Statistics Explained

Sysselsättningsstatistik

Revision as of 15:51, 29 October 2014 by EXT-S-Allen (talk | contribs)
Uppgifter från juli 2014. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: augusti 2015.
Tabell 1: Sysselsättningsgrad, åldersgruppen 15–64, 2003–2013
(%) – Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Tabell 1: Sysselsättningsgrad, åldersgruppen 15–64, 2013
(%) – Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Tabell 2: Sysselsättningsgrad för utvalda befolkningsgrupper, 2003–2013
(%) – Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Tabell 2: Sysselsättningsgrad efter kön, åldersgruppen 15–64, 2013 (1)
(%) – Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Tabell 3: Sysselsättningsgrad efter åldersgrupp, 2013 (1)
(%) – Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Tabell 3: Sysselsättningsgrad efter högsta utbildningsnivå, åldersgruppen 25–64, 2013
(%) – Källa: Eurostat (lfsa_ergaed)
Tabell 4: Årlig sysselsättningstillväxt efter kön, 2003–2013
(% >(% förändring i antalet sysselsatta personer) – Källa: Eurostat (lfsi_grt_a)
Tabell 5: Personer som arbetar deltid eller som har en andra anställning, 2003–2013
>(% av totalt antal anställda) – Källa: Eurostat (lfsa_eppga), (lfsa_e2gis) och (lfsa_egan)
Tabell 4: Personer som arbetar deltid, åldersgruppen 15–64, 2013 (1)
(% av totalt antal anställda) – Källa: Eurostat (lfsa_eppga)
Tabell 5: Andel anställda med tidsbegränsad anställning, åldersgruppen 15–64, 2013
>(% av totalt antal anställda) – Källa: Eurostat (lfsa_etpga)

I denna artikel presenteras färsk statistik för Europeiska unionen (EU) sysselsättning. Artikeln innehåller också en analys som grundas på viktiga socioekonomiska aspekter: Sysselsättningsstatistiken visar att det finns betydande skillnader beroende på kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns dessutom stora skillnader mellan EU-medlemsstaternas arbetsmarknader.

Arbetsmarknadsstatistiken står i centrum för EU:s politik på många områden efter det att ett kapitel om sysselsättning inbegreps i Amsterdamfördraget 1997. Sysselsättningsgraden, det vill säga den andel av den arbetsföra befolkningen som är i arbete, betraktas dessutom som en mycket viktig social indikator för att analysera utvecklingen på arbetsmarknaden.

Viktigaste statistiska resultaten

Sysselsättningsgrad efter kön, ålder och utbildningsnivå

Enligt EU:s arbetskraftsundersökning var sysselsättningsgraden för personer i åldersgruppen 15–64 i EU-28 64,1 % år 2013. Sysselsättningsgraden i EU-28 nådde en topp på 65,7 % 2008, och minskade sedan under de följande åren till 64,0 % 2010. Denna minskning under den globala finansiella och ekonomiska krisen – på totalt 1,7 procentenheter – hejdades under 2011 när sysselsättningsgraden ökade något i EU-28, till 64,2 %. Därefter minskade den igen med 0,1 procentenheter och har legat på 64,1 % sedan 2012 – se tabell 1. Bland EU-länderna nådde sysselsättningsgraden höga nivåer 2013 i Österrike, Danmark, Tyskland och Nederländerna, där den låg på mellan 72 % och 74 %. Högst sysselsättningsgrad hade Sverige, med 74,4 %. I andra ändan av skalan var sysselsättningsgraden lägre än 60 % i åtta av de 28 EU-länderna. Lägst var sysselsättningsgraden i Kroatien (49,2 %) och Grekland (49,3 %) – se tabell 1.

Från det att den finansiella och ekonomiska krisen bröt ut och fram till 2013 (senaste tillgängliga uppgifter) rådde stora skillnader i utvecklingen på de individuella arbetsmarknaderna. Den genomsnittliga sysselsättningsgraden för EU-28 låg under 2013 kvar på 1,6 procentenheter över 2008 års nivå, samtidigt som nio EU-länder rapporterade en ökning av sin sysselsättningsgrad. De största ökningarna registrerades i Malta (en ökning med 5,3 procentenheter) och Tyskland (3,2 procentenheter). Luxemburg, Ungern och Tjeckien rapporterade ökningar med över 1 procentenhet. Däremot föll Greklands sysselsättningsgrad från 61,9 % 2008 till strax under 50 % 2013. Sysselsättningsgraden i Spanien, Cypern, Kroatien, Portugal, Irland, Danmark och Slovenien minskade också avsevärt – med minst 5 procentenheter – mellan 2008 och 2013.

Sysselsättningsgraden är allmänt lägre bland kvinnor och äldre arbetstagare. År 2013 nådde sysselsättningsgraden för män 69,4  % i EU-28 jämfört med 58,8  % för kvinnor. En mer långsiktig jämförelse visar att sysselsättningsgraden för män 2013 var lägre än motsvarande nivå tio år tidigare (70,3 % 2003). För kvinnor ökade sysselsättningsgraden däremot markant med 4,0 procentenheter, från 54,8 % 2003 – se tabell 2.

Sysselsättningsgraden för män var genomgående högre än för kvinnor i samtliga 28 EU-länder 2013. Siffrorna skilde sig dock betydligt mellan länderna. I Malta var skillnaden mellan sysselsättningsgraden för män respektive kvinnor så stor som 27,1 procentenheter – landet hade den fjärde lägsta sysselsättningsgraden för kvinnor (47,0 %). Grekland och Italien rapporterade en skillnad på strax under 20 procentenheter (40,1 %). Grekland rapporterade dessutom den lägsta sysselsättningsgraden för kvinnor (40,1 %). Sysselsättningsgraden bland kvinnor var också lägre än 50 % i Kroatien och Italien. Bland de länder som inte tillhör EU som visas i tabell 2 rapporterade Turkiet den största skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män. Där låg sysselsättningsgraden för kvinnor på 29,6 %, vilket var 39,9 procentenheter lägre än för män. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien rapporterade också förhållandevis stora skillnader, med långt fler förvärvsarbetande män än kvinnor. I Litauen fanns det däremot nästan ingen skillnad alls i sysselsättningsgraden för kvinnor respektive män. Där var sysselsättningsgraden för kvinnor (62,8 %), det vill säga 1,9 procentenheter lägre än för män. Skillnaden var också förhållandevis liten i Finland (2,1 procentenheter), Lettland (3,4 procentenheter) och Sverige (3,8 procentenheter). Även i Norge var skillnaden i sysselsättningsgraden mellan kvinnor och män relativt liten (3,8 procentenheter) – se diagram 2.

Precis som för sysselsättningsgraden för kvinnor fanns det belägg för att sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare (i åldern 55–64 år) fortsatte att öka snabbt trots den finansiella och ekonomiska krisen. För EU-28 nådde sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare 50,1 % 2013. Graden har ökat varje år sedan 2002 (då tidsserierna för EU-28 börjar). År 2013 hade tio av de 28 EU-länderna en sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare på mellan 50 % och 63 %, medan den absolut högsta sysselsättningsgraden för denna grupp fanns i Sverige (73,6 %) – se tabell 2. De tre Efta-länder som det finns uppgifter för registrerade också en hög sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare, över 70 %, med en topp på 81,1 % för Island. Även Japan och i mindre utsträckning USA registrerade förhållandevis höga sysselsättningsgrader för äldre arbetstagare. En mer detaljerad analys av sysselsättningsgraden efter åldersgrupp finns i diagram 3 – vilket bekräftar att den högsta sysselsättningsgraden genomgående noterades för personer i åldersgruppen 25–54 år.

Sysselsättningsgraden varierar också betydligt efter utbildningsnivå: För statistik på detta område grundas sysselsättningsgraden på åldersgruppen 25–64 år i stället för åldersgruppen 15–64. Sysselsättningsgraden 2013 för dem som hade slutfört högre utbildning (högre utbildning som inte leder fram till någon examen, kandidatexamen eller motsvarande, masterexamen eller motsvarande och forskarexamen eller motsvarande) var 83,4 % inom EU-28 år 2013 (se tabell 3), vilket är mycket högre än sysselsättningsgraden (52,1 %) för dem som inte hade gått ut mer än låg- och mellanstadiet eller högstadiet. Sysselsättningsgraden i EU-28 för personer med högst gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning utom högskoleutbildning uppgick till 72,7 %. Minskningen i sysselsättningsgrad sedan den finansiella och ekonomiska krisen började (2008 jämfört med 2013) var störst för personer med högst grundskole- eller gymnasieutbildning och minst för personer med högre utbildning.

Deltids- och visstidsanställning

Andelen av arbetskraften i åldersgruppen 15–64 i EU-28 som rapporterade att deras huvudsakliga sysselsättning var ett deltidsarbete ökade stadigt från 16,0 % 2003 till 19,5 % 2013. Den allra högsta andelen deltidsanställda fanns i Nederländerna (50,0 %), följt av Tyskland, Österrike, Storbritannien, Danmark, Sverige, Belgien och Irland, där de deltidsanställda i samtliga fall uppgick till över en fjärdedel av antalet förvärvsarbetande. Deltidsanställning var däremot relativt ovanligt i Bulgarien ((2,5 % av antalet sysselsatta) och Slovakien (4,5 %) — se tabell 5. Incidensen av deltidsarbete varierar betydligt mellan män och kvinnor. Nästan en tredjedel (32,1  %) av antalet sysselsatta kvinnor i åldersgruppen 15–64 i EU-28 arbetade deltid under 2013, en mycket högre andel än männen (8,8  %). Mer än tre fjärdedelar (77,0  %) av alla sysselsatta kvinnor i Nederländerna arbetade deltid 2013, vilket var den högsta andelen bland EU-länderna [1].

Andelen anställda i EU-28 med tidsbegränsade anställningsavtal (visstidsanställning) var 13,8 % under 2013. Mer än en av fyra (26,8 %) hade ett tidsbegränsat anställningsavtal i Polen, och andelen var över en av fem i Spanien (23,2 %), Portugal (21,5 %) och Nederländerna (20,3 %) – se diagram 5. Bland de övriga EU-länderna varierade andelen anställda med tidsbegränsade avtal från 17,5 % i Cypern ned till 2,7 % i Litauen och 1,5 % i Rumänien. Den stora variationen i tendensen för tidsbegränsade anställningsavtal mellan EU-länderna kan, åtminstone i någon mån, avspegla nationell praxis, tillgång och efterfrågan på arbetskraft, arbetsgivarens bedömning av konjunkturutsikterna, och hur lätt det är för arbetsgivarna att anställa och avskeda personal.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Källstatistik

Den ekonomiskt aktiva befolkningen (arbetskraften) består av anställda och arbetslösa personer. I EU:s arbetskraftsundersökning definieras sysselsatta personer som personer över 15 år som under mätveckan utförde något arbete (minst 1 timme) antingen som avlönade arbetstagare eller egna företagare alternativt som oavlönade medhjälpare i företag tillhörande make/maka eller annan familjemedlem. Detta omfattar även personer som hade anställning, men var tillfälligt frånvarande under perioden. Orsak till frånvaron kan vara sjukdom, semester, arbetskonflikt eller tjänstledighet på grund av utbildning.

Sysselsättningen kan mätas enligt antal personer eller arbetstillfällen, enligt heltidsekvivalenter eller antalet arbetstimmar. Indikatorn för alla prognoser som presenteras här är antal personer. De uppgifter som lämnas om sysselsättningsgrader grundas också på antal personer. Sysselsättningsstatistik rapporteras ofta som sysselsättningsgrad, eftersom det då blir möjligt att räkna bort förändringar i ländernas befolkningar över tiden. Dessutom är det lättare att göra jämförelser mellan olika stora länder. Uppgifterna om sysselsättningsgrad offentliggörs oftast för den arbetsföra befolkningen, som generellt anses utgöras av personer i åldersgruppen 15–64 år, även om åldersgruppen 16–64 år används i Spanien och Storbritannien samt i Island. Åldersgruppen 15–64 år är också den standard som används av andra internationella statistikorganisationer.

Nedan presenteras några av sysselsättningsindikatorerna enligt EU:s arbetskraftsundersökning:

  • Anställda definieras som personer som är anställda av en privat eller offentlig arbetsgivare och som får ersättning i form av lön, resultatlön eller naturaförmåner. Hit räknas också personer med frivillig tjänstgöring inom försvarsmakten.
  • Egenföretagare definieras som personer som arbetar i eget företag, inom jordbruket eller inom fria yrken. En egenföretagare anses ha arbetat under mätveckan om han/hon uppfyller något av följande kriterier: arbetar i vinstsyfte, ägnar tid åt att driva ett företag eller är i färd med att starta näringsverksamhet.
  • Respondenterna uppger om de arbetade hel- eller deltid i sin huvudsakliga anställning, utom i Tyskland, Irland och Nederländerna, där ett tröskelvärde för normal arbetstid används.
  • Indikatorerna för sysselsatta med ett andra arbete avser endast personer som har fler än ett arbete samtidigt. Personer som har bytt arbete under mätveckan räknas inte som personer med två arbeten.
  • En anställd person anses ha ett visstidsarbete om den anställda och arbetsgivaren enas om att anställningens upphörande avgörs av objektiva villkor, exempelvis ett visst datum, slutförandet av en uppgift eller återvändande till den fasta arbetsplatsen vid tillfällig omplacering. Typiska exempel på visstidsarbete är säsongsanställning, anställning via ett rekryterings- eller bemanningsföretag som hyr ut personal till en tredje part för att utföra en viss arbetsuppgift (om det inte finns ett skriftligt avtal om tillsvidareanställning) samt personer med särskilda yrkesutbildningsavtal.

Sammanhang

Sysselsättningsstatistik kan användas för ett antal olika analyser, bland annat makroekonomiska undersökningar (med andra ord arbete som produktionsfaktor) och undersökningar om arbetsproduktivitet eller konkurrenskraft. Den kan även användas för att studera ett antal olika sociala och beteendemässiga aspekter som hänger ihop med individens anställningsstatus, exempelvis social integration av minoriteter eller sysselsättning som en källa till hushållsinkomst.

Sysselsättning är både en strukturell och en kortfristig indikator. Som strukturell indikator belyser sysselsättningsstatistiken strukturen hos arbetsmarknader och ekonomiska system, eftersom sysselsättningen utgör ett mått på balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, eller sysselsättningens kvalitet. Som kortfristig indikator följer sysselsättningsgraden konjunkturcykeln. Sysselsättningsstatistiken har emellertid sina begränsningar i detta avseende eftersom den ofta anses vara en eftersläpande indikator.

Sysselsättningsstatistik står i centrum för många EU-politikområden. Den europeiska sysselsättningsstrategin (EES) lanserades vid sysselsättningstoppmötet i Luxemburg 1997 och moderniserades 2005 för att skapa en närmare koppling mellan EU:s sysselsättningsstrategi och de reviderade Lissabonmålen. De sysselsättningspolitiska riktlinjerna för perioden 2008–2010 uppdaterades i juli 2008. I mars 2010 lanserade Europeiska kommissionen Europa 2020-strategin för en smart och hållbar tillväxt för alla. Europa 2020-strategin antogs formellt av Europeiska rådet i juni 2010. Europeiska rådet enades om fem huvudinitiativ, och det första är att öka sysselsättningsgraden för kvinnor och män i åldrarna 20–64 år till 75 % senast 2020. Medlemsstaterna kan fastställa egna nationella mål enligt dessa huvudinitiativ och utarbeta nationella reformprogram där de anger vilka åtgärder som de kommer att vidta för att genomföra strategin. Genomförandet kan åtminstone delvis uppnås genom främjande av flexibla arbetsvillkor – till exempel deltidsarbete eller distansarbete – som anses stimulera deltagandet på arbetsmarknaden. Det rör sig bland annat om initiativ som kan bidra till att fler människor kan ta sig in på arbetsmarknaden genom ökad tillgång till barnomsorg, ökade möjligheter till livslångt lärande och insatser för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är ”flexicurity”, det vill säga att främja flexibilitet i fråga om arbetsmarknader, arbetsorganisation och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, samtidigt som man tar hänsyn till behovet av balans mellan arbetsliv och privatliv, anställningstrygghet och socialt skydd. I linje med Europa 2020-strategin uppmuntrar den europeiska sysselsättningsstrategin åtgärder för att bidra till att tre huvudinitiativ uppfylls senast 2020, nämligen att

  • 75  % av dem som är i åldrarna 20–64 år ska vara i sysselsättning,
  • andelen elever som slutar skolan i förtid ska minska till under 10  % och att minst 40  % av personerna i åldern 30–34 år ska ha slutfört högre utbildning,
  • antalet personer som lever i eller riskerar fattigdom och social utestängning ska minska med minst 20 miljoner.

Den långsamma återhämtningen efter den finansiella och ekonomiska krisen och alltfler tecken på växande arbetslöshet ledde till att kommissionen den 18 april 2012 lade fram ett antal förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen i form av ett särskilt sysselsättningspaket sysselsättningspaketet. Förslagen handlade bland annat om åtgärder för att stärka efterfrågan på arbetskraft. Enligt förslagen skulle EU-länderna kunna uppmuntra nyanställningar till exempel genom sänkt skatt på arbete eller mer stöd till nya företag. Förslagen syftar också till att identifiera ekonomiska områden där det finns stora möjligheter att skapa nya arbetstillfällen – till exempel grön ekonomi, hälso- och sjukvårdstjänster samt informations- och kommunikationsteknik.

Den höga och fortfarande växande ungdomsarbetslösheten i flera EU-länder ledde till att kommissionen i december 2012 lade fram ett paket för sysselsättning för ungdomar (COM(2012) 727 final). Paketet är en uppföljning av ungdomsåtgärderna i det övergripande sysselsättningspaketet och kommissionen lade fram ett antal förslag till åtgärder. Förslagen handlade bland annat om följande:

  • Målet att alla unga under 25 år får ett högkvalitativt erbjudande om sysselsättning, vidareutbildning, lärlingsutbildning eller praktik inom fyra månader efter att de blivit arbetslösa eller avslutat sin formella utbildning (ungdomsgaranti).
  • Samråd med arbetsmarknadens parter om en kvalitetsram för praktiktjänstgöring för att se till att praktiktjänstgöring ger unga människor en arbetserfarenhet av hög kvalitet under trygga förhållanden.
  • En europeisk allians för lärlingsutbildning för att förbättra kvaliteten och tillgången på lärlingsutbildning samt åtgärder för att minska hindren för ungdomars rörlighet.

Europeiska kommissionen fortsatte sina insatser för att minska ungdomsarbetslösheten under 2013 genom att lägga fram ett sysselsättningsinitiativ för ungdomar (COM(2013) 144 final). Initiativet är utformat för att förstärka och påskynda åtgärderna i ungdomssysselsättningspaketet och syftar särskilt till att stödja unga som varken arbetar eller studerar i regioner där ungdomsarbetslösheten är högre än 25 %. Därefter lade kommissionen fram ytterligare ett meddelande, Att arbeta tillsammans för Europas ungdomar – en uppmaning till insatser mot ungdomsarbetslösheten (COM(2013) 447 final), som är utformat för att påskynda arbetet med ungdomsgarantin och hjälpa EU-länderna och företagen så att de kan anställa fler ungdomar.

Se även

Ytterligare information från Eurostat

Publikationer

Viktigaste tabellerna

Viktigaste indikatorerna i AKU (t_lfsi)
Population, aktivitet och inaktivitet – AKU-justerad serie (t_lfsi_act)
Sysselsättning – AKU-justerad serie (t_lfsi_emp)
Sysselsättningsökning efter kön (tps00180)
Sysselsättningsgrad efter kön (tsdec420)
Sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare (tsdde100)
Personer som arbetar deltid – Totalt (tps00159)
Sysselsatta med tidsbegränsade anställningsavtal (årsgenomsnitt) (tps00073)
AKU-serie – Detaljerat resultat av årlig undersökning (t_lfsa)
Sysselsättningsgrad efter högsta utbildningsnivå (tsdec430)
Sysselsatta med en andra anställning (tps00074)
Antal arbetstimmar per vecka för heltidsanställning (tps00071)
Antal arbetstimmar per vecka för deltidsanställning (tps00070)
AKU-serie – Särskilda ämnen (t_lfst)
Sysselsättning för åldersgruppen 15–64 efter Nuts 2-regioner (tgs00007)
Sysselsättning för åldersgruppen 20–64 efter Nuts 2-regioner (tgs00102)
Sysselsättning för åldersgruppen 55–64 efter Nuts 2-regioner (tgs00054)

Databasen

Viktigaste indikatorerna i AKU (lfsi)
Population, aktivitet och inaktivitet – AKU-justerad serie (lfsi_act)
Sysselsättning – AKU-justerad serie (lfsi_emp)
AKU-serie – Detaljerat resultat av kvartalsundersökning (från 1998) (lfsq)
Sysselsättning – AKU-serie (lfsq_emp)
Sysselsättningsgrad – AKU-serie (lfsq_emprt)
Egenföretagare – AKU-serie (lfsq_empself)
Anställda – AKU-serie (lfsq_emppaid)
Visstidsanställda – AKU-serie (lfsq_emptemp)
Heltids- och deltidsanställda – AKU-serie (lfsq_empftpt)
Sysselsatta med en andra anställning – AKU-serie (lfsq_emp2job)
Arbetstid – AKU-serie (lfsq_wrktime)
AKU-serie – Detaljerat resultat av årlig undersökning (lfsa)
Sysselsättning – AKU-serie (lfsa_emp)
Sysselsättningsgrad – AKU-serie (lfsa_emprt)
Egenföretagare – AKU-serie (lfsa_empself)
Anställda – AKU-serie (lfsa_emppaid)
Visstidsanställda – AKU-serie (lfsa_emptemp)
Heltids- och deltidsanställda – AKU-serie (lfsa_empftpt)
Sysselsatta med en andra anställning – AKU-serie (lfsa_emp2job)
Sysselsatta med obekväma arbetstider – AKU-serie (lfsa_empasoc)
Arbetstid – AKU-serie (lfsa_wrktime)
AKU-serie – Särskilda ämnen (lfst)
Hushållsstatistik – AKU-serie (lfst_hh)
AKU regional serie (lfst_r)
AKU ad-hoc-moduler (lfso)
2012. Övergång från arbete till pension (lfso_12)
2010. Balans mellan arbetsliv och privatliv (lfso_10)
2009. Ungdomars inträde på arbetsmarknaden (lfso_09)
2008. Arbetsmarknadssituationen för invandrare (lfso_08)
2007. Olycksfall i arbetet, hälsoproblem och exponering för farliga ämnen (lfs_07)
2006. Övergång från arbete till pension (lfso_06)
2005. Balans mellan arbetsliv och privatliv (lfso_05)
2004. Arbetets organisation och arbetstid (lfso_04)
2003. Livslångt lärande (lfso_03)
2002. Sysselsättning för personer med funktionsnedsättning (lfso_02)
2000. Övergång från skola till arbetsliv (lfso_00)

Särskild avdelning

Metodik / Metadata

Publikationer


ESMS metadata files and EU-LFS methdology

Källuppgifter för tabeller och diagram (MS Excel)

Externa länkar

Fotnoter

  1. ↑ I Nederländerna anses personer som arbetar mindre än 35 timmar per vecka vara deltidsanställda.


Retrieved from "https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php?title=Archive:Employment_statistics/sv&oldid=202897"