Sök
Bakgrundsmaterial
Nyheter
In response to the concerns raised by several citizens about animal welfare in fish farming, the European Commission would like to clarify that the health and welfare of farmed fish is important for EU aquaculture.
One of the world's fastest growing food sectors, aquaculture accounts for about half of the fish eaten worldwide every year.
Fish farming is healthy and can help tackle overfishing and protect wild fish stocks. That is the message to be delivered today by European Commissioner for Maritime Affairs and Fisheries, Maria Damanaki, at a specially organised event at the Seafood Expo Global held in Brussels.

Metoder i vattenbruket

Det europeiska vattenbruket bedrivs i många former. För att beskriva de olika typerna av vattenbruk kan man använda: extensivt eller intensivt, naturlig miljö eller bassänger, sötvatten eller saltvatten, kontinuerligt genomflöde eller recirkulering, traditionellt eller modernt, konventionellt eller ekologiskt, skyddat eller utsatt osv. Dessa motsatspar går sedan att nyansera och kombinera på alla möjliga sätt. Det enklaste sättet att presentera metoderna är att följa vattenbrukets historia i Europa.

Faktablad pdf - 725 KB [725 KB] български (bg) čeština (cs) dansk (da) Deutsch (de) eesti keel (et) ελληνικά (el) English (en) español (es) français (fr) Gaeilge (ga) italiano (it) latviešu valoda (lv) lietuvių kalba (lt) magyar (hu) Malti (mt) Nederlands (nl) polski (pl) português (pt) română (ro) slovenčina (sk) slovenščina (sl) suomi (fi)

Extensivt vattenbruk

Den första formen av vattenbruk gick ut på att stänga in akvatiska djur i laguner, dammar eller grunda sjöar, så att man alltid hade tillgång till dem.
Karpfiske i Tjeckien. © Zbynek Mejta

Denna form av odling uppträde under stenåldern, då människan började påverka den omgivande naturen mer aktivt, dvs. för ungefär 4 000 år sedan här i Europa. Denna minimalistiska metod används inte längre, eftersom alla former av vattenbruk i våra dagar åtminstone innebär en teknisk interaktion med miljön eller med djuret.

Det andra utvecklingsskedet i vattenbruket gick ut på att man inte enbart förlitade sig på naturen utan att man aktivt förvaltade en akvatisk miljö och främjade utvecklingen av fisk-, blötdjurs- eller skaldjursbestånd. Den mest sofistikerade formen av den här typen av vattenbruk är den kinesiska metoden för att föda upp karpar i dammar, som man har hittat belägg för i den berömda avhandlingen av Fan Li som skrevs på 400-talet f. Kr.

I Europa då? Redan de gamla romarna förvarade ostron och födde upp fiskar i särskilt anlagda dammar för detta. Men det var under medeltiden som man började utveckla tekniker för fiskodling i dammar, särskilt i klostren där man behövde mager föda för de många fastedagar som kristendomen föreskrev. I södra Europa utvecklades under samma tid metoder för att föda upp fiskar i bräckvatten. Man började utnyttja laguner och dammar vid kusten för att kunna hålla kvar fiskar som förts dit av tidvattnet, till exempel havsabborre, guldsparid och multe. Ofta växlade man mellan fiskodling och saltutvinning i dessa laguner och dammar.

Dessa vattenbruksmetoder med anor från antiken används fortfarande över hela Europa. Det är fallet med den traditionella extensiva fiskodling som bedrivs från Lappland till Sicilien och från Kerry till Thrakien. Den går ut på att sköta dammar (naturliga eller konstgjorda) och laguner på ett sätt som gynnar den akvatiska faunans utveckling. Varje vinter behandlas och gödslas vattenytorna för att stimulera tillväxten hos vattenväxterna och därmed öka tillgången på de mikroorganismer, små blötdjur och kräftdjur, larver och maskar, som bildar basen i den akvatiska näringspyramiden. På så sätt gynnas utvecklingen av ”kommersiella” djur med en högre avkastning än i det naturliga ekosystemet.

Beroende på område omfattar fiskodlingarna i sötvatten arter som bäcköring, sik, fjällröding, ål, gös, gädda och olika sorters karp, kattfisk, stör, kräftor och grodor. Verksamheten har genom åren lett till att ett antal främmande arter har förts in i det europeiska ekosystemet, som regnbåge, bäckröding, karp och olika grod- och kräftsorter. I bräckvatten, laguner och kustnära dammar odlas havsabborre, ål och olika havsrudefiskar, multe, stör, räkor och musslor.





Karpfiske i Tjeckien. © Zbynek Mejta

Denna form av odling uppträde under stenåldern, då människan började påverka den omgivande naturen mer aktivt, dvs. för ungefär 4 000 år sedan här i Europa. Denna minimalistiska metod används inte längre, eftersom alla former av vattenbruk i våra dagar åtminstone innebär en teknisk interaktion med miljön eller med djuret.

Det andra utvecklingsskedet i vattenbruket gick ut på att man inte enbart förlitade sig på naturen utan att man aktivt förvaltade en akvatisk miljö och främjade utvecklingen av fisk-, blötdjurs- eller skaldjursbestånd. Den mest sofistikerade formen av den här typen av vattenbruk är den kinesiska metoden för att föda upp karpar i dammar, som man har hittat belägg för i den berömda avhandlingen av Fan Li som skrevs på 400-talet f. Kr.

I Europa då? Redan de gamla romarna förvarade ostron och födde upp fiskar i särskilt anlagda dammar för detta. Men det var under medeltiden som man började utveckla tekniker för fiskodling i dammar, särskilt i klostren där man behövde mager föda för de många fastedagar som kristendomen föreskrev. I södra Europa utvecklades under samma tid metoder för att föda upp fiskar i bräckvatten. Man började utnyttja laguner och dammar vid kusten för att kunna hålla kvar fiskar som förts dit av tidvattnet, till exempel havsabborre, guldsparid och multe. Ofta växlade man mellan fiskodling och saltutvinning i dessa laguner och dammar.

Dessa vattenbruksmetoder med anor från antiken används fortfarande över hela Europa. Det är fallet med den traditionella extensiva fiskodling som bedrivs från Lappland till Sicilien och från Kerry till Thrakien. Den går ut på att sköta dammar (naturliga eller konstgjorda) och laguner på ett sätt som gynnar den akvatiska faunans utveckling. Varje vinter behandlas och gödslas vattenytorna för att stimulera tillväxten hos vattenväxterna och därmed öka tillgången på de mikroorganismer, små blötdjur och kräftdjur, larver och maskar, som bildar basen i den akvatiska näringspyramiden. På så sätt gynnas utvecklingen av ”kommersiella” djur med en högre avkastning än i det naturliga ekosystemet.

Beroende på område omfattar fiskodlingarna i sötvatten arter som bäcköring, sik, fjällröding, ål, gös, gädda och olika sorters karp, kattfisk, stör, kräftor och grodor. Verksamheten har genom åren lett till att ett antal främmande arter har förts in i det europeiska ekosystemet, som regnbåge, bäckröding, karp och olika grod- och kräftsorter. I bräckvatten, laguner och kustnära dammar odlas havsabborre, ål och olika havsrudefiskar, multe, stör, räkor och musslor.





Mussel- och ostronodling

Mussel- och ostronodling bedrivs fortfarande extensivt. Den bygger främst på arter som hämtar sin näring naturligt från näringsämnen i miljön utan att det behövs några näringstillskott.
Musselodling i Irland. © Lionel Flageul

En högt utvecklad process och avancerad teknik gör att man kan få maximal avkastning av det som naturen erbjuder. I Europa utgör ostron- och musselodling 90 % av skaldjursproduktionen. De första odlingarna utvecklades redan under antiken.

I dag är ostronodling en traditionell näringsverksamhet i vissa EU-länder, som Frankrike (90 % av produktionen inom EU) och Nederländerna. På senare tid har man också startat odlingar i andra länder, framför allt i Irland. De olika odlingsteknikerna bygger på traditionella metoder. I Europa odlas två arter: ostron (Ostrea edulis) och japanskt jätteostron (Crassostrea gigas), som är vanligast. Ostron behöver 3–4 år för att nå kommersiell storlek.

Musselodlingen är också inriktad på två arter, beroende på var odlingen bedrivs: den lite mindre blåmusslan (Mytilus edulis) i norr och den lite större medelhavsblåmusslan (Mytilus galloprovincialis) i söder. Odlingsmetoderna varierar beroende på art och område.

Det odlas även andra sorters skaldjur i Europa, som venusmussla, hjärtmussla, pilgrimsmussla och havsöron.

Odlingen av venusmussla (europeisk eller japansk) är det senaste tillskottet av odlade arter. Den började under 1980-talet då man gick ifrån fiske från land eller med dragnot för att skydda resursen. Reproduktionen sker naturligt på produktionsplatserna eller under kontrollerade former i kläckerier. Larverna får växa till sig i backar på botten av bassänger som är fyllda med havsvatten eller direkt på odlingsbankarna. Efter tre månader sprids de unga venusmusslorna ut på tidvattenbankar (Normandie, Bretagne, Kantabrien, Galicien) eller i laguner (Poitou-Charentes, Emilia Romagna, Venetien) och skördas två år senare. Huvuddelen av den europeiska produktionen sker i Italien.





Musselodling i Irland. © Lionel Flageul

En högt utvecklad process och avancerad teknik gör att man kan få maximal avkastning av det som naturen erbjuder. I Europa utgör ostron- och musselodling 90 % av skaldjursproduktionen. De första odlingarna utvecklades redan under antiken.

I dag är ostronodling en traditionell näringsverksamhet i vissa EU-länder, som Frankrike (90 % av produktionen inom EU) och Nederländerna. På senare tid har man också startat odlingar i andra länder, framför allt i Irland. De olika odlingsteknikerna bygger på traditionella metoder. I Europa odlas två arter: ostron (Ostrea edulis) och japanskt jätteostron (Crassostrea gigas), som är vanligast. Ostron behöver 3–4 år för att nå kommersiell storlek.

Musselodlingen är också inriktad på två arter, beroende på var odlingen bedrivs: den lite mindre blåmusslan (Mytilus edulis) i norr och den lite större medelhavsblåmusslan (Mytilus galloprovincialis) i söder. Odlingsmetoderna varierar beroende på art och område.

Det odlas även andra sorters skaldjur i Europa, som venusmussla, hjärtmussla, pilgrimsmussla och havsöron.

Odlingen av venusmussla (europeisk eller japansk) är det senaste tillskottet av odlade arter. Den började under 1980-talet då man gick ifrån fiske från land eller med dragnot för att skydda resursen. Reproduktionen sker naturligt på produktionsplatserna eller under kontrollerade former i kläckerier. Larverna får växa till sig i backar på botten av bassänger som är fyllda med havsvatten eller direkt på odlingsbankarna. Efter tre månader sprids de unga venusmusslorna ut på tidvattenbankar (Normandie, Bretagne, Kantabrien, Galicien) eller i laguner (Poitou-Charentes, Emilia Romagna, Venetien) och skördas två år senare. Huvuddelen av den europeiska produktionen sker i Italien.





Halvextensivt vattenbruk

Den traditionella odlingen av flera arter tillsammans i dammar och laguner utvecklas i allt högre grad mot mer specialiserade produktionsmetoder i form av halvextensivt vattenbruk.

Flytande burar, Cypern. © Lionel Flageul

Här nöjer sig producenterna inte med att förstärka den naturliga utvecklingen i dammen eller lagunen, utan hjälper den på traven genom att sätta ut yngel från kläckerier och tillföra extra näring. Det tydligaste exemplet är karpodlingen i dammar som är mycket vanlig i de centraleuropeiska länderna. Vattenbruket i bräckt vatten i södra Europa utnyttjar också i allt större grad kläckerier och industrifoder för att kompensera den minskade naturliga rekryteringen. I den italienska bräckvattenodlingen i Podeltat och Adigedeltat sätts yngel från havsabborre och guldsparid ut i lagunerna som kompensation för att dessa arter blir allt sällsyntare i sin naturliga miljö och för att motverka att ålen försvinner. I de spanska esteros och i Portugal har man med denna metod kunnat pröva odling av nya arter, som piggvar, tunga och senegaltunga.

Dessutom måste vi för fullständighetens skull nämna förvaring i fisksumpar, antingen flytande i havet eller uppe på land. Denna metod är förknippad med fisket. På så sätt kan man förvara och föda upp fångade djur för att sälja dem vid ett senare tillfälle. Den här metoden används framför allt för djur vars smakkvalitet inte går att bevara med de vanliga förvaringsmetoderna, som konservering, sterilisering eller frysning. Det vanligaste exemplet gäller de stora skaldjuren, som hummer, languster eller krabba, som fiskas på våren men som traditionellt äts under festmåltiderna vid årets slut på vintern. Ett annat mer kontroversiellt exempel är uppfödningen av tonfisk i flytande burar, som man började med på 1990-talet i Medelhavet. I det fallet handlade det om att förvara fiskar som fångats under vårens fiskesäsong och exportera dem till ett högre pris på vintern.





Flytande burar, Cypern. © Lionel Flageul

Här nöjer sig producenterna inte med att förstärka den naturliga utvecklingen i dammen eller lagunen, utan hjälper den på traven genom att sätta ut yngel från kläckerier och tillföra extra näring. Det tydligaste exemplet är karpodlingen i dammar som är mycket vanlig i de centraleuropeiska länderna. Vattenbruket i bräckt vatten i södra Europa utnyttjar också i allt större grad kläckerier och industrifoder för att kompensera den minskade naturliga rekryteringen. I den italienska bräckvattenodlingen i Podeltat och Adigedeltat sätts yngel från havsabborre och guldsparid ut i lagunerna som kompensation för att dessa arter blir allt sällsyntare i sin naturliga miljö och för att motverka att ålen försvinner. I de spanska esteros och i Portugal har man med denna metod kunnat pröva odling av nya arter, som piggvar, tunga och senegaltunga.

Dessutom måste vi för fullständighetens skull nämna förvaring i fisksumpar, antingen flytande i havet eller uppe på land. Denna metod är förknippad med fisket. På så sätt kan man förvara och föda upp fångade djur för att sälja dem vid ett senare tillfälle. Den här metoden används framför allt för djur vars smakkvalitet inte går att bevara med de vanliga förvaringsmetoderna, som konservering, sterilisering eller frysning. Det vanligaste exemplet gäller de stora skaldjuren, som hummer, languster eller krabba, som fiskas på våren men som traditionellt äts under festmåltiderna vid årets slut på vintern. Ett annat mer kontroversiellt exempel är uppfödningen av tonfisk i flytande burar, som man började med på 1990-talet i Medelhavet. I det fallet handlade det om att förvara fiskar som fångats under vårens fiskesäsong och exportera dem till ett högre pris på vintern.





Yngeluppfödning för utsättning

På 1600-talet började bestånden av sötvattenfisk att minska på vissa ställen, sannolikt till följd av befolkningsökningen. Myndigheterna började då tala om att återställa bestånden med hjälp av yngel som fötts i fångenskap.

Yngeluppfödning. © Lionel Flageul

I naturen släpper fiskar ut stora mängder ägg och bara enstaka individer överlever till vuxen ålder efter att ha klarat sig undan rovdjur, sjukdomar, svält, föroreningar, temperaturväxlingar osv. Ett kläckeri ska inte bara få fram befruktade ägg utan också kontrollera alla dessa parametrar så att så många individer som möjligt utvecklas till ungfiskar och kan släppas ut i sin naturliga miljö med goda chanser att överleva.

År 1741 inrättade den tyske vetenskapsmannen Stephan Ludwig Jacobi det första kläckeriet för öring i Westfalen. Men det skulle dröja ytterligare hundra år innan denna upptäckt kunde spridas i stor skala för återinplantering i vattendrag som drabbats av effekterna av den första industriella revolutionen i Europa, Förenta staterna och Japan.

De vetenskapliga försöken fortsatte sedan med röding, sik, lax, och i USA även med regnbåge, som infördes i Europa 1874 eftersom den gav så goda resultat. Utvecklingen begränsades dock till laxfiskar som visade sig förhållandevis lätta att föröka i fångenskap.

Det dröjde till 1934 innan man upptäckte hormonell induktion i Brasilien och kunde börja göra försök med lokala fiskarter. Tekniken innebär att man injicerar fisken med vissa hormoner för att stimulera frisättning av gameter hos både honor och hanar. Upptäckten öppnade nya perspektiv för kläckerierna och man kunde börja använda nya arter som tidigare hade blivit sterila av stressen i fångenskap. I Sovjetunionen hade forskarna efter 1935 fått fram yngel från flera störarter och arbetade med att få fram hybridstammar.

Återutsättning i ekosystemet är fortfarande en vanlig metod både i sötvatten och i havsmiljöer. De kläckerier som arbetar med detta finansieras i allmänhet av offentliga vetenskapliga forskningsprogram och inriktar sig främst på inhemska arter. Nu när vattenkvaliteten har förbättrats och man har utfört infrastrukturarbeten för att återställa vandringsmöjligheterna för migrerande arter arbetar flera europeiska kläckerier med återutsättning av lax och stör i vattendragen.

Det händer också att kläckerier av allmänt intresse ingår i s.k. sea ranching-projekt. Denna metod går tillbaka till 1800-talet och går ut på att förstärka ett naturligt bestånd med ungfiskar från ett kläckeri i syfte att bevara det fiske som är beroende av just det beståndet, t.ex. lax i Östersjön eller tunga i Nordsjön. De vetenskapliga kläckeriernas upptäckter leder ofta till en kommersiell användning i vattenbruket.





Yngeluppfödning. © Lionel Flageul

I naturen släpper fiskar ut stora mängder ägg och bara enstaka individer överlever till vuxen ålder efter att ha klarat sig undan rovdjur, sjukdomar, svält, föroreningar, temperaturväxlingar osv. Ett kläckeri ska inte bara få fram befruktade ägg utan också kontrollera alla dessa parametrar så att så många individer som möjligt utvecklas till ungfiskar och kan släppas ut i sin naturliga miljö med goda chanser att överleva.

År 1741 inrättade den tyske vetenskapsmannen Stephan Ludwig Jacobi det första kläckeriet för öring i Westfalen. Men det skulle dröja ytterligare hundra år innan denna upptäckt kunde spridas i stor skala för återinplantering i vattendrag som drabbats av effekterna av den första industriella revolutionen i Europa, Förenta staterna och Japan.

De vetenskapliga försöken fortsatte sedan med röding, sik, lax, och i USA även med regnbåge, som infördes i Europa 1874 eftersom den gav så goda resultat. Utvecklingen begränsades dock till laxfiskar som visade sig förhållandevis lätta att föröka i fångenskap.

Det dröjde till 1934 innan man upptäckte hormonell induktion i Brasilien och kunde börja göra försök med lokala fiskarter. Tekniken innebär att man injicerar fisken med vissa hormoner för att stimulera frisättning av gameter hos både honor och hanar. Upptäckten öppnade nya perspektiv för kläckerierna och man kunde börja använda nya arter som tidigare hade blivit sterila av stressen i fångenskap. I Sovjetunionen hade forskarna efter 1935 fått fram yngel från flera störarter och arbetade med att få fram hybridstammar.

Återutsättning i ekosystemet är fortfarande en vanlig metod både i sötvatten och i havsmiljöer. De kläckerier som arbetar med detta finansieras i allmänhet av offentliga vetenskapliga forskningsprogram och inriktar sig främst på inhemska arter. Nu när vattenkvaliteten har förbättrats och man har utfört infrastrukturarbeten för att återställa vandringsmöjligheterna för migrerande arter arbetar flera europeiska kläckerier med återutsättning av lax och stör i vattendragen.

Det händer också att kläckerier av allmänt intresse ingår i s.k. sea ranching-projekt. Denna metod går tillbaka till 1800-talet och går ut på att förstärka ett naturligt bestånd med ungfiskar från ett kläckeri i syfte att bevara det fiske som är beroende av just det beståndet, t.ex. lax i Östersjön eller tunga i Nordsjön. De vetenskapliga kläckeriernas upptäckter leder ofta till en kommersiell användning i vattenbruket.





Intensiv fiskodling i sötvatten

En anläggning för intensiv fiskodling i sötvatten består i allmänhet av flera rektangulära betongbassänger av varierande storlek och djup för att passa fiskarnas olika tillväxtstadier. De försörjs av vatten via en sluss som tar in flodvatten uppströms och släpper ut det nedströms, efter att ha passaret genom samtliga bassänger. Detta är ett system med s.k. kontinuerligt genomflöde.

Regnbågsodling i Irland. © Lionel Flageul

Sedan slutet av 1800-talet har regnbågen fått gå i täten för utvecklingen av den europeiska fiskodlingen. Denna amerikanska art har visat sig vara bättre lämpad för vattenbruk än sin europeiska kusin: den är tåligare, växer snabbare och tål en högre beläggningsgrad i uppfödningen. Men ända fram till mitten av 1900-talet var resultatet begränsat på grund av ett illa anpassat foder, som framför allt bestod av obearbetat fiskrens, och en alltför stor sårbarhet för epizootier som oundvikligen drabbade fiskar som odlades med hög beläggningsgrad i miljöer som var oskyddade från yttre angrepp. Under 1900-talet gjordes emellertid framsteg som drev utvecklingen framåt.

Man upptäckte att varje art inte bara behöver ett särskilt foder, utan även ett foder som är anpassat efter varje utvecklingsstadium. Många larver klarade inte av levande plankton, utan behövde utfodras med plankton som hade odlats i fångenskap, skyddade från mikrober och virus. För ungfiskar och vuxna fiskar blev framställningen av torrfoderpellets ett stort framsteg, men man hade ännu inte undersökt de exakta proportionerna som varje art behövde av animaliska och vegetabiliska proteiner, fetter, mineraler, vitaminer och andra tillsatser. Inte heller visste man exakt hur pelletsbitarna borde utformas eller vilket utfodringsmönster som var bäst. På hälsoområdet innebar upptäckter i fråga om läkemedel, vaccinering och förebyggande arbete att man kunde hantera sjukdomar bättre.

Tack vare dessa framsteg kunde man på 1960-talet börja utveckla kommersiellt hållbara intensivodlingar av regnbåge, först i Danmark och därefter i hela Europa. I dag är den europeiska fiskodlingen kraftigt diversifierad både vad gäller produktkvalitet och i fråga om vilka arter som produceras. Vid sidan av regnbåge, som fortfarande dominerar, pågår intensivodling av andra sötvattenfiskar, som bäcköring, bäckröding, fjällröding, sik, tilapia, gös och sibirisk stör.

Systemet med kontinuerligt genomflöde ersätts nuförtiden i allt högre grad med recirkulerande system för vattnet. I dessa system behålls vattnet i ett slutet system och recirkuleras i bassängerna via en mängd rör. En av fördelarna är att systemet är isolerat från den yttre miljön, vilket gör att man kan kontrollera alla parametrar i vatten: temperatur, pH värde, salthalt, desinficering. Man kan också rena det organiska avfallet innan det släpps ut i naturen. Nackdelen, bortsett från investeringskostnaderna, är energiförbrukningen och beroendet av en komplicerad teknik.

Recirkulering är ingen ny uppfinning. Metoden har länge använts i akvarier och kläckerier. Den blev vanlig i uppfödningsanläggningar under 1980-talet och har i dag vissa framgångar, särskilt i länder med extremt klimat, eftersom man kan kontrollera vattentemperaturen både sommar och vinter. I sötvatten används systemet främst för regnbåge, kattfisk och ål, men passar för alla arter, även marina sådana, som piggvar.





Regnbågsodling i Irland. © Lionel Flageul

Sedan slutet av 1800-talet har regnbågen fått gå i täten för utvecklingen av den europeiska fiskodlingen. Denna amerikanska art har visat sig vara bättre lämpad för vattenbruk än sin europeiska kusin: den är tåligare, växer snabbare och tål en högre beläggningsgrad i uppfödningen. Men ända fram till mitten av 1900-talet var resultatet begränsat på grund av ett illa anpassat foder, som framför allt bestod av obearbetat fiskrens, och en alltför stor sårbarhet för epizootier som oundvikligen drabbade fiskar som odlades med hög beläggningsgrad i miljöer som var oskyddade från yttre angrepp. Under 1900-talet gjordes emellertid framsteg som drev utvecklingen framåt.

Man upptäckte att varje art inte bara behöver ett särskilt foder, utan även ett foder som är anpassat efter varje utvecklingsstadium. Många larver klarade inte av levande plankton, utan behövde utfodras med plankton som hade odlats i fångenskap, skyddade från mikrober och virus. För ungfiskar och vuxna fiskar blev framställningen av torrfoderpellets ett stort framsteg, men man hade ännu inte undersökt de exakta proportionerna som varje art behövde av animaliska och vegetabiliska proteiner, fetter, mineraler, vitaminer och andra tillsatser. Inte heller visste man exakt hur pelletsbitarna borde utformas eller vilket utfodringsmönster som var bäst. På hälsoområdet innebar upptäckter i fråga om läkemedel, vaccinering och förebyggande arbete att man kunde hantera sjukdomar bättre.

Tack vare dessa framsteg kunde man på 1960-talet börja utveckla kommersiellt hållbara intensivodlingar av regnbåge, först i Danmark och därefter i hela Europa. I dag är den europeiska fiskodlingen kraftigt diversifierad både vad gäller produktkvalitet och i fråga om vilka arter som produceras. Vid sidan av regnbåge, som fortfarande dominerar, pågår intensivodling av andra sötvattenfiskar, som bäcköring, bäckröding, fjällröding, sik, tilapia, gös och sibirisk stör.

Systemet med kontinuerligt genomflöde ersätts nuförtiden i allt högre grad med recirkulerande system för vattnet. I dessa system behålls vattnet i ett slutet system och recirkuleras i bassängerna via en mängd rör. En av fördelarna är att systemet är isolerat från den yttre miljön, vilket gör att man kan kontrollera alla parametrar i vatten: temperatur, pH värde, salthalt, desinficering. Man kan också rena det organiska avfallet innan det släpps ut i naturen. Nackdelen, bortsett från investeringskostnaderna, är energiförbrukningen och beroendet av en komplicerad teknik.

Recirkulering är ingen ny uppfinning. Metoden har länge använts i akvarier och kläckerier. Den blev vanlig i uppfödningsanläggningar under 1980-talet och har i dag vissa framgångar, särskilt i länder med extremt klimat, eftersom man kan kontrollera vattentemperaturen både sommar och vinter. I sötvatten används systemet främst för regnbåge, kattfisk och ål, men passar för alla arter, även marina sådana, som piggvar.





Intensivt havsbruk

Det var från Japan som en stor fiskodlingsnyhet kom på 1960-talet: den flytande buren.

Laxfiske i Irland. © Lionel Flageul

Fiskarna hölls fångade i ett stort nät i form av en kasse som var fäst i botten och hölls uppe vid ytan av en flytande ram som kunde vara fyrkantig eller rund och som till en början gjordes av bambu men snabbt började tillverkas av plast. Japanerna använde burarna för att föda upp seriola och havsrudefiskar. Idén exporterades till Europa där de flytande burarna först användes för att föda upp regnbåge i de skyddade vattnen i norska fjordar.

Men i slutet av 1960-talet bestämde man sig för att testa burarna för en ny art: lax. Det hade funnits fungerande kläckerier för lax i flera år och man framställde ett stort antal smolt, dvs. unglaxar som kan leva i havsmiljö. Nu tog man alltså snabbt steget till att föda upp dessa laxar till havs i flytande burar tills de uppnått vuxenstorlek. Den europeiska laxodlingen blev en framgångssaga under 1970- och 1980-talet. Eftersom vildlax var så sällsynt hade fisken blivit en riktig lyxvara. De nya tillgången på lax till rimliga priser skapade en kommersiell framgång utan motstycke, som gjorde havsbruket till en framtidssektor i Europa. Fjordarna och vikarna i Nordsjön och väster om de brittiska öarna fylldes med odlingar, framför allt i Norge och Skottland.

Denna nordiska framgång fick efterföljare. Länderna kring Medelhavet drog lärdom och utvecklade yngelproduktionen av havsabborre och guldsparid. Under 1990-talet blev dessa odlingar vanliga i hela Medelhavsområdet och på Kanarieöarna. Lax, havsabborre och guldsparid är än i dag de ledande produkterna inom det europeiska vattenbruket, med en kvalitativ diversifiering som motsvarar marknadssegmenteringen. Men även andra arter flyttar steg för steg in i burarna, som havsgös i söder och torsk i norr.

Under 1990- och 2000-talet utvecklades en annan form av intensivt havsbruk, nämligen odling av plattfiskar. Flytande burar passar inte för dessa fiskar, som behöver kunna ligga på sandbottnar. Det var därför med hjälp av bassänger på land, försörjda med havsvatten, som man kunde utveckla piggvarsodling i Galicien. Utvecklingen av recirkuleringstekniken har öppnat nya möjligheter för havsbruk på land. Nya arter undersöks, däribland tunga, som föds upp i platta backar staplade på varandra. Möjligheten att kontrollera vattenparametrarna, framför allt temperaturen, innebär också att man blir oberoende av klimatet. Uppfödning av tunga, havsabborre och guldsparid sprider sig därför norrut i Europa.

Men i början av 2000-talet framträdde ett nytt hot mot vattenbruket. De europeiska kusterna är överetablerade och det finns inte plats för ytterligare utbyggnad av vattenbruket. Havsbruket måste alltså flyttas längre bort från kusten. Antingen längre inåt land, med hjälp av recirkulering, vilket innebär nackdelar i form av kostnader för att framställa havsvatten artificiellt. Eller så flyttar man ut till havs, långt från de trånga kustområdena. Havsbruk ute till havs är det nya utvecklingsområdet för det europeiska vattenbruket. Men de tekniska utmaningarna är enorma. Medelhavet är ett av de djupaste haven i världen och nordöstra Atlanten är ett av de blåsigaste och stormigaste områdena på jorden. Det måste alltså utvecklas nya system för att stänga inne fisken, som sänkbara burar, men även nya system för utfodring och fjärrövervakning.





Laxfiske i Irland. © Lionel Flageul

Fiskarna hölls fångade i ett stort nät i form av en kasse som var fäst i botten och hölls uppe vid ytan av en flytande ram som kunde vara fyrkantig eller rund och som till en början gjordes av bambu men snabbt började tillverkas av plast. Japanerna använde burarna för att föda upp seriola och havsrudefiskar. Idén exporterades till Europa där de flytande burarna först användes för att föda upp regnbåge i de skyddade vattnen i norska fjordar.

Men i slutet av 1960-talet bestämde man sig för att testa burarna för en ny art: lax. Det hade funnits fungerande kläckerier för lax i flera år och man framställde ett stort antal smolt, dvs. unglaxar som kan leva i havsmiljö. Nu tog man alltså snabbt steget till att föda upp dessa laxar till havs i flytande burar tills de uppnått vuxenstorlek. Den europeiska laxodlingen blev en framgångssaga under 1970- och 1980-talet. Eftersom vildlax var så sällsynt hade fisken blivit en riktig lyxvara. De nya tillgången på lax till rimliga priser skapade en kommersiell framgång utan motstycke, som gjorde havsbruket till en framtidssektor i Europa. Fjordarna och vikarna i Nordsjön och väster om de brittiska öarna fylldes med odlingar, framför allt i Norge och Skottland.

Denna nordiska framgång fick efterföljare. Länderna kring Medelhavet drog lärdom och utvecklade yngelproduktionen av havsabborre och guldsparid. Under 1990-talet blev dessa odlingar vanliga i hela Medelhavsområdet och på Kanarieöarna. Lax, havsabborre och guldsparid är än i dag de ledande produkterna inom det europeiska vattenbruket, med en kvalitativ diversifiering som motsvarar marknadssegmenteringen. Men även andra arter flyttar steg för steg in i burarna, som havsgös i söder och torsk i norr.

Under 1990- och 2000-talet utvecklades en annan form av intensivt havsbruk, nämligen odling av plattfiskar. Flytande burar passar inte för dessa fiskar, som behöver kunna ligga på sandbottnar. Det var därför med hjälp av bassänger på land, försörjda med havsvatten, som man kunde utveckla piggvarsodling i Galicien. Utvecklingen av recirkuleringstekniken har öppnat nya möjligheter för havsbruk på land. Nya arter undersöks, däribland tunga, som föds upp i platta backar staplade på varandra. Möjligheten att kontrollera vattenparametrarna, framför allt temperaturen, innebär också att man blir oberoende av klimatet. Uppfödning av tunga, havsabborre och guldsparid sprider sig därför norrut i Europa.

Men i början av 2000-talet framträdde ett nytt hot mot vattenbruket. De europeiska kusterna är överetablerade och det finns inte plats för ytterligare utbyggnad av vattenbruket. Havsbruket måste alltså flyttas längre bort från kusten. Antingen längre inåt land, med hjälp av recirkulering, vilket innebär nackdelar i form av kostnader för att framställa havsvatten artificiellt. Eller så flyttar man ut till havs, långt från de trånga kustområdena. Havsbruk ute till havs är det nya utvecklingsområdet för det europeiska vattenbruket. Men de tekniska utmaningarna är enorma. Medelhavet är ett av de djupaste haven i världen och nordöstra Atlanten är ett av de blåsigaste och stormigaste områdena på jorden. Det måste alltså utvecklas nya system för att stänga inne fisken, som sänkbara burar, men även nya system för utfodring och fjärrövervakning.