Löner och arbetskostnader

Hoppa till: navigering , sök

Uppgifter från juni 2019.

Planerad uppdatering av artikeln: juli 2020.

Den engelska versionen är nyare.

I korthet
Under 2018 var den genomsnittliga timarbetskostnaden 27,40 euro i EU och 30,60 euro i euroområdet.
Under 2018 låg den genomsnittliga timarbetskostnaden i EU på mellan 5,40 euro i Bulgarien till 43,50 euro i Danmark.

Beräknade timarbetskostnader, 2018

I denna artikel jämförs och kontrasteras statistik om löner och arbetskostnader (arbetsgivarnas utgifter för personal) i EU:s medlemsländer, EU:s kandidatländer och länderna inom Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta).

Arbete har en mycket viktig roll i en ekonomi. För företagen innebär det kostnader (så kallade arbetskostnader) inte bara i form av löner till anställda utan även lönebikostnader, främst sociala avgifter, som arbetsgivaren betalar. Därmed har arbete en avgörande betydelse för företagens konkurrenskraft, även om denna även påverkas av kapitalkostnader (exempelvis räntor på lån och utdelning på aktier) och icke prisrelaterade aspekter, såsom entreprenörskap, färdigheter och arbetsproduktivitet samt innovation och varumärkes- och produktpositionering på marknaden.


Artikeln i sin helhet


Arbetskostnadskomponenter

För de anställda utgör den ersättning de får för sitt arbete, dvs. lönen, i allmänhet den huvudsakliga inkomstkällan. Därmed har den en stor inverkan på deras möjligheter att spendera och/eller spara. Bruttolön omfattar sociala avgifter som betalas av arbetstagaren. Nettolön beräknas efter avdrag för sådana avgifter och andra belopp, exempelvis inkomstskatt, som ska betalas till staten. Eftersom skattebeloppet fastställs utifrån hushållets situation när det gäller inkomst och sammansättning beräknas nettolön för flera typiska situationer.

I schema 1 sammanfattas förhållandet mellan nettolön, bruttolön och arbetskostnader.

Schema 1: Arbetskostnadskomponenter

Arbetskostnad

Den genomsnittliga timarbetskostnaden under 2018 uppskattades till 27,40 euro i EU-28 och till 30,60 euro i euroområdet (EA-19). I fråga om detta råder emellertid stora skillnader mellan EU:s medlemsländer. Timarbetskostnaden varierar mellan 5,40 euro i Bulgarien och 43,50 euro i Danmark (se diagram 1). Genomsnittet var än högre i Norge på 50 euro.

Diagram 1: Beräknade timarbetskostnader 2018
(euro)
Källa: Eurostat (lc_lci_lev)


Arbetskostnaderna omfattar lönekostnader och lönebikostnader såsom sociala avgifter. Under 2018 uppgick andelen lönebikostnader för hela ekonomin till 23,7 % i EU-28, och 25,6 % i euroområdet. Även lönebikostnaderna varierade kraftigt mellan EU:s medlemsländer. De länder med högst andel lönebikostnader var Frankrike (32,6 %), Sverige (32,3 %), Litauen (29,2 %) och Italien (28,4 %), medan länderna med lägst andel var Malta (6,1 %), Luxemburg (11,1 %), Danmark (14,1 %), Kroatien (15,3 %) och Irland (15,4 %).

Bruttolöner

Medianlöner

Bruttolöner utgör den största delen av arbetskostnaderna. Länderna med högst mediantimlön (brutto) under 2014 var Danmark (25,52 euro), följt av Irland (20,16 euro), Sverige (18,46 euro), Luxemburg (18,38 euro), Belgien (17,32 euro) och Finland (17,24 euro). I kontrast till detta var länderna med lägst mediantimlön (brutto) Bulgarien 1,67( euro) och Rumänien (2,03 euro), följt av Litauen (3,11 euro), Lettland (3,35 euro) och Ungern (3,59 euro). Med andra ord var den högsta nationella mediantimlönen (brutto) bland EU-länderna 15 gånger högre än den lägsta, räknat i euro. Om mediantimlönen justeras efter prisnivåer (genom omräkning till köpkraftsstandard) var den högsta mediantimlönen fem gånger högre än den lägsta, med Danmark och Bulgarien som ytterpunkter i varsin ände av intervallet.

Diagram 2: Mediantimlön (brutto), samtliga arbetstagare (inkluderar ej lärlingar), 2014
Källa: Eurostat (earn_ses_pub2s)


Låginkomsttagare

Låginkomsttagare är anställda som har en lön som är högst två tredjedelar av den nationella mediantimlönen (brutto). Under 2014 var 17,2 % av de anställda i EU-28 låginkomsttagare, medan motsvarande siffra i euroområdet var 15,9 %. Andelen låginkomsttagare varierade kraftigt mellan EU-länderna 2014. Den högsta andelen fanns i Lettland (25,5 %), Rumänien (24,4 %), Litauen (24,0 %) och Polen (23,6 %), följt av Kroatien (23,1 %), Estland (22,8 %), Tyskland (22,5 %) och Grekland (21,7 %). I kontrast till detta är mindre än 10 % av de anställda låginkomsttagare i Sverige (2,6 %), Belgien (3,8 %), Finland (5,3 %), Danmark (8,6 %), Frankrike (8,8 %) och Italien (9,4 %).

Diagram 3: Låginkomsttagare – anställda (inkluderar ej lärlingar) som tjänar mindre än två tredjedelar av mediantimlönen (brutto), 2014
(% av de anställda)
Källa: Eurostat (earn_ses_pub1s)


Löneskillnader mellan kvinnor och män

Det ojusterade lönegapet mellan könen är en viktig indikator för att mäta skillnader i genomsnittslönen mellan kvinnor och män i EU. I EU-28 som helhet hade kvinnor i genomsnitt 16,0 % lägre lön än män år 2017, medan skillnaden var 16,1 % i euroområdet. Genomsnittslönen skilde sig minst åt mellan könen i Rumänien, Italien, Luxemburg, Belgien, Polen och Slovenien (skillnaden var mindre än 10,0 %). De största löneskillnaderna mellan kvinnor och män fanns i Estland (25,6 %), Tjeckien (21,1 %), Tyskland (21,0 %) och Storbritannien (20,8 %) – se diagram 4.

Diagram 4: Löneskillnader mellan kvinnor och män 2017
(skillnaden mellan kvinnors och mäns genomsnittliga bruttotimlön i % av männens bruttoinkomst)
Källa: Eurostat (earn_gr_gpgr2)


Flera olika faktorer bidrar till löneskillnader mellan kvinnor och män, till exempel skillnader i arbetskraftsdeltagande, skillnader beroende på om ett yrke är mans- eller kvinnodominerat och skillnader i graden av deltidsarbete. Det kan även finnas skillnader på personalavdelningarna inom privat och offentlig sektor när det gäller synen på karriärutveckling, obetald ledighet och/eller föräldraledighet. Några underliggande faktorer som åtminstone delvis kan förklara löneskillnaderna mellan kvinnor och män är könsuppdelning med avseende på sektorer och yrken, utbildning, medvetenhet och insyn samt direkt diskriminering. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män visar också på andra ojämlikhetsfaktorer, framför allt att kvinnor ofta axlar en oproportionerligt stor del av familjeansvaret, vilket i sin tur leder till att de har svårt att skapa balans mellan yrkeslivet och privatlivet. Många kvinnor arbetar dessutom deltid eller har en atypisk anställningsform. Även om sådana anställningar gör att de klarar av att arbeta samtidigt som de tar ansvar för familjen, kan det ha en negativ inverkan på deras löner, karriärutveckling, möjligheter till befordran och pensioner.

Nettolön och skatter

Samtliga uppgifter utgår från en allmänt känd modell som har utvecklats av OECD där siffror hämtas från nationella källor (för ytterligare information om modellen se webbplatsen OECD – Benefits and wages).

Nettolön

Information om nettolön kompletterar uppgifterna om bruttolön när det gäller disponibel inkomst, dvs. efter avdrag för inkomstskatt och anställdas sociala avgifter från bruttobeloppen, och med tillägg av familjeförmåner (kontantutbetalningar för minderåriga barn) för hushåll med barn.

Under 2018 varierade nettolönen för ensamstående utan barn som har en lön motsvarande 100 % av genomsnittslönen för anställda inom den privata sektorn mellan 5 500 euro i Bulgarien till 41 900 euro i Luxemburg. Samma två EU-länder hade de lägsta (6 100 euro) respektive högsta (56 300 euro) genomsnittliga nettolönerna för ett gift par med två barn där en av föräldrarna förvärvsarbetar (se diagram 5).

Diagram 5: Årlig nettolön, 2018
(euro)
Källa: Eurostat (earn_nt_net)


I de fall där båda makarna förvärvsarbetar (och båda har en lön som motsvarar genomsnittslönen) var Luxemburg det land där de högsta nettoårslönerna betalas ut, 93 400 euro för par med två barn och 85 800 euro för par utan barn. I Bulgarien redovisades de lägsta nettolönerna, 11 100 euro för par med två barn och något mindre, 11 000 euro, för par utan barn.

Skattebelastning

Skatteindikatorer (skattekilen för arbetskostnader, arbetslöshetsfällan och låginkomstfällan) används för att övervaka hur lönsamt arbete är. I tabell 1 är en låginkomsttagare en person som tjänar två tredjedelar (exakt 67 %) av en genomsnittlig lön i näringslivet (avdelningarna B–N i Nace Rev. 2) och som är ensamstående utan barn.

Den första indikatorn, skattekilen för arbetskostnader, mäter skatternas och de sociala avgifternas storlek i förhållande till arbetskostnaden. Skattekilen för arbetskostnader definieras som inkomstskatt på bruttolön plus arbetstagarens och arbetsgivarens sociala avgifter, uttryckt som en andel av de totala arbetskostnaderna. Skattekilen för EU-28 var 38,2 % (40,9 % för euroområdet) år 2018. De högsta skatterna för låginkomsttagare 2018 redovisades i Belgien, Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Italien, Ungern, Österrike och Sverige (samtliga över 40,0 %). De lägsta skatterna för låginkomsttagare redovisades däremot i Irland, Cypern, Malta och Storbritannien (samtliga under 30,0 %).

Tabell 1: Skatteindikatorer för låginkomsttagare – ensamstående utan barn, 2018
(%)
Källa: Eurostat (earn_nt_taxwedge), (earn_nt_unemtrp) och (earn_nt_lowwtrp)


Den andra indikatorn, arbetslöshetsfällan, mäter hur stor andel (i procent) av bruttolönen som skattas bort genom höjda skatter och arbetstagares sociala avgifter samt indragna arbetslöshetsersättningar och andra förmåner när en person övergår från arbetslöshet till arbete. År 2018 uppgick arbetslöshetsfällan till 73,1 % i EU-28 (75,7 % för euroområdet). Den högsta andelen redovisades i Luxemburg (90,8 %) medan den lägsta andelen fanns i Estland (32,2 %).

Den tredje indikatorn, låginkomstfällan, mäter hur stor andel (i procent) av bruttolönen som skattas bort genom den kombinerade effekten av skatter och sociala avgifter samt eventuella indragna förmåner när bruttolönen ökar från 33 % till 67 % av genomsnittslönen för en arbetstagare. Låginkomstfällan uppgick till 39,0 % i EU-28 under 2018 (42,2 % för euroområdet), med den lägsta andelen i Cypern (10,3 %) och den högsta andelen i Belgien (59,7 %).

Källuppgifter för tabeller och diagram

Källuppgifter

Arbetskostnader

Arbetskostnader omfattar ersättningar till anställda (inklusive löner, naturaförmåner och arbetsgivarnas sociala avgifter), kostnader för personalutbildning och andra utgifter (till exempel rekryteringskostnader, utgifter för arbetskläder och skatter som räknas som arbetskostnader med avdrag för eventuella subventioner). Dessa arbetskostnader och deras komponenter definieras i förordning 1737/2005 av den 21 oktober 2005.

Statistik över arbetskostnader utgör ett hierarkiskt system av flerårig, årlig och kvartalsvis statistik som tagits fram i syfte att ge en heltäckande och detaljerad bild av nivå, struktur och kortsiktig utveckling för arbetskostnader inom olika ekonomiska sektorer i EU:s medlemsländer och vissa länder utanför EU. All statistik baseras på en gemensam definition av arbetskostnader. Arbetskostnadsnivåerna baseras på den senaste arbetskostnadsundersökningen (från 2016) och en extrapolering utifrån det kvartalsvisa arbetskostnadsindexet. Arbetskostnadsundersökningen genomförs vart fjärde år och i den sammanställs arbetskostnader på en mycket detaljerad nivå. Vid extrapolering av arbetskostnadsindexet används uppgifterna endast på aggregerad nivå. I det kvartalsvisa arbetskostnadsindexet, (en Euroindicator) mäts det kostnadstryck som uppstår genom produktionsfaktorn för arbete. De uppgifter som samlas in för arbetskostnadsindexet rör totala genomsnittliga timarbetskostnader och två kategorier av arbetskostnader: löner och arvoden samt arbetsgivarnas sociala avgifter plus skatter minus subventioner som arbetsgivaren mottar. Uppgifterna (som även disaggregeras utifrån näringsgren) finns för europeiska aggregat (EU och euroområdet) och EU-länder, med aggregat som gäller industrisektorn, bygg- och anläggningssektorn samt tjänstesektorn (utom offentlig förvaltning, försvar och obligatoriska sociala tjänster) enligt avdelningarna B–N och P–S i Nace rev 2, och justeras utifrån arbetsdag och säsong.

Bruttolöner

De huvudsakliga definitionerna i fråga om löner anges i förordning 1738/2005 av den 21 oktober 2005. Uppgifterna kommer från den fyråriga undersökningen av inkomststruktur (SES), som senast genomfördes i oktober 2014. Bruttolön omfattar ekonomisk ersättning som utbetalats direkt av arbetsgivaren, före avdrag för skatter och sociala avgifter som betalas av arbetstagaren men hålls inne av arbetsgivaren. Alla bonusar ingår, oavsett om de betalas regelbundet eller ej (till exempel en trettonde eller fjortonde månadslön, semesterlön, vinstandel, ersättning för semester som inte tagits ut, provisioner som betalas ut då och då med mera.).

Uppgifterna om medianlöner lämnas in för alla heltids- och deltidsanställda (med undantag för lärlingar) i företag med minst tio anställda och i alla sektorer utom jordbruk, fiske, offentlig förvaltning, privathushåll och internationella organisationer. Medianlönen beräknas som det värde som hälften av befolkningen tjänar mindre än och hälften tjänar mer än.

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män definieras som skillnaden mellan manliga anställdas och kvinnliga anställdas genomsnittliga bruttotimlöner, uttryckt i procent av manliga anställdas genomsnittliga bruttotimlön. Metoden för att sammanställa uppgifterna för denna indikator baseras på uppgifter från undersökningen av inkomststruktur (SES), som uppdateras vart fjärde år när nya uppgifter från undersökningen av inkomststruktur blir tillgängliga.

Enligt den metod som används omfattar den ojusterade indikatorn för löneskillnader mellan kvinnor och män alla anställda (det finns inga begränsningar gällande ålder eller antalet arbetade timmar) i företag med minst tio anställda inom näringsgrenarna industri, byggverksamhet och tjänster (enligt avdelningarna B–N och P–S i Nace rev. 2). Vissa länder har även lämnat uppgifter för avdelning O i Nace rev. 2 (offentlig förvaltning, försvar och obligatoriska sociala tjänster), men detta är inte obligatoriskt. Det finns också uppgifter som inbegriper en analys utifrån sektor (offentlig eller privat), arbetstid (heltid eller deltid) och de anställdas ålder.

Nettolön och skatter

Nettolönen härleds från bruttolönen och utgör den del av lönen som arbetstagarna verkligen får i handen och kan spendera eller spara. Till skillnad från bruttolönen är inte sociala avgifter och skatter inräknade i nettolönen, men däremot ingår familjeförmåner.

Arbetslöshetsfällan definieras som skillnaden mellan den ökade bruttolönen och den ökade nettoinkomsten när en person övergår från arbetslöshet till arbete, uttryckt som andel av bruttolönen.

Sammanhang

Strukturen hos arbetskostnader och löner, liksom deras utveckling, är viktiga faktorer på alla arbetsmarknader, eftersom dessa indikatorer avspeglar utbudet av arbetskraft och företagens efterfrågan på arbetskraft.

EU främjar lika möjligheter genom insatser för att gradvis undanröja löneskillnaderna mellan kvinnor och män. I artikel 157.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete, och i artikel 157.3 fastställs den rättsliga grunden för lagstiftningen om lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. I december 2015 antog Europeiska kommissionen arbetsprogrammet Strategiskt åtagande för jämställdhet 2016–2019. I detta arbetsprogram bekräftade Europeiska kommissionen på nytt sitt engagemang för att fortsätta arbetet med att främja jämställdhet. Ett av de prioriterade tematiska områdena är att minska löne-, inkomst- och pensionsklyftan mellan könen och därmed bekämpa fattigdom hos kvinnor. Europeiska kommissionen preciserade huvudsakliga åtgärder att vidta inom detta prioriterade område. En av dem är att varje år anordna Europadagen för lika lön för att öka medvetenheten om löneskillnader mellan kvinnor och män, och de bakomliggande orsakerna.

Direkttillgång till
Andra artiklar
Tabeller
Databasen
Tematisk sektion
Publikationer
Metodik
Lagstiftning
Visualiseringar
Externa länkar




Gender pay gap in unadjusted form (tsdsc340)
Labour cost index by NACE Rev. 2 (teilm100)
Labour cost index by NACE Rev. 2 - percentage change Q/Q-1 (teilm120)
Labour cost index by NACE Rev. 2 - percentage change Q/Q-4 (teilm130)
Labour cost index by NACE Rev. 2 - Index (2012=100) (teilm140)