Archive:Befolkningsstatistik på regional nivå

Uppgifter från februari 2013. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen.

I denna artikel beskrivs demografiska mönster och trender i regionerna i Europeiska unionen (EU). De flesta uppgifter gäller 2011. I genomsnitt hade EU-27 503,0 miljoner invånare 2011, en ökning med 1,2 miljoner (eller 0,2 %) jämfört med året innan. Befolkningstillväxten i EU-27 har varit obruten sedan tidsserien inleddes 1961, men befolkningen har ökat långsammare sedan början av 1980-talet. Denna dämpning av ökningstakten hänger nära samman med den naturliga befolkningsförändringen (totalt antal födda minus totalt antal döda), då många utvecklade världsekonomier har markant mycket lägre födelsetal samtidigt som den förväntade livslängden har fortsatt att öka. Nettomigrationen har uppvägt denna utveckling inom vissa områden, vilket har inneburit att den totala befolkningen i EU-27 har fortsatt att öka.

Karta 1: Befolkningstäthet efter Nuts 3-region, 2011 (1)
(invånare per km²) – Källa: Eurostat (demo_r_d3dens), (demo_pjan) och (cpc_agmain)

Karta 2: Befolkningsförändring efter Nuts 3-region, 2011 (1)
(per tusen invånare) – Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Karta 3: Naturlig befolkningsförändring efter Nuts 3-region, 2011 (1)
(per tusen invånare) – Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Karta 4: Nettomigration
(inklusive statistiska justeringar) efter Nuts 3-region, 2011 (1)
(per tusen invånare) – Källa: Eurostat (demo_r_gind3) och (demo_gind)

Karta 5: Summerade fruktsamhetstal efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(antalet levande födda barn per kvinna) – Källa: Eurostat (demo_r_frate2) och (demo_frate)

Diagram 1: Spädbarnsdödlighet efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(per tusen levande födda barn) – Källa: Eurostat (demo_r_minfind) och (demo_minfind)

Karta 6: Förväntad livslängd vid födseln, män, efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(år) – Källa: Eurostat (demo_r_mlifexp) och (demo_mlexpec)

Karta 7: Förväntad livslängd vid födseln, kvinnor, efter Nuts 2-region, 2011 (1)
(år) – Källa: Eurostat (demo_r_mlifexp) och (demo_mlexpec)

Diagram 2: Befolkningsstruktur efter breda åldersgrupper, efter Nuts 3-region, 1 januari 2012 (1)
(% av den totala befolkningen) – Källa: Eurostat (demo_r_pjanaggr3)

Karta 8: Försörjningskvot för barn och unga, efter Nuts 3-region, 1 januari 2012 (1)
(%) – Källa: Eurostat (demo_r_pjanaggr3) och (demo_pjanind)

Karta 9: Försörjningskvot för äldre, efter Nuts 3-region, 1 januari 2012 (1)
(%) – Källa: Eurostat (demo_r_pjanaggr3) och (demo_pjanind)

Den demografiska förändringen i EU kommer att få stor betydelse under de kommande decennierna eftersom konstant låga födelsetal och längre förväntad livslängd kommer att återspeglas i åldersstrukturen, med en allt äldre befolkning. Detta mönster med en åldrande befolkning, som blir allt tydligare i alla EU-regioner, väntas få långtgående konsekvenser för en rad olika politikområden. Det kommer att påverka skolelever och studenter, hälso- och sjukvård, arbetskraftsdeltagande, social trygghet och socialförsäkringsfrågor samt offentliga finanser.

Viktigaste statistiska resultaten

Befolkningsstorlek och befolkningstäthet

Befolkningen i EU-27 steg över 500 miljoner invånare 2009 och i början av 2012 hade EU-länderna totalt 503,7 miljoner invånare. År 2011 beräknades [[Glossary:Population density|befolkningstätheten] i EU-27 till 117 invånare per kvadratkilometer (km²).

Av karta 1 framgår att Nuts 3-regioner som innehåller en huvudstad och direkt angränsande regioner generellt har den högsta befolkningstätheten i Europa. Paris (Frankrike) var den absolut mest tätbefolkade regionen (21 464 invånare per km² 2011), med mer än dubbelt så många invånare per km² som Inner London – West (10 374 invånare per km² 2010) och Inner London – East (9 311 invånare per km² 2010) – som kommer på andra respektive tredje plats när det gäller befolkningstätheten. Ytterligare sju Nuts 3-regioner hade en befolkningstäthet på mer än 5 000 invånare per km²: Hauts-de Seine, Seine-Saint-Denis och Val-de-Marne (samtliga omkring Paris, Frankrike), Bucuresti (huvudstadsregionen i Rumänien), Arrondissement de Bruxelles-Capitale/Arrondissement van Brussel-Hoofdstad (huvudstadsregionen i Belgien), Ciudad Autónoma de Melilla (ett spanskt utomeuropeiskt territorium) samt Portsmouth (Förenade kungariket, uppgifterna för denna region gäller för 2010).

Huvudstadsregionerna hade i allmänhet den högsta befolkningstätheten i alla EU-länder. Detta mönster bröts dock i fyra länder: Tyskland (där München (Kreisfreie Stadt) hade den högsta befolkningstätheten), Spanien (Ciudad Autónoma de Melilla), Italien (Napoli) och Portugal (Grande Porto).

De mest glesbefolkade Nuts 3-regionerna låg i allmänhet i utkanten av EU i avlägsna områden. Elva regioner rapporterade en befolkningstäthet på mindre än 10,0 invånare per km² 2010 eller 2011: tre av dessa låg i Finland (Lappi, Kainuu och Pohjois-Karjala), tre i Sverige (Norrbottens län, Jämtlands län och Västerbottens län), tre i nordvästra Förenade kungariket (Lochaber, Skye and Lochalsh, Arran and Cumbrae, and Argyll and Bute, Caithness and Sutherland, and Ross and Cromarty, och Eilean Siar (Western Isles)), en i norra delen av centrala Spanien (Soria) och en var en fransk utomeuropeisk region (Guyane). Lappi (den nordligaste regionen i Finland) hade den lägsta regionala befolkningstätheten i EU-27 med 2,0 invånare per km² 2011.

Bland de Eftaländer som finns med i karta 1, var den mest tätbefolkade regionen Basel-Stadt (Schweiz), där befolkningstätheten steg till strax över 5 000 invånare per km² 2011, vilket gör den till den elfte mest tätbefolkade regionen på denna karta. Ytterligare två Eftaregioner rapporterade en befolkningstäthet på mer än tusen invånare per km²: Oslo (Norge) och Genève (Schweiz). Sju nivå 3-regioner i Norge hade en befolkningstäthet på mindre än 10,0 invånare per km² 2011. Lägst befolkningstäthet bland Eftaregionerna rapporterades dock av Landsbyggð (den isländska landsbygden utanför Stor-Reykjavík), där det i genomsnitt fanns en enda invånare per kvadratkilometer 2011, vilket är den lägsta befolkningstätheten på hela karta 1.

I anslutningsländerna och kandidatländerna noterades den högsta befolkningstätheten i Istanbul (Turkiet), ungefär 2 518 invånare per km² (2010), medan huvudstadsregionen i Kroatien (Grad Zagreb) var den enda andra region som hade en befolkningstäthet på mer än tusen invånare per km² (in 2011). Den turkiska huvudstadsregionen Ankara hade en förhållandevis låg befolkningstäthet (192 invånare per km²) 2010, vilket gjorde att regionen kom först på åttonde plats av Turkiets nivå 3-regioner, medan den högsta befolkningstätheten i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien noterades i huvudstadsregionen Skopski (334 invånare per km² 2011). I andra ändan av intervallet var den mest glesbefolkade regionen i anslutnings- och kandidatländerna – och den enda regionen med en befolkningstäthet på mindre än 10,0 invånare per km² – Licko-senjska županija (9,0 invånare per km² 2010), ett bergigt landsbygdsområde i Kroatien, norr om Zadar.

Befolkningsförändring

Befolkningsförändring har två komponenter: naturlig förändring och nettomigration inklusive statistiska justeringar (nedan kallad nettomigration – se Uppgifternas tillgänglighet och källor för mer information). I kartorna 2–4 illustreras den sammanlagda befolkningsförändringen och dess två komponenter. Uppgifter finns i allmänhet tillgängliga för 2011 (skillnaden i befolkningens storlek mellan den 1 januari 2012 och den 1 januari 2011) för Nuts 3-regioner. För jämförbarhetens skull redovisas de tre måtten (den övergripande befolkningsförändringen och de två komponenterna) som obearbetade värden per tusen invånare. Kartorna visar de olika mönstren för befolkningsförändringen i stort (karta 2) på grund av positiv eller negativ naturlig förändring (karta 3) och positiv eller negativ nettomigration (karta 4).

Mellan den 1 januari 1960 och den 1 januari 2012 ökade den sammanlagda befolkningen i samtliga regioner i länderna i EU-27 med 101,1 miljoner invånare, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig ökning med 4,3 per tusen invånare. Befolkningstillväxten var obruten under denna period även om utvecklingen för de två komponenterna följde helt olika mönster. Den naturliga förändringen nådde sin topp 1964 på 3,6 miljoner (fler födda än döda) och minskade därefter i ganska jämn takt fram till 2003 då den naturliga förändringen nästan var i jämvikt (det skedde 106 835 fler födslar än dödsfall). Därefter skedde en liten återhämtning och 2011 ökade befolkningen i EU-27 med 407 523 till följd av naturlig förändring. Nettomigrationen var däremot förhållandevis balanserad under 1960-talet i EU-27: de årliga siffrorna för det årtiondet visar att fler människor lämnade EU-27 än vad som flyttade in under sex år. Migrationen var förhållandevis liten inom EU-27 under de tre sista decennierna av 1900-talet. År 1992 var nettomigrationen större än den naturliga befolkningsökningen i EU-27 för första gången sedan tidsserien inleddes 1961. Detta mönster var mer uttalat under 2002–2007, då nettomigrationen var särskilt stor (och stod för 95,0 % av den sammanlagda befolkningsförändringen 2003). Efter att ha varit förhållandevis stor 2007 stod nettomigrationen dock för mindre andelar av den sammanlagda befolkningsförändringen under perioden 2008–2011. Befolkningen i EU-27 ökade med 2,6 per tusen invånare 2011, med en nettomigration på 1,8 per tusen invånare i obearbetade värden och en naturlig ökning på 0,8 per tusen invånare i obearbetade värden.

Även om befolkningen i EU-27 fortsatte att öka 2011 var den sammanlagda befolkningsförändringen ojämnt fördelad över EU-länderna. Det totala antalet invånare ökade mellan den 1 januari 2011 och den 1 januari 2012 i 19 länder. Den största befolkningsökningen (i absoluta tal) skedde i Förenade kungariket, där befolkningen ökade med 474 000 invånare, följt av Frankrike (333 000) och Italien (194 000), som var de enda andra EU-länder där befolkningen ökade med mer än 100 000 personer. De högsta obearbetade värdena på sammanlagd befolkningsförändring noterades i Cypern (en ökning med 26,2 per tusen invånare) och Luxemburg (24,7), följt av Belgien (8,5), Förenade kungariket (7,6) och Sverige (7,1).

I absoluta tal var de största minskningarna i den sammanlagda befolkningsmängden i EU-länderna mellan den 1 januari 2011 och den 1 januari 2012 betydligt mindre än de största ökningarna. Den största minskningen noterades i Rumänien, där befolkningen minskade med nästan 58 000 invånare, medan befolkningen i de baltiska medlemsstaterna, Bulgarien, Portugal, Ungern och Grekland också minskade. De högsta negativa obearbetade värdena på total befolkningsförändring noterades i Lettland (-16,0 per tusen invånare) i Litauen (-14,8 per tusen invånare), där värdena var nästan tre gånger så höga som i Bulgarien (-5,7).

Bland de Nuts 3-regioner som visas på karta 2 fanns det en förhållandevis jämn fördelning mellan EU-27-regioner som rapporterade en befolkningsökning (697 regioner) under 2011 och dem som hade en befolkningsminskning (576 regioner). I sju regioner var befolkningen oförändrad och det saknas uppgifter för 14 regioner i Förenade kungariket. Befolkningen ökade snabbast i de flesta regioner i Belgien, östra Irland, västra och södra Frankrike, norra Italien, Luxemburg och södra Sverige, samt i vissa regioner i Spanien, Polen och Förenade kungariket. De obearbetade värdena för befolkningsökning låg också över genomsnittet för EU-27 i de flesta regioner i Nederländerna och Malta. En snabb befolkningsminskning skedde framför allt i de central- och östeuropeiska regionerna, till exempel i delar av Bulgarien, (östra) Tyskland, de baltiska länderna, centrala Österrike, Ungern och Rumänien. Befolkningen minskade också i delar av inlandet i Grekland och Portugal, stora delar av Spanien, centrala och östra Frankrike, södra Italien, östra Finland och längs Förenade kungarikets västkust.

Bland de 30 Nuts 3-regioner som hade de högsta obearbetade tillväxtvärdena för den totala befolkningen fanns nio regioner vardera från Tyskland och Förenade kungariket. Tyskland noterade de två snabbast växande befolkningarna i regionerna Münster (Kreisfreie Stadt) (en ökning med 41,8 per tusen invånare) och Darmstadt (Kreisfreie Stadt) (31,7 per tusen invånare). Den näst största befolkningsökningen (i relativa tal) skedde i Ilfov, det område som omger huvudstadsregionen i Rumänien (31,5 per tusen invånare).

Bland de 30 Nuts 3-regioner som hade de lägsta obearbetade tillväxtvärdena för den totala befolkningen fanns elva regioner från Tyskland, nio från Litauen, fyra från vardera Bulgarien och Lettland och en från vardera Grekland och Ungern. Den största befolkningsminskningen (i relativa tal) noterades i Šiauliu apskritis och Utenos apskritis, medan ytterligare två litauiska regioner (Alytaus apskritis och Taurages apskritis), samt Latgale (Lettland) var de enda andra regioner som rapporterade att deras respektive befolkning minskade med minst 20,0 personer per tusen invånare 2011.

I de länder utanför EU som uppgifter redovisas för fanns det en större tendens (jämfört med EU-27) till en positiv befolkningsförändring 2011: Detta var fallet i 107 regioner jämfört med 53 regioner där befolkningen minskade. Befolkningen ökade i alla Eftaländer 2011. Ökningen var störst – i både absoluta och relativa tal – i Norge och Schweiz. Den snabbaste befolkningsökningen (i relativa tal) i Eftaregionerna skedde i Oslo (huvudstadsregionen i Norge) och i Freiburg (västra Schweiz). Endast två Eftaregioner rapporterade en minskande befolkning 2011: Landsbyggð (Island) och Uri (centrala Schweiz).

Bland anslutnings- och kandidatländerna var bilden mer blandad. Befolkningen minskade i Kroatien och Serbien, medan den ökade snabbt i Turkiet. Trots en sammanlagt befolkningsökning (13,5 per tusen invånare) som endast var lägre än ökningen för Cypern och Luxemburg bland EU-länderna, var skillnaderna stora mellan de turkiska regionerna. De obearbetade värdena för befolkningsökningen 2010 varierade från -79,6 per tusen invånare i Tunceli (i östra Turkiet) till 109,1 per tusen invånare Bilecik (en del av den tätbefolkade regionen Marmara i nordvästra Turkiet).

Karta 3 visar den naturliga befolkningsförändringen (i allmänhet för 2011) och har en fördelning som liknar den i karta 2. Nästan alla regioner som rapporterade en negativ sammanlagd befolkningsförändring hade också en negativ naturlig befolkningsförändring. Det går att observera övergripande skillnader i många regioner i sydvästra Frankrike, norra Italien och i stora delar av Bayern (Tyskland), där befolkningen ökade trots en negativ naturlig befolkningsförändring. Läget var likartat i södra Norge.

Drygt en tredjedel (467 regioner) av de 1 280 EU-regionerna (Nuts 3) rapporterade att antalet födda var större än antalet dödsfall 2011. I 801 regioner var antalet dödsfall större än antalet födda och i 12 regioner var antalet födda lika stort som antalet dödsfall. Positiva obearbetade värden för naturlig förändring konstaterades i Irland och i många tätbefolkade (tätbebyggda) områden i Benelux-länderna, Frankrike och Förenade kungariket (uppgifter för 2010) och för större delen av Tjeckien och Polen. I alla regioner i Bulgarien, Lettland, Litauen (utom huvudstadsregionen Vilniaus apskritis) och Ungern, de flesta regioner i Rumänien, (östra) Tyskland, nordvästra Spanien och Portugals landsbygd i inlandet noterades i stället en negativ naturlig befolkningsförändring. De två faktorer som avgör den naturliga befolkningsförändringen, det vill säga födelsetal och dödstal, presenteras mer ingående längre fram i den här artikeln, i avsnitten om fruktsamhet och förväntad livslängd.

En mer detaljerad analys visar att det fanns elva Nuts 3-regioner i EU-27 där de obearbetade värdena för naturlig befolkningsförändring var större än 10 per tusen 2011, varav fyra franska regioner. Två av dessa är utomeuropeiska departement (Guyane och Réunion) och två ligger i närheten av Paris (Seine-Saint-Denis och Val-d'Oise). Guyane hade de högsta obearbetade värdena för naturlig befolkningsförändring av alla regioner i EU-27 (23,4 per tusen invånare). Bland de övriga regionerna med en hög naturlig befolkningsökning återfanns tre irländska regioner (Mid-East, Dublin och Midland), tre regioner från sydöstra Förenade kungariket (Inner London – East, Luton och Outer London – West and North West, uppgifter från 2010), samt det spanska utomeuropeiska territoriet Ciudad Autónoma de Melilla.

Omkring 536 Nuts 3-regioner i EU-27 hade ett obearbetat värde för naturlig befolkningsändring som nästan var i balans (inom ett intervall på +/– 2,0 per tusen) 2011. Detta mönster leder ofta till att nettomigrationen spelar en avgörande roll för om befolkningen ökar eller minskar totalt i en region. Nettomigrationen kan också bidra indirekt till den kommande naturliga befolkningstillväxten eftersom migranterna senare kan komma att få barn, då en förhållandevis stor andel migranter är ganska unga och därför tenderar att vara i (eller under) barnafödande ålder.

Karta 4 visar obearbetade värden för nettomigration 2011 i Nuts 3-regioner. Kartan är mycket lik karta 2, vilket belyser det nära sambandet mellan migrationsmönster och den sammanlagda befolkningsförändringen (särskilt när den naturliga befolkningsförändringen är nära plus minus noll). Det fanns 775 Nuts 3-regioner i EU-27 med en positiv nettomigration (fler invandrare än utvandrare) 2011. Det högsta nettoinflödet av migranter till dessa regioner noterades i samma regioner som hade den högsta sammanlagda befolkningsökningen: Münster (Kreisfreie Stadt) och Darmstadt (Kreisfreie Stadt) (båda i Tyskland), samt Ilfov (området omkring Bukarest, Rumänien), där de obearbetade värdena för nettomigrationen var 40,9, 31,1 respektive 31,5 per tusen invånare. De övriga regioner som rapporterade en nettomigration på mer än 10,0 per tusen invånare var övervägande tätortsregioner, bland annat huvudstadsregionerna i Belgien (Arr. de Bruxelles-Capitale/Arr. van Brussel-Hoofdstad), Tyskland (Berlin) och Sverige (Stockholms län), samt en rad andra städer i Tyskland (däribland Freiburg im Breisgau, Leipzig, München, Frankfurt am Main och Dresden) och Förenade kungariket (däribland Edinburgh, Nottingham, Sheffield, Tyneside och Greater Manchester South). Mönstret var omvänt i Frankrike där regionerna med de högsta obearbetade värdena för nettomigration i allmänhet var landsbygdsområden och låg i landets södra delar (t.ex. Lot, Dordogne, Gers, Corse-du-Sud och Hautes-Pyrénées).

När nettomigrationen är negativ har fler människor flyttat ut från än in till regionen. Detta var fallet för 485 Nuts 3-regioner i EU-27 2011. Sådana regioner fanns i nästan alla delar av Tyskland, Grekland, västra Österrike och stora delar av östra Europa (särskilt Bulgarien, Lettland, Litauen, Ungern, Polen och Rumänien), samt nordöstra Frankrike, södra Italien, Portugals inland, delar av Spanien, västra Irland och östra och norra Finland. Alla tio Nuts 3-regioner i Litauen återfanns bland de elva regioner som hade de högsta negativa obearbetade värdena för nettomigration (samtliga på mer än -13,0 per tusen invånare). Den enda andra region som rapporterade så stora nettoutflöden av migranter (i förhållande till sitt invånarantal) var Ioannina (i nordvästra Grekland).

När de båda komponenter som ingår i befolkningsförändringen (naturlig förändring och nettomigration) går i samma riktning ger de sammantaget en kraftigare förändring. Detta gällde för Luxemburg, Cypern och Malta, de flesta regioner i Nederländerna samt i östra och södra Spanien, nordvästra och sydöstra Frankrike, nordöstra Italien, södra Sverige samt sydöstra Förenade kungariket – de flesta regioner i dessa områden rapporterade en positiv tillväxt i både naturlig förändring och nettomigration. I många Nuts 3-regioner i Bulgarien, Tyskland, Lettland, Litauen, Ungern och Rumänien gick båda komponenterna i befolkningsförändringen i negativ riktning.

En analys av de Nuts 3-regioner i EU-27 som omfattar huvudstäder visar att 16 regioner rapporterade att båda komponenterna i befolkningsförändringen gick i positiv riktning – vilket sannolikt kan knytas till huvudstädernas ”dragningskraft”. För 13 av dessa 16 regioner stod nettomigrationen för en större andel av befolkningstillväxten medan naturlig tillväxt var den viktigaste faktorn för ökningen i Groot-Amsterdam (Nederländerna), Osrednjeslovenska (Slovenien) och Inner London – West (en av två Nuts 3-regioner som omfattar Förenade kungarikets huvudstad). Negativ nettomigration motverkades mer än väl av en högre naturlig ökningstakt i huvudstadsregionerna Dublin (Irland), Madrid (Spanien), Paris (Frankrike), Grande Lisboa (Portugal) och Inner London – East (den andra av de två Nuts 3-regioner som omfattar Förenade kungarikets huvudstad). I Attiki (Grekland) var de negativa obearbetade värdena för nettomigrationen större än de positiva värdena för naturlig förändring, medan de förhållandevis höga positiva värdena för nettomigrationen uppvägde de mindre negativa värdena för naturlig förändring i Sofia (stolitsa) (Bulgarien) och Budapest (Ungern). Riga (Lettland) och Bucuresti (Rumänien) var de enda huvudstadsregioner i EU-länderna där båda komponenterna i befolkningsförändringen gick i negativ riktning. I båda fallen hade de obearbetade värdena för nettomigration större inverkan på den sammanlagda befolkningsförändringen och förstärkte därför det naturligt sjunkande invånarantalet i båda dessa städer.

Nästan alla huvudstadsregioner i länderna utanför EU rapporterade befolkningsökningar och båda komponenterna i befolkningsförändringen gick i positiv riktning. De enda undantagen var regionen Höfuðborgarsvæði i Island (Stor-Reykjavík, där en sammanlagd befolkningsökning berodde på positiv naturlig ökning, medan nettomigrationen var negativ) och Serbien som helhet (inga regionala uppgifter tillgängliga), där den negativa naturliga förändringen mer än väl uppvägde en blygsam ökning i de obearbetade värdena för nettomigration.

Sjunkande fruktsamhetstal

En viktig orsak till att den naturliga befolkningsökningen mattats av är att kvinnor i EU föder färre barn än tidigare. I den utvecklade delen av världen anses i dag ett summerat fruktsamhetstal på ca 2,10 levande födda barn per kvinna utgöra den reproduktionsnivå som krävs för en stabil befolkningsstorlek på lång sikt, om det inte förekommer någon in- eller utvandring.

Det summerade fruktsamhetstalet i EU-27 har legat långt under reproduktionsnivån under de senaste årtiondena. Efter en lägstanotering på 1,46 levande födda barn per kvinna 2002, har det summerade fruktsamhetstalet i EU-27 ökat något i många EU-länder, till 1,57 för EU-27 som helhet 2011. De högsta fruktsamhetstalen i EU-länderna noterades i Irland (2,05) och Frankrike (2,01), följda av Förenade kungariket (1,96) och Sverige (1,90). Inget av EU-länderna hade ett fruktsamhetstal för den senaste referensperioden som var lika med eller högre än reproduktionsnivån. Det summerade fruktsamhetstalet för 2011 var mindre än 1,50 levande födda barn per kvinna i 14 EU-länder. Det lägsta värdet noterades i Ungern (i genomsnitt 1,23 per kvinna).

Ett liknande mönster noterades i Efta-, anslutnings- och kandidatländerna, där fruktsamhetstalen i allmänhet var låga. Inget av de länder som visas i karta 5 rapporterade ett fruktsamhetstal för den senaste referensperioden som var lika med eller högre än reproduktionsnivån. Island (2,02) var det enda Eftaland med ett summerat fruktsamhetstal för 2011 på mer än 2,0 levande födda barn per kvinna, medan Turkiet hade en liknande nivå (2,04 för 2010) bland anslutnings- och kandidatländerna.

Karta 5 visar den regionala fördelningen av det summerade fruktsamhetstalet för 2011: Fördelningen är mycket jämn, och regioner i samma land uppvisar sällan tal som skiljer sig nämnvärt från det nationella genomsnittet.

Bland de 268 Nuts 2-regioner för vilka uppgifter finns tillgängliga i EU-27, hade endast åtta regioner ett summerat fruktsamhetstal som var högre än reproduktionsnivån på 2,10 (den mörkaste nyansen på kartan) – ytterligare fyra regioner hade fruktsamhetstal som var lika med reproduktionsnivån. De högsta fruktsamhetstalen noterades i de franska utomeuropeiska regionerna Guyane (i genomsnitt 3,44 levande födda barn per kvinna), Réunion (2,36) och Guadeloupe (2,26) samt det spanska utomeuropeiska territoriet Ciudad Autónoma de Melilla (2,71). Tre av de fyra återstående regionerna som hade ett summerat fruktsamhetstal som var högre än reproduktionsnivån fanns i Förenade kungariket (Outer London, Dorset and Somerset och the West Midlands, alla uppgifter för 2010), medan den fjärde var i Frankrike (Nord – Pas-de-Calais). Ett liknande mönster fanns i de fyra regioner vars fruktsamhetstal var lika med reproduktionsnivån, varav två regioner från Förenade kungariket (Lincolnshire och Kent, uppgifter från 2010), en från norra Frankrike (Picardie) samt huvudstadsregionen i Belgien (Région de Bruxelles-Capitale/Brussels Hoofdstedelijk Gewest, uppgifter för 2009).

Av de 38 regioner i EU som hade ett summerat fruktsamhetstal på minst 2,00 var en stor andel regioner i antingen Förenade kungariket (19 regioner) eller Frankrike (13 regioner). Övriga regioner var de spanska autonoma städerna, den belgiska huvudstadsregionen, båda regionerna i Irland och norra Finland (Pohjois- ja Itä-Suomi).

De lägsta fruktsamhetstalen fanns i allmänhet i de östra och södra EU-länderna. Det fanns 51 Nuts 2-regioner i EU som rapporterade ett summerat fruktsamhetstal på högst 1,30, däribland elva regioner i Polen, sju regioner i vardera Tyskland, (främst nordvästra) Spanien och (södra) Italien, sex regioner i Rumänien, fem regioner i Ungern, tre regioner i vardera Grekland och Portugal, samt en enda regioner i vardera Österrike och Slovakien. De lägsta fruktsamhetstalen noterades i tre spanska regioner, nämligen öregionen Kanarieöarna (i genomsnitt 1,04 levande födda barn per kvinna) och två regioner i nordväst – Principado de Asturias (1,05) och Galicia (1,07).

Bland de Eftaländer som visas i karta 5 noterades de högsta fruktsamhetstalen i regionen Agder og Rogaland (2,04) i södra Norge och i Island (2,02 – hela landet betraktas som en enda region på denna Nuts-nivå). I Schweiz var fruktsamhetstalen genomgående lägre än i andra Eftaregioner. Det lägsta värdet noterades i den italiensktalande regionen Ticino (1,43) i landets södra del.

I regionerna i anslutnings- och kandidatländerna noterades de högsta summerade fruktsamhetstalen (i genomsnitt mer än 3,0 levande födda barn per kvinna) i de fyra östra turkiska regionerna Şanliurfa, Diyarbakır (3,77 samtliga turkiska uppgifter för 2010), Mardin, Batman, Sirnak, Şiirt (3,74); Van, Muş, Bitlis, Hakkari (3,63) samt Ağri, Kars, Iğdir, Ardahan (3,40). Ytterligare tre turkiska regioner rapporterade fruktsamhetstal över reproduktionsnivån 2010. Mönstret för fruktsamhetstalen skilde sig dock geografiskt mellan landets östra och västra delar, där regionerna i väst i allmänhet hade fruktsamhetstal i intervallet 1,5–1,8 levande födda barn per kvinna. Det summerade fruktsamhetstalet i Montenegro var 1,65 2011, medan det var lägre än 1,5 levande födda barn per kvinna i de återstående regionerna och länderna: f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (1,46), Kroatien (1,43 och 1,47 för de två regioner för vilka uppgifter finns tillgängliga för 2010) och Serbien (1,36).

Minskande barndödlighet

Samtidigt som trenden med att det genomsnittliga antalet födda barn per kvinna minskar har varit konstant, har även spädbarnsdödligheten minskat mer eller mindre konstant i EU-27 under de senaste årtiondena. Detta beror bland annat på bättre (tillgång till) hälso- och sjukvård – mer information finns i en artikel om regional hälsostatistik, ökad vaccinering mot sjukdomar, minskad undernäring hos barn och en allmänt förbättrad levnadsstandard (bättre sanitära förhållanden, tillgång till rent vatten eller möjlighet till uppvärmning av bostaden). Spädbarnsdödligheten i EU-27 var 3,9 dödsfall (bland barn under ett års ålder) per tusen levande födda barn 2011.

Bland EU-länderna noterades den högsta spädbarnsdödligheten i Rumänien och Bulgarien. Tillsammans hade dessa två länder sex Nuts 2-regioner med en tvåsiffrig spädbarnsdödlighet, med ett högsta värde på 11,3 dödsfall per tusen levande födda barn i regionen Sud-Est i Rumänien (se diagram 1). I andra ändan av intervallet sjönk spädbarnsdödligheten till noll på Åland (utanför Finlands sydvästra kust) 2011. Denna siffra bör dock tolkas med viss försiktighet eftersom det är ett engångsvärde för ett enda år (Åland hade en spädbarnsdödlighet på 3,5 2010). Det fanns 13 Nuts 2-regioner i EU-27 2011 med en spädbarnsdödlighet på mindre än 2,0 dödsfall per tusen levande födda barn. Dessa var fördelade på åtta olika länder och omfattade huvudstadsregionerna i Sverige, Slovakien och Tjeckien, tre spanska regioner (Ciudad Autónoma de Melilla, Comunidad Foral de Navarra och Cantabria), ytterligare två svenska regioner (Västsverige och Norra Mellansverige), två regioner i Finland (Åland och Etelä-Suomi), samt en region i vardera Tyskland (Leipzig), Österrike (Salzburg) och Grekland (ön Kriti).

Skillnader i förväntad livslängd för män och kvinnor

Den förväntade livslängden vid födseln har ökat med cirka tio år under de senaste 50 åren, tack vare bättre socioekonomiska och miljömässiga förhållanden och bättre hälso- och sjukvård. Kartorna 6 och 7 ger en bild av kvinnors och mäns förväntade livslängd vid födseln i Nuts 2-regionerna 2011. Kartorna är direkt jämförbara eftersom de färger som används för att illustrera mäns och kvinnors förväntade livslängd är enhetliga. Det som är mest slående vid en jämförelse av de båda kartorna är att den förväntade livslängden för män är så mycket kortare än för kvinnor, även om det finns vissa tecken på att denna skillnad mellan könen långsamt har utjämnats i de flesta EU-länder under de senaste årtiondena.

Av karta 6 framgår att den förväntade livslängden vid födseln för män var 74,0 år eller mindre 2011 i stora delar av östra Europa, däribland alla Nuts 2-regioner i Bulgarien, Ungern, Rumänien och de tre baltiska länderna (var och en av dem är en enda region på denna detaljnivå). Dessutom rapporterade alla regioner utom en (huvudstadsregionen Bratislavský kraj) i Slovakien och alla utom två (regionerna Podkarpackie och Malopolskie längst i söder) regioner i Polen också en förväntad livslängd vid födseln för män på 74,0 år eller mindre. Ytterligare tre regioner noterade en förväntad livslängd för män som låg under denna nivå (markeras med den ljusaste nyansen i karta 6): Två av dessa låg i Tjeckien (Severozápad och Moravskoslezsko), den tredje var den portugisiska utomeuropeiska Região Autónoma dos Açores. En förhållandevis kort förväntad livslängd vid födseln konstaterades också i anslutnings- och kandidatländerna, där endast den kroatiska kusten och de kroatiska öarna (regionen Jadranska Hrvatska) hade en förväntad livslängd för män på mer än 74,0 år (uppgifter för 2010), medan den kortaste förväntade livslängden 2011 (72,0 år) noterades för Serbien (inga regionala uppgifter tillgängliga). Ingen av Eftaregionerna rapporterade en förväntad livslängd för män som var högst 74,0 år 2011.

I 28 Nuts 2-regioner var den förväntade livslängden vid födseln för män mer än 80,0 år 2011. De var fördelade på sju EU-länder. Av dessa 28 regioner, låg åtta utspridda längs Italiens hela längd, medan sju fanns i Förenade kungariket (samtliga utom North Yorkshire i södra delen av England, uppgifter för 2010). Fyra regioner låg i Spanien (samtliga utom Comunidad Foral de Navarra i centrala Spanien, inbegripet huvudstadsregionen Comunidad de Madrid), tre regioner i vardera Tyskland (samtliga i den sydvästra delstaten Baden-Württemberg) och Frankrike (huvudstadsregionen Île de France och regionerna Midi-Pyrénées och Rhône-Alpes, som omfattar Toulouse och Lyon). Två av de tre återstående regionerna låg i Sverige (huvudstadsregionen Stockholm och den västra regionen Västsverige). Den sista regionen var Ionia-öarna (som omfattar Korfu), som främst ligger utanför den grekiska västkusten (regionen Ionia Nisia). Den längsta förväntade livslängden vid födseln för män 2011 noterades i Comunidad Foral de Navarra (81,1 år) tätt följt av Comunidad de Madrid (81,0 år).

Karta 7 visar den regionala fördelningen av den förväntade livslängden vid födseln för kvinnor. De lägsta värdena – där den förväntade livslängden för kvinnor var högst 80,0 år – återfanns (precis som för män) i östra Europa. Detta gällde framför allt Bulgarien, Ungern och Rumänien, där varje Nuts 2-region hade en förväntad livslängd för kvinnor på mindre än 80,0 år. Den förväntade livslängden för kvinnor var också mindre än 80,0 år i Lettland och Litauen (båda en enda Nuts 2-region), liksom i tre av de fyra slovakiska regionerna (alla utom huvudstadsregionen Bratislavský kraj), Lódzkie (Polen) och North Eastern Scotland (Förenade kungariket, uppgifter för 2010). Den bulgariska regionen Severozapaden hade det lägsta värdet för förväntad livslängd vid födseln för kvinnor, på 76,6 år 2011, följt av de tre andra bulgariska regionerna (Severoiztochen, Yugoiztochen och Severen tsentralen).

De högsta värdena för förväntad livslängd vid födseln för kvinnor registrerades i den region som hade den näst längsta förväntade livslängden vid födseln för män, det vill säga Comunidad de Madrid (86,7 år 2011), strax före Île de France och Rhône-Alpes (båda 86,6 år). Det fanns 14 Nuts 2-regioner i EU där den förväntade livslängden vid födseln för kvinnor var högre än 80,0 år. Dessa låg uteslutande i Frankrike (sju regioner), Spanien (fem regioner) och Italien (två regioner), medan de efterföljande 14 regionerna i rangordningen över förväntad livslängd för kvinnor också låg i samma tre länder, före Ipeiros (85,4 år), en grekisk region vid gränsen till Albanien.

För EU-27 som helhet var den förväntade livslängden vid födseln för kvinnor i genomsnitt 82,9 år och 77,0 år för män 2010. Den största skillnaden i förväntad livslängd vid födseln för kvinnor och män fanns i de baltiska länderna där kvinnor kunde förvänta sig att leva mellan 11,2 (Litauen) och 10,1 (Estland) år längre än män 2011. De lägsta skillnaderna mellan könen (mellan 3,7 och 3,9 år) noterades i Nederländerna, Cypern och Sverige, medan skillnaden i Island var något lägre, på 3,4 år.

På regional nivå fanns de största skillnaderna mellan kvinnors och mäns förväntade livslängd (minst åtta år mellan kvinnor och män) i de baltiska länderna (var och en är en enda Nuts 2-region), följda av 14 av de 16 Nuts 2-regionerna i Polen, två regioner i nordöstra Ungern (Észak-Magyarország och Észak-Alföld) och två regioner i Frankrike (Guadeloupe och Nord – Pas-de-Calais). De minsta skillnaderna mellan kvinnor och män i den nordöstra nederländska regionen Drenthe, där den förväntade livslängden vid födseln för kvinnor var 82,6 år, vilket var 3,1 år längre än motsvarande siffra för män. Bland dessa regioner med den minsta skillnaden mellan könen (mindre än fyra års skillnad mellan kvinnor och män) fanns 16 regioner i Förenade kungariket, nio i Nederländerna, tre i Sverige, två i vardera Danmark och Grekland och en i vardera Tyskland och Cypern (Cypern räknas som en Nuts 2-region).

Bland de länder utanför EU som analyserats hade Island den minsta skillnaden mellan kvinnor och män, på 3,4 år, medan Zurich (Schweiz) var den enda andra regionen där skillnaden mellan kvinnor och män var mindre än fyra år. De största skillnaderna i förväntad livslängd mellan kvinnor och män noterades i de båda kroatiska regionerna Kontinentalna Hrvatska (en skillnad på 6,6 år) och Jadranska Hrvatska (5,9 år), grannregionen Crna Gora (Montenegro, 5,5 år), Turkiet (också 5,5 år, uppgifter för 2009) och Serbien (5,3 år). Uppgifterna för de två senare länderna finns endast tillgängliga på nationell nivå.

Åldrande befolkning

Befolkningen i EU-27 blir allt äldre till följd av att den förväntade livslängden vid födseln har ökat betydligt och fortsätter att öka, samtidigt som fruktsamhetstalen minskar och generationen från babyboomen efter andra världskriget håller på att gå i pension. I diagram 2 visas uppgifter om de 10 Nuts 3-regioner i EU som hade den största och minsta andelen äldre (65 år och äldre) i sina respektive befolkningar den 1 januari 2012. I EU-27 som helhet utgjorde andelen personer i åldern 65 år och äldre 17,8 % av den totala befolkningen, medan andelen personer i arbetsför ålder (15–64) stod för två tredjedelar (66,6 %) av den totala befolkningen, vilket innebär att ungefär 15,6 % av befolkningen i EU-27 var 15 år eller yngre.

I den portugisiska centrala inlandsregionen Pinhal Interior Sul utgjorde andelen äldre mer än en tredjedel (33,9 %) av den totala befolkningen – den högsta andelen äldre i hela EU. Det betyder att varje person i arbetsför ålder i Pinhal Interior Sul ”försörjde” 0,6 personer i åldern 65 år eller äldre. Regionerna med den högsta andelen äldre var också landsbygdsområden, förhållandevis avlägset belägna och med lägre befolkningstäthet, där den låga andelen personer i arbetsför ålder kunde kopplas till bristen på arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter, vilket ledde till att de yngre generationerna flyttade därifrån för att få arbete.

I diagram 2 visas också regionerna med lägst andel äldre. Dessa var ofta områden med hög andel personer i arbetsför ålder, antingen i stora ekonomiska centrum (London, Poznan och Gdansk), eller i turistregioner (som Lanzarote och Fuerteventura – båda Kanarieöarna, Spanien) där hög aktivitet är kopplad till ett inflöde av förhållandevis unga ekonomiska migranter med cirkulära migrationsmönster (det vill säga personer som lockas av arbetstillfällena, arbetar i några år och sedan flyttar tillbaka till sin ursprungsregion). Det finns andra regioner där den låga andelen äldre i den totala befolkningen återspeglade förhållandevis höga fruktsamhetstal, vilket höjde den relativa andelen yngre personer. Detta gällde framför allt de franska utomeuropeiska departementen Guyane och Réunion, regionen Mid-East region i Irland och i mindre grad Flevoland (Nederländerna).

En alternativ metod för att illustrera denna strukturella förändring i befolkningen i EU-27 är att analysera de försörjningskvoter som beräknas genom att antalet personer i beroendeställning (yngre och/eller äldre) jämförs med storleken på den arbetsföra befolkningen (oavsett om dessa personer verkligen förvärvsarbetar). Dessa kvoter ska ge information om den börda som kan läggas på befolkningen i arbetsför ålder – till exempel för att finansiera barns utbildning, hälso- och sjukvård eller pensioner. En ökande försörjningskvot kan skapa svårigheter för regeringar när det gäller deras planer för offentliga utgifter.

Andelen personer i åldern upp till 15 år motsvarade 23,4 % av EU-27:s befolkning i arbetsför ålder i början av 2012. I genomsnitt fanns det lite drygt fyra vuxna i arbetsför ålder på varje barn på mindre än 15 år. Den högsta försörjningskvoten för barn och unga noterades ofta i de regioner som hade några av de högsta fruktsamhetstalen, det vill säga främst regioner i Irland, Frankrike och Förenade kungariket. I andra ändan av intervallet noterades de lägsta försörjningskvoterna för barn och unga i regioner i Tyskland, Spanien, Italien och Polen, där fruktsamhetstalen fortsatte att vara nära historiskt låga nivåer. Karta 8 visar försörjningskvoten för barn och unga beräknad för Nuts 3-regionerna den 1 januari 2012. I EU var det högsta fruktsamhetstalet 57,0 % för det franska utomeuropeiska departementet Guyane, medan de lägsta värdena på 13,6 % noterades i de två centrala tyska regionerna Würzburg (Kreisfreie Stadt) och Suhl (Kreisfreie Stadt).

I försörjningskvoten för äldre analyseras förhållandet mellan antalet äldre personer (i åldern 65 år och äldre) och befolkningen i arbetsför ålder (15–64 år). Den äldre befolkningens storlek motsvarade 26,8 % av befolkningen i arbetsför ålder i EU-27 den 1 januari 2012. Av karta 9 framgår att 106 EU-27-regioner hade försörjningskvoter för äldre som var minst 20 %: Av dessa låg 43 i Polen, 16 i Förenade kungariket, 13 i Rumänien, åtta i vardera Spanien och Slovakien, sex i vardera Irland och Frankrike, två i Nederländerna och en i vardera Belgien, Danmark, Cypern (en enda Nuts 3-region) och Portugal. Den lägsta försörjningskvoten för äldre noterades i den franska utomeuropeiska regionen Guyane (7,2 %). Pinhal Interior Sul var däremot den enda Nuts 3-region i EU-27 som hade en försörjningskvot för äldre på mer än 50 % (det vill säga det fanns mindre än två personer i arbetsför ålder som ”försörjde” en person i åldern 65 år eller äldre). Denna kvot var 60,7 % den 1 januari 2012. Fem andra portugisiska regioner återfanns bland de tio Nuts 3-regioner som hade den högsta försörjningskvoten för äldre i EU. Alla dessa regioner låg i förhållandevis bergiga inlandsregioner i centrala eller norra delen av landet (ofta vid gränsen till Spanien). Två av de fyra återstående regionerna med särskilt höga försörjningskvoter för äldre – mellan 46,1 % och 49,8 % – låg i bergiga inlandsområden i Grekland (Grevena och Evrytania), en var kustregionen Trieste i nordöstra Italien och den sista regionen var Dessau-Roßlau (Kreisfreie Stadt) (som ligger i delstaten Sachsen-Anhalt i östra Tyskland).

Mönstret med den åldrande befolkningen var mindre tydligt i många regioner i Efta-, anslutnings- och kandidatländerna. Bland Eftas nivå 3-regioner konstaterades den högsta försörjningskvoten för äldre (mer än 30,0 %) i de schweiziska regionerna Ticino, Basel-Stadt och Basel-Landschaft, samt den norska landsbygdsregionen Hedmark. I andra ändan av intervallet rapporterade endast tre Eftaregioner en försörjningskvot för äldre som var högst 20,0 %: Rogaland i västra Norge (där en stor del av den norska oljeindustrin ligger), Oslo (huvudstadsregionen i Norge) och Höfuðborgarsvæði (huvudstadsregionen i Island).

Tre kroatiska regioner rapporterade en försörjningskvot för äldre på mer än 30,0 % (Licko-senjska županija, Šibensko-kninska županija och Karlovacka županija), med den högsta noteringen i den mest glesbefolkade av dessa – Licko-senjska županija (35,7 %). Försörjningskvoterna för äldre var i allmänhet mycket lägre i Montenegro, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och, framför allt, Turkiet (där 24 nivå 3-regioner rapporterade en försörjningskvot för äldre på mindre än 10,0 %). Den lägsta försörjningskvoten för äldre i anslutnings- och kandidatländerna fanns i regionen Hakkari i östra Turkiet (4,9 % den 1 januari 2011).

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Eurostat tillhandahåller en mängd demografiska uppgifter, bland annat statistik om nationell och regional befolkning samt uppgifter om olika demografiska händelser (födslar, dödsfall, giftermål, skilsmässor, invandring och utvandring) som påverkar befolkningens storlek, struktur och särskilda egenskaper. Observera att övergången till Nuts 2010-klassificeringen tillfälligt har lett till att det inte finns några tidsserier tillgängliga för regional demografisk statistik.

Befolkningstäthet anger förhållandet mellan (den årliga genomsnittliga) befolkningen i en region och regionens yta (landareal). Landarealen är regionens totala yta minus arean under inlandsvatten.

Befolkningsförändring är skillnaden i befolkningens storlek mellan en viss periods början och slut (t.ex. ett kalenderår). En positiv befolkningsförändring kallas befolkningsökning. En negativ befolkningsförändring kallas befolkningsminskning. Befolkningsförändring omfattar två komponenter.

Naturlig förändring, som beräknas som skillnaden mellan antalet levande födda barn och antalet dödsfall. Positiv naturlig förändring, som även kallas naturlig ökning, är när antalet levande födda barn är större än antalet dödsfall. Negativ naturlig förändring, som även kallas naturlig minskning, är när antalet levande födda barn är mindre än antalet dödsfall.
Nettomigration inklusive statistiska justeringar beräknas som skillnaden mellan den sammanlagda befolkningsförändringen och den naturliga förändringen. Statistiken över nettomigration påverkas därför av alla statistiska fel i de båda komponenterna i denna ekvation, framför allt befolkningsförändring. I olika länder kan nettomigration inklusive statistiska justeringar, utöver skillnaden mellan in- och utvandring, omfatta andra observerade förändringar i befolkningssiffrorna mellan den 1 januari för två på varandra följande år som inte kan hänföras till födelsetal, dödstal, invandring eller utvandring.

Obearbetade förändringsvärden beräknas för total befolkningsförändring, naturlig befolkningsförändring och nettomigration (inbegripet statistiska justeringar). I samtliga fall jämförs förändringsnivån under året med den genomsnittliga befolkningen i det berörda området samma år och kvoten uttryckt per tusen invånare.

Det summerade fruktsamhetstalet är det genomsnittliga antalet barn som en kvinna väntas föda under sitt liv om hon skulle följa de åldersspecifika fruktsamhetstal som har uppmätts för ett visst år under sin barnafödande ålder.

Förväntad livslängd vid födseln är medelvärdet av det antal år som ett nyfött barn kan förväntas leva om det under sitt liv är utsatt för de nuvarande mortalitetsvillkoren.

Försörjningskvoten för barn och unga är förhållandet mellan antalet unga personer i en ålder då de i allmänhet inte är ekonomiskt verksamma (under 15 i denna publikation) och antalet personer i arbetsför ålder (normalt 15–64 år). Försörjningskvoten för äldre är förhållandet mellan antalet äldre personer i en ålder då de i allmänhet inte är ekonomiskt verksamma (65 år eller äldre i denna publikation) och antalet personer i arbetsför ålder (normalt 15–64 år). När man analyserar försörjningskvoter är det viktigt att komma ihåg att det ofta finns ett stort antal personer inom befolkningen i arbetsför ålder som väljer att inte arbeta (till exempel studenter eller personer som stannar hemma för att ta hand om barn eller andra familjemedlemmar), medan det också – särskilt i tider av lågkonjunktur eller depression – finns ett stort antal personer som inte kan hitta ett arbete. Dessutom fortsätter en växande andel av de äldre att arbeta efter den traditionella pensionsåldern, samtidigt som andra har sparat tillräckligt för sin pension och därför av vissa kan betraktas som ”oberoende”.

Sammanhang

Statistik över befolkningsförändring och befolkningens struktur används i allt större omfattning för att underlätta beslutsfattandet och övervaka demografiskt beteende i politiska, ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang.

Genomgående låga fruktsamhetstal, kombinerade med ökad livslängd och det faktum att den stora efterkrigsgenerationen närmar sig pensionsåldern, har lett till att EU:s befolkning blir allt äldre. Antalet människor i arbetsför ålder minskar, medan antalet äldre ökar. De sociala och ekonomiska förändringar som hänger samman med den åldrande befolkningen kommer sannolikt att få djupgående konsekvenser för EU, både nationellt och regionalt. Förändringarna sträcker sig över många olika politiska områden och inverkar bland annat på skolelever och studenter, hälso- och sjukvården, arbetskraftsdeltagandet, den sociala tryggheten och socialförsäkringsfrågor samt de offentliga finanserna.

Den demografiska situationen varierar inte bara mellan regionerna i EU. Den demografiska förändringen är också i olika skeden och utvecklar sig i olika takt. Detta påverkar både den regionala konkurrenskraften och sammanhållningen. Den regionala befolkningsutvecklingen påverkas av faktorer som inverkar på den naturliga förändringen, som antalet födda och dödsfall, och på migrationen. Bland regionerna i EU finns alla varianter av befolkningsutveckling, från regioner på tillbakagång på grund av både en negativ naturlig befolkningsändring och utflyttning, till regioner som växer på grund av både en naturlig befolkningsökning och inflyttning. Mer generellt förefaller det finnas ett mönster med snabbt åldrande befolkning i många avlägsna områden och landsbygdsområden, medan storstadsområden tenderar att ha en större andel unga i sin befolkning. Detta kan ofta förklaras med dragkraften i fler arbetstillfällen, som kan locka såväl interna (från andra regioner i samma land) som internationella migranter (från EU-länder och länder utanför EU).