Principerna för EU:s strategi för djursjukdomar och dess viktigaste genomförandeverktyg kan sammanfattas enligt följande:

• Kontrollåtgärder mot de viktigaste epizootiska sjukdomarna, främst sjukdomar på OIE:s A-lista , såsom mul- och klövsjuka och klassisk svinpest, som ska vidtas omedelbart vid misstanke om en sjukdom.

  Vid ett sjukdomsutbrott ska djuren på den smittade gården avlivas och slaktkropparna ska förstöras för att bryta infektionskedjan så snabbt som möjligt. Vid behov kan man även vara tvungen att avliva djur på misstänkta gårdar (som man haft kontakt med) i förebyggande syfte. Nödvaccineringar kan också användas som tilläggsåtgärd för utrotning. Förebyggande massvaccineringar mot mul- och klövsjuka och klassisk svinpest används inte, då det skulle kunna "gömma" smittämnet och öka spridningen av sjukdomen. Men för vissa sjukdomar, såsom bluetongue, vars spridning inte kan hindras effektivt på annat sätt, används vaccineringar som den viktigaste bekämpningsmetoden.

• Utrotnings- och övervakningsprogram : för sjukdomar som redan förekommer i EU, såsom rabies, brucellos och tuberkulos, som omfattas av nationella program som samfinansieras av EU.

• Tillämpning av begreppet " regionalisering" i samband med förekomst av en sjukdom, vilket innebär att åtgärder tillgrips för att kontrollera och eliminera en sjukdom från ett smittat område utan att dessa åtgärder gäller för resten av landet.

• Registrering av gårdar, identifiering av djur och inrättandet av ett datoriserat system som länkar samman mer än 2 500 av de centrala eller lokala veterinärmyndigheternas kontor överallt inom EU ( ANIMO ), vilket gör det möjligt att sända förhandsanmälningar om handel med djur och animalieprodukter. Dessa verktyg är ytterst viktiga för att dessa varor ska kunna spåras och kontrolleras ytterligare på lämpligt sätt.

• Insyn när det gäller djurhälsosituationen i medlemsstaterna. Förekomst av de viktigaste sjukdomarna måste anmälas till kommissionen och de övriga medlemsstaterna i det datoriserade system för anmälan av djursjukdomar , som nu även omfattar många andra europeiska länder (Anslutnings- och kandidatländer , Island, Norge, Schweiz osv.).

• Beredskapsplaner i varje medlemsstat för hantering av epizootiska sjukdomar, så att de behöriga myndigheterna kan se till att de mest lämpliga kontrollåtgärderna vidtas snabbt med hänsyn till den lokala epidemiologiska situationen.

• Referenslaboratorier på EU-nivå och i medlemsstaterna för att se till att provtagningen och expertstödet till kommissionen och medlemsstaterna är enhetliga.

Genomförandet av de åtgärder som fastställs i lagstiftningen är medlemsstaternas uppgift. Finansiellt stöd beviljas dock av EU för de utgifter som uppstår på grund av de vidtagna åtgärderna, t.ex. ersättning till jordbrukare som drabbats av allvarliga ekonomiska förluster till följd av djursjukdomar.

Kommissionen är ansvarig för att se till at EU-lagstiftningen tillämpas på rätt sätt, för att lägga fram förslag till ny lagstiftning åt lagstiftaren ¹ och för antagande av lämpliga tillämpningsföreskrifter. Innan de antas diskuterar man dessa bestämmelser med medlemsstaternas experter och Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa (sektionen för djurhälsa och djurens välbefinnande) , där informationsutbyte sker regelbundet om djurhälsosituationen.

I nödfall får kommissionen även anta särskilda tilläggskontrollåtgärder (skyddsklausuler) om det är nödvändigt för att skydda folkhälsan och djurhälsan. Därför spelar kommissionen en avgörande roll i förvaltningen av de mest brådskande och viktigaste djurhälsoproblemen.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

¹ EU-lagstiftningen om djurhälsa antas vanligtvis av rådet (artikel 37 i fördraget, samrådsförfarandet). Om livsmedelssäkerhet eller människors hälsa berörs indirekt spelar dock även Europaparlamentet en väsentlig roll i antagandet av lagstiftningen (artikel 152 i fördraget, samrådsförfarandet).