Schumanplanen, Europeiska gemenskapens födelseattest
"Schumans förslag är revolutionerande eller
så är de ingenting. Förslagens grundläggande
princip är delegeringen av
självbestämmanderätten inom ett begränsat men
avgörande område. En plan som inte utgår
från denna princip kan inte bidra med någon vettig
lösning på de stora problem som försvagar oss.
Samarbetet mellan nationerna, hur viktigt det än är,
löser inga problem. Det vi måste eftersträva
är en sammansmältning av de europeiska folkens intressen,
och inte bara ett upprätthållande av balansen mellan
dessa intressen."
Jean Monnet
¤ ¤ ¤
De nyskapande principerna i den första Europeiska
gemenskapen
Det krävdes nära ett år för att
slutföra förhandlingarna om Parisfördraget, men det
berodde på att det under förhandlingarnas gång
uppstod ett antal grundläggande frågor som Jean Monnet
ville lösa på ett så tillfredsställande
sätt som möjligt. Det handlade inte, som vi har sett, om
en klassisk diplomatisk förhandling. De företrädare
som de sex regeringarna hade utsett hade samlats för att skapa
ett helt nytt juridiskt och politiskt system, som man hade
föresatt sig skulle bli varaktigt.
Ingressen till Fördraget om Europeiska kol- och
stålgemenskapen, som består av fem korta stycken,
innehåller all den filosofi som fortfarande inspirerar
aktörerna inom den europeiska integrationen:
"som beaktar att världsfreden endast kan bevaras genom
konstruktiva ansträngningar som står i proportion till
de faror som hotar den,
som är övertygade om att det bidrag ett organiserat
och livskraftigt Europa kan lämna till civilisationen är
oumbärligt för att upprätthålla fredliga
förbindelser,
som är medvetna om att Europa endast kan byggas upp genom
konkreta åtgärder som först och främst skapar
en verklig solidaritet och genom upprättandet av gemensamma
grundvalar för ekonomisk utveckling,
som är angelägna att bidra till en höjning av
levnadsstandarden och till framsteg i arbetet för freden genom
att utveckla sin basproduktion,
som föresatt sig att ersätta sekelgammal rivalitet
genom att förena sina väsentliga intressen, att genom
upprättandet av en ekonomisk gemenskap lägga de
första grundstenarna för en mera vidsträckt och mera
djupgående gemenskap mellan folk, som länge varit
splittrade genom blodiga konflikter, och att lägga grunden
till institutioner som kan visa vägen till ett härefter
gemensamt öde ..."
"Världsfred", "konkreta åtgärder", "verklig
solidaritet", "förena väsentliga intressen", "gemenskap",
"härefter gemensamt öde": så många nyckelord
som är ursprunget till andan och metoderna i gemenskapen och
som i dag har kvar sin mobiliserande kraft.
Även om Fördraget om Europeiska kol- och
stålgemenskapen, som gäller hanteringen av marknaden
för kol och stål i dag inte längre har samma
betydelse för den europeiska ekonomin som den hade på
1950-talet, har de institutionella principer som då kom till
behållit all sin aktualitet. De lanserade en dynamik som
fortfarande bär frukt och som ger näring åt en
politisk vision som man måste akta sig för att göra
avsteg från, om man inte vill sätta hela gemenskapens
regelverk på spel.
På så sätt kan man urskilja fyra
gemenskaps-principer som utgår från Schumanplanen, som
är grunden till den nuvarande gemenskapsuppbyggnaden.
Institutionernas överordnade ställning
Den första europeiska järntackan gjuts den
30 april 1953 i Esch-sur-Alzette i storhertigdömet Luxemburg.
Jean Monnet, ordförande, och ledamöterna i Europeiska
kol- och stålgemenskapens höga myndighet firar
händelsen.
(Källa: Fondation Jean Monnet pour l'Europe,
Lausanne)
Tillämpningen på internationella relationer av de
principer för jämställdhet, skiljedoms- och
medlingsförfarande, som redan är i kraft inom de
demokratiska nationerna, är ett framsteg för
civilisationen. Grundarna hade samma erfarenheter av den
söndring och godtycklighet som följde med kriget. Alla
deras ansträngningar syftade till att skapa en
rättsgemenskap där rätten skulle vinna över
våldet. Jean Monnet citerade ofta den schweiziske filosofen
Amiel: "Varje människas erfarenhet upprepar sig ständigt.
Bara institutionerna blir klokare: De samlar de kollektiva
erfarenheterna och utifrån dessa erfarenheter och denna
klokhet kommer de människor som underkastar sig samma regler
inte att se sin natur förändras men väl att se sitt
beteende gradvis förändras."
Att göra förbindelserna mellan länderna
fredligare och mer demokratiska samt att bekämpa nationalism
och strävan efter makt, detta var de grundläggande
tankegångarna bakom det politiska budskapet i den första
gemenskapen, som skulle komma att bli en av de stora
händelserna i historien.
Gemenskapsorganens oavhängighet
För att institutionerna skall kunna fullgöra sina
uppgifter krävs det att de har egna befogenheter. De garantier
som kol- och stålgemenskapen fick, och som
gemenskapsinstitutionerna fortfarande har, är av tre slag:
- Utnämningen av ledamöter, i dag kommissionärer,
görs genom överenskommelse mellan regeringarna (1). Det handlar inte om nationella företrädare,
utan om enskilda personer, som skall utöva sina befogenheter
på ett kollegialt sätt och som inte får ta emot
instruktioner från medlemsstaterna. Personer inom offentliga
tjänsten är underkastade samma lojalitet mot
gemenskapen.
- Det ekonomiska oberoendet, som förverkligas genom egna
medel, och inte, som när det gäller internationella
organisationer, genom uppbärandet av nationella bidrag, som
kan ifrågasättas.
- Höga myndigheten, i dag kommissionen, ansvarar enbart
inför församlingen (i dag Europaparlamentet), som, genom
en omröstning med kvalificerad majoritet, kan lägga fram
sitt misstroendevotum.
Samarbetet mellan institutionerna
Höga myndighetens oavhängighet var för Jean
Monnet själva nyckeln till det nya systemet. Men han medgav
under förhandlingarna att det var nödvändigt att ge
medlemsstaterna möjlighet att hävda sina nationella
intressen. Det var det säkraste sättet att hindra den
framväxande gemenskapen från att vara begränsad
till alltför tekniska målsättningar. Det var i
själva verket nödvändigt att gemenskapen också
kunde ingripa inom sektorer där det fattades sådana
beslut av makroekonomisk natur som hörde till regeringarnas
ansvarsområde. På så sätt skapades, vid
sidan av Höga myndigheten, ett ministerråd, vars roll
noggrant begränsades: det skulle vid dess beslutsfattande inte
krävas enhällighet, utan bara majoritet. Ett
enhälligt yttrande skulle bara krävas i ett fåtal
fall. Höga myndigheten behöll monopolet när det
gällde lagstiftningsinitiativet: Denna rättighet, som
utsträckts till den nuvarande kommissionens behörighet,
är mycket viktig eftersom den garanterar att samtliga
gemenskapsintressen tillvaratas i ett förslag från
kollegiet. Från och med 1951 organiseras en dialog mellan de
fyra institutionerna, grundat inte på underordnande utan
på ett samarbete där var och en fullgör sina
uppgifter inom ramen för ett heltäckande beslutssystem av
prefederal natur.
Jämställdhet mellan länderna
När man beslutat sig för principen att medlemsstaterna
skall vara företrädda i rådet, återstod det
att lösa den känsliga frågan om vars och ens
inflytande. Benelux-länderna och Italien, som fruktade att de
skulle hamna i ett minoritetsförhållande genom att deras
kol- och stålproduktion skulle ställas i
förhållande till deras totala produktion, pläderade
för regeln om enhällighet. Tyskland för sin del
förespråkade ett system där inflytandet stod i
proportion till produktionen, något som naturligtvis verkade
skrämmande för de övriga parterna.
Jean Monnet var övertygad om att det endast var principen
om jämställdhet mellan länderna som skulle kunna
skapa en ny mentalitet. Men han var medveten om svårigheterna
att få sex länder av olika storlek att avstå
från de förmåner som vetorätten ger.
"Möjligheten att säga nej var de stora ländernas
säkerhet i förhållandet sinsemellan och de
små ländernas säkerhet gentemot de stora" (2). Således träffade konferensens
ordförande den 4 april 1951 i Bonn förbundskansler Konrad
Adenauer för att övertyga honom om
jämställdhetsprincipens fördelar:
"Jag har bemyndigats att föreslå Er att
förbindelserna mellan Tyskland och Frankrike skall styras av
jämställdhetsprincipen i rådet såväl som
i församlingen samt i alla europeiska institutioner, nuvarande
eller kommande ... Personligen vill jag tillägga att det
är i denna anda som jag redan från början
tänkt mig det förslag till samverkan som ligger till
grund för detta fördrag och jag tror att Ni vid
vårt första möte också uppfattade det
så. Diskriminering är en tankegång som har varit
orsaken till det mesta lidandet i världen och gemenskapen
är en ansträngning för att bekämpa den."
Förbundskanslerns svar kom omedelbart:
"Ni vet hur mycket det betyder för mig med lika
rättigheter för mitt land i framtiden och hur mycket jag
fördömer de försök till herravälde som
mitt land drevs till i det förgångna. Jag är glad
att kunna ge Ert förslag mitt fulla samtycke, för jag kan
inte tänka mig gemenskapen utan fullständig
jämställdhet."
På så sätt skapades en av de juridiska
hörnstenar, som också har en moralisk räckvidd och
som ger ett innehåll åt hela gemenskapstanken.
Europeiska kol- och stålgemenskapen, grundbulten i
uppbyggandet av Europeiska gemenskapen
I avsaknad av ett fredsfördrag mellan de före detta
krigförande länderna, blev den första Europeiska
gemenskapen på en gång ett sätt att visa på
ett förtroende mellan Frankrike och Tyskland och deras partner
när det gällde att bortse från misstagen i det
förgångna liksom en handling som visade att de trodde
på en gemensam, lyckosam framtid. Trots historiens
krumsprång och motstånd från nationalister gick
det inte längre att hejda det verk som hade
påbörjats 1950. Misslyckandet för projektet med en
europeisk försvarsgemenskap, som blev uppenbart den 30 augusti
1954 efter det att den franska nationalförsamlingen
underkänt det fördrag som hade undertecknats den 27 maj
1952, kunde inte minska den inledande glöden. På
initiativ av statsmännen från Benelux-länderna,
Paul Henri Spaak, Jan Beyen och Joseph Bech, beslöt man i
Messina i juni 1955 att göra ett nytt försök. Stegen
på vägen mot Romfördraget, undertecknat den 25 mars
1957, om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen påskyndades av yttre händelser:
Suezkrisen och upproret i Ungern tvingade Europa att göra nya
ansträngningar. De europeiska gemenskaperna som inrättats
i Bryssel och Luxemburg utvidgade sin verksamhet och antalet
medarbetare.
Inom den gemensamma marknaden tillkom nu en gemensam politik
inom jordbruk och handel, regional- och socialpolitik, forskning,
miljö, utbildning samt samarbete med tredje världen.
År 1972 blev Förenade kungariket, Irland och Danmark en
del av gemenskapen. Grekland, Spanien och Portugal kompletterade
sedan Europeiska gemenskapen i södra Europa. År 1995
ökade antalet medlemsstater till femton när
Österrike, Finland och Sverige anslöt sig.
Försvagat genom de två oljekriserna 1973 och 1979,
lyckades gemenskapen gå stärkt ur turbulensen och
inrättade det europeiska valutasystemet 1979. Detta skapade
sakta men säkert förutsättningarna för en
ekonomisk och monetär union, vilket den 1 januari 1999 ledde
till att elva medlemsstater införde euron.
Liksom all verksamhet stadd i ständig förändring,
klarade sig Europa inte undan tillväxtkriser: institutionell
kris 1965, när en medlemsstat ifrågasatte
omröstningen med kvalificerad majoritet; finanskris beroende
på att de egna medlen inte räckte till för den
kraftiga ökning av utgifterna som blev följden av
alltfler verksamhetsområden och högre kostnader för
den gemensamma jordbrukspolitiken.
Men ingen medlemsstat, hur obevekliga dess krav än kunde
synas, kunde ändå tänka sig att lämna
gemenskapen, eftersom denna genom sin utveckling och plats i
världen framstod som oersättlig.
År 1984 antog Europaparlamentet ett utkast till ett
Fördrag om upprättandet av Europeiska unionen, i vilket
man föreslog institutionerna att ta ett kvalitativt steg
på vägen mot integration. Genom att 1985 anta vitboken
om den inre marknaden gav kommissionen under ledning av Jacques
Delors ett nytt konkret innehåll åt denna vilja att
gå vidare och fastställde den 1 januari 1993 som
vägledande datum.
När medlemsstaterna 1986 undertecknade enhetsakten, hade de
haft Schumanplanen som inspirationskälla och institutionell
metod. De kompletterade på så sätt
Romfördraget genom en rad konkreta målsättningar
som skulle leda fram till en utvidgad marknad utan gränser och
de fastställde datum för genomförandet. De
reformerade beslutsprocessen genom att utöka det område
där beslut tas med kvalificerad majoritet. De återgav
hoppet till miljoner europeiska medborgare genom att
föreslå nya vidgade horisonter och nya sätt att
anpassa sig till ändrade föutsättningar i
världen.
Medan de europeiska institutionerna fullbordade den inre
marknaden och utvidgade Europeiska gemenskapens ekonomiska och
sociala dimension, tog historien nya oväntade vändningar
som prövade européernas förmåga att anpassa
sig till de ändrade förutsättningarna i
världen.
Berlinmurens fall, följt av den tyska
återföreningen den 3 oktober 1990, och demokratiseringen
i de central- och östeuropeiska länderna som befriats
från Sovjetunionens överhöghet samt denna stats
inre upplösning i december 1991, ändrade radikalt
kontinentens politiska struktur.
Medlemsstaterna stod ånyo inför ett dilemma:
frestelsen att föra en nationell politik inriktad på de
omedelbara intressena eller en samlad vision och hantering av den
gemensamma framtiden. Medlemsstaterna visade sig vara solidariska
med sitt europeiska engagemang och medvetna om
nödvändigheten av att integrera så stora
omvälvningar i ett gemensamt perspektiv och de slog
därför in på vägen mot en utvidgningsprocess
av unionen genom att förhandla fram ett nytt fördrag,
vars riktlinjer antogs av Europeiska rådet i Maastricht den 9
och 10 december 1991.
Fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft
den 1 november 1993, innebar ett ambitiöst program för
medlemsstaterna: monetär union före år 1999, ny
gemensam politik, europeiskt medborgarskap, gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, inre säkerhet. En bestämmelse om
översyn som fastställdes i Maastrichtfördraget ledde
till att medlemsstaterna förhandlade fram ett nytt avtal,
undertecknat i Amsterdam den 2 oktober 1997, som
förstärkte och förbättrade gemenskapens politik
och möjligheter inom områdena rättsligt samarbete,
fri rörlighet för personer, utrikespolitik och
folkhälsa. Europaparlamentet, som är ett direkt uttryck
för unionens demokrati, fick sig tilldelat nya befogenheter,
som bekräftade dess ställning som medlagstiftare.
Femtio år av samverkan har inte försvagat den
inspirationskraft som är upprinnelsen till Europeiska
gemenskapen.
Grundarnas efterföljare, som i dag är ansvariga
för folkens öden på en hel kontinent, från
Lissabon till Tallinn, från Dublin till Warszawa, kommer de
att hörsamma Jean Monnet (3), den första
gemenskapens inspiratör och ledare, som i sitt sista budskap
vädjar om att hans egen vision skall bli framtidens?
1 Utnämningen av
ledamöter till Europeiska kommissionen skall också
godkännas genom omröstning i
Europaparlamentet.
2 Monnet, J., Mémoires,
éditions Fayard, Paris, 1976, s. 413 f.
3 "Vi kan inte stanna upp när
hela världen omkring oss är i rörelse. Har jag
framhållit tillräckligt tydligt att den gemenskap som vi
har skapat inte är ett ändamål i sig? Den är
en fortsättning på den förändringsprocess som
under ett tidigare skede i historien ledde till våra
nationella former av liv. Liksom våra provinser i det
förflutna måste våra folk, om de vill uppnå
de dimensioner som krävs för framsteg och påverka
sitt öde, i dag lära sig att leva tillsammans efter
gemensamma regler och med gemensamma institutioner som de av fri
vilja enats om. De suveräna nationerna i det förflutna
är inte längre den ram inom vilken dagens problem kan
lösas. Och gemenskapen själv är bara en etapp
på vägen mot morgondagens organisation av
världen."
Monnet. J., Mémoires, éditions Fayard, Paris, 1976,
s. 616.
|
