Verktyg för bättre tillgänglighet
Verktyg
Språkval
I EU finns över 60 regionala språk eller minoritetsspråk. 40 miljoner människor talar regelbundet ett regionalt språk eller ett minoritetsspråk.
Många EU-länder använder definitionen i ”Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
[241 KB]
”, ett internationellt fördrag som övervakas av Europarådet. Enligt definitionen rör det sig om språk som av hävd talats av en del av befolkningen i en stat och som inte är dialekter av statens officiella språk, invandrarspråk eller konstgjorda språk.
Detta stämmer in på många språk. Det största minoritetsspråket är katalanska, som talas av sju miljoner människor i Spanien, Frankrike och staden Alghero på Sardinien. De flesta bor i spanska kommuner, där katalanska talas av en majoritet och har officiell status vid sidan om spanskan.
Språk som har majoritetsstatus i ett land men minoritetsstatus i ett annat är normalt inte hotade. Men liksom bretonska och gaeliska kan även dessa minoritetskulturer och minoritetsspråk vara utsatta för press.
Definitionen omfattar också de språk som talas av bofasta eller resande folkgrupper i olika delar av Europa. Bland dessa språk finns jiddisch, romani och sinti.
Regionala språk och minoritetsspråk kan också ha officiell status, exempelvis iriska och luxemburgiska, som i respektive land har status som nationalspråk men som har mycket gemensamt med regionala språk och minoritetsspråk.
Liksom tyska talas flera minoritetsspråk, eller besläktade språk, också i områden som sträcker sig över nationsgränserna. Detta skapar ofta kulturella band.
Exempel är de baskiska och katalanska språkgrupperna i Spanien och Frankrike och de keltiska språken i Frankrike, Irland och Storbritannien. De kulturella banden är viktiga och främjas på mellanregional nivå, men nästan alla språkgemenskaper med regionala språk och minoritetsspråk står inför samma svårigheter när det gäller språkens och kulturens överlevnad, utveckling och ställning i EU.