Tio frågor och svar om sammanhållningspolitiken – EU regionalpolitik

Ytterligare verktyg

  •  
  • Mindre textstorlek  
  • Större textstorlek  

Sammanhållningspolitiken är den politik som ligger bakom hundratusentals projekt i hela Europa och som finansieras genom Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Europeiska socialfonden (ESF) och Sammanhållningsfonden. (Sammanhållningsfonden gäller dem av EU:s medlemsstater som har en BNP som understiger 90 % av genomsnittet i EU-27, Kroatien undantaget).

Ekonomisk och social sammanhållning – enligt definitionen i 1986 års Europeiska enhetsakt – handlar om att ”minska skillnaderna mellan de olika regionerna och eftersläpningen för de minst gynnade regionerna”. EU:s senaste fördrag, Lissabonfördraget, lägger till ytterligare en aspekt av sammanhållningen. Där refereras till ”ekonomisk, social och territoriell sammanhållning”. 

Tanken är att sammanhållningspolitiken även bör främja mer välbalanserad och hållbar territoriell utveckling. Det är ett vidare begrepp än regionalpolitiken, som är direkt kopplad till ERUF och som opererar specifikt på regional nivå.

Under budgetperioden 2014–2020 har samordningen och samstämmigheten mellan sammanhållningspolitiken och EU:s övriga politikområden som bidrar till regional utveckling (nämligen landsbygdsutveckling och fiske- och havspolitiken) stärkts genom att gemensamma bestämmelser har upprättats för ERUF, ESF, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF). De fem fonderna kallas gemensamt Europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI).

EU-länderna har olika administrativa uppdelningar av sitt territorium. Därför har man på EU-plan infört så kallade NUTS-regioner (nomenklaturen för statistiska territoriella enheter en). Det gör det lättare att förvalta programmen och göra statistiska jämförelser. EU är för närvarande indelat i 274 NUTS 2-nivåregioner (mellan 800 000 och 3 miljoner invånare).

I samband med gränsöverskridande samarbete talar man också om "euroregioner". De uppstod efter andra världskriget, då lokala politiker ville främja gemensamma intressen på båda sidor om nationsgränserna i Europa.
De är sammanslutningar utan någon bestämd juridisk form. De fungerar oavhängigt av EU, men deltar ofta i europeiska projekt för territoriellt samarbete. Euroregionerna representeras av förbundet för europeiska gränsregioner en.

Förordningarna som bestämmer beloppen som är tillgängliga för sammanhållningspolitiken under perioden 2014–2020 började gälla 21 december 2013. De ingår i budgetplanen, EU:s sjuåriga budget. 351,8 miljarder euro öronmärktes för åtgärder inom sammanhållningspolitikens ram i EU:s 28 medlemsländer under perioden 2014–2020, vilket är omkring en tredjedel av EU:s budget. Ländernas regeringar förhandlade i Europeiska unionens råd om hur medlen skulle fördelas, och även om alla regioner fortfarande mottar sammanhållningspolitiskt stöd prioriterades länder och regioner som hade halkat efter i utvecklingen. Mer än hälften av budgeten – 182,2 miljarder euro – har avsatts för mindre utvecklade regioner, som har en BNP som understiger 75 % av genomsnittet i EU-27. 35 miljarder euro har tilldelats övergångsregioner, som har en BNP mellan 75 och 90 % av genomsnittet i EU, och 54 miljarder euro till mer utvecklade regioner, som har en BNP som överstiger 90 % av genomsnittet i EU.

Medlemsstaterna använder sedan medlen för att finansiera program. Det kan vara tematiska program som gäller hela landet (t.ex. miljön eller transporter) eller regionala program där medel avsätts till en viss del av landet.

Se om din region omfattas under perioden 2014–2020

Man kan få stöd från ESI-fonderna oavsett i vilken region man befinner sig. Kommissionen blandar sig inte i urvalet av enskilda projekt om det inte rör sig om mycket stora projekt. Genomförandet av de omkring 455 sammanhållningspolitiska programmen under perioden 2007-2013 har lagts ut på ländernas nationella eller regionala myndigheter (så kallade förvaltningsmyndigheter).

Förvaltningsmyndigheterna fastställer urvalskriterierna, tillsätter urvalskommittéer och väljer ut de projekt som ska få EU-stöd på grundval av öppna inbjudningar att lämna projektförslag.
Här kan du se en lista över förvaltningsmyndigheter och program en i din region och i ditt land. Du kan också läsa om andra typer av EU-finansiering.

Många människor i EU kan ansöka om strukturfondsstöd, men de är inte alltid medvetna om det. Stödmottagare inom sammanhållningspolitiken kan vara företag (bl.a. små och medelstora företag), offentliga instanser, föreningar och privatpersoner. Kravet är att de har lagt fram ett projekt som uppfyller förvaltningsmyndighetens urvalskriterier. Även utländska företag, som har etablerat sig i Europa, kan få strukturfondsmedel.

För programplaneringsperioden 2007-2013 måste alla länder publicera och uppdatera en lista över alla mottagare av strukturfondsmedel en.

Reglerna anger vissa kategorier med stödberättigade utgifter. I förordningen om gemensamma bestämmelser anges för programperioden 2014–2020 elva tematiska mål som sammanhållningspolitikens fonder stöder. En väsentlig del av utgifterna måste fokuseras på dessa prioriteringar, som gäller ämnen som forskning och innovation, stöd till små och medelstora företag, miljö, transport, sysselsättning, utbildning och offentlig förvaltning. Nationella och regionala myndigheter anger i sina operativa program hur de avser att fördela medlen mellan huvudtemana. De nationella strategierna framgår av så kallade partnerskapsavtal.

Läs mer om verksamhetsområdena för EU:s sammanhållningspolitik

Genom de elva tematiska målen bidrar sammanhållningspolitiken till att målen med Europa 2020-strategin nås. Det är EU:s tillväxtstrategi för att leverera smart och hållbar tillväxt för alla. Sammanhållningspolitikens fonder är det huvudsakliga investeringsverktyget för åtgärder till stöd för sysselsättning, innovation, utbildning, inkludering och övergången mot en koldioxidsnål ekonomi.

Både Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och Europeiska socialfonden (ESF) stöder ett antal huvudprioriteringar enligt de tematiska målen, och ett visst stöd är tilldelat dessa prioriteringar. Mindre utvecklade regioner måste koncentrera minst hälften av medlen från ERUF och 60 % av ESF-anslagen på dessa mål. Siffrorna är 60 respektive 70 % för övergångsregioner och 80 % för mer utvecklade regioner.

För att de tillgängliga medlen ska få så stor effekt som möjligt har tonvikten på resultat förstärkts under programperioden 2014–2020, och vissa betingelser måste vara uppfyllda innan några medel kan fördelas. Dessa så kallade förhandsvillkor ser till att förhållandena är de rätta för att medlen från sammanhållningspolitiken ska kunna ge påtagliga effekter i regionen.

  1. INTERREG-initiativet har införlivats i Europeiskt territoriellt samarbete.
  2. Målen för URBAN (stadsutveckling) och EQUAL (sysselsättning) ingår nu i den övergripande sammanhållningspolitiken.
  3. Leader+ och Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) har ersatts av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), medan Fonden för fiskets utveckling (FFU) och Europeiska fiskerifonden (EFF) nu heter Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF).
  4. Sedan programperioden 2007–2013 har Instrumentet för föranslutningsstöd (IPA) tagit över från de olika systemen som gällde Turkiet och Balkan, t.ex. PHARE, ISPA, Sapard, CARDS och det finansiella instrumentet för Turkiet. Delen för regional utveckling och gränsöverskridande samarbete i IPA fortsätter att fungera som förelöpare för sammanhållningspolitiken för länder som kan komma att gå med i EU.
  5. JASPERS, JEREMIE, JESSICA och JASMINE: Dessa fyra särskilda stödinstrument utvecklades under programperioden 2007-2013 i samarbete med Europeiska investeringsbanken (EIB), dels i form av finansieringstekniska instrument, dels för att ge tekniskt bistånd. Med tanke på den aktuella ekonomiska situationen och ökande nedskärningar av offentliga medel förväntas finansiella instrument spela en ännu större roll i sammanhållningspolitiken under programperioden 2014–2020. 

De nationella och regionala myndigheterna måste uppfylla vissa grundläggande krav innan ett projekt kan beviljas pengar från ESI-fonderna. För varje regionalt eller nationellt program ska det finna tre olika myndigheter:

  1. Förvaltningsmyndigheten kontrollerar att villkoren för att få stöd är uppfyllda, att projekten framskrider enligt planerna och att de angivna utgifterna är korrekta.
  2. Den attesterande myndigheten lämnar in regelbundna kostnadsredovisningar och betalningsansökningar till kommissionen. Myndigheten kontrollerar att ansökningarna om ersättning är korrekta och att man har använt räkenskapssystem som följer gällande nationella och europeiska standarder.
  3. Revisionsmyndigheten utför revision av räkenskapssystem och kontrollerar projekt. Den informerar förvaltningsmyndigheten och den attesterande myndigheten om eventuella brister och oegentligheter på utgiftssidan.

Kommissionens revisionsavdelningar har en tillsynsfunktion och kan när som helst utföra ytterligare kontroller. Om man konstaterar stora brister enas kommissionen och medlemsländerna om en handlingsplan för att lösa problemet. Om det aktuella landet inte snabbt åtgärdar bristerna kan kommissionen avbryta eller skjuta upp betalningarna. Kommissionen tar också hänsyn till resultaten av Europeiska revisionsrättens revisioner och de utredningar som genomförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF).

Die Wirkung der Kohäsionspolitik erklärt sich aus ihren enormen Investitionen in einigen Mitgliedstaaten (bis zu 4 % ihres Bruttoinlandsprodukts). Zu Anfang dieses Programmzeitraums haben die Mitgliedstaaten - vor allem im Rahmen ihres "einzelstaatlichen strategischen Rahmenplans" - quantifizierte Zielvorgaben festgelegt.

Die Mitgliedstaaten und die Europäische Kommission bewerten die Programme, um deren Auswirkungen zu messen. Alle drei Jahre veröffentlicht die Kommission den Kohäsionsbericht, in dem die Entwicklung der Regionen und die Auswirkungen der Politik beschrieben werden. Außerdem veröffentlicht sie jedes Jahr einen "Zwischenbericht über den wirtschaftlichen und sozialen Zusammenhalt".

Inverkan och resultat – tillväxt och jobb i EU 2007–2012

  • Ökande BNP/capita i EU:s minst utvecklade regioner – BNP/capita i de så kallade konvergensregionerna ökade från 60,5 % av genomsnittet i EU-27 till 62,7 % mellan 2007 och 2010.
  • Det uppskattas att sammanhållningspolitiken har skapat ytterligare 600 000 jobb mellan 2007 och 2012, varav minst en tredjedel i små och medelstora företag.
  • 25 000 km vägar och 1 800 km järnväg byggdes eller moderniserades 2007–2012 för att hjälpa till att inrätta ett effektivt transeuropeiskt transportnät.
  • 200 000 små och medelstora företag fick direkt ekonomiskt stöd, och sammanhållningspolitiken hjälpte 77 800 nystartade företag att komma igång.
  • Över 60 000 forskningsprojekt stöddes under perioden 2007–2012.
  • 1,9 miljoner fler människor har nu tillgång till bredband.

Att mäta sammanhållningspolitikens inverkan och resultat är avgörande för dess fortsatta framgångar. Det ger oss möjlighet att visa vad politiken åstadkommer för de europeiska medborgarna. Det ger oss även möjlighet att lära oss av goda exempel och ständigt förbättra projekt och program.

Kontakta generaldirektoratet för regionalpolitik om du har fler frågor.