Statistik om migration och migranter

Hoppa till: navigering , sök


Uppgifter från mars 2019.

Planerad uppdatering av artikeln: juni 2020.

I korthet
Sammanlagt 2,4 miljoner personer med medborgarskap i länder utanför EU invandrade till EU under 2017.
Den 1 januari 2018 var 22,3 miljoner människor (4,4 %) av de 512,4 miljoner människor som bor i EU medborgare i länder utanför unionen.
EU-länderna beviljade 825 000 personer medborgarskap under 2017.

Invandrare, 2017

I denna artikel presenteras Europeiska unionens (EU:s) statistik över internationell migration, andelen inhemska och utländska medborgare i befolkningen samt uppgifter om förvärv av medborgarskap. Migration påverkas av en kombination av politiska, ekonomiska, miljömässiga och sociala faktorer: antingen i migrantens ursprungsland (pushfaktorer) eller i destinationslandet (pullfaktorer). Historiskt sett anses EU:s relativa ekonomiska välstånd och politiska stabilitet ha utgjort avsevärda pullfaktorer för invandrare.

I destinationsländerna kan internationell migration användas för att åtgärda vissa brister på arbetsmarknaden. Men det krävs mer än migration för att vända den trend med en åldrande befolkning som råder i många delar av EU.


Artikeln i sin helhet

Migrationsströmmar: år 2017 invandrade 2,4 miljoner personer till EU från länder som inte är medlemmar i unionen

Sammanlagt 4,4 miljoner personer invandrade till något av medlemsländerna i EU-28 under 2017. Samtidigt uppgavs minst 3,1 miljoner personer ha utvandrat från något EU-land. Dessa totala siffror representerar dock inte migrationsströmmarna till/från EU som helhet, eftersom de även inbegriper flöden mellan olika EU-länder.

Av dessa 4,4 miljoner personer som invandrade under 2017 var uppskattningsvis 2,0 miljoner medborgare i länder utanför EU och 1,3 miljoner medborgare i ett annat EU-land än det de invandrade till. Omkring 1 miljon personer flyttade till ett EU-land där de var medborgare (bland dem återvändande medborgare och utlandsfödda medborgare), och 11 000 var statslösa.

Tabell 1: Invandring efter medborgarskap, 2017
Källa: Eurostat (migr_imm1ctz)

Tyskland: största antalet in- och utvandrare

Tyskland rapporterade det högsta totala antalet invandrare (917 100) 2017, följt av Storbritannien (644 200), Spanien (532 100), Frankrike (370 000) och Italien (343 400). Tyskland hade också det högsta antalet utvandrare under 2017 (560 700), följt av Spanien (368 900), Storbritannien (359 700), Frankrike (312 600), Rumänien (242 200) och Polen (218 500). I 22 av EU-länderna var invandringen större än utvandringen under 2017, men i Bulgarien, Kroatien, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien var invandrarna färre än utvandrarna.

Diagram 1: Invandrare, 2017
(per 1 000 invånare)
Källa: Eurostat (migr_imm1ctz) och (migr_pop1ctz)

Den största invandringen i förhållande till den inhemska befolkningen under 2017 rapporterades från Malta (46 invandrare per 1 000 personer), följt av Luxemburg (41 invandrare per 1 000 personer) — se diagram 1. Den största utvandringen i förhållande till befolkningen under 2017 rapporterades från Luxemburg (23 utvandrare per 1 000 personer), Cypern (18 utvandrare per 1 000 personer), Litauen (17 utvandrare per 1 000 personer) och Malta (15 utvandrare per 1 000 personer).

Diagram 2 Andel invandrare efter medborgarskap, 2017
(% av alla invandrare)
Källa: Eurostat (migr_imm2ctz)

Rumänien hade den högsta andelen invandrare med inhemskt medborgarskap, Luxemburg den lägsta

År 2017 var den relativa andelen invandrare med medborgarskap i det EU-land de invandrade till som högst i Rumänien (82 % av alla invandrare), Polen (63 %), Slovakien (60 %), Portugal (55 %), Bulgarien (51 %) och Kroatien (51 %). Dessa EU-länder var de enda där andelen egna medborgare som invandrade stod för mer än hälften av det totala antalet invandrare – se diagram 2. I Luxemburg stod däremot invandringen av egna medborgare för endast 5 % av den totala invandringen under 2017.

Tabell 2: Invandring efter födelseland, 2017
Källa: Eurostat (migr_imm3ctb)

Uppgifter om medborgarskap har ofta använts för att studera invandrare med utländsk bakgrund. Eftersom en person kan byta medborgarskap bör man dock även ta hänsyn till information om födelseland. Den relativa andelen infödda invandrare av det totala antalet invandrare var som högst i Rumänien (54 % av alla invandrare), följt av Bulgarien (49 %) och Estland (44 %). Luxemburg rapporterade däremot en relativt låg andel inrikesfödda invandrare, mindre än 5 % av all invandring under 2017.

Tabell 3: Invandring efter tidigare bosättningsland, 2017
Källa: Eurostat (migr_imm5prv)

Tidigare bosättning: 2,4 miljoner personer invandrade till EU under 2017

Uppskattningsvis 2,4 miljoner personer invandrade till EU-28 från länder utanför EU under 2017. Dessutom flyttade 1,9 miljoner från ett EU-land till ett annat EU-land.

En analys av tidigare bosättning visar att Luxemburg hade den största andelen invandrare från andra EU-länder (94 % av landets totala antal invandrare under 2017), följt av Slovakien (79 %) och Rumänien (69 %). Relativt låga andelar redovisades av Italien (22 % av alla invandrare) samt Slovenien, Sverige och Spanien (samtliga 28 %) – se tabell 3.

Diagram 3: Andel invandrare efter kön, 2017
(% av alla invandrare)
Källa: Eurostat (migr_imm2ctz)

När det gäller könsfördelningen bland invandrare till EU var något fler män än kvinnor under 2017 (54 % jämfört med 46 %). Litauen var det land som redovisade den högsta andelen manliga invandrare (70 %). Irland redovisade den högsta andelen kvinnliga invandrare (53 %).

Diagram 4: Åldersstruktur för invandrare efter medborgarskap, EU, 2017
(%)
Källa: Eurostat (migr_imm2ctz)

Hälften av invandrarna var under 28 år

De personer som invandrade till EU-länderna under 2017 var i genomsnitt mycket yngre än den bofasta befolkningen i destinationslandet. Den 1 januari 2018 var medianåldern för EU-28:s totala befolkning 43,1 år, medan den var 28,3 år för de som invandrade till EU-28 under 2017.

Tabell 4: Utländsk befolkning efter grupp av medborgarskap, den 1 januari 2018
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz)

Migranter: 22,3 miljoner personer med medborgarskap i länder utanför EU var bosatta i EU den 1 januari 2018

Den 1 januari 2018 var 22,3 miljoner av alla bosatta i ett EU-land medborgare i ett land utanför EU, vilket motsvarar 4,4 % av befolkningen i EU-28. Dessutom var 17,6 miljoner personer som var bosatta i ett EU-land den 1 januari 2018 medborgare i ett annat EU-land.

I absoluta tal var Tyskland det EU-land där det bodde flest utländska medborgare den 1 januari 2018 (9,7 miljoner personer), följt av Storbritannien (6,3 miljoner), Italien (5,1 miljoner), Frankrike (4,7 miljoner) och Spanien (4,6 miljoner). Antalet utländska medborgare i dessa fem EU-länder utgjorde 76 % av det totala antalet utländska medborgare bosatta i EU. Befolkningen i dessa fem länder motsvarade samtidigt 63 % av befolkningen i EU-28.

Den utländska befolkningen är i de flesta EU-länder medborgare i länder utanför EU

Belgien, Irland, Cypern, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Österrike, Rumänien, Slovakien och Storbritannien var den 1 januari 2018 de enda EU-länder där den utländska befolkningen i huvudsak utgjordes av medborgare från andra EU-länder. I de flesta EU-länderna kom alltså majoriteten av de utländska medborgarna från länder utanför EU (se tabell 5). I Lettland och Estland är andelen medborgare från länder utanför EU särskilt hög till följd av det stora antalet erkända icke-medborgare. Det handlar främst om medborgare i f.d. Sovjetunionen som är fast bosatta i dessa länder men som inte har förvärvat nytt medborgarskap.

Diagram 5: Andel utländska medborgare bland den bofasta befolkningen den 1 januari 2018
(%)
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz)

Luxemburg hade den högsta andelen utländska medborgare, Rumänien den lägsta

Luxemburg hade relativt sett den högsta andelen utländska medborgare, eftersom de utländska medborgarna utgjorde 48 % av landets totala befolkning. Även Cypern, Österrike, Estland, Malta, Lettland, Belgien, Irland och Tyskland hade en hög andel utländska medborgare (minst 10 % av den bofasta befolkningen). Den utländska befolkningen utgjorde däremot mindre än 1 % av befolkningen i Polen och Rumänien (0,6 % i båda länderna) liksom i Litauen (0,9 %).

Tabell 5: Utlandsfödd befolkning efter födelseland, den 1 januari 2018
Källa: Eurostat (migr_pop3ctb)

När det gäller födelseland bodde det den 1 januari 2018 38,2 miljoner personer födda utanför EU-28 i ett EU-land, medan 21,8 miljoner personer var födda i ett annat EU-land än där de var bosatta. Endast i Irland, Cypern, Luxemburg, Ungern, Malta och Slovakien var antalet personer födda i andra EU-länder högre än antalet födda utanför EU-28.

Tabell 6: Vanligaste medborgarskapsländer och födelseländer för den utländska/utlandsfödda befolkningen den 1 januari 2018
(i absoluta tal och som procentandel av den totala utländska/utlandsfödda befolkningen)
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz) och (migr_pop3ctb)

I tabell 6 ges en översikt över de fem vanligaste grupperna av utländska medborgare och utlandsfödda i EU-länderna och Eftaländerna (för vilka uppgifter finns tillgängliga).

Diagram 6: Antal EU-medborgare som är stadigvarande bosatta i resten av EU den 1 januari 2018
(miljoner)
Källa: Eurostat (migr_pop1ctz)

Rumänska, polska, italienska, portugisiska och brittiska medborgare var de fem största grupperna EU-medborgare som bodde i ett annat EU-land 2018 (se diagram 6).

Diagram 7: Åldersstruktur för den inhemska och utländska befolkningen, EU-28, den 1 januari 2018
(%)
Källa: Eurostat (migr_pop2ctz)

Den utländska befolkningen är yngre än den inhemska

En analys av åldersstrukturen hos befolkningen visar att den utländska befolkningen i EU-28 som helhet var yngre än landets egen befolkning. Åldersfördelningen bland de utländska medborgarna, jämfört med de inhemska medborgarna, visar att det finns en större andel förhållandevis unga vuxna i arbetsför ålder. Den 1 januari 2018 var medianåldern för den inhemska befolkningen i EU-28 44 år, medan den för utländska medborgare bosatta i EU var 36 år.


Diagram 8: Antal personer som har förvärvat medborgarskap i ett EU-land, EU-28, 2009–17 (1 000)
Källa: Eurostat (migr_acq)


Förvärv av medborgarskap: EU-länderna beviljade 825 000 personer medborgarskap under 2017.

Förvärv av medborgarskap minskade med 17 % under 2017


År 2017 blev 825 400 människor medborgare i ett EU-land, vilket motsvarar en minskning med 17 % jämfört med 2016. Flest nya medborgarskap förvärvades under 2017 i Italien, med 146 600 (eller 18 % av alla i EU-28). De näst högsta nivåerna av förvärvat medborgarskap registrerades i Storbritannien (123 100), Tyskland (115 400), Frankrike (114 300) och Sverige (68 900).

De största ökningarna i absoluta tal jämfört med 2016 noterades i Sverige, där 7 600 fler invånare beviljades svenskt medborgarskap, följt av Belgien (5 500). De största minskningarna i absoluta tal noterades i Spanien (84 400 färre beviljades spanskt medborgarskap jämfört med 2016), följt av Italien (55 000) och Storbritannien (26 300).

Tabell 7: Förvärv av medborgarskap efter grupp av tidigare medborgarskap i EU-28 och Efta, 2017
Källa: Eurostat (migr_acq)

Under 2017 blev omkring 673 000 personer från länder utanför EU medborgare i ett EU-land, vilket motsvarar en minskning med 22 % jämfört med 2016. Medborgare i länder utanför EU utgjorde därmed 82 % av alla som förvärvade medborgarskap i ett EU-land 2017. Dessa nya medborgare i EU-28 kom huvudsakligen från Afrika (27 % av de förvärvade medborgarskapen totalt), Europa utanför EU-28 (21 %), Asien (21 %) samt Nord- och Sydamerika (11 %). Antalet medborgare i EU-länder som förvärvade medborgarskap i ett annat EU-land uppgick till 137 800 personer, vilket motsvarar 17 % av det totala antalet. I absoluta tal var de vanligaste grupperna av medborgare i EU-28 som förvärvade medborgarskap i ett annat EU-land rumäner som blev medborgare i Italien (8 000 personer) eller Tyskland (4 300 personer), polacker som blev medborgare i Storbritannien (7 100 personer) eller Tyskland (6 300 personer), britter som blev medborgare i Tyskland (6 900 personer) eller Frankrike (1 700 personer) och italienare som blev medborgare i Tyskland (4 200 personer) eller Storbritannien (3 500 personer).

I Luxemburg och Ungern beviljades en majoritet av de nya medborgarskapen till personer från ett annat EU-land. I Luxemburgs fall utgjordes den största andelen av portugisiska medborgare, följt av franska, brittiska, italienska och belgiska medborgare, medan det i Ungerns fall nästan enbart rörde sig om rumänska medborgare.

Precis som under tidigare år var de största grupperna, sett till ursprungligt medborgarskap, marockaner (67 900, vilket motsvarar 8,2 % av alla beviljade medborgarskap), följt av Albanien (58 900 eller 7,1 %), Indien (31 600 eller 3,8 %), Turkiet (29 900 eller 3,6 %) och Pakistan (23 100 eller 2,8 %). Jämfört med 2016 minskade antalet marockanska medborgare som förvärvade medborgarskap i ett EU-land med 33 %. De flesta av marockanerna fick medborgarskap i Italien (33 %), Spanien(25 %) eller Frankrike (25 %) medan de flesta av albanerna beviljades grekiskt (51 %) eller italienskt medborgarskap (46 %). En majoritet av indierna (52 %) fick brittiskt medborgarskap, omkring hälften av turkarna fick tyskt medborgarskap (50 %) och nästan hälften av pakistanierna fick brittiskt medborgarskap (45 %).


Diagram 9: Naturaliseringstakt (förvärv av medborgarskap per 100 utländska medborgare), 2017
Källa: Eurostat (migr_acq)och (migr_pop1ctz)

Högst naturaliseringstakt i Sverige och Rumänien

En vanlig indikator är ”naturaliseringstakten”, dvs. förhållandet mellan det totala antalet beviljade medborgarskap och det totala antalet utländska medborgare i ett land i början av året. Det EU-land som 2017 visade den högsta naturaliseringstakten var Sverige (8,2 förvärv per 100 utländska medborgare), följt av Rumänien och Finland (med 5,9 respektive 5,0 förvärv per 100 utländska medborgare).


Källuppgifter för tabeller och diagram

Uppgifternas källor

Utvandring är särskilt besvärligt att mäta. Det är svårare att hålla reda på hur många personer som lämnar ett land än hur många som anländer, eftersom det för en migrant mycket ofta är mycket viktigare att ha kontakt med myndigheterna i det mottagande landet om sin migration än med myndigheterna i det land som han eller hon lämnar. Detta förhållande bekräftades i många länder av en jämförande analys av EU-ländernas invandrings- och utvandringsstatistik under 2017 (spegelstatistik). Tyngdpunkten i denna artikel ligger därför främst på invandringsstatistik.

Eurostat sammanställer statistik på en rad områden som rör internationella migrationsströmmar, andelen utländska medborgare av den totala befolkningen och förvärv av medborgarskap. Uppgifterna samlas in årligen av Eurostat från EU-ländernas nationella statistikmyndigheter.

Rättsliga källor

Sedan 2008 har insamlingen av uppgifter om migration och internationellt skydd grundats på förordning 862/2007. Analysen och sammansättningen av grupperna av EU-, Efta- och kandidatländer ska vara den som gäller den 1 januari under referensåret enligt förordning 351/2010. I förordning (EG) nr 862/2007 fastställs en grunduppsättning av statistikuppgifter om internationella migrationsströmmar, andelen utländska medborgare i befolkningen, förvärv av medborgarskap uppehållstillstånd, asyl och åtgärder mot olaglig invandring och vistelse. Även om EU-länderna får fortsätta att använda lämpliga uppgiftskällor beroende på tillgång och nationell praxis, måste den statistik som samlas in enligt förordning (EG) nr 862/2007 grundas på gemensamma definitioner och begrepp. De flesta EU-länder grundar sin statistik på administrativa uppgifter, som folkbokföringsregister, register över utländska medborgare, register över uppehålls- eller arbetstillstånd, sjukförsäkringsregister och skatteregister. En del länder använder spegelstatistik, urvalsundersökningar eller skattningsmetoder för att få fram sin migrationsstatistik. Tillämpningen av förordningen förväntas leda till att tillgången till statistik om migration ökar, och att uppgifterna blir lättare att jämföra.

I artikel 2.1 a, b och c i förordning (EG) nr 862/2007 anges att invandrare som har varit stadigvarande bosatta (eller förväntas vara stadigvarande bosatta) i ett EU-land under minst tolv månader ska tas med i uppgifterna. Detsamma gäller utvandrare som har varit bosatta utomlands i mer än tolv månader. De uppgifter som samlas in av Eurostat rör alltså migration för en period på 12 månader eller mer. Statistiken omfattar alltså både personer som migrerat för en period på ett år eller mer och personer som migrerat permanent. Eurostat samlar in uppgifter om förvärv av medborgarskap i enlighet med bestämmelserna i artikel 3.1 d i förordning 862/2007, som lyder: ”Medlemsstaterna skall tillhandahålla kommissionen (Eurostat) statistik om följande: (...) Personer som har sin stadigvarande bosättning på medlemsstatens territorium, som under referensåret förvärvat medborgarskap i medlemsstaten (...) vidareuppdelat efter (...) berörda personers tidigare medborgarskap och efter om personen tidigare var statslös.”

Definitioner

Ålder: Observera att åldersdefinitionerna för migrationsströmmarna under 2017 avser respondenternas ålder vid slutet av referensåret för alla EU-länder utom Irland, Grekland, Österrike, Malta, Rumänien, Slovenien och Storbritannien (för vilka uppgifterna avser den ålder respondenterna hade uppnått före eller på deras senaste födelsedag). Observera vad gäller definitionerna av ålder vid förvärv av medborgarskap att uppgifterna för 2017 avser respondenternas ålder vid slutet av referensåret för alla EU-länder utom Tyskland, Grekland, Irland, Österrike, Litauen, Malta, Rumänien, Slovenien och Storbritannien (för vilka uppgifterna avser den ålder respondenterna hade uppnått före eller på deras senaste födelsedag).

EU-länder och Efta-länder med uppgifter för asylsökande och flyktingar medräknade i/uteslutna från de befolkningsuppgifter som rapporterats till Eurostat inom ramen för den enhetliga demografiska datainsamlingen för referensåret 2017

Befolkningen den 1 januari 2017 Medräknade Uteslutna
Asylsökande stadigvarande bosatta i minst 12 månader Belgien, Tyskland, Estland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Cypern, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Storbritannien, Norge, Schweiz Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Kroatien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Island, Liechtenstein
Flyktingar stadigvarande bosatta i minst 12 månader Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Cypern, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Malta, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Storbritannien, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz

Anm.: Norge (asylsökande och flyktingar utan uppehållstillstånd är inte medräknade)


EU-länder och Efta-länder med uppgifter för asylsökande och flyktingar medräknade i/uteslutna från de uppgifter om migration som rapporterats till Eurostat inom ramen för den enhetliga demografiska datainsamlingen för referensåret 2017

Migration under 2017 Medräknade Uteslutna
Asylsökande stadigvarande bosatta i minst 12 månader Belgien, Tyskland, Estland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Cypern, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Storbritannien, Schweiz, Norge Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Irland, Kroatien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Island, Liechtenstein
Flyktingar stadigvarande bosatta i minst 12 månader Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Grekland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Cypern, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Malta, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Finland, Sverige, Storbritannien, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz

Anm.: Norge (asylsökande och flyktingar utan uppehållstillstånd är inte medräknade) Irland (flyktingar som inte bor i ett privathushåll är inte medräknade)

Flykting: Begreppet avser inte endast personer som har beviljats flyktingstatus (enligt definitionen i artikel 2 e i direktiv 2011/95/EG i den mening som avses i artikel 1 i Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967), utan också personer som beviljats subsidiärt skydd (enligt definitionen i artikel 2 g i direktiv 2011/95/EG) och personer som omfattas av ett beslut om beviljande av tillstånd att stanna av humanitära skäl, enligt nationell lagstiftning om internationellt skydd.

Asylsökande: Förstagångsansökningar om asyl är landsspecifika och medför inga tidsbegränsningar. Det är därför möjligt att söka asyl för första gången i ett visst land och därefter göra en förstagångsansökan igen i ett annat land. Om en asylsökande en tid senare lämnar in en ny ansökan i samma land betraktas han eller hon inte som förstagångsansökare denna gång.

Naturaliseringstakt: Begreppet ”naturaliseringstakt” bör användas med försiktighet eftersom täljaren omfattar alla typer av förvärv och inte bara naturalisering av berättigade utländska medborgare bosatta i landet, medan nämnaren omfattar alla utländska medborgare och inte bara utländska medborgare som är berättigade till naturalisering.

Sammanhang

EU-ländernas medborgare har rätt att resa fritt och röra sig inom EU:s inre gränser. EU-ländernas migrationspolitik när det gäller medborgare från länder utanför EU inriktas alltmer på att locka till sig en särskild migrantprofil, ofta som ett försök att åtgärda kompetensbrist inom ett visst område. Urvalet kan ske med språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, utbildning eller ålder som grund. Alternativt kan arbetsgivarna göra urvalet så att migranterna redan har arbete när de anländer till landet.

Utöver den politik som syftar till att uppmuntra arbetskraftsrekrytering inriktas migrationspolitiken ofta på två områden: att förhindra irreguljär invandring av personer utan arbetstillstånd och att främja invandrares integrering i samhället. Stora resurser har även lagts på bekämpningen av nätverk för människosmuggling och människohandel inom EU.

Inom Europeiska kommissionen är det generaldirektoratet för migration och inrikes frågor som är ansvarigt för den europeiska migrationspolitiken. År 2005 återupptog Europeiska kommissionen diskussionen om behovet av gemensamma regler för inresetillstånd för ekonomiska migranter i och med grönboken om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU (KOM(2004) 811 slutlig) som ledde till att kommissionen antog en strategisk plan för laglig migration (KOM(2005) 669 slutlig) i slutet av 2005. I juli 2006 antog kommissionen ett meddelande om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare (KOM(2006) 402 slutlig), vars syfte är att nå en balans mellan säkerhet och individens grundläggande rättigheter under alla faser i den olagliga invandringsprocessen. I september 2007 lade kommissionen sedan fram den tredje årliga rapporten om migration och integration (KOM(2007) 512 slutlig). I ett meddelande som antogs i oktober 2008 betonade kommissionen vikten av en stärkning av den övergripande strategin för migration: ökad samordning, konsekvens och synergi (KOM(2008) 611 slutlig) ), som en aspekt av EU:s utrikes- och utvecklingspolitik. I Stockholmsprogrammet, som antogs av EU:s stats- och regeringschefer i december 2009, fastställs ramen och principerna för den kontinuerliga utvecklingen av EU:s politik om rättsliga och inrikes frågor för perioden 2010–2014. Migrationsfrågor är en central del i detta program. För att genomföra de förändringar som man enats om antog kommissionen 2010 meddelandet Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna: Handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet (KOM(2010) 171 slutlig).

I maj 2013 offentliggjorde kommissionen sin rapport om EU-medborgarskapet 2013 (COM(2013) 269 final). I rapporten konstaterades att EU-medborgarskapet medför nya rättigheter och möjligheter. Den rättighet som närmast förknippas med EU-medborgarskapet är rätten att fritt röra sig och bosätta sig i EU. Tack vare den moderna tekniken och det faktum att det nu är enklare att resa gör den fria rörligheten att européerna kan vidga sina horisonter bortom nationella gränser, lämna sitt land under kortare eller längre perioder, resa till och från EU-länder för att arbeta och utbilda sig, resa i tjänsten eller för nöjes skull eller handla över gränserna. Den fria rörligheten kan ge större social och kulturell interaktion inom EU och närmare band EU-medborgare emellan. Den kan också generera ekonomiska fördelar för såväl företag som konsumenter, inklusive dem som stannar i sitt hemland, i takt med att interna hinder avlägsnas ett efter ett.

Europeiska kommissionen presenterade den 13 maj 2015 en europeisk migrationsagenda (COM(2015) 240 final) (på engelska), där man redogjorde för de åtgärder som omedelbart ska vidtas för att hantera krissituationen i Medelhavet, liksom de steg som kommer att tas under kommande år för att bättre hantera migration i alla hänseenden.

Det europeiska migrationsnätverkets årliga rapport om invandring och asyl (2016) (på engelska) publicerades i april 2017. Rapporten ger en översikt över de viktigaste juridiska och politiska förändringarna i EU som helhet och inom de deltagande länderna. Den är ett heltäckande dokument som omfattar alla aspekter av den migrations- och asylpolitik som bedrivs av generaldirektoratet för migration och inrikes frågor (på engelska) och EU:s byråer.

De viktigaste frågorna i den uppdaterade europeiska migrationsagendan från den 15 november 2017 är flyktingkrisen, en gemensam viseringspolitik och Schengen. Några av de frågor som behandlas är vidarebosättning och omplacering, finansiellt stöd till Grekland och Italien samt mottagningsanläggningar för flyktingar. Målet är att flyktingar ska kunna ta sig till Europa på lagliga och säkra vägar, att se till att ansvaret för omplaceringar delas rättvist mellan medlemsländerna samt att integrera migranter på lokal och regional nivå.

Den 24 juli 2018 offentliggjorde Europeiska kommissionen några faktablad i vilka vikten av samarbete och effektivitet framhålls (på engelska). Upprättandet av kontrollerade centrum på EU:s territorium skulle bygga på gemensamma ansträngningar från medlemsländernas sida. Regionala landsättningsplattformar skulle inrättas i nära samarbete med berörda tredjeländer.

Den 4 december 2018 offentliggjorde kommissionen en lägesrapport om genomförandet av den europeiska migrationsagendan, i vilken framstegen vid och bristerna i genomförandet analyseras. Med fokus på att klimatförändringar och demografiska och ekonomiska faktorer får människor att flytta av nya skäl bekräftade rapporten att drivkrafterna bakom migrationstrycket på Europa är strukturella, vilket gör det än viktigare att hantera frågan på ett effektivt och enhetligt sätt.

Nedan anges några av de viktigaste rättsakter som antagits på immigrationsområdet:

Rättsliga dokument – European Agenda on Migration (på engelska)

Pressmaterial – European Agenda on Migration (på engelska)

Direkttillgång till
Andra artiklar
Tabeller
Databasen
Tematisk sektion
Publikationer
Metodik
Lagstiftning
Visualiseringar
Externa länkar






Migration and acquisition of citizenship data
International migration (t_migr_int)
Immigration (tps00176)
Emigration (tps00177)
Acquisition of citizenship (tps00024)
Population (t_demo_pop)
Population without the citizenship of the reporting country (tps00157)
Foreign-born population (tps00178)
Acquisition of citizenship (tps00024)
Migration and migrant population data
Immigration (migr_immi)
Immigration by age and sex (migr_imm8)
Immigration by five year age group, sex, and citizenship (migr_imm1ctz)
Immigration by five year age group, sex and country of birth (migr_imm3ctb)
Immigration by age , sex and broad group of citizenship (migr_imm2ctz)
Immigration by age, sex and broad group of country of birth (migr_imm4ctb)
Immigration by sex, citizenship and broad group of country of birth (migr_imm6ctz)
Immigration by sex, country of birth and broad group of citizenship (migr_imm7ctb)
Immigration by five year age group, sex, and country of previous residence (migr_imm5prv)
Immigration by age group, sex and level of human development of the country of citizenship (migr_imm9ctz)
Immigration by age group, sex and level of human development of the country of birth (migr_imm10ctb)
Immigration by age group, sex and level of human development of the country of previous residence (migr_imm11prv)
Emigration (migr_emi)
Emigration by age and sex (migr_emi2)
Emigration by five year age group, sex and citizenship (migr_emi1ctz)
Emigration by five year age group, sex and country of birth (migr_emi4ctb)
Emigration by five year age group, sex, and country of next usual residence (migr_emi3nxt)
Acquisition and loss of citizenship (migr_acqn)
Acquisition of citizenship by sex, age group and former citizenship (migr_acq)
Residents who acquired citizenship as a share of residents non-citizens by former citizenship and sex(%) (migr_acqs)
Acquisition of citizenship by sex, age group and level of human development of former citizenship (migr_acq1ctz)
Loss of citizenship by sex and new citizenship (migr_lct)
Population (demo_pop)
Population on 1 January by age, sex and broad group of citizenship (migr_pop2ctz)
Population on 1 January by age group, sex and citizenship (migr_pop1ctz)
Population on 1 January by age group, sex and country of birth (migr_pop3ctb)
Population on 1 January by age, sex and broad group of country of birth (migr_pop4ctb)
Population on 1 January by sex, citizenship and broad group of country of birth (migr_pop5ctz)
Population on 1 January by sex, country of birth and broad group of citizenship (migr_pop6ctb)
Population on 1 January by age group, sex and level of human development of the country of citizenship (migr_pop7ctz)
Population on 1 January by age group, sex and level of human development of the country of birth (migr_pop8ctb)
EU and EFTA citizens who are usual residents in another EU/EFTA country as of 1 January (migr_pop9ctz)