chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

Internetplatform for voksenuddannelsesområdet i Europa

 
 

Blog

Hur skapar museer relevant lärande?

08/07/2018
by Anna HANSEN
Sprog: SV

Inom museivärldens informella lärande finns några olika riktningar som ser lärandet på skilda sätt. För alla är det emellertid tydligt att lärande har en stark koppling till relevans, vilket naturligtvis stämmer för alla former av lärande. Det är lättare att ta till sig kunskap om man känner att den betyder något, att man har nytta av den eller att den kan användas – det vill säga att den är relevant. Relevans är också ett ord vi hört många, många gånger inom museisfären de senaste åren.

Den stora frågan är dock hur man blir relevant. En inriktning, som bland annat representeras av Lynn Dierking och John Falk (t.ex. The Museum Experience Revisited, 2012) handlar om att skapa en upplevelse av museet som helhet. Det är viktigt att se på vad besökaren tar till sig innan besöket, när man fattar beslut om att komma, under besöket, där städning, toaletter och god mat kan vara lika viktiga som innehållet i utställningar, och efter besöket där diskussioner om vad man upplevt och funderingar på återbesök eller sökandet efter djupare kunskap är av stor betydelse. Hur relevant och lärorikt besöket upplevs beror till stor del på i vilken roll man besöker museet, vad man har för intentioner med sitt besök. Om det är att få en stunds lugn och kontemplation behöver man en helt annan upplevelse än om man går dit med sina barn för att de ska få ha roligt och lära sig något. Vad man lär sig och hur lätt man tar till sig kunskapen handlar utifrån detta förhållningssätt om besökarens helhetsintryck och hur väl museet erbjuder lärande för olika människors intentioner och roller. Det ställer krav på museerna att själva se till att de kommunicerar och agerar som en helhet i flera lager där olika behov tillgodoses. Där man både kan få snabb överblick och förståelse och en fördjupad insikt.

Ett annat förhållningssätt handlar om medskapande. Här är Nina Simon (t.ex. The Art of Relevance, 2016) en förebild för många museer. Hon menar att relevansen, och därmed lärandet, handlar om att nå ut till många olika grupper som vanligtvis inte besöker museet, som inte känner sig välkomna eller som inte är representerade i museets verksamhet och utställningar. Museer måste anpassa vägarna in, sättet de väcker intresse på, hur de kommunicerar och vad de gör för att få fler att komma. Detta är emellertid inte nog, de behöver också strukturera och välja ut innehåll på ett sätt som tilltalar den tänkta målgruppen. Och detta kan bara göras om representanter för målgruppen hjälper till att skapa innehållet, det är det som ger trovärdighet, förankring och den djupare kunskapen eller förståelsen för målgruppen. För museer gäller det därför att arbeta tillsammans med olika grupper i samhället som man vill nå. Eftersom de flesta museer har en önskan eller ett uppdrag att nå ”alla” handlar det om att försöka få till en sådan representation av personal och besökare som återspeglar hur samhället omkring dem ser ut, vilket naturligtvis varierar mellan olika samhällen.

En tredje väg att gå handlar om att definiera lärandet, i vid bemärkelse, i olika kategorier som täcker in såväl känslor och kreativitet som faktakunskaper, vilket exempelvis gjorts genom verktyget Generic Learning Outcomes. Detta verktyg ser lärandet i fem kategorier och bara genom att medvetandegöra vilken typ av lärande man är ute efter kan museerna skapa kvalitativt bättre och mer fokuserade upplevelser. Genom att använda detta kategoriserande sätt att se på lärandet kan man variera uppläggen, bli tydligare med vad man vill att besökarna ska få för typ av upplevelse och även följa upp deras upplevda lärande på ett kvalitativt sätt.

Alla dessa förhållningssätt har sina fördelar och nackdelar. Man kommer åt lite olika saker genom de olika sätten att betrakta besökarna och hur deras relation till museet ska se ut. Trenden går tydligt mot att vilja engagera besökarna mer, låta dem vara med och påverka upplevelsen, att samarbeta med andra organisationer och föreningar i det man gör. Museerna ska inte längre vara experterna som talar om vad som är rätt eller fel. Genom detta hamnar museer lätt i en identitetskris när det gäller sin roll. Som organisationer för informellt lärande har de alltid en hotad eller pressad ställning. De måste hela tiden bevisa sin nytta för samhället, annars riskerar de få minskade anslag. Därför är det viktigt med samarbeten, att ge goda helhetsupplevelser och att se på lärande ur ett brett perspektiv. Pressen på museerna att vara relevanta medför dock att allt fler museer har ett medvetet förhållningssätt till besökarnas upplevelse och lärande, vilket ger en bättre upplevelse för dem. Vilken teoretisk riktning man än väljer att fokusera på så har de alla det gemensamt att museerna finns till för besökarna och deras lärande och det är genom att undersöka vad besökarna vill ha, vad de upplever och hur de blir engagerade och entusiastiska som museerna blir relevanta.

 

Anna Hansen är museichef för Regionmuseet i Skåne. Hon är historiker och lärare med lång erfarenhet av att arbeta med informellt och icke-formellt lärande på museer och arkiv. Hon har ett stort intresse för hur man kan nyttja informellt lärande genom kulturarvet för att nå olika målgrupper och vilka vidare effekter man kan uppnå genom att erbjuda lärande, så som bättre hälsa, motivation att komma vidare i livet, ökad livskvalitet och mycket annat.

Share on Facebook Share on Twitter Share on Google+ Share on LinkedIn