Inséparables
Manger, acheter et vendre du poisson durable

MEDFISH4EVER - Q&A -SV

MEDFISH4EVER - Q&A -SV

  1. Vad är problemet?

Fiskbestånden har minskat dramatiskt i Medelhavet. Mer än 90 procent av de undersökta bestånden är överfiskade. Några är på gränsen till kollaps. Hittills har det varit omöjligt att få tillräckligt med uppgifter för alldeles för många bestånd: 50 procent av fångsterna registreras fortfarande inte enligt lagen[i], och 80 procent av de landade fångsterna kommer från bestånd som vi saknar uppgifter för[ii]. Detta har lett till en ständig åderlåtning i form av förlorade arbetstillfällen och inkomster, samtidigt som miljön har drabbats hårt. Samhället har tvingats bära kostnaderna för en dålig förvaltning. Kostnaderna är särskilt stora för det småskaliga fisket, som motsvarar 83 procent av fiskeflottan i Medelhavet.

Om det ohållbara fisket av våra gemensamma resurser fortsätter kommer detta att leda till en utbredd kollaps bland fiskbestånden och även för de fiskare och samhällen som är beroende av bestånden, de marina ekosystemen och kulturtraditionerna. Åtgärder, som minsta tillåtna storlekar och totala tillåtna fångster av fisk, tekniska föreskrifter om fiskeredskap och fiskemetoder och åtgärder för att begränsa fiskeansträngningar och fiskekapacitet har varit viktiga, men har hittills inte gett tillräckliga resultat.

Att läget nu är kritiskt är något som alla aktörer håller med om, från fiskare till industriledare, forskare och miljövänner. Detta är något som drabbar hela Medelhavsområdet. Det finns förordningar, men de tillämpas inte på ett tillfredsställande sätt. Eller så har genomförandet försenats och ännu inte gett några märkbara resultat. Nu behövs det snabba och kraftfulla insatser för att vända trenden, och vi har alla ett delat ansvar.

  1. Hur kan vi lösa detta?

Det första steget är att verkligen erkänna läget och vårt gemensamma och ömsesidiga ansvar på alla nivåer.

Det andra steget är att skapa ett starkt politiskt ledarskap för att sätta i gång de brådskande åtgärder som krävs för att bygga upp en hållbar fiskesektor på nytt. Detta bör ske genom ett kraftfullt politiskt uttalande från ministrarna senast 2017. Det bör genomföras effektiva och samordnade initiativ på nationell och regional nivå, i Medelhavsländer såväl inom som utanför EU, i Iccat[1] och i AKFM[2].

För det tredje krävs engagemang och ett kraftfullt åtagande från alla intressenter – från politiskt ansvariga och beslutsfattare till fiskare, forskare, icke-statliga organisationer, ansvariga för leveranskedjor och det civila samhället i stort – om att bidra med integrerade lösningar för långsiktig hållbarhet.

  1. Vad händer om vi inte gör något nu? Och om vi gör något?

Om bestånden kraschar ohjälpligt kan konsekvenserna bli katastrofala och oåterkalleliga: oförutsebara förändringar i marina ekosystem, omfattande ekonomisk kris för fiskeberoende samhällen och stora sociala problem. De ekonomiska kostnaderna och samhällskonsekvenserna av att agera nu kommer visserligen att bli betydande, men ändå vara mycket mindre än vad som väntas om vi inte gör något nu. 

Forskarna visar oss att det fortfarande finns god potential för återhämtning, till exempel för blåfenad tonfisk, men vi måste se till att fiskpopulationerna får återhämta sig så snart som möjligt. Detta skulle ge stora fördelar, till exempel i form av större och mer förutsägbar fångst, ökad lönsamhet, säkrare jobb och ökad livsmedelssäkerhet, bättre miljöstatus och bättre tjänster. Allt detta skulle leda till hållbart välstånd för alla.

Om politiker och intressenter från näringslivet inte kan trygga hållbarheten i våra gemensamma marina biologiska resurser och bryter mot den gemensamma fiskeripolitiken och Barcelonakonventionen kommer Europeiska unionen att tvingas vidta drastiska nödåtgärder, till exempel i form av stängda fiskezoner eller böter (artikel 12 i förordning (EU) nr 1380/2013). För vissa bestånd kan det vara för sent.

  1. Vad måste vi sikta på?

Först och främst måste vi ha som mål att undvika kollaps hos kritiska fiskbestånd som kummel och svärdfisk. Vi måste använda en socioekonomisk strategi som bygger på miljövetenskap och ser till att den befintliga lagstiftningen tillämpas. På medellång sikt är målet att utveckla och genomföra effektiva bestämmelser som skapar lönsamt och hållbart fiske i ett friskt Medelhav för alltid.

De avgörande förbättringar som krävs (från regional till nationell nivå) måste börja med en kartläggning av vilka frågor som är högst prioriterade. Därefter måste det genomföras konkreta handlingsplaner med trovärdiga verktyg och bindande tidsplaner.

De exakta åtgärderna har ännu inte fastställts, men det är uppenbart vilka slags åtgärder som krävs och vilka resultat som förväntas:

  1. Bättre bedömning av bestånd: datainsamling, tillgänglighet och analys
  2. Bättre verkställande, kontroll och övervakning
  3. Regionalisering och gemensam styrning
  4. Minskad miljöpåverkan
  5. Fleråriga förvaltningsplaner som baseras på ekosystemmetoden
  6. Mer innovation och bättre teknik, mer selektivitet och inga fångster som kastas överbord
  7. Bättre samarbete mellan Medelhavsländerna (såväl inom som utanför EU), framför allt i fråga om kontroll och verkställande samt vetenskaplig forskning.

 

  1. Vem ska leda processen?

Detta är en så allvarlig och akut fråga att det krävs kraftfullt politiskt ledarskap på högsta nivå i alla länder som bedriver fiske i Medelhavet. Inom Europeiska unionen bör de åtta medlemsländerna som har kuster längs Medelhavet (Spanien, Frankrike, Italien, Malta, Slovenien, Kroatien, Grekland och Cypern) med stöd av EU och Medac[3] föregå med gott exempel, särskilt inom de områden som framför allt exploateras av dem.

De två regionala organisationerna för fiskeriförvaltning, AKFM och Iccat, bör leda alla gemensamma ansträngningar. De bör ta hand om den internationella samordningen och se till att det blir verkliga resultat i hela området.

Branschsammanslutningar, forskare och icke-statliga organisationer har också en viktig roll att spela för att engagera och skapa kapacitet hos alla aktörer (däribland konsumenter, fritidsfiskare och andra som använder havet) för att få fisket i Medelhavet tillbaka på rätt spår mot hållbarhet.

  1. Finns det andra problem?

Överfiske, dålig förvaltning och bristande genomförande av den gällande lagstiftningen på regional nivå, nationell nivå och EU-nivå är de viktigaste orsakerna till läget för fiskebestånden i Medelhavet i dag och de åtföljande ekonomiska problemen.

Men föroreningar, sjöfart och andra orsaker till miljöstress, till exempel klimatförändring och invaderande främmande arter, påverkar också fiskpopulationernas mängd och återhämtningsförmåga direkt och måste hanteras parallellt.

Det behövs också andra kompletterande åtgärder för att främja god styrning (till exempel ökad insyn och skyddade områden) och marknadsmekanismer (till exempel spårbarhet och minsta tillåtna storlekar).

De fiskeberoende samhällena behöver också innovativa och diversifierade strategier för fiskeriförvaltning och hållbar utveckling för att inte bara skydda fisken och havsmiljön utan även det tusenåriga kulturarv som är förknippat med dem. Projekt som pescatourism, korta leveranskedjor och andra gränsöverskridande initiativ har redan varit framgångsrika.

  1. Vad gör EU?

EU har gjort stora ansträngningar för att förbättra fiskets hållbarhet både i EU och globalt. Enligt EU:s gemensamma fiskeripolitik ska alla bestånd i EU utnyttjas upp till maximal hållbar avkastning senast 2020, och alla EU-fartyg ska följa bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken oavsett var fisket bedrivs.

Efter de glädjande framgångarna i nordöstra Atlanten, där mängden fisk och branschens lönsamhet ökar, är EU fast beslutet att sätta stopp för överfisket i Medelhavet. Alla aktörer på alla nivåer måste samarbeta, och anpassningen ska få stöd med medel från till exempel EHFF[4] och Taiex[5] inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken. Dessa medel går att använda för både direkta åtgärder och kompletterande insatser som exempelvis socioekonomiska program, forskning, samarbete och kapacitetsuppbyggnad.

  1. Vad kan jag göra?

Vi har alla ett gemensamt ansvar för den här situationen, och därför måste vi alla bidra efter bästa förmåga för att vända utvecklingen.

Politiskt ansvariga och beslutsfattare: Det är mycket viktigt att förstå problemets omfattning och ta fram de resurser och det ledarskap som krävs för att ta fram lösningar så snabbt som möjligt.

  • EU-länderna: identifiera prioriterade arter och områden, fastställa konkreta åtgärder för att nå målen (inklusive uppdatering av nationella förvaltningsplaner) och säkerställa efterlevnaden.
  • AKFM, Iccat, Medac, EFCA[6] och andra inflytelserika intressenter, internationella forum (till exempel FAO[7], UfM[8]) och finansieringsorganisationer (till exempel Världsbanken): hjälp till att fastställa prioriteringar och insatser, arbeta tillsammans och samordna arbetet och åtaganden för att uppfylla gemensamma mål för genomförande och efterlevnad.
  • Europeiska kommissionen och övriga EU-institutioner: fastställ politiken och en färdplan för att gradvis nå det dubbla målet med hållbart utnyttjande av fiskbestånden och förbättrad ekonomisk lönsamhet hos flottorna.
  • Tredjeländer: arbeta tillsammans med de regionala fiskeriorganisationerna (RFMO[9]) (Iccat och AKFM) och anpassning av deras flottors struktur och storlek efter de tillgängliga resurserna.

Branschintressenter: Organisationer som Europêche och Life[10], som företräder de fiskare som direkt deltar i utnyttjandet av biologiska resurser och som har detaljerade kunskaper om hur verkligheten ser ut, har en avgörande roll att spela för att främja samförvaltning och ge intressenterna möjlighet att delta i utformningen av lösningar.

  • De exempel på lyckade samarbeten som redan finns, till exempel återhämtningsplanen för blåfenad tonfisk, kan inspirera till fler gemensamma insatser.
  • God praxis från andra regioner och projekt kan också bana väg för lönsamt och hållbart fiske i Medelhavsområdet.
  • Ett engagemang i hela leveranskedjan och från det civila samhället kan ge viktigt stöd för de anpassningar som krävs. Grossister och detaljhandlare bör främja hållbara produkter och tacka nej till dem som inte har fångats enligt bestämmelserna.
  • Internationella möten, till exempel de som anordnas av AKFM (30 maj 2016) och Iccat (november 2016), kan användas för att stämma av allas bidrag.

Forskare och verkställande myndigheter: Forsknings-, övervaknings- och kontrollorganisationer är också grundläggande aktörer som gör det möjligt att basera förvaltningen på bättre kunskaper och transparenta och rättvisa villkor. De kan bland annat

  • öka antalet bestånd som bedöms, vid behov med hjälp av datafattig bedömningsteknik,
  • samarbeta för att täcka de vetenskapliga undersökningarnas omfattning i tid och rum,
  • utveckla samarbetsinriktade strategier för kontroll och verkställande på regional och delregional nivå mellan Medelhavsländerna (inom och utanför EU),
  • hjälpa förvaltarna att förstå komplexiteten och öka sitt samarbete med intressenterna för att tillsammans utforma innovativ teknik för att förbättra selektivitet, minska oönskade bifångster och ge ett effektivt skydd för sårbara arter och livsmiljöer.

Icke-statliga organisationer och det civila samhället: De kan främja samarbete och samförvaltning genom att bidra till ökad kunskap och medvetenhet, skydda miljön och företräda samhällen. Som den sista, men största länken i kedjan måste kustbor och konsumenter i stort engagera sig för att se till att deras marknadsval bidrar till omställningen till mer hållbara modeller, bidrar till social innovation och skydd av arvet i de fiskeberoende områdena.

  • Kontrollera etiketten: EU-lagstiftningen kräver korrekt information och spårbarhet. Detta gör det lättare att stödja reglerna för den gemensamma marknaden och normerna för produkter med ursprung i Medelhavsområdet.
  • Främja hälsosamma och ansvarsfulla konsumentvanor.
  • Utbildnings- och informationskampanjer om läget för fiskbestånden som bygger på vetenskap, sektorsresultat, miljöredovisning och integrerad styrning kan bidra ytterligare till ett lyckat resultat.

[1] Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten.

[2] Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet.

[3] Mediterranean Advisory Council.

[4] Europeiska havs- och fiskerifonden.

[5] Byrån för tekniskt bistånd och informationsutbyte.

[6] Europeiska fiskerikontrollbyrån.

[7] FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation.

[8] Union för Medelhavsområdet.

[9] Regional Fisheries Management Organisations

[10] Low Impact Fishers of Europe.