Archive:Nationalräkenskaper och BNP

Uppgifter från september och oktober 2012. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen.

Diagram 1: BNP i löpande marknadspriser, 2001–2011
(1 000 miljoner euro) – Källa: Eurostat (nama_gdp_c) eller (tec00001)

Tabell 1: BNP i löpande marknadspriser, 2001, 2010 och 2011 – Källa: Eurostat (nama_gdp_c) och (tec00001)

Diagram 2: BNP per capita i löpande marknadspriser, 2001 och 2011
(EU-27=100, baserat på PPS per invånare) – Källa: Eurostat (nama_gdp_c) och (tec00001)

Diagram 3: Real BNP-tillväxt, 2001–2011
(procentuell förändring jämfört med föregående år) – Källa: Eurostat (nama_gdp_k)

Tabell 2: Real BNP-tillväxt, 2002–2011
(förändring i % jämfört med föregående år, genomsnitt 2002–2011) – Källa: Eurostat (nama_gdp_k) eller (tsieb020)

Tabell 3: Bruttoförädlingsvärde till baspris, 2001 och 2011
(andel i % av det totala bruttoförädlingsvärdet) – Källa: Eurostat (nama_nace10_c)

Diagram 4a: Bruttoförädlingsvärde, EU-27, 2001–2011
(2005=100) – Källa: Eurostat (nama_nace10_k)

Diagram 4b: Bruttoförädlingsvärde, EU-27, 2001–2011
(2005=100) – Källa: Eurostat (nama_nace10_k)

Diagram 5: Arbetskraftens produktivitet, EU-27, 2001 och 2011
(1 000 euro per sysselsatt person) – Källa: Eurostat (nama_nace10_c) och (nama_nace10_e)

Tabell 4: Arbetskraftens produktivitet
(baserat på PPS), 2001–2011 – Källa: Eurostat (tec00116) och (tec00117)

Diagram 6: Konsumtionsutgifter och bruttoinvesteringar i fasta priser, EU-27, 2001–2011
(2005=100) – Källa: Eurostat (nama_gdp_k)

Diagram 7: Årlig förändring i utgiftskomponenter i BNP, EU-27, 2001–2011
(%) – Källa: Eurostat (nama_gdp_k)

Diagram 8: Utgiftskomponenter i BNP, EU-27, 2011 (1)
(andel i % av BNP) – Källa: Eurostat (nama_gdp_c) eller (tec00009), (tec00010), (tec00011) och (tec00110)

Tabell 5: Investeringar, 2001, 2006 och 2011
(andel i % av BNP) – Källa: Eurostat (nama_gdp_c), (tsdec210) och (tec00022)

Diagram 9: Fasta bruttoinvesteringar, 2011
(andel i % av BNP) – Källa: Eurostat (nama_gdp_c)

Diagram 10: Inkomstfördelning, 2011
(andel i % av BNP) – Källa: Eurostat (nama_gdp_c) eller (tec00016), (tec00015) och (tec00013)

Diagram 11: Inkomstfördelning, EU-27, 2001–2011
(2005=100) – Källa: Eurostat (nama_gdp_c) eller (tec00016), (tec00015) och (tec00013)

Tabell 6: Hushållens konsumtionsutgifter
(inhemskt begrepp), 2001, 2006 och 2011 – Källa: Eurostat (nama_fcs_c)

Diagram 12: Hushållens konsumtionsutgifter, EU-27, 2011 (1)
(i % av hushållens totala konsumtionsutgifter) – Källa: Eurostat (nama_co3_c)

Diagram 13: Nationellt sparande brutto, 2001 och 2011 (1)
(i % av disponibel nationalinkomst brutto) – Källa: Eurostat (nama_inc_c)

Tabell 7: Nyckeltal för sektorsräkenskaper, hushåll, 2011 (1) – Källa: Eurostat (nasa_ki)

Diagram 14: Hushållens sparande
(brutto), 2011 (1)
(%) – Källa: Eurostat (nasa_ki)

Diagram 15: Hushållens investeringar
(brutto), 2011 (1)
(%) – Källa: Eurostat (nasa_ki)

Diagram 16: Hushållens finansiella nettoförmögenhet i relation till inkomsten, 2011 (1)
(%) – Källa: Eurostat (nasa_ki)

Tabell 8: Nyckeltal för sektorsräkenskaper, icke-finansiella företag, 2011 – Källa: Eurostat (nasa_ki)

Diagram 17: Icke-finansiella företags investeringar
(brutto), 2011 (1)
(%) – Källa: Eurostat (nasa_ki)

Nationalräkenskaper utgör källan till en mängd välkända ekonomiska indikatorer som presenteras i den här artikeln. Bruttonationalprodukten (BNP) är det vanligaste måttet för hur stor en ekonomi är, medan härledda indikatorer som BNP per capita – till exempel i euro eller justerad för skillnader i prisnivå – ofta används för att jämföra levnadsstandard eller mäta konvergensen inom Europeiska unionen (EU).

Utvecklingen av specifika komponenter i BNP och tillhörande indikatorer, till exempel dem som mäter ekonomiska resultat, import och export, inhemsk (privat och offentlig) konsumtion eller inhemska investeringar kan tillsammans med uppgifter om fördelningen av inkomster och sparande ge viktiga insikter i drivkrafterna i en ekonomi och ligga till grund för utformningen, övervakningen och utvärderingen av vissa politikområden inom EU.

Den ekonomiska utvecklingen inom produktion, inkomstgenerering och fördelning av inkomster, konsumtion och investeringar kan bli lättare att förstå om den analyseras utifrån institutionell sektor. Framför allt kan sektorsräkenskaper ge flera viktiga nyckelindikatorer för hushåll och icke-finansiella företag, som hushållens sparande och de icke-finansiella företagens andel av inkomsterna.

Viktigaste statistiska resultaten

BNP:s utveckling

Tillväxten i EU-27:s BNP sjönk kraftigt under 2008 och BNP minskade betydligt under 2009 till följd av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Under 2010 skedde en återhämtning i BNP för EU-27 GDP och denna utveckling fortsatte (om än i långsammare takt) under 2011, då BNP ökade till 12 638 miljarder euro – den högsta nivån någonsin i löpande priser (se diagram 1).

Euroområdet stod för 74,5 % av den sammanlagda BNP 2011, medan summan av ekonomierna i de fem största EU-länderna (Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Spanien) var 71,1 %. Jämförelserna mellan länder bör dock göras med försiktighet eftersom framför allt förändringar i växelkurser kan påverka utvecklingen av BNP i nominella tal för de EU-länder som inte har infört euron.

För att bedöma levnadsstandarden är det lämpligare att använda BNP per capita i köpkraftsstandard (PPS), det vill säga justerad efter befolkningens storlek i en ekonomi och även för skillnader i prisnivåer mellan olika länder. Den genomsnittliga BNP per capita i EU-27 2011 var PPS 25 130, vilket är något högre än den topp (PPS 25 020) som noterades 2008 innan effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen slog till. Enskilda länders relativa position kan uttryckas genom en jämförelse med detta genomsnitt, där värdet för EU-27 är lika med 100. Luxemburg hade det högsta relativa värdet bland EU-länderna, med en BNP per capita i PPS som var mer än 2,7 gånger högre än genomsnittet för EU-27 2011 (detta kan delvis förklaras av den stora andelen gränsarbetare från Belgien, Frankrike och Tyskland). Å andra sidan var Rumäniens och Bulgariens BNP per capita mindre än hälften av den genomsnittliga BNP per capita.

PPS-siffror bör i princip användas för jämförelser mellan länder under ett visst år, inte över tid, men utvecklingen under det senaste decenniet tyder på att levnadsstandarden har konvergerat något, eftersom de länder som anslöt sig till EU 2004 eller 2007 har närmat sig EU-genomsnittet, trots vissa bakslag under den finansiella och ekonomiska krisen. Luxemburg, Tyskland, Sverige och Österrike ökade sitt försprång framför genomsnittet för EU-27 om man jämför 2011 med läget 2001, men flera andra länder i EU-15, framför allt Italien, Storbritannien, Frankrike, Irland och Belgien, närmade sig genomsnittet för EU-27 (se diagram 2). Jämfört med en BNP per capita som låg under genomsnittet för EU-27 år 2001, hade Rumänien, Slovakien, Estland, Litauen, Lettland, Polen och Bulgarien den största inhämtningen i förhållande till genomsnittet för EU-27 fram till 2011, medan Grekland och Portugal halkade efter.

Den globala finansiella och ekonomiska krisen ledde till en allvarlig recession i EU, Japan och USA 2009 (se diagram 3), som följdes av en återhämtning 2010 och 2011. Den reala BNP sjönk med 4,3 % i EU-27 2009, och minskade samtidigt med 5,5 % i Japan och 3,1 % i USA. I de båda andra triadekonomierna var krisen kännbar redan 2008, då reala BNP minskade förhållandevis lite. Återhämtningen i EU-27 innebar att BNP i fasta priser ökade med 2,0 % 2010 och därefter med ytterligare 1,6 % 2011. Ökningen var lika stor i euroområdet 2010, medan den var 0,1 procentenheter lägre 2011. I Japan och USA skedde en mer markant återhämtning än i EU-27 under 2010 och denna utveckling fortsatte för USA under 2011, samtidigt som den reala BNP sjönk något i Japan (−0,8 %) – vilket delvis berodde på den förödande jordbävningen och tsunamin i Tohoku i mars 2011.

I EU-länderna varierade den reala BNP-tillväxten kraftigt, både över tid och mellan länder. Efter att den ekonomiska tillväxten minskade i alla EU-länder utom Polen 2009, kom den igång på nytt i 22 länder under 2010 och fortsatte att öka under 2011 då 24 EU-länder hade en real BNP-tillväxt. Störst tillväxt 2011 hade Estland (7,6 %), Litauen (5,9 %) och Lettland (5,5 %). Ekonomin krympte i Slovenien (−0,2 %) och Portugal (−1,7 %) under 2011 – medan recessionen förvärrades i Grekland, där BNP sjönk för fjärde året i rad (−6,9 % 2011).

Effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen ledde till ett sämre övergripande ekonomiskt resultat för EU-länderna sett över det senaste årtiondet. Den genomsnittliga årliga tillväxten i EU-27 och euroområdet mellan 2002 och 2011 var 1,4 % respektive 1,2 %. Mätt på detta sätt var tillväxten störst i Slovakien och Litauen (båda 4,7 % per år), följda av Lettland (4,2 %), Estland (4,1 %), Rumänien och Polen (båda 4,0 %). Lägst tillväxt i real BNP under perioden 2002–2011 hade Italien och Portugal (0,4 % per år) samt Danmark (0,6 %).

Viktigaste BNP-aggregaten

Om vi tittar på BNP i termer av produktion, innehåller tabell 3 en översikt över tio näringsgrenars relativa betydelse i fråga om deras bidrag till bruttoförädlingsvärdet i EU-27. Trots en minskning på 2,0 procentenheter mellan 2001 och 2011, var industrin fortfarande den största näringsgrenen (19, %) (på denna detaljnivå) 2011, tätt följd av handel och distribution, transport, hotell- och restaurangverksamhet (19,4 %) och offentlig förvaltning, utbildning samt hälso- och sjukvård (19,1 %). Hälso- och sjukvårdens andel var 1,3 procentenheter större än 2001. De näst största näringsgrenarna 2011 var fastighetsverksamhet (10,3 %), följd av verksamhet inom fria yrken, vetenskap och teknik, förvaltningsverksamhet och stödverksamhet (nedan kallade affärsverksamheter) (10,0 %), byggverksamhet (6,3 %), finansiella tjänster och försäkringstjänster (5,7 %) och informations- och kommunikationstjänster (4,5 %). Det minsta bidraget kom från underhållningstjänster och andra tjänster (3,5 %) och jordbruk, skogsbruk och fiske (1,7 %).

Tjänster stod för 72, % av det totala bruttoförädlingsvärdet i EU-27 2011, jämfört med 70,2 % 2001. Tjänsternas andel var särskilt stor i Cypern, Malta, Frankrike (uppgifter för 2010), Grekland, Belgien, Danmark och Storbritannien, där de stod för mer än tre fjärdedelar av det totala förädlingsvärdet.

Strukturella förändringar beror åtminstone delvis på faktorer som teknisk utveckling, den relativa prisutvecklingen, utläggning på entreprenad och globalisering, som ofta leder till att tillverkningsverksamheter flyttas till områden med lägre arbetskraftskostnader inom och utanför EU.

Fyra näringsgrenar drabbades särskilt hårt av den finansiella och ekonomiska krisen: förädlingsvärdet för industrin minskade mest, med sammanlagt 13,8 % (i volym) mellan 2007 och 2009, byggnadsbranschen hade den mest långvariga minskningen och dess produktion minskade med 10,4 % mellan 2007 och 2010, medan förädlingsvärdet för affärstjänster, handel och distribution, hotell- och restaurangverksamhet endast minskade under ett år, mellan 2008 och 2009, men då var minskningen kraftig: −7,3 % respektive −5,7 %. Förädlingsvärdet sjönk även något för andra näringsgrenar under krisen, framför allt under 2009 och 2010 för jordbruk, skogsbruk och fiske, och under 2010 och 2011 för finansiella tjänster och försäkringstjänster (se diagram 4).

En analys av arbetskraftens produktivitet per sysselsatt person under tioårsperioden 2001–2011 visar ökningar (i löpande priser) för alla verksamheter, från 13,8 % för informations- och kommunikationstjänster, till 38,0 % för industriverksamheter. Affärstjänster (4,1 %) och finansiella tjänster och försäkringstjänster (51,0 %) låg under respektive över detta intervall (se diagram 5). För att eliminera effekterna av inflationen, kan arbetskraftens produktivitet per sysselsatt person också beräknas med produktionssiffror i fasta priser. Mer detaljerade uppgifter om produktivitetens utveckling mätt per sysselsatt person eller per arbetad timme visar att arbetskraftens produktivitet i de länder som gick med i EU 2004 eller 2007 har närmat sig genomsnittet för EU-27 under de senaste tio åren (se tabell 4). Arbetskraftens produktivitet per sysselsatt person i Rumänien ökade från 26 % till 49 % av genomsnittet för EU-27 mellan 2001 och 2011. Även Estland, Slovakien, Litauen, Lettland och Bulgarien kom betydligt närmare genomsnittet för EU-27. I Italien minskade däremot arbetskraftens produktivitet per sysselsatt person kraftigt i förhållande till genomsnittet för EU-27. Produktiviteten minskade något även i Belgien, Storbritannien och Frankrike, om än inte i lika stor omfattning.

Vid en analys av BNP:s komponenter sett från utgiftssidan kan man konstatera att de slutliga konsumtionsutgifterna i EU-27 ökade med 13,2 % mätt i volym mellan 2001 och 2011 (se diagram 6) även om de minskade något under 2009. Den offentliga sektorns slutliga konsumtionsutgifter ökade något snabbare, med 17,1 % mellan 2001 och 2011. Den totala tillväxten i bruttoinvesteringar under samma period var lägre (5,6 %), främst på grund av en kraftig minskning under 2009, samtidigt som exporten ökade mer än importen under 2010 och 2011.

Efter att ha minskat under 2009 återhämtade sig hushållens och hushållens icke-vinstdrivande organisationer) under 2010 (en ökning med 1,1 % mätt i volym) och 2011 (0,1 %). Från och med 2009 har tillväxten i den offentliga sektorns utgifter mattats av mätt i volym, för att sedan bli negativ (−0,2 %) 2011. Trots en liten ökning under 2010 (0,2 %) och 2011 (1,4 %) har de fasta bruttoinvesteringarna inte återhämtat sig efter raset 2009 (−13,0 %).

Mätt i löpande priser stod hushållens och hushållens icke-vinstdrivande organisationers konsumtionsutgifter för 58,0 % av BNP i EU-27 2011, medan den offentliga sektorns utgifter stod för 21,7 % och fasta bruttoinvesteringar stod för 18,6 % (se diagram 8).

Den övergripande investeringsintensiteten varierade kraftigt mellan EU-länderna (offentliga och privata sammanlagt) vilket till viss del kan bero på skillnader i ekonomisk utveckling och tillväxtdynamik under de senaste åren (se tabell 5 och diagram 9). Under 2011 utgjorde fasta bruttoinvesteringar (totala investeringar) som andel av BNP 18,5 % i EU-27 och 19,2 % i euroområdet. Andelen var störst i Rumänien (22,7 %), Tjeckien (23,9 %) och Slovakien (22,4 %) och lägst i Irland (10,1 %), Grekland (14,0 %) och Storbritannien (14,2 %). Den absolut största majoriteten av investeringarna gjordes av den privata sektorn: Under 2011 stod den privata sektorns investeringar för 16,1 % av BNP i EU-27, medan den offentliga sektorns investeringar stod för 2,5 %. De offentliga investeringarna var störst i Polen och Rumänien, med 5,7 % respektive 5,2 %, medan de privata investeringarna var störst i Österrike (20,3 %).

En analys av BNP i EU-27 sett från inkomstsidan visar att fördelningen mellan produktionsfaktorer för inkomster från produktionsprocessen domineras av löner och kollektiva avgifter, som stod för 49,1 % av BNP 2011. Bruttodriftsöverskottet och de sammansatta förvärvsinkomsterna motsvarade en andel på 39,0 % av BNP, medan skatter på tillverkning och import minus subventioner motsvarade en andel på 11,8 % (se diagram 10). Av diagram 11 framgår att de respektive inkomstaggregaten i stort sett hade återhämtat sig efter nedgången under den finansiella och ekonomiska krisen fram till 2011. År 2009 minskade löner och kollektiva avgifter med 3,0 %, men år 2011 var de 2,2 % högre än motsvarande nivå 2008. För bruttodriftsöverskottet och de sammansatta förvärvsinkomsterna rådde det stagnation redan 2008, vilket följdes av en minskning på 8,5 % 2009. År 2011 hade detta inkomstaggregat återgått till en nivå på 0,6 % från toppnoteringen före krisen (2007). Skatterna på tillverkning och import minus subventioner hade börjat minska redan under 2008 (−2,7 %) och minskningen blev ännu större under 2009 (−8,6 %), men nivån hade återhämtat sig 2011, då detta inkomstaggregat var 1,1 % högre än den tidigare toppnoteringen (också detta 2007).

Hushållens konsumtion

Hushållens konsumtionsutgifter stod för minst hälften av BNP i de flesta EU-länder 2011. Andelen var högst i Grekland (76,2 %, uppgifter från 2010), Cypern (72,2 %) och Malta (70,3 %). Lägst var andelen i Luxemburg (36,4 %, uppgifter från 2010), som dock hade de absolut högsta siffrorna för hushållens konsumtionsutgifter per capita (PPS 24 140, uppgifter från 2010) – se tabell 6.

Mer detaljerade uppgifter om strukturen för hushållens konsumtionsutgifter i EU-27 2010 visar att nästan en fjärdedel (23,6 %) gick till boende, vatten, el, gas och andra bränslen (se diagram 12). Därefter följde utgiftskategorierna transportutgifter (13,0 %) och utgifter för livsmedel och alkoholfria drycker (12,9 %). Tillsammans stod de återstående kategorierna för konsumtionsutgifter i diagram 12 för nästan hälften (48,6 %) av hushållens totala konsumtionsutgifter.

Nationellt sparande

Nationellt sparande brutto som andel av den disponibla bruttonationalinkomsten uppgick i genomsnitt till 19,1 % i EU-27 och 19,9 % i euroområdet. Av EU-länderna var denna andel störst i Estland (26,7 %), Nederländerna (26,5 %) och Sverige (26,0 %), medan Grekland hade den lägsta andelen (3,3 %). Jämfört med 2001 hade det nationella sparandet brutto minskat i EU-27, euroområdet och en majoritet av EU-länderna. Den största minskningen (i procentenheter) skedde i Irland, Finland, Grekland och Portugal där sparande som andel av den disponibla inkomsten föll med 6,0 procentenheter eller mer, medan de största ökningarna registrerades i Bulgarien och Rumänien, där sparandets relativa storlek ökade med 10,4 respektive 6,9 procentenheter.

Sektorsräkenskaper

Av tabell 7 framgår att hushållens sparande 2011 var 2,1 procentenheter högre i euroområdet (13,2 %) än i EU-27 (11,1 %). Skillnaden kan främst förklaras med det förhållandevis låga sparandet i Storbritannien (6,0 %) och det förhållandevis höga sparandet i Tyskland (16,5 %) och Frankrike (15,7 %). Åtta EU-länder i euroområdet (däribland ett land med uppgifter från 2009) hade ett sparande bland hushållen som låg över genomsnittet för EU-27 och sju länder hade ett sparande som låg under det genomsnittet. För två länder (Grekland och Malta) fanns inga uppgifter tillgängliga (se diagram 14). Sverige hade det högsta sparandet bland hushållen hos de EU-länder som inte är med i euroområdet (12,9 %).

Efter att ha minskat med 1,5 procentenheter 2010 minskade hushållens sparande i EU-27 under 2011 med ytterligare 0,6 procentenheter. Minskningen var i stort sett lika stor i euroområdet (−0,5 procentenheter). Sparandet minskade mest i Litauen och Cypern (båda −4,8 procentenheter) och Lettland (−4,2 procentenheter) mellan 2010 och 2011. I övriga EU-länder varierade förändringarna från en minskning på 2,1 procentenheter till en ökning på 1,6 procentenheter.

Under 2011 låg hushållens investeringar på 8,3 % i EU-27. Andelen varierade från 10 % eller mer i Belgien, Italien, Nederländerna och Finland till 5,1 % i Ungern. Lettland (4,2 %) och Litauen (3,4 %) låg ännu lägre (se diagram 15). Hushållens investeringar förblev förhållandevis oförändrade i EU-27 och euroområdet 2011 jämfört med året innan. De minskade med 1 procentenhet eller mer i Tjeckien, Cypern, Ungern och Luxemburg (uppgifter för 2009). I Lettland ökade hushållens investeringar däremot med 1,0 procentenhet och i Estland ökade de med 1,1 procentenheter.

Under 2011 varierade hushållens skuldsättningsgrad kraftigt mellan EU-länderna. Den var lägre än 50 % i Slovenien, Slovakien och Litauen, men var högre än 200 % i Irland, Nederländerna och Danmark. En skuldsättningsgrad på 200 % innebär att det skulle krävas två års disponibla inkomster för hushållen att betala av sin skuld. Skuldsättningsgraden var förhållandevis hög i flera länder i norra EU och på den iberiska halvön. I centrala och östra Europa var skuldsättningsgraden däremot förhållandevis låg, och hushållens skuldsättningsgrad överskred aldrig den årliga disponibla inkomsten. En hög skuldsättning hos hushållen kan till viss del avspegla stora finansiella tillgångar, vilket framgår av analysen av hushållens finansiella nettoförmögenhet i relation till inkomsten. Den kan också avspegla ägandet av icke-finansiella tillgångar, som bostäder, eller påverkas av nationella bestämmelser som främjar lånande (till exempel ränteavdrag).

Under 2011 minskade hushållens skuldsättningsgrad (jämfört med 2010) främst i Lettland (−9,0 procentenheter) och i mindre utsträckning i Storbritannien (−4,6 procentenheter). Den ökade mest i Belgien (4,0 procentenheter). En större ökning rapporterades för Luxemburg (5,6 procentenheter) men de senaste uppgifterna därifrån gäller 2009 (jämfört med 2008).

Precis som för skuldsättningsgraden varierade hushållens finansiella nettoförmögenhet i relation till inkomsten kraftigt mellan EU-länderna. Nederländerna och Belgien hade den största andelen 2011, på cirka 325 %. Även Storbritannien och Schweiz hade relativt höga värden. Lettland och även Norge hade en anmärkningsvärt låg finansiell nettoförmögenhet i relation till inkomsten (se diagram 16).

Av diagram 17 framgår att företagens investeringar 2011 uppgick till 20,2 % i EU-27. Bland EU-länderna var investeringarna störst i Slovakien, Österrike och Tjeckien, som samtliga hade en andel på mer än 25 %. Den absolut lägsta andelen rapporterades i Irland (8,1 %). Det var stora skillnader i företagens investeringar i de fem största ekonomierna: I Spanien och Italien låg investeringarna klart över genomsnittet i EU-27, i Frankrike var de i linje med genomsnittet, medan de låg klart under genomsnittet i Tyskland och Storbritannien. Företagens investeringar ökade i de flesta EU-länder (med uppgifter tillgängliga för 2010 och 2011), framför allt i de baltiska länderna och i Slovakien. Genomsnittet för hela EU-27 var en ökning med 0,5 procentenheter. Företagens investeringar minskade med mer än 2 procentenheter i Polen (2010 jämfört med 2009), Cypern och Luxemburg (2009 jämfört med 2008) – se tabell 8.

De icke-finansiella företagens andel av inkomsterna uppgick till 38,2 % i EU-27 2011. Lägst andel rapporterades i Frankrike och Slovenien, på cirka 30 %, medan inkomstandelar på mer än 50 % rapporterades i Lettland, Slovakien, Irland och Litauen, samt i Norge. Inkomstandelarna var oförändrade i EU-27 som helhet mellan 2010 och 2011. Irland och Estland rapporterade de största ökningarna i antal procentenheter mellan 2010 och 2011, med 3,2 procentenheter respektive 3,1 procentenheter, medan Litauen och Spanien hade ökningar på mer än 2 procentenheter. Även Schweiz rapporterade en stor ökning (med 3,9 procentenheter). Nio EU-länder med uppgifter tillgängliga för 2010 och 2011 rapporterade minskade andelar av inkomsterna 2011, framför allt Frankrike (−1,5 procentenheter).

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Deteuropeiska nationalräkenskapssystemet (ENS) innehåller metoden för nationella räkenskaper i EU. Den nuvarande versionen, ENS95, var fullt förenlig med de globala riktlinjerna för nationalräkenskaper, SNA 1993. Efter en internationell överenskommelse om en uppdaterad version av SNA 2008, är en motsvarande uppdatering av ENS – ENS2010 – nästan färdigställd när detta skrivs.

BNP och dess viktigaste komponenter

De viktigaste aggregaten av nationalräkenskaperna sammanställs från institutionella enheter, det vill säga icke-finansiella eller finansiella företag, den offentliga sektorn, hushållen och hushållens icke-vinstdrivande organisationer.

Uppgifter inom nationalräkenskapernas område omfattar information om BNP-komponenter, sysselsättning, aggregat över slutlig konsumtion och sparande. Flera av dessa variabler beräknas årligen och kvartalsvis.

BNP är det centrala måttet för nationalräkenskaperna och sammanfattar ett lands (eller en regions) ekonomiska ställning. Den kan beräknas ur olika perspektiv: produktionsperspektiv, utgiftsperspektiv och inkomstperspektiv.

Genom att analysera BNP per capita kan man avlägsna effekterna av befolkningens absoluta storlek så att det blir lättare att göra jämförelser mellan länder. BNP per capita är en bred ekonomisk indikator för levnadsstandard. BNP-data i nationell valuta kan räknas om till köpkraftsstandard (PPS) med hjälp av köpkraftspariteter (PPPs) som avspeglar köpkraften i varje valuta i stället för med hjälp av växelkurserna på marknaden. På så sätt elimineras skillnader i prisnivåer mellan länderna. Volymindexet BNP per capita i PPS uttrycks i förhållande till genomsnittet för EU-27 (som är lika med 100). Om ett lands index är högre/lägre än 100 ligger detta lands BNP per capita över/under genomsnittet för EU-27. Detta index är tänkt att användas för jämförelser mellan länder och inte för jämförelser över tid.

Beräkningen av den årliga tillväxten i BNP vid fasta tider, det vill säga förändringen av BNP mätt i volym, ska göra det möjligt att jämföra dynamiken i den ekonomiska utvecklingen både över tid och mellan ekonomier av olika storlek, oavsett prisnivåer.

Kompletterande data

Den ekonomiska produktionen kan också analyseras efter näringsgren. På den mest aggregerade analysnivån används tio rubriker i Nace rev. 2: jordbruk, jakt och fiske; industri; byggnadsverksamhet; handel och distribution, hotell- och restaurangverksamhet; informations- och kommunikationstjänster; finansiella tjänster och försäkringstjänster; fastighetsverksamhet; verksamhet inom juridik, ekonomi, vetenskap, teknik, uthyrning, fastighetsservice, resetjänster och andra stödtjänster; offentlig förvaltning och försvar, utbildning, vård och omsorg, sociala tjänster; kultur, nöje och fritid, andra tjänster och hushållsaktiviteter samt internationella organisationer, utländska ambassader o.d. Det kan vara lättare att analysera produktionen per näringsgren över tid om man använder ett volymbaserat mått, det vill säga om man deflaterar produktionens värde för att avlägsna effekterna av prisförändringar. Varje aktivitet deflateras för sig för att avspegla förändringar i priset på de tillhörande produkterna.

En annan uppsättning nationalräkenskapsdata används för att analysera konkurrenskraften – till exempel mått på arbetskraftens produktivitet. Produktivitetsmått uttryckta i PPS är särskilt användbara för gränsöverskridande jämförelser. BNP i PPS per sysselsatt person ska ge en övergripande bild av produktiviteten i den nationella ekonomin. Man bör dock komma ihåg att detta mått påverkas av strukturen för den totala sysselsättningen och till exempel kan sänkas av en övergång från heltidsarbete till deltidsarbete. BNP i PPS per arbetad timme ger en tydligare bild av produktiviteten, eftersom förekomsten av deltidssysselsättning varierar kraftigt mellan länder och näringsgrenar. Uppgifterna presenteras i form av ett index i förhållande till genomsnittet för EU. Om index stiger över 100 är arbetskraftens produktivitet högre än EU-genomsnittet.

Data över konsumtionsutgifter kan fördelas enligt ändamålsklassifikationen av hushållens slutliga konsumtion (Coicop), som innehåller 12 olika rubriker på den mest aggregerade nivån. Årlig information om hushållens utgifter finns i de nationalräkenskaper som sammanställs genom ett makroekonomiskt perspektiv. En alternativ källa för analys av hushållens utgifter är hushållsbudgetundersökningen (HBS). Denna information samlas in genom att hushåll ombeds föra dagbok över sina inköp och är mycket mer detaljerad i sin täckning av varor och tjänster och även i vilken typ av socioekonomiska analyser som går att göra. Hushållsbudgetundersökningen genomförs och offentliggörs endast vart femte år och det senaste tillgängliga referensåret är 2005.

Hushållens sparande är den viktigaste inhemska källan för att finansiera kapitalinvesteringar. I räkenskapssystemet ska både disponibel inkomst och sparande visas på bruttobasis, det vill säga båda aggregaten ska omfatta konsumtionen av fasta investeringar.

Sektorsräkenskaper

I sektorsräkenskaperna samlas ekonomiska subjekt med liknande beteenden i institutionella sektorer, som hushåll, icke-finansiella företag, finansiella företag och offentlig sektor. Detta gör det mycket lättare att förstå hur ekonomin fungerar. Beteendet hos hushållen och de icke-finansiella företagen är särskilt relevant i detta avseende.

Hushållssektorn omfattar enskilda personer eller grupper av enskilda personer som agerar som konsumenter och företagare – i det senare fallet förutsätts att deras verksamhet som marknadsproducenter inte utförs av separata enheter. I den här artikeln har denna sektor slagits ihop med den förhållandevis lilla sektorn för hushållens icke-vinstdrivande organisationer (till exempel föreningar och välgörenhetsorganisationer).

Icke-finansiella företag omfattar företag vars huvudsakliga verksamhet är produktion av varor och icke-finansiella tjänster som ska säljas på marknaden. Häri ingår börsnoterade företag, men även andra företag, så länge de upprättar en fullständig redovisning och deras ekonomiska och finansiella beteende liknar beteendet hos börsnoterade företag. Små företag (som enskilda firmor och ensamföretagare) registreras i hushållssektorn.

I sektorsräkenskaperna registreras i princip alla transaktioner mellan ekonomiska subjekt under en viss period och de kan också användas för att visa ingående och utgående balans för finansiella tillgångar och skulder i finansiella balansräkningar. Dessa transaktioner grupperas i olika kategorier som har särskild ekonomisk betydelse, till exempel löner och kollektiva avgifter (vilket omfattar löner före avdrag för skatt och sociala avgifter, samt de sociala avgifter som betalas av arbetsgivaren).

Dessa transaktionskategorier visas i sin tur i en räkenskapssekvens som omfattar en viss ekonomisk process. Processen sträcker sig från produktion, inkomstgenerering och fördelning av inkomster till inkomstanvändning för konsumtion och sparande samt investeringar, som visas i kapitalbalansen, och vidare till finansiella transaktioner som in- och utlåning. Varje icke-finansiell transaktion bokförs som en ökning av resurserna inom en viss sektor och en ökning av användningen i en annan sektor. På resurssidan i kategorin räntetransaktioner bokförs till exempel ränteintäkter i olika ekonomiska sektorer, medan användningssidan visar ränteutgifterna. För varje transaktionstyp ska de sammanlagda resurserna för samtliga sektorer och övriga världen vara lika med den sammanlagda användningen. Varje konto leder till en meningsfull saldopost vars värde är lika med de totala resurserna minus den totala användningen. Dessa saldoposter, som BNP eller nettosparande, brukar vara viktiga ekonomiska indikatorer som förs över i nästa räkning.

Analysen i denna artikel inriktas på ett urval indikatorer bland mängden av sektorsräkenskapsdata. Hushållens beteende beskrivs genom indikatorer för sparande och investeringar, samt skuldsättningsgrad och hushållens finansiella nettoförmögenhet i relation till inkomsten. Analysen av icke-finansiella företag utgår från företagens investeringar och andel av inkomsterna.

Sammanhang

De europeiska institutionerna, regeringarna, centralbankerna och andra ekonomiska och sociala organ inom offentlig och privat sektor behöver en uppsättning jämförbar och tillförlitlig statistik för att fatta beslut. Nationalräkenskaper kan användas för olika typer av analyser och utvärderingar. Genom att använda internationellt vedertagna begrepp och definitioner går det att analysera olika ekonomier och studera till exempel det ömsesidiga beroendet mellan ekonomierna i EU-länderna, eller att göra jämförelser mellan EU och icke-medlemsländer.

Analys av konjunkturcykeln och den makroekonomiska politiken

Ett av de viktigaste användningsområdena för nationalräkenskapsdata handlar om behovet av beslutsstöd för den europeiska ekonomiska politiken och för att uppnå målen för den ekonomiska och monetära unionen (EMU), med hjälp av kortfristig statistik av hög kvalitet som gör det möjligt att övervaka den makroekonomiska utvecklingen och vägleda den makroekonomiska politiken. Ett av de mest grundläggande och äldsta användningsområdena för nationalräkenskaper är att mäta tillväxten i en ekonomi, helt enkelt i form av BNP-tillväxt. Grundläggande nationalräkenskapssiffror används särskilt för att utveckla och övervaka den makroekonomiska politiken, medan detaljerade nationalräkenskapsdata också kan användas för att utforma sektorspolitik eller industripolitik, särskilt med hjälp av input-output-tabeller.

Sedan EMU bildades 1999 har Europeiska centralbanken (ECB) varit en av de viktigaste användarna av nationalräkenskaper. ECB:s strategi för att bedöma riskerna för prisstabiliteten baseras på två analytiska perspektiv, de så kallade två pelarna: ekonomisk analys och monetär analys. Ett stort antal monetära och finansiella indikatorer jämförs med andra relevanta uppgifter som gör det möjligt att slå samman den monetära, finansiella och ekonomiska analysen, till exempel viktiga nationalräkenskapsaggregat och sektorsräkenskaper. På så sätt kan man analysera monetära och finansiella indikatorer mot bakgrund av den övriga ekonomin.

Två gånger om året, varje höst och vår, tar generaldirektoratet för ekonomi och finans fram Europeiska kommissionens makroekonomiska prognoser. Dessa prognoser omfattar samtliga EU-länder för att det ska gå att göra prognoser för euroområdet och för EU-27, men de omfattar även utsikter för kandidatländer samt vissa andra länder utanför EU.

Att analysera de offentliga finanserna med hjälp av nationalräkenskaper är ett annat väletablerat användningsområde för denna statistik. I EU har man utvecklat en särskild tillämpning för EMU:s konvergenskriterier. Två av dessa kriterier hänvisar direkt till de offentliga finanserna. Dessa kriterier har utformats efter nationalräkenskapsbegrepp, nämligen offentliga underskott och offentliga underskott i förhållande till BNP. Se artikeln om statistik över den offentliga sektorns finanser för ytterligare information.

Regional-, struktur- och sektorspolitik

Precis som för konjunkturcykeln och analysen av den makroekonomiska politiken finns det andra politikrelaterade användningsområden för de europeiska national- och regionalräkenskaperna, framför allt för regionala, strukturella och sektorsspecifika frågor.

Utgiftsfördelningen för strukturfonderna bygger delvis på regionalräkenskaper. Regional statistik används också för efterhandsutvärderingar av regional- och sammanhållningspolitiken.

Att främja mer tillväxt och fler jobb är en strategisk prioritering för både EU och medlemsländerna och ingår också i Europa 2020-strategin. Till stöd för dessa strategiska prioriteringar bedrivs en gemensam politik inom alla sektorer i EU:s ekonomi samtidigt som medlemsländerna genomför egna nationella strukturreformer. Europeiska kommissionen analyserar politiken för att se till att den ger så stora fördelar som möjligt och för att förbereda EU inför kommande utmaningar.

Europeiska kommissionen gör ekonomiska analyser som bidrar till utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) genom att analysera hur effektiva de olika stödmekanismerna har varit och utveckla ett långsiktigt perspektiv. Detta innefattar forskning om, analys av och konsekvensbedömningar av ämnen som berör EU:s jordbruk och landsbygdsekonomi, delvis med hjälp av räkenskaperna för jordbrukssektorn.

Fastställande av mål, riktmärken och bidrag

Det blir allt vanligare att man i EU:s politik fastställer såväl bindande som frivilliga mål på medellång och lång sikt. I vissa fall används BNP:s storlek som riktmärke, till exempel genom att ange som mål att FoU-utgifterna ska uppgå till 3 % av BNP.

Nationalräkenskaper används också för att bestämma EU:s medel. De grundläggande bestämmelserna om detta fastställs i ett beslut av rådet. Den totala storleken på de egna medel som krävs för att finansiera EU:s budget avgörs av de totala utgifterna minus övriga inkomster. Det finns en övre gräns för de egna medlens storlek som är knuten till EU:s bruttonationalinkomst.

Nationalräkenskaperna används inte bara för att avgöra budgetbidragen inom EU utan får också ligga till grund för bidrag till andra internationella organisationer, som Förenta nationerna (FN). Bidragen till FN:s budget baseras på bruttonationalinkomst tillsammans med olika justeringar och gränser.

Analytiker och prognosmakare

Nationalräkenskaper används också i stor utsträckning av analytiker och forskare för att granska det ekonomiska läget och utvecklingen. Finansinstitutens intresse i nationalräkenskaperna kan sträcka sig från en bred ekonomisk analys till specifik information om sparande, investeringar eller skulder hos hushåll, icke-finansiella företag eller andra institutionella sektorer. Arbetsmarknadens parter, som företrädare för näringslivet (till exempel branschorganisationer) eller för arbetstagare (till exempel fackföreningar), är också intresserade av nationalräkenskaper för att kunna analysera händelser som påverkar industrirelationerna. Vidare använder forskare och analytiker nationalräkenskaper för konjunkturanalys och för att analysera långsiktiga konjunkturcykler och sätta dem i samband med ekonomisk, politisk eller teknisk utveckling.