10 myter och fakta om EU:s sammanhållningspolitik

EU-finansiering för regional och social utveckling är en viktig bidragskälla i stora investeringsprojekt.

I vissa EU-länder som har i övrigt begränsade medel finansieras upp till 80 % av de offentliga investeringarna av EU-fonderna. Men det är inte bara fattigare regioner som får hjälp genom EU:s regionala kostnader. De går till investeringar i alla EU:s regioner och länder, och stärker EU:s ekonomi som helhet.

Sammanhållningspolitiken är en ”win-win”-politik för varje region och land i EU. Samtliga EU:s regioner, inte bara de fattigaste, skördar stora fördelar från den.
Vilket land du än bor i kan du titta dig omkring, så lär du nog lägga märke till en skola, en bro, ett sjukhus, en hamn eller något annat projekt som fått del av EU-finansiering och har gjort skillnad i din egen tillvaro. Och det är bara några exempel på vad sammanhållningspolitiken kan göra. Den har ett oändligt antal följdverkningar som växer med tiden.

I en oberoende expertutvärdering konstaterades det att de sammanhållningspolitiska investeringarna under perioden 2007–2013 har fått betydande och konkreta resultat. Det är både nyskapade arbetstillfällen, nylanserade produkter på marknaden, minskade skillnader mellan regionerna och höjd bruttonationalprodukt (BNP).

Bedömningen visade till exempel att avkastningen på investeringar år 2023 kommer att vara 2,74 euro för varje euro som investerades mellan 2007 och 2013 – det är en avkastning på 274 %. Detta visar att sammanhållningspolitiken kommer att svara för nästan 1 biljon euro i ökad BNP fram till år 2023. Den effekten är i samma skala som hela EU-budgetarna för 2007–2013 (975,8 miljarder euro) och 2014–2020 (908,4 miljarder euro).

Siffrorna talar för sig själva. Över 1 200 000 arbetstillfällen skapades genom sammanhållningspolitiska investeringar fram till slutet av 2015. Närmare 120 000 forsknings- och innovationsprojekt fick stöd. 121 400 nystartade företag mottog ekonomiskt stöd genom programmen för 2007–2013, och även uppskattningsvis 400 000 små och medelstora företag.

De nationella och regionala myndigheterna i EU-länderna väljer ut projekt som de tycker passar deras behov bäst, enligt de strategier och prioriteringar som avtalas med kommissionen.

För 2014–2020 avsatte EU över 460 miljarder euro till regionala kostnader. Detta bör leda till följande:

  • hjälp till över 800 000 företag
  • bättre hälso- och sjukvård för 44 miljoner européer
  • översvämnings- och brandskydd för 27 miljoner människor
  • anslutning till avloppsreningsverk för närmare 17 miljoner människor
  • tillgång till bredband för ytterligare 14 miljoner hushåll
  • över 420 000 nya arbetstillfällen
  • utbildning för 3,7 miljoner européer
  • nya, moderna skolor och barnomsorg för 6,7 miljoner barn

Hur mycket varje land bidrar med till EU-budgeten beror på hur stor dess ekonomi är. År 2017 var det 11 EU-länder – de rikaste – som betalade in mer till EU-budgeten än vad de fick tillbaka i EU-finansiering.

Men som ersättning för sitt större bidrag får dessa länder också del av de många fördelar som de här pengarna ger för alla EU-länder – fred och stabilitet både inom och omkring EU, säkerhet, bättre infrastruktur och frihet att bo, arbeta, studera och resa var som helst i hela blocket.
Dessutom görs sammanhållningspolitikens investeringar i varje enskilt land i EU, vilket innebär att även de rikaste medlemsstaterna får finansiering från EU:s sammanhållningspolitik.

Förutom direktinvesteringarna får de rikaste länderna också fördel av de positiva effekterna (”spridningseffekter”) när EU-finansierade projekt genomförs i mindre utvecklade stater.

Kontrakten för att genomföra projekt i en mindre utvecklad region tilldelas ofta företag från de länder som är så kallade ”nettobidragsgivare” (eller ”nettobetalare”) (d.v.s. länder som betalar mer till EU-budgeten än de tar emot). Exempelvis är det ett antal byggföretag från Tyskland och Österrike som har en markant närvaro i Ungern, Slovakien och Tjeckien.

Även handeln påverkas positivt. Exporten av varor och tjänster ökar i de rikare medlemsstaterna tack vare den ökade ekonomiska aktivitet i de stödmottagande länderna som sammanhållningspolitiken ger upphov till. Det uppskattas att för varje euro som lades ut på länder som fick bidrag från politiken under perioden 2007–2013, var det 9 cent som flödade vidare till länder som inte får stöd från Sammanhållningsfonden.

EU:s värderingar är centrala i de projekt som finansieras av EU:s sammanhållningspolitik. Principer som jämställdhet och icke-diskriminering är ännu mer framträdande i det nya lagstiftningspaketet som föreslås för perioden efter 2020. Exempelvis är det obligatoriskt att respektera dessa principer när projekten väljs ut.

EU-finansierade projekt är i sig själva ett sätt att sprida EU:s värderingar ute bland folk i Europa – oavsett om dessa värderingar uttryckligen nämns i projekten eller inte.

Genom att bygga upp ett mer välbärgat Europa bidrar sammanhållningspolitiken också till att stärka friheten och demokratin i våra samhällen.

Felaktigheter i EU:s kostnadsanslag är vanligen administrativa misstag där kostnadsreglerna inte har följts korrekt, t.ex. när det saknas dokument. Det är inte bedrägeri, och sådana fel undergräver vanligtvis inte slutresultatet av ett projekt.

Kommissionen och Europeiska revisionsrätten rapporterar alla misstankar om bedrägerier med EU-pengar till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). Det rör sig om bara några enstaka fall varje år, av de många hundra som Europeiska revisionsrätten tittar på årligen.

Enligt Olaf stod avvikelser i förvaltningen av sammanhållningspolitikens finansiering för knappt 1,8 % av betalningarna mellan 2013 och 2017. Bara en liten bråkdel av dessa avvikelser befanns vara bedrägerier.

Procentandelen avvikelser har minskat konstant de senaste åren. Genom regelverksbestämmelserna för perioden 2014–2020 stärks avsevärt åtgärderna för att förebygga och skydda EU-budgeten ännu mer mot avvikande utgifter.

Eftersom nästan 75 % av EU:s kostnader förvaltas gemensamt av både EU-kommissionen och EU:s regeringar, har dessa regeringar tillsammans ansvar för att minimera felen. Kommissionen har ett nära samarbete med dem för att säkerställa att pengarna används ändamålsenligt och effektivt.

Om kommissionen för sin del upptäcker att EU-pengar har använts felaktigt, så vidtar den åtgärder. År 2017 t.ex. var det, av de medel som betalades ut till mottagare runtom i EU och längre bort, 2,8 miljarder euro i finansiering som antingen återhämtades av kommissionen eller dirigerades om till andra projekt.

Det är många organisationer som kan få finansiering från de regionala fonderna. Det gäller offentliga organ, vissa organisationer i den privata sektorn (i synnerhet småföretag), universitet, föreningar, icke-statliga organisationer och frivilligorganisationer. Utländska företag som är baserade i den region som omfattas av ett aktuellt operativt program kan också ansöka, förutsatt att de följer EU-reglerna för offentlig upphandling.

Kontakta din förvaltningsmyndighet för att få mer information om vem som kan ansöka i din region och hur.

Projektansvariga i länder som är kandidatländer eller potentiella kandidatländer för att gå med i EU bör kontakta instrumentet för stöd inför anslutningen (IPA).

I de flesta fall är det projekt som beviljas bidrag, så man behöver utveckla ett projekt för att vara berättigad till finansiering, vilket man sedan får i olika faser i processen.

Enligt Revisionsrätten, EU:s oberoende externa revisionsorgan, låg den så kallade ”utnyttjandegraden” för 2007–2013 på 97,2 % år 2018. Det är en högre andel jämfört med den för perioden 2000–2006 (96 %).

Enligt de nya reglerna för perioden efter 2020 kan inte detta inträffa, av följande skäl:

  • Direkt ekonomiskt stöd till stora företag – som är de som flyttar mest – är utelämnat.
  • Alla bidrag från EU till förflyttning av ekonomisk verksamhet från en medlemsstat till en annan, när detta leder till förlorade jobb i den första medlemsstaten, är förbjudna.
  • När det gäller statligt stöd kommer de myndigheter som är ansvariga för att genomföra program att vara skyldiga att inhämta bevis från stödmottagaren för att EU-bidraget inte stöder omflyttning.