 30–34-åringar ska ha fullföljt en högskoleutbildning 2020 kunna uppnås.

Lettland (nationella uppgifter på denna Nuts-nivå) rapporterade den snabbaste ökningen i andelen 30–34-åringar som fullföljt en högskoleutbildning. Deras andel ökade med 16,5 procentenheter mellan 2006 och 2011. Det fanns ytterligare 12 regioner i EU som rapporterade tvåsiffriga ökningar, däribland alla sex Nuts 1-regioner i Polen, fyra regioner i Förenade kungariket (inklusive London), huvudstadsregionen i Ungern (Közép-Magyarország) och Tjeckien (en region på denna Nuts-nivå).

Å andra sidan fanns det åtta regioner där andelen 30–34-åringar som har fullföljt en högskoleutbildning minskade under perioden 2006–2011. Ingen av dessa minskningar var särskilt stor. Den största minskningen var 0,7 och noterades i Südösterreich. Bland de övriga sju regionerna låg två i Frankrike (däribland huvudstadsregionen Île de France), de två EU-länderna Cypern och Malta, Vlaams Gewest (Belgien), Mecklenburg-Vorpommern (Tyskland) och hela Finland (endast nationella uppgifter tillgängliga).

Karta 8 visar den andel av befolkningen i åldern 25–64 år som fullföljt en högskoleutbildning 2011. Den demografiska strukturen i varje region har en viss inverkan på detta mått eftersom yngre generationer tenderar att ha högre utbildningsnivå än äldre (eftersom en ökande andel av befolkningen stannar kvar i utbildning längre och fortsätter till högre nivåer). År 2011 hade ett genomsnitt på 26,8 % av befolkningen i arbetsför ålder (25–64 år) i EU-27 en högskoleutbildning. Detta kan jämföras med motsvarande andel (34,6 %) för 30–34-åringar, för att visa graden av skillnad i utbildningsnivå mellan generationerna.

I 39 Nuts 2-regioner (av sammanlagt 258 regioner för vilka uppgifter finns tillgängliga) i EU hade mer än 35,0 % av befolkningen i åldern 25–64 fullföljt en högskoleutbildning. Precis som i analysen av 30–34-åringar, var regionerna med de högsta andelarna ofta huvudstadsregioner eller andra tätbefolkade, urbana regioner. Dessa regioner är sannolikt mer attraktiva för högkvalificerade personer med tanke på de arbetstillfällen som de kan erbjuda. Förenade kungariket hade 15 regioner där mer än 35,0 % av 25–64-åringarna hade fullföljt en högskoleutbildning, medan det fanns fyra sådana regioner i vardera Belgien och Spanien, två i vardera Tyskland, Frankrike och Sverige, och en region i Tjeckien, Danmark, Irland och Slovakien. Huvudstadsregionernas dragningskraft var tydlig, eftersom de förekommer i vart och ett av de elva EU-länder som rapporterade minst en region där mer än 35,0 % av de bosatta personerna i åldern 25–64 år hade fullföljt en högskoleutbildning. Dessutom hade hela Estland, Cypern och Luxemburg andelar på mer än 35,0 % (alla dessa tre länder har en enda Nuts 2-region), liksom Finland (endast nationella uppgifter tillgängliga).

Den högsta andelen 25–64-åringar som hade fullföljt en högskoleutbildning noterades i Inner London (Förenade kungariket, 59,7 %), medan den belgiska regionen Province/Provincie Brabant Wallon (söder om Bryssel) hade den näst högsta andelen (55,7 %) och var den enda andra regionen i EU som rapporterade att en majoritet av befolkningen i arbetsför ålder (25–64 år) hade fullföljt en högskoleutbildning. Utanför EU rapporterade Oslo og Akershus (huvudstadsregionen i Norge) och Zürich (Schweiz) den högsta andelen bosatta personer i åldern 25–64 år som hade fullföljt en högskoleutbildning (48,8 % respektive 42,6 %). Ytterligare två norska och två schweiziska regioner rapporterade andelar på mer än 35,0 %.

Längst ner på listan låg 75 regioner i EU som rapporterade att högst 20 % av deras invånare i åldern 25–64 år hade fullföljt en högskoleutbildning. Av dessa låg 19 regioner i Italien (varje italiensk region för vilken uppgifter finns tillgängliga), åtta i Österrike (alla utom huvudstadsregionen Wien), sju i vardera Tjeckien, Rumänien och Grekland (alla utom huvudstadsregionerna Praha och Bucuresti – Ilfov, och lite drygt hälften av alla regioner i Grekland), sex i vardera Ungern och Portugal (alla utom huvudstadsregionerna i Közép-Magyarország och Lisboa), fyra i vardera Bulgarien och Polen, tre i Slovakien (alla utom huvudstadsregionen Bratislavský kraj), två i Frankrike och en i Spanien. Även Malta (som är bara en Nuts 2-region) hade en andel på mindre än 20 %. Om man tittar närmare på varje enskilt land var de regioner som hade den lägsta andelen invånare i arbetsför ålder med högskoleutbildning ofta koncentrerade till landsbygdsområden eller avlägset belägna områden – till exempel öarna, de södra delarna och bergsområdena i Italien, öregionerna Região Autónoma dos Açores och Região Autónoma da Madeira eller landsbygdsregionen Alentejo i Portugal, eller regionerna i östra Rumänien.

Ingen av Eftaregionerna rapporterade att en andel på högst 20 % av invånarna i åldern 25–64 år hade högskoleutbildning – den lägsta andelen i Eftaregionerna noterades för den förhållandevis bergiga regionen Hedmark og Oppland, den enda inlandsregionen i Norge (29,0 %). I anslutnings- och kandidatländerna var däremot Ankara (23,7 %) den enda region (bland de regioner för vilka uppgifter finns tillgängliga) som rapporterade att mer än en femtedel av dess invånare i åldern 25–64 år hade fullföljt en högskoleutbildning. Det fanns nio nivå 2-regioner i Turkiet där mindre än en av tio i åldern 25–64 år hade högskoleutbildning. Den lägsta andelen noterades för den nordöstra regionen of Ağri, Kars, Iğdir, Ardahan (6,7 %).

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Eftersom utbildningssystemens struktur varierar mellan länderna krävs det en ram för att samla in, sammanställa och redovisa regional, nationell och internationell utbildningsstatistik och indikatorer för att det ska gå att göra jämförelser. Den Internationella standarden för klassificering av enskilda utbildningar (ISCED) utgör grunden för insamling av uppgifter på detta område. Den aktuella versionen av standarden infördes 1997 (ISCED-97) och innebär att alla utbildningsprogram klassificeras efter område och nivå. ISCED-97 innehåller standardiserade begrepp, definitioner och klassifikationer. En fullständig beskrivning finns på United Nations Educational, Scientific, and Cultural Organisation (UNESCO) Institute of Statistics (UIS) website (på engelska). ISCED-97 omfattar sju utbildningsnivåer:

  • Förskoleutbildning (ISCED 0)
  • Primärutbildning (ISCED 1)
  • Grundskoleutbildning (ISCED 2), gymnasieutbildning (ISCED 3)
  • Eftergymnasial utbildning, ej högskolenivå (ISCED 4)
  • Högskoleutbildning (grundnivå) (ISCED 5) och högskoleutbildning (fortsättningsnivå) (ISCED 6)

År 2009 inleddes en översyn av ISCED och den reviderade klassificeringen (ISCED 2011 (på engelska)) antogs av Unescos generalkonferens i november 2011. Den första statistik som baseras på ISCED 2011 väntas bli offentliggjord 2015.

Eurostat sammanställer utbildningsstatistik på europeisk nivå inom ramen för en gemensam insamling som omfattar Unescos institut för statistik (Unesco-UIS) (UNESCO-UIS), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Eurostat – som ofta brukar kallas den gemensamma datainsamlingen UOE. I övrigt samlas statistik om elever som lämnar utbildningen i förtid och om fullföljd högskoleutbildning in genom EU’s Labour Force Survey (på engelska).

Statistiken över deltagande i utbildning omfattar alla formella utbildningsprogram och alla vuxenutbildningsprogram med ett innehåll som liknar de formella utbildningsprogrammen eller ger liknande behörighet. Lärlingsprogram ingår också, utom de program som är helt och hållet arbetsbaserade och som inte övervakas av någon formell utbildningsmyndighet.

Indikatorn för elever som lämnar utbildningen i förtid visar andelen personer i åldern 18–24 år som högst har grundskoleutbildning (ISCED 0, 1, 2 eller 3c) och som inte deltar i någon vidareutbildning.

Utbildningsnivå definieras som den andel av befolkningen i en viss åldersgrupp (utom dem som inte besvarat frågan om högsta utbildnings- eller yrkesutbildningsnivå) som har uppnått en viss utbildningsnivå.

Observera att kartorna 2 och 5 omfattar två separata begrepp, nämligen en täljare som baseras på en räkning av inskrivna elever enligt den utbildningsanstalt där de är inskrivna och en nämnare som baseras på befolkningsstatistik som bygger på bosättning. Studieregionen är alltså inte alltid densamma som bosättningsregionen. Dessutom kan antalet elever omfatta personer som inte är folkbokförda (till exempel tillfälliga utländska studenter). En region kan därför få kvoter som överskrider 100 % av befolkningen för en viss utbildningsnivå – detta gäller framför allt högre utbildningar, där det blir vanligare med rörliga studenter.

Sammanhang

Mångfald av nationella utbildningssystem

Ålder är i allmänhet det enda kriteriet för att få delta i obligatorisk grundskoleutbildning på heltid. Den obligatoriska skolgången inleds vid fem eller sex års ålder i de flesta EU-länder, men i Bulgarien, Estland, Litauen, Finland och Sverige börjar skolplikten vid sju års ålder och i Cypern och Nordirland (Förenade kungariket) börjar den före fem års ålder. Den obligatoriska skolgången är i genomsnitt nio eller tio år i de flesta EU-länder – den är längre i Lettland, Malta och större delen av Förenade kungariket (11 år), Luxemburg, Portugal och Nordirland (12 år), Ungern och Nederländerna (13 år). Skolgången är i allmänhet obligatorisk fram till och med högstadiet, men i vissa länder är även gymnasiet obligatoriskt. Den obligatoriska skolgången på heltid fortsätter efter 16 års ålder i Ungern, Nederländerna och Portugal, vilket även den obligatoriska skolgången på deltid i Belgien, Tyskland och Polen gör.

Som 16- eller 17-åringar måste många ungdomar välja om de vill fortsätta studera, skaffa sig en yrkesutbildning eller söka arbete. Gymnasieutbildningen inleds oftast efter avslutad grundskoleutbildning och kräver normalt minst åtta års heltidsstudier (från lågstadiet och uppåt) för behörighet. Gymnasieutbildningen omfattar utbildningsprogram som brukar ge högskolebehörighet. Yrkesinriktade gymnasieprogram är främst utformade för att ge eleverna kontakt med arbetslivet och förbereda dem för fortsatt yrkesinriktad och teknisk utbildning. Eleverna börjar oftast i gymnasiet vid 15–17 års ålder och går ut gymnasiet två till fyra år senare. Elevernas ålder när de börjar/slutar gymnasiet beror på det nationella utbildningssystemets utformning. För att vara behörig till högskolestudier krävs vanligtvis att man har fullföljt en gymnasieutbildning med godkända betyg och/eller gått ett eftergymnasialt program som inte är på högskolenivå.

I februari 2011 antog Europeiska kommissionen ett meddelande med titeln Förskola – en bättre grund för framtiden (KOM(2011) 66). Där konstateras att det är i förskolan som grunden läggs för barns lärande under resten av livet, deras integration i samhället, deras personliga utveckling och inte minst deras anställbarhet, och att förskolan framför allt kan hjälpa barn från en mindre gynnad bakgrund att komma bort från fattigdom och familjeproblem.

De flesta européer går betydligt längre i skolan än vad den lagstadgade skolplikten kräver. Detta återspeglar valet att delta i högre utbildning och att fler människor deltar i initiativ för livslångt lärande, till exempel att vuxna sätter sig på skolbänken igen – ofta för att omskola eller vidareutbilda sig för att byta yrkesinriktning.

De möjligheter som EU ger invånarna att studera och arbeta i andra länder ger ett viktigt bidrag till förståelse för andra kulturer, personlig utveckling och förverkligande av EU:s ekonomiska potential. Varje år deltar mer än en miljon EU-invånare i alla åldrar i EU-finansierade program för utbildning, yrkesutbildning och förstärkt medborgarskap.

Utbildning 2020

Ungefär ett av sju barn lämnar sin utbildning i förtid och detta kan påverka de enskilda personerna, samhället och ekonomin. I januari 2011 antog Europeiska kommissionen ett meddelande med titeln Insatser till förmån för elever som lämnar skolan i förtid: ett viktigt bidrag till strategin Europa 2020 (KOM(2011) 18). Där beskrivs orsakerna till att elever lämnar utbildningen i förtid och det ges en översikt över pågående och planerade åtgärder för att lösa detta problem i EU.

Det politiska samarbetet inom EU stärktes genom 2010 års arbetsprogram för utbildning, som sammanförde tidigare åtgärder inom utbildningsområdet. Detta program följs upp genom En uppdaterad strategisk ram för europeiskt samarbete om utbildning (även kallad Utbildning 2020) som rådet antog i maj 2009. I strategin fastställs ett antal riktmärken som ska nås fram till 2020:

  • Minst 95 % av alla barn från fyra år och upp till den lagstadgade skolåldern för obligatorisk förskola.
  • I genomsnitt bör minst 15 % av alla vuxna i åldern 25–64 delta i livslångt lärande.

I november 2011 antog rådet två nya riktmärken för rörlighet i utbildningssyfte:

  • Senast 2020 bör ett EU-genomsnitt av minst 20 % av utexaminerade från högre utbildning ha haft en till högre utbildning knuten studie- eller praktikperiod (inklusive yrkespraktik) utomlands motsvarande minst 15 European credit transfer and accumulation system (ECTS) (på engelska) ECTS-poäng eller en varaktighet på minst tre månader.
  • Senast 2020 bör ett genomsnitt på minst 6 % av 18-34-åringarna med en grundläggande yrkesutbildning och praktik ha haft en grundläggande vocational education and training (VET) (på engelska) VET-studie- eller praktikperiod (inklusive yrkespraktik) utomlands under minst två veckor, eller mindre om detta dokumenteras via Europass (på engelska).

Ytterligare ett riktmärke för anställbarhet lades till i maj 2012:

  • Senast 2020 bör andelen anställda utexaminerade (i åldersgruppen 20–34 år) som avslutat sin utbildning högst tre år före referensåret vara minst 82 %.

Andelen elever som lämnar utbildningen i förtid samt andelen personer med högskoleutbildning är huvudindikatorer för Europa 2020-strategin. De valdes för att göra det lättare att övervaka framstegen mot en smartare, kunskapsbaserad, miljövänligare ekonomi som leder till hög sysselsättning, produktivitet och social sammanhållning. I flaggskeppsinitiativet Unga på väg beskriver Europeiska kommissionen sina förslag på hur EU ska kunna nå sina utbildnings- och sysselsättningsmål för Europa 2020 såväl nationellt som för hela EU.

Ytterligare information från Eurostat

Publikationer

Viktigaste tabellerna

Regional utbildningsstatistik (t_reg_educ)
Utbildning (t_educ)
EU-region (t_educ_regio)
Utbildningsnivå, resultat och avkastning på utbildning (t_edat)
Fullföljd högskoleutbildning efter kön, åldersgrupp 30–34 år och Nuts 1-region (tgs00105)
Elever som lämnar utbildningen i förtid, efter kön och Nuts 1-region (tgs00106)

Databasen

Regional utbildningsstatistik (reg_educ)
Utbildning (educ)
EU-region (educ_regio)
Utbildningsnivå, resultat och avkastning på utbildning (edat)
Viktigaste indikatorerna på utbildningsnivå: Tidsserier och regionala uppgifter (edatm)
Personer med en viss utbildningsnivå, efter kön och Nuts 2-region (%) (edatm2)

Särskild avdelning

Metodik / Metadata

Källuppgifter för kartor (MS Excel)

Externa länkar

Se även

Retrieved from "https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php?title=Archive:Utbildningsstatistik_på_regional_nivå&oldid=156968"