Efter Lampedusa kan vi inte fortsätta som vanligt

Kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Cecilia Malmström besökte ön efter tragedin i oktober. Foto: European Commission

Lampedusakatastrofen har fört upp frågan om fler lagliga vägar till Europa, och större räddningsinsatser i Medelhavet, högt på EU:s dagordning. När EU:s stats- och regeringschefer träffas i dag gäller det att ord omsätts i handling.

Det är svårt att ducka för de fruktansvärda bilderna från ön Lampedusa och från fartyget som kantrade på maltesiskt vatten i förra veckan. Jag kommer själv aldrig att glömma åsynen av de hundratals kistorna, den hopplösa förtvivlan i ögonen på de överlevande och tv-bilderna på dem som desperat försökte nå räddningsfartygen.

Dessa tragiska händelser kräver omedelbara åtgärder, både på nationell och på europeisk nivå. Nationellt har EU-länderna ansvaret för att förvalta sina gränser, i överensstämmelse med både internationella lagar och EU:s regler. Länderna vid EU:s yttre gränser får samtidigt EU-finansiering och stöd. Under perioden 2007 till 2013 har Italien fått 478 miljoner euro för att hantera migrations- och asylströmmar. Grekland fick 376 miljoner euro och Malta 85 miljoner euro. Fem insatser i Medelhavsområdet samordnas av den europeiska gränsförvaltningsbyrån Frontex för att stödja länder med övervakning och räddningsinsatser.

Men ett ökat migrations- och asyltryck är inte bara en fråga för Medelhavsländerna. De allra flesta asylansökningar behandlas av andra medlemsstater. Av de 330 000 asylansökningar som kom in till EU-länder förra året registrerades 70 procent i bara fem medlemsstater: Tyskland (75 000), Frankrike (60 000), Sverige (44 000), Belgien (28 000) och Storbritannien (28 000). Under samma år mottog Italien 15 700 asylansökningar och Malta 2 000.

Det står samtidigt klart att det som Italien, Malta, Grekland och övriga länder i Medelhavsområdet i dag upplever är en i högsta grad europeisk fråga. I dag och imorgon kommer EU:s stats- och regeringschefer att diskutera migrations- och asylpolitik i efterdyningarna av Lampedusakatastrofen för att försöka förhindra fler tragedier. Det är en unik möjlighet för de europeiska ledarna att visa att EU-samarbetet grundar sig på solidaritet och ömsesidigt stöd.

EU-kommissionen har redan identifierat några frågor som vi hoppas kommer tas upp på toppmötet:

Samordna insatserna. De senaste gemensamma räddningsinsatserna som genomfördes av Italien och Malta har räddat många liv och visar att samordnad övervakning är avgörande för att förhindra dödsfall. Därför föreslår kommissionen en omfattande sök- och räddningsinsats i Medelhavet, från Cypern till Spanien, som syftar till att undsätta båtarna tidigare och rädda liv. En sådan åtgärd, tillsammans med modern teknik via samarbetssystemet Eurosur, kommer att göra det möjligt att på ett bättre sätt upptäcka dessa små, rangliga farkoster. Det är i detta sammanhang värt att påminna är det är ett brott mot såväl europeisk lag som internationella konventioner att försöka mota bort båtar med asylsökande.

Mer medel. Räddningsinsatsen kan bara fungera om alla EU-länder är beredda att avsätta ekonomiska och tekniska resurser, och det brådskar. Experter från EU-kommissionen och Frontex håller just nu på att bedöma vad som kommer att krävas för en sådan räddningsinsats.

Lagliga vägar till Europa. Stats- och regeringscheferna bör diskutera hur det går att öka samarbetet med migranternas och asylsökandenas ursprungs- och transitländer. Anledningen till att människor är beredda att ge sig ut på knappt sjövärdiga båtar är att deras situation ofta är desperat och att det i dag inte finns några lagliga vägar att söka sig hit. Vi har redan enats om ett partnerskap för bättre rörlighet mellan EU och Marocko. EU-kommissionen vill göra detsamma med Tunisien, Egypten och andra länder i Nordafrika. Ett tydligt åtagande från EU-länderna skulle göra sådana förhandlingar med exempelvis Tunisien lättare, samt förstärka insatserna för demokratiuppbyggnad i Libyen. Vi måste också, tillsammans med dessa länder, på ett effektivare sätt bekämpa verksamheten som ligger bakom dessa dödliga resor, de människosmugglare som utnyttjar människors förtvivlan.

Ta emot kvotflyktingar. EU-länderna måste göra tydliga åtaganden om att ta emot flyktingar för vidarebosättning via FN:s flyktingorgan. Här är Sverige ett föregångsland. Vi måste upprätta fler kanaler till Europa för dem som behöver internationellt skydd. Särskilt de länder i EU dit färre asylsökande kommer bör arbeta mer aktivt för vidarebosättning av skyddsbehövande dit. Ett europeiskt samarbete där alla länder tar sitt ansvar kan göra en avgörande skillnad för att förhindra att människor lägger livet i händerna på människosmugglare.

Diskutera nya lösningar. Vi bör lägga särskild kraft på att hitta sätt att se till att de mest utsatta flyktingarna verkligen kan ta sig till EU, inte minst barn, äldre och sjuka. Detta skulle, i särskilda fall, kunna ske genom humanitära viseringar eller genom möjligheten att begära asyl på EU-ländernas ambassader.

Efter den senaste tidens tragedier måste EU visa att man kan finna sådana lösningar. I somras enades unionen efter nästan 14 års förhandlingar om en gemensam asylpolitik, och bevisade då att det går att komma överens i avgörande frågor trots ekonomisk kris och svårigheter. Den gemensamma asylpolitiken slår fast gemensamma lagar så att asylsökande ska få en rättvis och human behandling oavsett var i unionen de anländer – garantier om rätten till tolk och juridiskt ombud, krav på standarden i mottagningscenter, en maxgräns för hur lång tid man ska behöva vänta på svar på en asylansökan, med mera. Få trodde att detta skulle gå vägen bara för något år sedan. Så om viljan finns går det att enas kring sådant som man tidigare trodde var omöjligt.

Nu måste vi ta nästa steg. De senaste veckorna har alla EU-länder visat en vilja att förhindra att hemska händelser som den vid Lampedusa återupprepas. Nu gäller det att stats- och regeringscheferna omsätter denna vilja i handling. Det går inte att bara beklaga och fortsätta som vanligt.

• Alla debattartiklar