Löner och arbetskostnader

Hoppa till: navigering , sök
Data från april 2017. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: december 2018.
Arbetskostnadskomponenter
Diagram 1: Beräknade arbetskostnader per timme, 2016
(i euro)
Källa: Eurostat (lc_lci_lev)
Diagram 2: Mediantimlön (brutto), samtliga arbetstagare
(inkluderar ej lärlingar), 2014
Källa: Eurostat (earn_ses_pub2s)
Diagram 3: Låginkomsttagare – anställda
(inkluderar ej lärlingar) som tjänar mindre än två tredjedelar av mediantimlönen (brutto), 2014
(i % av de anställda)
Källa: Eurostat (earn_ses_pub1s)
Diagram 4: Löneskillnader mellan kvinnor och män 2015
(skillnaden i % mellan kvinnors och mäns genomsnittliga bruttotimlön, i % av männens bruttoinkomst, ojusterat)
Källa: Eurostat (earn_gr_gpgr2)
Diagram 5: Årlig nettoinkomst, 2015
(i euro)
Källa: Eurostat (earn_nt_net)
Tabell 1: Skatteindikatorer för låginkomsttagare, 2015
(%)
Källa: Eurostat (earn_nt_taxwedge), (earn_nt_unemtrp) och (earn_nt_lowwtrp)

I denna artikel jämförs och kontrasteras statistik om löner och arbetskostnader (arbetsgivarnas personalutgifter) i länderna inom Europeiska unionen (EU), EU-kandidatländerna och Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta-länderna).

Arbetet har en mycket viktig roll i en ekonomi. För företagen innebär det kostnader (så kallade arbetskostnader) inte bara i form av löner till anställda utan även lönebikostnader (främst sociala avgifter) som arbetsgivaren betalar. Därmed har arbetet en avgörande betydelse för företagens konkurrenskraft, även om konkurrenskraften också påverkas av kapitalkostnader (exempelvis räntor på lån och utdelning på aktier) och icke prisrelaterade faktorer, såsom entreprenörskap, kompetens och arbetsproduktivitet, innovation, varumärkes- och produktpositionering på marknaden.

För de anställda utgör ersättningen de får för sitt arbete, dvs. lönen, i allmänhet den huvudsakliga inkomstkällan, som därmed har en stor inverkan på deras möjligheter att spendera eller spara. Bruttolön omfattar sociala avgifter som ska erläggas av arbetstagaren. Nettolön beräknas efter avdrag för sådana avgifter och andra belopp (exempelvis inkomstskatt) som ska betalas till staten. Eftersom skattebeloppet i allmänhet fastställs utifrån hushållets situation när det gäller inkomst och sammansättning, beräknas nettolönen för flera olika typiska situationer. I diagrammet sammanfattas förhållandet mellan nettolön, bruttolön och arbetskostnader.

Viktigaste statistiska resultaten

Arbetskostnader

Den genomsnittliga timarbetskostnaden under 2016 uppskattades till 25,40 euro i EU-28 och till 29,80 euro i euroområdet (EA-19). I detta genomsnitt ryms emellertid betydande skillnader mellan EU-länderna, där timarbetskostnaden varierar mellan 4,40 euro i Bulgarien och 42,00 euro i Danmark (se diagram 1). Genomsnittet var ännu högre i Norge (50,20 euro).

Arbetskostnaderna omfattar lönekostnader och lönebikostnader, till exempel de sociala avgifter som arbetsgivaren betalar. Lönebikostnadernas andel av de totala arbetskostnaderna uppgick 2016 till 23,9 % i EU-28 och 26,0 % i euroområdet. Även lönebikostnaderna varierade kraftigt mellan EU-länderna. Den högsta andelen lönebikostnader fanns i Frankrike (33,2 %), Sverige (32,5 %), Belgien (27,5 %), Litauen (27,8 %) och Italien (27,4 %). Lägst andel återfanns i Malta (6,6 %), Luxemburg (13,4 %), Irland (13,8 %), Danmark (13,9 %) och Kroatien (14,9 %).

Bruttolöner

Medianlöner

Bruttolönerna utgör den största delen av arbetskostnaderna. År 2014 rapporterades de högsta mediantimlönerna (brutto) i Danmark (25,52 euro), följt av Irland (20,16 euro), Sverige (18,46 euro), Luxemburg (18,38 euro), Belgien (17,32 euro) och Finland (17,24 euro). De lägsta mediantimlönerna (brutto) rapporterades i Bulgarien (1,67 euro) och Rumänien (2,03 euro), följt av Litauen (3,11 euro), Lettland (3,35 euro) och Ungern (3,59 euro). Med andra ord var den högsta mediantimlönen (brutto) bland EU-länderna 15 gånger högre än den lägsta, räknat i euro. Om uppgifterna justeras efter prisnivåer (genom omräkning till köpkraftsstandard (Purchasing Power Standard, PPS)) var den högsta mediantimlönen fem gånger högre än den lägsta, med Danmark och Bulgarien som ytterpunkter i respektive ända av intervallet.

Låginkomsttagare

Låginkomsttagare är anställda som tjänar högst två tredjedelar av den nationella mediantimlönen (brutto). I EU-28 var 17,2 % av alla anställda låginkomsttagare 2014, medan motsvarande siffra i euroområdet var 15,9 %. Andelen låginkomsttagare varierade betydligt mellan EU-länderna 2014: den högsta andelen noterades i Lettland (25,5 %), Rumänien (24,4 %), Litauen (24,0 %) och Polen (23,6 %), följt av Estland (22,8 %), Tyskland (22,5 %), Irland (21,6 %) och Storbritannien (21,3 %). Den lägsta andelen låginkomsttagare, mindre än 10 % av de anställda, rapporterades i Sverige (2,6 %), Belgien (3,8 %), Finland (5,3 %), Danmark (8,6 %), Frankrike (8,8 %) och Italien (9,4 %).

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Det ojusterade lönegapet mellan könen är en viktig indikator för att mäta skillnader i genomsnittslön mellan män och kvinnor i EU. I EU-28 som helhet hade kvinnor i genomsnitt 16,3 % lägre lön än män år 2015, medan skillnaden var 16,8 % i euroområdet. Skillnaderna mellan kvinnor och män i fråga om genomsnittslön var minst i Luxemburg, Italien, Rumänien, Belgien, Polen och Slovenien (skillnaden i dessa länder var mindre än 10,0 %). Löneskillnaderna mellan kvinnor och män var störst i Estland (26,9 %), Tjeckien (22,5 %), Tyskland (22,0 %), Österrike (21,7 %) och Storbritannien (20,8 %) – se diagram 4.

Flera olika faktorer bidrar till löneskillnader mellan kvinnor och män, såsom skiftande arbetskraftsdeltagande, skillnader beroende på om ett yrke är mans- eller kvinnodominerat och en varierande grad av deltidsarbete. Det kan även finnas skillnader på personalavdelningarna inom privat och offentlig sektor när det gäller synen på karriärutveckling, obetald ledighet och/eller föräldraledighet. Några underliggande faktorer som åtminstone delvis kan förklara löneskillnaderna mellan kvinnor och män är könsuppdelning med avseende på sektorer och yrken, utbildning, medvetenhet och insyn samt direkt diskriminering. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män visar också på andra ojämlikhetsfaktorer, framför allt att kvinnor ofta axlar en oproportionerligt stor del av familjeansvaret, vilket i sin tur leder till att de har svårt att skapa balans mellan yrkeslivet och privatlivet. Många kvinnor arbetar dessutom deltid eller i atypiska anställningsformer. Även om sådana anställningar gör att de klarar av att arbeta samtidigt som de tar ansvar för familjen, kan det ha en negativ inverkan på deras löner, karriärutveckling, möjligheter till befordran och pensioner.

Nettolön och skatter

Nettolön

Informationen om nettolön kompletterar uppgifterna om bruttolön när det gäller disponibel inkomst, dvs. efter avdrag för inkomstskatt och anställdas sociala avgifter från bruttobeloppen, och med tillägg av familjeförmåner (kontantutbetalningar för minderåriga barn) för hushåll med barn.

Under 2015 varierade nettolönen för ensamstående utan barn som har en lön motsvarande 100 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn mellan 4 300 euro i Bulgarien och 38 500 euro i Luxemburg. Samma två EU-länder hade de lägsta (4 900 euro) respektive högsta (52 500 euro) genomsnittliga nettolönerna för ett gift par med två barn där en av föräldrarna förvärvsarbetar (se diagram 5).

I de fall där båda makarna förvärvsarbetar (och båda har en lön som motsvarar genomsnittslönen) var Luxemburg det land där de högsta nettoårslönerna betalas ut, 86 400 euro för par med två barn och 78 800 euro för par utan barn. I Bulgarien redovisades de lägsta nettolönerna, 8 700 euro, oavsett om paret hade två barn eller inga.

Skattekilen

Uppgifter om skattekilen mäter skatternas och de sociala avgifternas storlek i förhållande till arbetskostnaden. Dessa uppgifter anges för låginkomsttagare. Skattekilen för EU-28 var 38,4 % år 2015 (se tabell 1). De länder som hade de högsta skatterna för låginkomsttagare under 2015 var Belgien, Ungern, Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien, Lettland och Sverige (samtliga över 40,0 %). Länderna med de lägsta skatterna för låginkomsttagare var Malta, Irland och Storbritannien (samtliga under 30,0 %).

De tre andra indikatorerna som presenteras i tabell 1 visar hur stor del av bruttolönen som ”skattas bort” (genom högre skatter och sociala avgifter och/eller minskade eller förlorade förmåner) när en person återgår i arbete eller får högre inkomst. Den del av inkomsten som skattades bort när en arbetslös återgick i arbete uppgick till totalt 74,0 % år 2015 i EU-28 (76,5 % för euroområdet). Den högsta andelen redovisades i Belgien (92,0 %) medan den lägsta andelen fanns i Slovakien (44,7 %).

Låginkomsttagare som försöker öka sina inkomster ”skattar bort” en större andel av inkomsten. För gifta par med två barn där en av föräldrarna förvärvsarbetar var låginkomstfällan 59,8 % i EU-28 år 2015 (58,0 % i euroområdet). Den lägsta siffran observerades i Italien (5,2 %) och den högsta i Luxemburg (105,8 %). För ensamstående utan barn var låginkomstfällan för EU-28 44,6 % år 2015 (44,9 % för euroområdet). Den högsta siffran observerades i Nederländerna (75,2 %), och de lägsta siffrorna i Bulgarien (21,6 %) och Grekland (21,7 %).

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Arbetskostnader

Arbetskostnader omfattar ersättningar till anställda (inklusive löner, naturaförmåner och arbetsgivarnas sociala avgifter), kostnader för personalutbildning och andra utgifter (till exempel rekryteringskostnader, utgifter för arbetskläder och skatter som arbetsgivaren erlägger och som räknas som arbetskostnader med avdrag för eventuella subventioner). Dessa arbetskostnader och deras komponenter definieras i förordning 1737/2005 av den 21 oktober 2005.

Statistik över arbetskostnader utgör ett hierarkiskt system av flerårig, årlig och kvartalsvis statistik som tagits fram i syfte att ge en heltäckande och detaljerad bild av nivå, struktur och kortsiktig utveckling för arbetskostnader inom olika ekonomiska sektorer i EU:s medlemsländer och vissa länder utanför EU. All statistik baseras på en gemensam definition av arbetskostnader. Arbetskostnadsnivåerna baseras på den senaste arbetskostnadsundersökningen (från 2012) och en extrapolering utifrån det kvartalsvisa arbetskostnadsindexet. Arbetskostnadsundersökningen genomförs vart fjärde år och i den sammanställs arbetskostnader på en mycket detaljerad nivå. Vid extrapolering av arbetskostnadsindexet används uppgifterna endast på aggregerad nivå. I det kvartalsvisa arbetskostnadsindexet (en Euroindicator) mäts det kostnadstryck som uppstår genom produktionsfaktorn arbete. De uppgifter som samlas in för arbetskostnadsindexet rör totala genomsnittliga timarbetskostnader och två kategorier av arbetskostnader: löner samt arbetsgivarnas sociala avgifter plus skatter som betalas minus subventioner som arbetsgivaren mottar. Uppgifterna (som även disaggregeras utifrån ekonomisk verksamhet) finns för europeiska aggregat (EU och euroområdet), med aggregat som gäller industrisektorn, bygg- och anläggningssektorn samt tjänstesektorn (utom offentlig förvaltning, försvar och obligatoriska sociala tjänster) enligt avdelningarna B–N och P–S i Nace rev. 2, och justeras efter arbetsdag och säsong.

Bruttolöner

De viktigaste definitionerna i fråga om löner fastställs i förordning 1738/2005 av den 21 oktober 2005. Uppgifterna kommer från den fyraåriga undersökningen av inkomststruktur (SES), som senast genomfördes i oktober 2014. Bruttolön omfattar ekonomisk ersättning som utbetalats direkt av arbetsgivaren, före avdrag för sådana skatter och sociala avgifter som ska erläggas av arbetstagaren men hålls inne av arbetsgivaren. Alla bonusar ingår, oavsett om de betalas regelbundet eller ej (till exempel en trettonde eller fjortonde månadslön, semesterlön, vinstandel, ersättning för semester som inte tagits ut, provisioner som betalas ut då och då och så vidare).

Uppgifterna om medianlöner lämnas in för alla heltids- och deltidsanställda (med undantag för lärlingar) i företag med minst tio anställda och i alla sektorer utom jordbruk, fiske, offentlig förvaltning, privathushåll och internationella organisationer. Medianlönen beräknas som det värde som hälften av befolkningen tjänar mindre än och hälften tjänar mer än.

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män definieras som skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittliga bruttotimlön, uttryckt i antal procent av mäns genomsnittliga bruttotimlön. Metoden för att sammanställa uppgifterna för denna indikator baseras på jämförelser med uppgifter från undersökningen av inkomststruktur, Structure of Earnings Survey (SES). Dessa uppgifter uppdateras vart fjärde år när nya uppgifter från undersökningen av inkomststruktur blir tillgängliga.

Enligt den metod som används omfattar den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män alla anställda (det finns inga begränsningar gällande ålder eller antal arbetade timmar) i företag med minst tio anställda inom näringsgrenarna industri, byggverksamhet och tjänster (enligt avdelningarna B–S i Nace rev. 2, med undantag för avdelning O). Vissa länder har även lämnat in uppgifter för avdelning O i Nace rev. 2 (offentlig förvaltning, försvar, och obligatoriska sociala tjänster), men detta är inte obligatoriskt. Det finns också uppgifter som inbegriper en analys efter sektor (offentlig eller privat), arbetstid (heltid eller deltid) och de anställdas ålder.

Nettolön och skatter

Nettolönen härleds från bruttolönen och utgör den del av lönen som arbetstagarna verkligen får i handen och kan spendera eller spara. Till skillnad från bruttolönen är inte sociala avgifter och skatter inräknade i nettolönen, men däremot ingår familjeförmåner där.

Skatteindikatorer (skattekilen för arbetskostnader, arbetslöshetsfällan och låginkomstfällan) används för att övervaka hur lönsamt det är att arbeta. Skattekilen för arbetskostnader definieras som inkomstskatt på bruttolön plus arbetstagarens och arbetsgivarens sociala avgifter, uttryckt som en procentuell andel av de totala arbetskostnaderna. Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn som har en lön som motsvarar 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2).

Arbetslöshetsfällan mäter hur stor andel av bruttolönen som ”skattas bort” genom höjda skatter och sociala avgifter samt indragna arbetslöshetsersättningar och andra förmåner när en person övergår från arbetslöshet till arbete. Detta definieras som skillnaden mellan bruttolön och den ökade nettoinkomsten när en person övergår från arbetslöshet till arbete, uttryckt som procentuell andel av bruttoinkomsten. Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn som har en lön som motsvarar 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2).

Låginkomstfällan mäter hur stor andel (i procent) av bruttolönen som ”skattas bort” genom den kombinerade effekten av inkomstskatter och sociala avgifter samt eventuella indragna förmåner när bruttolönen ökar från 33 % till 67 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn (avdelningarna B–N i Nace rev. 2). Denna indikator sammanställs för ensamstående utan barn och även för samboende med två barn i åldern 6–11 år, där en av föräldrarna förvärvsarbetar.

Sammanhang

Strukturen hos arbetskostnader och löner, liksom deras utveckling, är viktiga faktorer på alla arbetsmarknader, eftersom dessa indikatorer avspeglar utbudet av arbetskraft och företagens efterfrågan på arbetskraft.

EU främjar lika möjligheter genom insatser för att gradvis undanröja löneskillnaderna mellan kvinnor och män. I artikel 157.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete, och i artikel 157.3 fastställs den rättsliga grunden för lagstiftningen om lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. I december 2015 antog Europeiska kommissionen arbetsprogrammet Strategiskt åtagande för jämställdhet 2016–2019. I detta arbetsprogram bekräftade Europeiska kommissionen på nytt sitt engagemang för att fortsätta arbetet med att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Ett av de prioriterade tematiska områdena är att minska löne-, inkomst- och pensionsklyftan mellan könen och därmed bekämpa fattigdom hos kvinnor. Europeiska kommissionen identifierade centrala åtgärder att vidta inom detta prioriterade område. En av dem är att varje år arrangera Europadagen för lika lön (sidan är på engelska) för att öka medvetenheten om löneskillnader mellan kvinnor och män och de bakomliggande orsakerna.

Se även

Ytterligare information från Eurostat

Publikationer

Viktigaste tabellerna

  • Earnings (t_earn) (inkomster) (på engelska), se:
Gender pay gap in unadjusted form (tsdsc340) (ojusterad indikator för löneskillnader mellan kvinnor och män)
Labour cost index by NACE Rev. 2 (teilm100)
Labour cost index by NACE Rev. 2 - percentage change Q/Q-1 (teilm120)
Labour cost index by NACE Rev. 2 - percentage change Q/Q-4 (teilm130)
Labour cost index by NACE Rev. 2 - Index (2012=100) (teilm140)

Databasen

Särskild avdelning

Metodik/Metadata

Källuppgifter för tabeller och diagram (MS Excel)

Externa länkar