Nanoteknik öppnar för utvecklingen av en mängd olika material och produkter som gagnar alla samhällsområden. Förväntningarna är höga när det gäller medicinska tillämpningar (t.ex. medicintillförsel och bilddiagnostik), energisektorn (t.ex. solpaneler och lagring av energi) och materialforskning (t.ex. lättare och starkare material).
Nanoteknik skapar emellertid stora problem för dem som ska bedöma riskerna och reglera sektorn. Bland annat är det oklart vad som ska betraktas som nanomaterial. EU är i färd med att ta fram en ny handlingsplan för nanovetenskap och nanoteknik för att lösa problemen.
Ett material räknas som nanomaterial om dess beståndsdelar är extremt små, normalt mellan 1 och 100 nm. Det innebär inga specifika risker och betyder inte heller att materialet verkligen har nya farliga egenskaper. Det säger heller inget om materialets toxicitetsprofil.
Några av farhågorna i fråga om nanomaterial beror på osäkerhet huruvida de nuvarande riskbedömningsproven för ”vanliga” kemiska ämnen också kan användas för nanomaterial. De nuvarande riskbedömningsmetoderna är tillräckligt flexibla för att också kunna användas för nanomaterial. Dessutom lämpar sig de flesta befintliga toxikologiska och ekotoxikologiska metoder för att identifiera de relevanta riskerna.
Vi kan dock inte utgå från att den nuvarande forskningen har identifierat alla potentiella negativa effekter som nanomaterial kan ha. Man kommer därför att behöva anpassa en del tester och göra ytterligare prov för att fullständigt kartlägga nanomaterialens eventuella risker. För en ordentlig riskbedömning krävs dessutom information om människors och miljöns faktiska exponering för nanomaterial.
