Statistics Explained

Archive:Löner och arbetskostnader

Revision as of 14:47, 13 August 2013 by EXT-S-Allen (talk | contribs)
Uppgifter från augusti 2012. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Den engelska versionen är nyare.
Tabell 1: Löner inom den privata sektorn
(genomsnittlig bruttoårslön för heltidsanställda) 2008–2010 (1)
(euro) – Källa: Eurostat (earn_gr_nace2)
Diagram 1: Medianårslön (brutto) för heltidsanställda, 2006 (1)
(euro) – Källa: Eurostat (earn_ses_adeci)
Diagram 2: Låginkomsttagare – heltidsanställda som har en lön som är mindre än två tredjedelar av medianårslönen (brutto), 2006 (1)
(% anställda) – Källa: Eurostat (earn_ses_adeci)
Diagram 3: Löneskillnader mellan kvinnor och män, 2010 (1)
(% skillnad mellan genomsnittlig bruttotimlön mellan kvinnor och män, räknat som % av mäns bruttoinkomster, ojusterat) – Källa: Eurostat (tsdsc340)
Diagram 4: Minimilön, 1 juli 2012 (1)
(euro per månad) – Källa: Eurostat (tps00155)
Diagram 5: Skattesats för låginkomsttagare – skattekil för arbetskostnaden, 2010
(%) – Källa: Eurostat (earn_nt_taxwedge)
Tabell 2: Skatteindikatorer för låginkomsttagare, 2005 och 2010
(%) – Källa: Eurostat (earn_nt_taxwedge), (earn_nt_unemtrp) och (earn_nt_lowwtrp)
Diagram 6: Genomsnittlig timarbetskostnad inom den privata sektorn, 2010 (1)
(EUR) – Källa: Eurostat (lc_an_cost_r2)
Diagram 7: Uppdelning av arbetskostnader inom den privata sektorn, 2010 (1)
(andel i % av totala arbetskostnader) – Källa: Eurostat (lc_an_struc_r2) och (lc_an_struc)

I denna artikel jämförs och kontrasteras statistik om löner och arbetskostnader (arbetsgivarnas personalutgifter) i Europeiska unionens (EU) medlemsländer, EU:s kandidatländer och länderna inom Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta).

Lönenivå, lönestruktur och arbetskostnad är viktiga makroekonomiska indikatorer som används av politiskt ansvariga, arbetsgivare och fackförbund för att bedöma utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden.

Viktigaste statistiska resultaten

Bruttolön

Bland EU-länderna var medelvärdet (genomsnittet) för bruttoårslönen för heltidsanställda i företag med minst tio anställda högst i Danmark (58 840 euro), följt av Luxemburg (49 316 euro), Nederländerna (45 215 euro), Irland (45 207 euro, 2009), Belgien (43 423 euro) och Tyskland (42 400 euro) under 2010. De lägsta genomsnittliga bruttoårslönerna registrerades i Rumänien (5 891 euro) och Bulgarien (4 396 euro) – se tabell 1.

Under 2006 var rangordningen för medianvärdet för årslönerna i stort sett densamma för EU-länderna (se diagram 1). De genomsnittliga lönerna var högre än medianvärdet för lönerna för alla länder 2006 (eftersom inkomsttagare med mycket höga löner påverkar genomsnittet mer än medianvärdet). Andelen arbetstagare som ansågs vara låginkomsttagare 2006 var högst i Lettland, med 30,9 %, medan fler än en av fyra anställda ansågs vara låginkomsttagare i Litauen, Bulgarien och Rumänien (se diagram 2).

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Trots vissa framsteg är löneskillnaderna mellan könen, dvs. skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittslöner, fortfarande stora i EU-27. För EU-27 som helhet hade kvinnor i genomsnitt 16,4 % lägre lön än män 2010. De minsta skillnaderna i genomsnittslön mellan könen fanns i Slovenien, Polen, Italien, Malta och Belgien (mindre än 9 %). Löneskillnaderna var störst i Estland (2008), Tjeckien och Österrike (alla mer än 25 %). Flera olika faktorer kan bidra till löneskillnader mellan kvinnor och män, till exempel skillnader i arbetskraftsdeltagande skillnader beroende på om ett yrke är mans- eller kvinnodominerat och skillnader i graden av deltidsarbete. Det kan även finnas skillnader inom privat och offentlig sektor när det gäller synen på karriärutveckling och obetald ledighet/mammaledighet.

Minimilön

Den 1 juli 2012 hade 20 av EU-länderna (alla utom Danmark, Tyskland, Italien, Cypern, Österrike, Finland och Sverige) samt Kroatien och Turkiet nationell lagstiftning om minimilöner. Minimilönerna var antingen lagstadgade eller hade förhandlats fram genom branschöverskridande avtal.

Minimimånadslönen varierade betydligt i juli 2012 (se diagram 4), från 1 801 euro i månaden i Luxemburg till 148 euro i Bulgarien. När minimilönen justeras för skillnader i köpkraft minskar skillnaden mellan EU-länderna från förhållandet 12:1 (högsta jämfört med lägsta) till förhållandet 5:1 mätt i köpkraftsstandard (PPS), med de högsta minimilönerna i Luxemburg (1 478 PPS) och de lägsta i Rumänien (272 PPS).

Nettolön och skatter

Uppgifter om skattekilen mäter skatternas och de sociala avgifternas storlek i förhållande till arbetskostnaden. I diagram 5 anges dessa uppgifter för låginkomsttagare. Skattekilen för EU-27 var 39,3 % in 2010, vilket var något lägre än fem år tidigare. De högsta skatterna för låginkomsttagare 2010 registrerades i Belgien, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Lettland, Österrike, Rumänien och Sverige (samtliga över 40 %). De lägsta skatterna för låginkomsttagare registrerades i Cypern (11,9 %, 2007) och Malta (18,1 %). Storbritannien, Luxemburg och Irland var de enda länderna som rapporterade en skatt på mellan 20 % och 30 % för låginkomsttagare.

Det fanns inget tydligt mönster för skattekilsutvecklingen för låginkomsttagare i EU-länderna under femårsperioden 2005–2010 (se tabell 2). Skatterna ökade i 13 EU-länder, minskade i 12 och var oförändrade i två. De största minskningarna gjordes i Nederländerna och Sverige, med en sänkning på 7,6 respektive 6,0 procentenheter. Däremot ökade skatterna relativt snabbt i Frankrike (en ökning med 4,1 procentenheter), medan de ökade med 1–2 procentenheter i Irland, Italien och Lettland.

De tre andra indikatorer som presenteras i tabell 2 visar hur stor del av bruttolönen som ”skattas bort” (högre skatter och sociala avgifter och/eller avdrag eller förlorade förmåner) när en person återvänder i arbete eller får högre inkomst. Den totala statistiken för EU-27 visar att incitamenten för arbetslösa och låginkomsttagare att skaffa sig ett betalt arbete generellt sett var mindre under åren 2005–2010, eftersom en högre andel av deras lön skulle skattas bort. Det skedde ingen förändring under perioden 2005–2010 i den proportion av lönen som skulle skattas bort när en arbetslös gick in i sysselsättning.

Arbetskostnad

Den genomsnittliga timarbetskostnaden (se diagram 6) och arbetskostnadsstrukturen (se diagram 7) varierade kraftigt mellan EU-länderna 2010. Timarbetskostnaden inom den privata sektorn varierade från 38,44 i Danmark, 37,70 i Belgien och 35,99 i Sverige, till 3,10 i Bulgarien och 4,20 i Rumänien. Observera att inte bara ersättning till anställda (löner) ingår i dessa kostnader, utan även kostnader för personalutbildning, andra utgifter, skatter och bidrag som betalats ut eller mottagits av företag inom den privata sektorn.

Som framgår av diagram 7 fanns det också stora skillnader i fördelningen av arbetskostnader (löner i förhållande till sociala avgifter och andra arbetskostnader som betalas av arbetsgivaren). Malta var det land där den största andelen av arbetskostnaderna gick till löner (92,1 %), långt före den näst största andelen i Danmark (87,2 %). I den andra ändan av skalan rapporterade Sverige, Frankrike och Belgien att lite drygt två tredjedelar av de totala arbetskostnaderna gick till löner. Dessa tre länder hade alltså den högsta andelen (av de totala) arbetskostnader som gick till sociala avgifter och andra arbetskostnader som betalas av arbetsgivaren, på ungefär en tredjedel (33 %).

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Bruttolön

Bruttolöner utgör den största delen av arbetskostnaderna. Uppgifterna här avser genomsnittliga bruttoårslöner (medelvärdet). De viktigaste definitionerna i fråga om löner fastställs i förordning (EG) nr 1738/2005 av den 21 oktober 2005. Bruttolön omfattar kontant ersättning som utbetalats direkt av arbetsgivaren, före avdrag för skatter och sociala avgifter som ska erläggas av arbetstagaren men hålls inne av arbetsgivaren. Alla bonusar ingår, oavsett om de betalas regelbundet eller ej (till exempel en trettonde eller fjortonde månadslön, semesterlön, vinstandel, ersättning för semester som inte tagits ut, provisioner som betalas ut då och då osv.). Uppgifterna lämnas in för heltidsanställda inom den privata sektorn (enligt avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Den statistiska enheten är ett företag eller lokalt arbetsställe. Populationen omfattar samtliga enheter, men begränsas dock i allmänhet till företag med minst tio anställda för de flesta länderna.

Uppgifterna om medianlöner grundas på bruttoårslöner och visar medianlönen för heltidsanställda i företag med minst tio anställda. Låginkomsttagare är heltidsanställda som har en lön som är mindre än två tredjedelar av medianårslönen brutto.

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män definieras som skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittliga bruttotimlön, uttryckt som en andel av mäns genomsnittliga bruttotimlön. Metoden för att sammanställa uppgifterna för denna indikator har nyligen ändrats och baseras nu på uppgifter från lönestrukturundersökningen SES (Structure of earnings survey), i stället för på icke-harmoniserade källor (vilket var fallet tidigare).

Enligt den nya metoden omfattar den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män alla anställda (inga begränsningar gällande ålder eller antalet arbetade timmar) i företag (med minst tio anställda) inom näringsgrenarna industri, byggverksamhet och tjänster (enligt avdelningarna B–N och P–S i Nace rev. 2). Vissa länder lämnar också uppgifter enligt avdelning O i Nace rev. 2 (offentlig förvaltning och försvar, obligatorisk socialförsäkring), även om detta inte är obligatoriskt. Uppgifter finns också tillgängliga med en analys efter ekonomisk sektor (offentlig eller privat), arbetstid (heltid eller deltid) och de anställdas ålder.

Minimilön

Statistiken om minimilöner avser nationella minimimånadslöner. De uppgifter som offentliggörs är lönen den 1 januari och den 1 juli varje år. Den nationella minimilönen är lagstadgad, ofta efter samråd med arbetsmarknadens parter eller direkt genom nationella branschöverskridande avtal. Den nationella minimilönen gäller vanligtvis för samtliga förvärvsarbetande, eller åtminstone för det stora flertalet av dem. Minimilöner är bruttobelopp, det vill säga lönen före avdrag för inkomstskatt och sociala avgifter – dessa avdrag varierar från land till land. I en del länder är grundminimilönen inte månadslön, utan tim- eller veckolön. För dessa länder omvandlas tim- eller veckolönen till månadslön enligt de konverteringsfaktorer som tillhandahålls direkt av länderna:

  • Irland: belopp per timme x 39 timmar x 52 veckor / 12 månader,
  • Frankrike, för uppgifter från januari 1999 till januari 2005: belopp per timme x 39 timmar x 52 veckor / 12 månader; för uppgifter från juli 2005: belopp per timme x 35 timmar x 52 veckor / 12 månader,
  • Malta: belopp per vecka x 52 veckor / 12 månader,
  • Storbritannien: (timlön x genomsnittligt antal timmar med grundlön per vecka för heltidsanställda inom alla branscher x 52,18 veckor) / 12 månader.
  • USA: belopp per timme x 40 timmar x 52 veckor / 12 månader.

Om minimilönen betalas ut för mer än tolv månader per år (vilket är fallet i Grekland, Spanien och Portugal, som har fjorton månadslöner) har uppgifterna dessutom justerats för att ta hänsyn till dessa ytterligare löneutbetalningar.

Nettolön och skatter

Nettolönen härleds från bruttolönen och utgör den del av lönen som arbetstagarna verkligen får i handen och kan spendera eller spara. Till skillnad från bruttolönen är inte sociala avgifter och skatter inräknade i nettolönen, men däremot familjeförmåner.

Skatteindikatorer (skattekilen för arbetskostnader, arbetslöshetsfällan och låginkomstfällan) används för att övervaka hur lönsamt arbete är. Skattekilen för arbetskostnader definieras som inkomstskatt på bruttolön plus arbetstagarens och arbetsgivarens sociala avgifter, uttryckt som en andel av de totala arbetskostnaderna. Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn som har en lön som motsvarar 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Arbetslöshetsfällan mäter hur stor andel av bruttolönen som skattas bort genom höjda skatter och sociala avgifter samt indragna arbetslöshetsersättningar och andra förmåner när en person övergår från arbetslöshet till arbete. Detta definieras som skillnaden mellan bruttolön och den ökade nettoinkomsten när en person övergår från arbetslöshet till arbete, uttryckt som andel av bruttoinkomsten. Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn som har en lön som motsvarar 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Låginkomstfällan mäter hur stor andel (i %) av bruttolönen som skattas bort genom den kombinerade effekten av skatter och sociala avgifter samt eventuella indragna förmåner när bruttolönen ökar från 33 % till 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Denna indikator sammanställs för ensamstående personer utan barn och även för samboende med två barn i åldern 6–11 år, där en av föräldrarna förvärvsarbetar.

Arbetskostnad

Arbetskostnader definieras som arbetsgivarens personalutgifter. De omfattar ersättningar till anställda (inklusive löner, naturaförmåner och arbetsgivarnas sociala avgifter), utgifter för personalutbildning och andra utgifter (till exempel rekryteringskostnader, utgifter för arbetskläder och skatter som arbetsgivaren erlägger som räknas som arbetskostnader med avdrag för eventuella subventioner). Dessa arbetskostnader och deras komponenter definieras i förordning (EG) nr 1737/2005 av den 21 oktober 2005. Uppgifterna rör följande tre centrala indikatorer:

  • Genomsnittliga månatliga arbetskostnader, som definieras som totala arbetskostnader i månaden delat med motsvarande antal anställda, uttryckt som heltidsekvivalenter.
  • Genomsnittliga timarbetskostnader, definierat som totala arbetskostnader delat med motsvarande antal arbetade timmar.
  • Arbetskostnadsstruktur (löner, sociala avgifter och andra arbetskostnader) uttryckt som en andel av de totala arbetskostnaderna.

Sammanhang

Strukturen hos och utvecklingen av arbetskostnader och löner är viktiga faktorer på alla arbetsmarknader, eftersom dessa indikatorer avspeglar utbudet av arbetskraft och företagens efterfrågan på arbetskraft.

Beslutsfattarna har inriktat sig på att ta itu med fattigdomen och den sociala utestängningen genom att uppmuntra människor att komma (tillbaka) i arbete. Nu har dock gruppen med låglönearbetare eller fattiga arbetande tagits upp i den politiska debatten. De stora löneskillnaderna i EU innebär att 12,1 % av den sysselsatta befolkningen löper risk att drabbas av fattigdom eller social utestängning och alltså har mycket svårt att upprätthålla minimal levnadsstandard.

Några underliggande faktorer, som åtminstone delvis kan förklara löneskillnaderna mellan kvinnor och män, är könsuppdelning med avseende på sektorer och yrken, utbildning, medvetenhet och insyn samt direkt diskriminering. Löneskillnaderna mellan könen visar också på andra ojämlikhetsfaktorer, särskilt att kvinnor axlar en oproportionerligt stor del av familjeansvaret, vilket i sin tur leder till att de har svårt att skapa en lämplig balans mellan yrkes- och privatliv. Många kvinnor arbetar dessutom deltid eller i atypiska arbeten. Även om sådana anställningar gör att de klarar av att arbeta samtidigt som de tar ansvar för familjen, kan det ha en negativ inverkan på deras löner, karriärutveckling, möjligheter till befordran och pensioner.

EU främjar lika möjligheter genom insatser för att gradvis undanröja löneskillnaderna mellan kvinnor och män. I artikel 157.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete, och i artikel 157.3 fastställs den rättsliga grunden för lagstiftningen om lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. I september 2010 antog kommissionen Strategi för jämställdhet (2010–2015). Den bygger på erfarenheterna av en färdplan (KOM(2006) 92 slutlig) som togs fram för perioden 2006–2010 och ska fungera som en omfattande ram för Europeiska kommissionens arbete med att främja jämställdhet i all sin politik. I strategin betonas att jämställdhet bidrar till ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling, och den stöder genomförandet av jämställdhetsdimensionen i Europa 2020-strategin. Därför införde EU en dag för lika lön den 5 mars 2011. Detta datum valdes av en speciell anledning: För att nå upp till männens genomsnittliga årslön skulle en kvinna behöva arbeta lite drygt två månader extra (till den 5 mars året efter) för att få samma lön som en man.

Ytterligare information från Eurostat

Publikationer

Viktigaste tabellerna

Genomsnittliga bruttoårslöner inom industri och tjänster, efter kön (tps00175)
Ojusterad indikator för löneskillnad mellan män och kvinnor (tsdsc340)
Minimilöner (tps00155)
Arbetskostnadsindex (teilm100)
Löner totalt (tps00113)
Sociala avgifter och andra arbetskostnader som betalas av arbetsgivaren (tps00114)
Årliga uppgifter om arbetskostnader – Nace Rev. 2 (tps00173)

Databasen

Särskild avdelning

Metodik / Metadata

Källuppgifter för tabeller och diagram (MS Excel)

Externa länkar

Se även

Retrieved from "https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php?title=Archive:Löner_och_arbetskostnader&oldid=147690"