Statistik över inkomstfattigdom

Hoppa till: navigering , sök


Uppgifter från maj 2018.

Planerad uppdatering av artikeln: Oktober 2019.

I korthet

Fattigdomsrisken (efter sociala transfereringar) i EU förblev oförändrad 2016, på 17,3 %.

Under 2016 lyfte sociala transfereringar 8,6 % av EU:s befolkning över fattigdomsgränsen.

De 20 % av befolkningen som hade den högsta disponibla inkomsten i EU år 2016 hade en inkomst som var 5,2 gånger högre än de 20 % av befolkningen som hade den lägsta inkomsten.

At-risk-of-poverty rate, 2016

I denna artikel analyseras färsk statistik om inkomstfattigdom och inkomstskillnader i Europeiska unionen (EU). Jämförelser av levnadsstandard i olika länder görs ofta med utgångspunkt i bruttonationalprodukt (BNP) per capita, som visar i monetära tal hur rikt ett land är jämfört med ett annat. Denna huvudindikator säger dock mycket lite om inkomstfördelningen inom ett land och ger heller ingen information om icke-monetära faktorer som kan ha stor betydelse för befolkningens livskvalitet. Å ena sidan kan skillnader i inkomstfördelningen sporra människor att förbättra sin situation genom arbete, innovation eller genom att skaffa sig ny kompetens. Å andra sidan anses inkomstskillnaderna ofta vara förknippade med brottslighet, fattigdom och social utestängning.

Artikeln i sin helhet

Fattigdomsrisk och fattigdomsgräns

Fattigdomsrisken (efter sociala transfereringar) i EU-28 var förhållandevis stabil mellan 2010 och 2013, med en ökning från 16,5 % till 16,7 %. Mellan 2013 and 2014 steg fattigdomsrisken med 0,5 procentenheter och ökade sedan något under 2015 (med 0,1 procentenheter) för att nå 17,3 %, som den stannade på 2016.

Risken för EU-28 har beräknats som ett viktat genomsnitt av de nationella resultaten och visar inte de betydande variationer som finns mellan EU-länderna (se diagram 1). I åtta EU-länder, närmare bestämt Rumänien (25,3 %), Bulgarien (22,9 %), Spanien (22,3 %), Litauen (21,9 %), Lettland (21,8 %), Estland (21,7 %), Grekland (21,2 %) och Italien (20,6 %), ansågs över en femtedel av befolkningen befinna sig i riskzonen för fattigdom. Så var även fallet i Serbien (25,5 %), Turkiet (22,5 %, uppgifter från 2015) och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (21,9 %). Bland medlemsländerna hade Tjeckien (9,7 %), Finland (11,6 %) och Danmark (11,9 %) den lägsta andelen personer som riskerade att drabbas av fattigdom. Även i Island (8,8 %) rapporterades en förhållandevis låg andel av befolkningen befinna sig i riskzonen för fattigdom.

Diagram 1: Fattigdomsrisk och fattigdomsgräns, 2016
Källa: Eurostat (ilc_li01) och (ilc_li02)


Fattigdomsgränsen (som också visas i diagram 1) har fastställts till 60 % av det nationella medianvärdet för den ekvivalerade disponibla inkomsten. För spatiala jämförelser uttrycks fattigdomsgränsen ofta i köpkraftsstandard (PPS) för att ta hänsyn till skillnader mellan ländernas levnadskostnader. Denna gräns varierade avsevärt mellan EU-länderna 2016, från PPS 2 900 i Rumänien till PPS 13 500 i Österrike, medan fattigdomsgränsen i Luxemburg (PPS 16 800) låg ovanför detta intervall. Fattigdomsgränsen var också relativt låg i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (PPS 2 900), Serbien (PPS 3 200) och Turkiet (PPS 3 400, uppgifter från 2015), och relativt hög i Schweiz (PPS 16 300) och Norge (PPS 17 200).

Risken för inkomstfattigdom är olika stor i olika samhällsgrupper. Skillnaden i fattigdomsrisk (efter sociala transfereringar) var förhållandevis liten mellan män och kvinnor i EU-28 under 2016: enligt de senaste uppgifterna var risken 16,6 % för män jämfört med en högre risk (17,9 %) för kvinnor (se diagram 2). Den största könsskillnaden under 2016 noterades i de baltiska EU-länderna (2,7–4,8 procentenheter högre för kvinnor), Slovenien (2,7 procentenheter) och Tyskland (2,6 procentenheter), medan Bulgarien, Tjeckien, Cypern, Sverige och Belgien också rapporterade att fattigdomsrisken för kvinnor var minst 2,0 procentenheter större än för män, vilket även var fallet i Norge. Däremot var fattigdomsrisken något större för män än för kvinnor i fem EU-länder, nämligen Danmark, Malta, Nederländerna, Finland och Spanien, och detta var även fallet i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Serbien.

Diagram 2: Fattigdomsrisk efter sociala transfereringar, 2016
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li02)


Skillnaderna i fattigdomstal var mer uttalade när befolkningen klassificerades enligt sysselsättningsstatus (se tabell 1). Arbetslösa är en särskilt sårbar grupp: nästan hälften (48,6 %) av alla arbetslösa i EU-28 under 2016 riskerade att drabbas av fattigdom, med de absolut högsta talen i Tyskland (70,5 %). Sju andra EU-länder (de tre baltiska länderna, Bulgarien, Tjeckien, Sverige och Rumänien rapporterade att minst häften av de arbetslösa riskerade att drabbas av fattigdom 2016.

Tabell 1: Fattigdomsrisk efter sociala transfereringar enligt vanligaste sysselsättningsstatus 2016
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li04)

Omkring var sjunde (13,8 %) pensionär i EU-28 befann sig i riskzonen för fattigdom 2016. Dubbelt så höga siffror som genomsnittet i EU-28 rapporterades i alla de tre baltiska staterna: Litauen (30,6 %), Lettland (41,9 %) och Estland (45,0 %).

För förvärvsarbetande var risken att hamna i fattigdom långt mindre (i genomsnitt 9,6 % i EU-28 som helhet under 2016). En relativt stor andel förvärvsarbetande löpte risk att hamna i fattigdom i Rumänien (18,9 %) och en något mindre andel i Grekland (14,1 %) och Spanien (13,1 %). Luxemburg, Italien, Bulgarien, Portugal och Polen rapporterade att mer än en tiondel av deras arbetskraft befann sig i riskzonen för fattigdom 2016.

Fattigdomsrisken är inte jämnt fördelad mellan hushåll med olika sammansättning av vuxna och minderåriga barn. Bland hushåll utan minderåriga barn (se diagram 3) var ensamhushåll den grupp som löpte störst risk att drabbas av fattigdom, 25,6 % av ensamhushållen 2016. För hushåll med två eller fler vuxna var däremot risken att drabbas av fattigdom mindre än hälften av denna siffra, 11,5 %. För hushåll med två vuxna där minst en person var 65 år eller äldre var fattigdomsrisken något lägre, 11,0 %.

Diagram 3: Fattigdomsrisk efter typ av hushåll, hushåll utan minderåtiga barn, 2016
(% av angiven befolkning)
Källa: Eurostat (ilc_li03)


En majoritet av EU-länderna rapporterade ett liknande mönster: Bland hushåll utan minderåriga barn var ensamhushåll den grupp som löpte störst risk att drabbas av fattigdom i samtliga EU-länder utom Malta, där hushåll med två vuxna varav minst en person var 65 år eller äldre löpte större risk. I f.d. jugoslaviska republiken Makedonien rapporterades en liknande situation som i Malta, förutom att ensamhushåll hade den lägsta risken bland de tre hushållstyper som analyserades. I en knapp majoritet av EU-länderna (15 av 28) var risken att drabbas av fattigdom lägre bland hushåll med två vuxna, varav minst en person var 65 år eller äldre, än i den bredare kategorin av hushåll med två eller mer vuxna. Detta var särskilt fallet i Grekland, där skillnaden var 7,5 procentenheter. I den andra änden fanns Malta, där risken att drabbas av fattigdom för hushåll med två vuxna varav minst en person var 65 år eller äldre var 13,2 procentenheter högre än för alla hushåll med två eller fler vuxna. En stor skillnad observerades även i Schweiz (9,0 procentenheter).

Bland hushåll med minderåriga barn (se diagram 4) var hushåll bestående av ensamstående med minderåriga barn den grupp som löpte störst risk att drabbas av fattigdom i EU-28, med en fattigdomsrisk på mer än en tredjedel (34,0 %). Om man jämför fattigdomsrisken för hushåll med två vuxna, löpte de hushåll med bara ett minderårigt barn (13,6 %) drygt hälften så stor risk att drabbas av fattigdom än hushåll med tre eller flera minderåriga barn (26,9 %). Bland de tre hushåll som visas i diagrammet 4, rapporterade alla EU-länder utom Slovenien att hushåll bestående av två vuxna och ett barn löpte minst risk att drabbas av fattigdom. I Slovenien löpte de hushåll bestående av två vuxna med tre eller flera minderåriga barn lägst risk att drabbas av fattigdom. De flesta EU-länder uppgav också att fattigdomsrisken var störst för ensamhushåll med minderåriga barn. Det förekom dock undantag där risken var högre för hushåll med två vuxna med tre eller fler barn, framför allt i Bulgarien och Rumänien, och i mindre utsträckning i Portugal, Italien, Slovakien, Spanien och Grekland. Samma situation rapporterades också i alla tre kandidatländer, för vilka det finns tillgängliga uppgifter.

Diagram 4: Fattigdomsrisk efter typ av hushåll, hushåll med minderåriga barn, 2016
(% av angiven befolkning)
Källa: Eurostat (ilc_li03)


Sociala skyddsåtgärder är ett sätt att minska fattigdom och social utestängning. Detta kan till exempel åstadkommas genom att man betalar ut förmåner. Ett sätt att bedöma om de sociala skyddsåtgärderna har lett till positiva resultat är att jämföra indikatorerna för fattigdomsrisk före och efter sociala transfereringar (se diagram 5). År 2016 minskade de sociala transfereringarna fattigdomsrisken för befolkningen i EU-28 från 25.9 % före transfereringar till 17.3 % efter transfereringar, vilket innebar att 8.6 % av de befolkningen lyftes över fattigdomsgränsen. Utan sociala transfereringar skulle dessa personer riskera fattigdom. Om man jämför fattigdomsrisken före och efter sociala transfereringar var den relativa effekten av sociala förmåner liten. Den lyfte som högst 6,0 % av befolkningen över fattigdomsgränsen i följande länder: Grekland, Rumänien, Bulgarien, Polen, Italien, Slovakien, Portugal, Litauen och Lettland liksom i Turkiet (uppgifter från 2015) och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Relativt sett hamnade minst hälften av alla personer som riskerade att drabbas av fattigdom i Finland, Irland och Danmark över fattigdomsgränsen till följd av sociala transfereringar. Så var även fallet i Island och Norge.

Diagram 5: Fattigdomsrisk före och efter sociala transfereringar, 2016
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li02) och (ilc_li10)

Inkomstskillnader

Staten, de politiskt ansvariga och samhället i allmänhet kan inte bekämpa fattigdom och social utestängning utan att analysera klyftorna inom samhället, vare sig de är ekonomiska eller sociala. Uppgifter om ekonomisk ojämlikhet är särskilt viktiga när man uppskattar relativ fattigdom, eftersom fördelningen av ekonomiska resurser kan ha en direkt inverkan på antalet fattiga och hur allvarlig fattigdomen är.

Det fanns stora inkomstskillnader i inkomstfördelningen 2016: Ett befolkningsviktat genomsnitt av de nationella resultaten för de enskilda EU-länderna (se diagram 6) visar att de 20 % % av befolkningen som haft den högsta ekvivalerade disponibla inkomsten hade en inkomst som var 5,2 gånger högre än de 20 % av befolkningen som hade den lägsta ekvivalerade disponibla inkomsten. Detta förhållande varierade avsevärt mellan EU-länderna, från 3,5 i Tjeckien och 3,6 i Slovenien, Slovakien och Finland till mer än 6,0 i Lettland, Italien, Spanien och Grekland – och mer än 7,0 i Litauen och Rumänien, med en topp på 7,9 i Bulgarien. Bland de icke-medlemsländer som visas i diagram 6, rapporterade Island och Norge mycket små skillnader i inkomstfördelning (3,3 respektive 3,7), medan skillnaderna i Turkiet (8,6, uppgifter från 2015) och Serbien (9,7) var högre än i alla EU-länderna.

Diagram 6: Skillnader i inkomstfördelning, 2016
(förhållandet mellan inkomstkvintilerna)
Källa: Eurostat (ilc_di11)


Att många olika samhällsgrupper drabbas av de klyftor som finns i samhället är en politisk fråga. Särskild uppmärksamhet ägnas åt äldre, vilket delvis beror på att andelen personer som är 65 år eller äldre ökar i EU. Pensionssystemen kan vara viktiga för att komma till rätta med fattigdomen bland de äldre i samhället. I detta avseende är det intressant att studera äldres inkomster i jämförelse med den övriga befolkningen.

Under 2016 var medianinkomsten i hela EU-28 för personer i åldern 65 år och äldre 93 % av medianinkomsten för personer yngre än 65 år (se diagram 7). I sex EU-länder (Luxemburg, Grekland, Frankrike, Spanien, Italien och Ungern) var de äldres medianinkomst lika hög eller högre än medianinkomsten för personer yngre än 65, och så var fallet även i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Serbien och Turkiet (uppgifter från 2015). I Österrike, Polen, Rumänien, Portugal och Slovakien var de äldres medianinkomst minst 90 % av medianinkomsten för personer yngre än 65, och så var även fallet i Island och Norge. Andelar på under 80 % rapporterades i Tjeckien, Cypern, Sverige, Belgien, Danmark, Malta, Litauen och Estland. De förhållandevis låga procentandelarna speglar eventuellt i viss mån pensionsrättigheterna i dessa länder.

Diagram 7: Relativ procentandel för medianinkomst, 2016
(förhållandet mellan den ekvivalerade disponibla medianinkomsten för personer 65 år eller äldre till den ekvivalerade disponibla medianinkomsten för personer under 65 år)
Källa: Eurostat (ilc_pnp2)


Fattigdomsgapet, som visar exakt hur fattiga de fattiga är, kan mätas med det relativa medianvärdet för fattigdomsklyftan. Medianinkomsten för personer i riskzonen för fattigdom i EU-28 var under 2016 i genomsnitt 25,0 % under fattigdomsgränsen (se diagram 8). Detta tröskelvärde har fastställts till 60 % av den nationella medianinkomsten för samtliga personer. Bland EU-länderna var det relativa medianvärdet för fattigdomsklyftan störst i Rumänien (36,2 %). En fattigdomsklyfta på över 25,0 % rapporterades också i Grekland, Italien, Spanien, Bulgarien, Kroatien, Litauen, Portugal och Slovakien. Klyftan var ännu högre i Serbien (38,1 %) och även relativt hög i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (32,9 %) och Turkiet (27,8 %, uppgifter från 2015). Den lägsta fattigdomsklyftan bland medlemsländerna observerades i Finland (13,9 %), följt av Malta (15,9 %).

Diagram 8: Relativt medianvärde för fattigdomsklyftan 2016
(%)
Källa: Eurostat (ilc_li11)

Källuppgifter för tabeller och grafer

Källuppgifter

EU-statistik över inkomst- och levnadsvillkor (EU-Silc) lanserades 2003 genom en intern överenskommelse mellan Eurostat, sex EU-länder (Österrike, Belgien, Danmark, Grekland, Irland och Luxemburg) samt Norge. EU-Silc infördes för att få fram underliggande data för indikatorer rörande inkomst- och levnadsvillkor. Den rättsliga grunden för insamlingen av uppgifter är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1177/2003.

Statistiken började officiellt samlas in 2004 i 15 EU-länder och utökades 2005 till att omfatta alla återstående medlemsstater i EU-25samt Island och Norge. Bulgarien och Turkiet började använda EU-Silc 2006, Rumänien 2007 och Schweiz 2008, medan Kroatien införde undersökningen 2010 (Kroatiens uppgifter för 2009 baseras på en annan datakälla), nämligen hushållsbudgetundersökningen (HBS)). Uppgifter för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien finns tillgängliga sedan 2010 och för Serbien sedan 2013. EU-Silc har både en sektorsöverskridande och en linjär dimension.

Hushållens disponibla inkomst beräknas genom att alla monetära inkomster från alla källor för varje hushållsmedlem summeras (inbegripet inkomster från förvärvsarbete, investeringar och sociala förmåner) – plus inkomster på hushållsnivå – och att avdrag görs för skatter och sociala avgifter. För att ta hänsyn till skillnaderna i hushållens storlek och sammansättning divideras totalsumman med antalet ”vuxenekvivalenter” med hjälp av en standardskala (ekvivalensskala), den så kallade ”modifierade OECD-skalan”. Den första vuxna personen i hushållet ges en viktning på 1,0, var och en av de övriga hushållsmedlemmarna i åldern 14 år och äldre ges en viktning på 0,5, och de medlemmar i hushållet som är yngre än 14 år ges en viktning på 0,3. Det resulterande talet benämns ”ekvivalerad disponibel inkomst” och hänförs till varje medlem i hushållet. När det gäller fattigdomsindikatorerna beräknas den ekvivalerade disponibla inkomsten genom att hushållets totala disponibla inkomst divideras med hushållets ekvivalerade storlek. Varje person i hushållet anses följaktligen ha samma ekvivalerade disponibla inkomst.

Inkomstreferensperioden är en fast 12-månadersperiod (exempelvis föregående kalenderår eller beskattningsår) för alla länder utom Storbritannien, som räknar det år som undersökningen genomförs som referensperiod, och Irland, som har en löpande undersökning, vilket innebär att inkomstuppgifterna samlas in för 12-månadersperioden före undersökningen.

Fattigdomsrisk definieras som andelen personer med en ekvivalerad disponibel inkomst under fattigdomsgränsen (uttryckt i köpkraftsstandard – PPS), som har fastställts till 60 % av den nationella ekvivalerade disponibla medianinkomsten. Enligt ett beslut från Europeiska rådet mäter man fattigdomsrisken i förhållande till situationen i varje EU-land, i stället för att tillämpa en gemensam fattigdomsgräns. Andelen personer som löper risk att drabbas av fattigdom kan uttryckas före eller efter sociala transfereringar, och skillnaden utgör ett hypotetiskt mått på hur de nationella sociala transfereringarna bidrar till att minska fattigdomsrisken. Pensioner och efterlevandepensioner räknas som inkomst före transfereringar och inte som sociala transfereringar. Denna indikator kan analyseras på olika sätt, till exempel efter ålder, kön, sysselsättningsstatus, hushållstyp eller utbildningsnivå. Det ska noteras att indikatorn inte är ett välfärdsmått, utan ett relativt mått på en låg löpande inkomst (jämfört med andra personer i samma land), vilket inte nödvändigtvis innebär en låg levnadsstandard. Uppgifterna för EU-28 och euroområdet är ett befolkningsviktat genomsnitt för medlemsländerna.

Sammanhang

Vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 godkände EU:s stats- och regeringschefer en första uppsättning gemensamma statistiska indikatorer för social utestängning och fattigdom. Indikatorerna förbättras kontinuerligt av undergruppen för indikatorer (ISG) inom kommittén för socialt skydd (SPC). Indikatorerna är en viktig del av den öppna samordningsmetod som används för att övervaka framsteg i kampen mot fattigdom och social utestängning i EU:s medlemsländer.

EU-Silc är referenskällan för EU-statistik över inkomst- och levnadsvillkor, särskilt när det gäller indikatorer för social integrering. I samband med Europa 2020-strategin antog Europeiska rådet i juni 2010 ett överordnat mål för social integration, nämligen att antalet personer som hotas av fattigdom eller social utestängning i EU ska ha minskat med minst 20 miljoner jämfört med 2008 senast år 2020. EU-Silc är den uppgiftskälla som används för att övervaka framstegen för att nå detta EU-mål. Framstegen mäts genom en indikator som kombinerar fattigdomsrisk, allvarlig materiell fattigdom och andelen personer i hushåll med mycket låg arbetsintensitet. Se artikeln om personer som riskerar att drabbas av fattigdom eller social utestängning för mer information.

Direkttillgång till
Andra artiklar
Tabeller
Databasen
Tematisk sektion
Publikationer
Metodik
Lagstiftning
Visualiseringar
Externa länkar





Statistikböcker

Pressmeddelanden

Statistics in focus

Income distribution and monetary poverty (ilc_ip) (på engelska)
Monetary poverty (ilc_li) (på engelska)
Monetary poverty for elderly people (ilc_pn) (på engelska)
In-work poverty (ilc_iw) (på engelska)
Distribution of income (ilc_di) (på engelska)