Tre principer

EU:s befogenheter styrs av tre principer:

  • Tilldelade befogenheter – EU har bara den behörighet som anges i EU-fördragen, som alla medlemsländer har ratificerat.
  • Proportionalitet – EU:s åtgärder får inte gå utöver vad som krävs för att nå målen i fördragen.
  • Subsidiaritet – på områden där både EU och medlemsländerna har befogenhet, får EU bara vidta åtgärder om de blir effektivare än ländernas åtgärder.

Bara EU kan stifta lagar

På vissa områden har EU ensamrätt att stifta lagar. Medlemsländerna kan då bara tillämpa lagstiftningen, om inte EU har gett dem tillstånd att anta vissa lagar själva. EU har så kallade exklusiva befogenheter på följande områden:

EU eller medlemsländerna kan stifta lagar

På andra områden kan lagar stiftas av EU eller medlemsländerna. Men länderna kan bara anta egna lagar om EU inte har föreslagit någon lagstiftning eller har beslutat att inte föreslå fler lagar på området. EU har så kallade delade befogenheter på följande områden:

Medlemsländerna stiftar lagar och EU hjälper till

På vissa områden kan EU bara stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder. EU har ingen befogenhet att stifta lagar och får inte hindra medlemsländerna från att göra det. EU har så kallade stödjande befogenheter på följande områden:

EU:s särskilda roll

I vissa fall kan EU få en särskild roll eller gå utöver vad som normalt sett tillåts enligt fördragen. Tack vare de särskilda befogenheterna kan EU

  • samordna den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken
  • fastställa och genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
  • använda ”flexibilitetsklausulen” som ger EU möjlighet att i undantagsfall vidta åtgärder utanför sina vanliga befogenheter.