chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

En digital mötesplats för vuxenutbildare i Europa

 
 

Blogg

”Gunnar och Stina” lär alfagruppen svenska

06/05/2019
by Marja Beckman
Språk: SV

/epale/sv/file/gunnarepalepng-0gunnar_epale.png

Vissa saker tar vi som föddes i Sverige lätt för givna, till exempel att vi vanligtvis kommunicerar med hjälp av de krumelurer som kallas latinska bokstäver. Vi tänker sällan på att det finns människor som har levt i trettio, fyrtio eller femtio år utan att lära sig läsa, och som har klarat sig ändå i sina hemländer. I Sverige kräver vi att de lär sig läsa och skriva – på svenska, ett språk de inte ens kan prata.

Under de år jag har skrivit om vuxenutbildning har jag med jämna mellanrum mött alfalärare, som är specialiserade på att lära vuxna analfabeter svenska. En fråga som återkommer bland alfalärarna är läromedel: Det är inte så roligt att ge vuxna läromedel som vänder sig till barn i sex- sju-årsåldern. Det finns visserligen en växande marknad för lättläst litteratur för vuxna, men för de absoluta nybörjarna är utbudet av läromedel begränsat. Det beror troligen på att målgruppen är liten. Den grupp på SFI som har liten eller ingen skolbakgrund, studieväg 1, utgör ungefär 15 procent av det totala antalet SFI-elever i Sverige. Antalet analfabeter är förmodligen ännu färre.

 

En del alfalärare skapar egna läromedel. En av dem är Anna-Carin Mårtensson, SFI-lärare i Båstad.

– De som går i alfagrupper och har noll eller väldigt kort skolbakgrund måste ofta gå i skolan i flera år. Det kan bli ganska andefattigt för dem att år ut och år in hålla på med ABC. En del lär sig att säga ”Jag kommer från Somalia, jag bor i Båstad” utantill, men förstår inte vad de säger, säger Anna-Carin Mårtensson.

För att undervisningen skulle bli roligare och mer varierad började hon skapa egna läromedel. Hon är konstnär vid sidan om sitt lärarjobb och gjorde ett läshäfte med illustrationer. Hon ritade gubben Gunnar och hans fru Stina, och genom Gunnars och Stinas vardagsliv kan hon lära ut grunderna i svenska språket.

– Vissa ord är svåra att förklara, men om man har med bilder får eleven hyfsad förståelse, säger Anna-Carin.

De flesta alfalärare har väldigt blandade grupper. Anna-Carin berättar att hon just nu har elva elever som talar sex olika språk.

– Även om skolan hade haft råd med tolkar skulle vi behöva vara sju personer i rummet, vilket inte vore hållbart, säger hon.

Filmerna är humoristiska. Gunnar är en typ som många känner igen, oavsett nationalitet.

– Humor är internationellt. Det var så jag fick idén om Gunnar och Stina. De går hem hos eleverna, de är en variant på Lille Fridolf och Selma.

Läshäftet överfördes sedan till Youtubefilmer så att hennes elever skulle kunna lyssna flera gånger. Det har lett till att fler har hittat filmerna. Hittills har filmerna haft 800 visningar, enligt Anna-Carin.

Eftersom hon märkte att det fanns intresse skickade hon in sina läshäften till ett par läromedelsförlag. Liber hörde av sig och ville att hon skulle skriva a-kurstexter till deras digitala plattformar istället för att trycka häftena om Gunnar. Förlagen satsar allt mindre på tryckta läromedel, berättar hon.

Men det finns vissa saker som de digitala plattformarna inte riktigt bemästrar än.

– Det bästa för den här målgruppen är att skriva med typsnitt som ser ut som när man skriver för hand. Om g och a ser olika ut på olika ställen förstår inte eleverna att det är samma tecken och ägnar oerhört mycket energi åt att härma krumelurerna.

Anna-Carin har också gjort pappfigurer av Gunnar och Stina. Det kan verka lite fånigt för vuxna att leka med pappersdockor, men Anna-Carin säger att det fungerar när undervisningen behöver varieras.

– När eleverna tar pappfigurerna och ger sig in i leken försvinner pinsamheten och det blir lättare att prata på svenska. Om jag hade haft möjlighet att jag gjort en läromedelslåda där det fanns både pappfigurer, filmer och pappershäften, säger Anna-Carin.

Hennes elever har ofta levt långa liv där de klarat sig utan att kunna läsa och skriva. Nu har de kommit till ett land där de där krumelurerna på papper är jätteviktiga och då gör de som de alltid har gjort: de hittar strategier för att ta sig fram. Det innebär inte nödvändigtvis att de lär sig läsa. De lär sig saker utantill och kanske lär sig känna igen ett papper på grund av en kaffefläck i hörnet. Då kan de svara på frågorna trots att de inte kan läsa vad det står på pappret. De skriver av varandra och hittar på tricks för att göra läraren nöjd.

För att komma vidare krävs således uppfinningsrika lärare, och uppfinningsrik är ju precis vad Anna-Carin Mårtensson har varit.

 

Del 1 av filmen om Gunnar och Stina finns här.

 

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör på www.nvl.org/dialogweb

 

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn