Sysselsättningsstatistik

Hoppa till: navigering , sök
Data från juni 2017. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, de viktigaste tabellerna och databasen. Planerad uppdatering av artikeln: september 2018.

I denna artikel presenteras färsk statistik över sysselsättningen i Europeiska unionen (EU). Artikeln innehåller också en analys som grundas på socioekonomiska aspekter: sysselsättningsstatistiken visar att det finns betydande skillnader beroende på kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns dessutom stora skillnader mellan EU-ländernas arbetsmarknader.

Arbetsmarknadsstatistiken står i centrum för EU:s politik på många områden efter det att ett kapitel om sysselsättning infördes i Amsterdamfördraget 1997. Sysselsättningsgraden, det vill säga den andel av den arbetsföra befolkningen som är i arbete, betraktas dessutom som en mycket viktig social indikator för att analysera utvecklingen på arbetsmarknaden.

Karta 1: Sysselsättningsgrad, åldersgruppen 20–64, 2016
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Diagram 1: Sysselsättningsgrad efter kön, åldersgruppen 20–64, 1993–2016
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Diagram 2: Sysselsättningsgrad efter åldersgrupp, 1993–2016
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Diagram 3: Sysselsättningsgrad efter utbildningsnivå, åldersgruppen 25–64, 1993–2016
(%)
Källa: Eurostat (lfsa_ergaed)
Diagram 4: Personer som arbetar deltid som andel av det totala antalet sysselsatta, efter kön, åldersgruppen 20–64, 1993–2016
(%)
Källa: Eurostat (lfsa_eppga)
Diagram 5: Sysselsatta personer som har ett andra arbete, efter utbildningsnivå, åldersgruppen 15–74, 1993–2016
(% av det totala antalet sysselsatta)
Källa: Eurostat (lfsa_e2ged) och (lfsa_egaed)
Diagram 6: Sysselsatta personer efter yrke, åldersgruppen 15–74, EU-28, 2016
(% av det totala antalet sysselsatta)
Källa: Eurostat (lfsa_esegp)
Diagram 7: Andel anställda som har tidsbegränsade anställningsavtal, efter yrkesgrupp, åldersgruppen 15–74, 2016
(% av yrkesgruppen)
Källa: Eurostat (lfsa_esegt)

Viktigaste statistiska resultaten

Sysselsättningsgrad efter kön, ålder och utbildningsnivå

Enligt EU:s arbetskraftsundersökning (EU-AKU) var sysselsättningsgraden i EU-28 för personer i åldern 20–64 år 71,1 % år 2016, det högsta årsgenomsnittet som någonsin noterats för EU. Bakom detta genomsnitt döljer sig emellertid stora nationella skillnader (se karta 1). Den enda medlemsstat som har en nivå över 80 % är Sverige (81,2 %). Här ligger även Efta-länderna Island (87,8 %) och Schweiz (83,3 %).

I gruppen länder med nivåer i 70-procentsspannet ingår bland annat Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Denna grupp omfattar ett område som sträcker sig från Irland i väst till Ungern i öst samt de tre baltstaterna, Finland och Portugal. Länderna med nivåer i 60-procentsspannet bildar två kluster: ett för västra Medelhavet/Adriatiska havet (Spanien, Italien och Kroatien) samt ett för EU:s östra gränslinje, som sträcker sig från Östersjöns södra kust till Svarta havets sydvästra kust (Polen, Slovakien, Rumänien och Bulgarien). Den här gruppen länder omfattar även Belgien. I södra Balkan/Kaukasus-regionen finns slutligen en grupp med nivåer under 60 % (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Grekland och Turkiet).

Diagram 1 visar hur sysselsättningsgraden har utvecklats för kvinnor och män sedan 1993. En påtaglig tendens är att skillnaden mellan kvinnors och mäns sysselsättningsgrad har minskat. I de flesta fall beror det på att kvinnornas sysselsättningsgrad har blivit högre (till exempel i Spanien och Nederländerna), men i vissa fall beror det främst på att männens sysselsättningsgrad har blivit lägre (Grekland och Cypern). Det finns även en grupp länder där sysselsättningsgraden för kvinnor och män följer likartade utvecklingslinjer, vilket resulterar i att skillnaden i sysselsättningsgrad är oförändrad mellan könen. Så är till exempel fallet i Tjeckien (där skillnaden var 19,1 procentenheter 1998 och 16,0 procentenheter 2016) och i Sverige (2,9 procentenheter 1996 och 3,8 procentenheter 2016). Under samtliga år har sysselsättningsgraden varit lägre bland kvinnor än män i samtliga länder, med två undantag: Lettland och Litauen år 2010, efter en kraftig minskning av sysselsättningsgraden för män och en betydligt måttligare nedgång för kvinnor.

Diagram 1 visar också att arbetsmarknaden har utvecklats mycket olika under den tidsperiod som Eurostat har uppgifter för. I de flesta länder har sysselsättningsgraden sakta men säkert ökat (Belgien, Tyskland, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland, Sverige, Storbritannien och Turkiet). Andra länder har haft en relativt platt kurva och med andra ord legat på en stabil nivå (Danmark, Italien, Portugal, Slovenien, Slovakien, Norge och Schweiz). En annan ganska stor grupp har noterat omfattande upp- och nedgångar, men låg på en högre nivå 2016 än inledningsvis (Bulgarien, Estland, Irland, Spanien, Lettland, Litauen och Polen).

Diagram 2 visar tydligt att sysselsättningsgraden för personer i åldern 25–54 år i EU-28 har legat på praktiskt taget samma nivå sedan 2001, medan sysselsättningsgraden har ökat mycket markant för äldre personer (55–64 år) och minskat för yngre personer (15–24 år).

Sysselsättningsgraden varierar också betydligt efter utbildningsnivå (se diagram 3). Sysselsättningsgraden sett till utbildningsnivå utgår från åldersgruppen 25–64 år, eftersom yngre personer fortfarande kan studera, framför allt inom högre utbildning, och detta kan avspeglas i sysselsättningsgraden. Sysselsättningsgraden för personer som hade slutfört högre utbildning (högre utbildning som inte leder fram till någon examen, kandidatexamen eller motsvarande, masterexamen eller motsvarande och forskarexamen eller motsvarande) var 84,8 % inom EU-28 år 2016, vilket är mycket högre än sysselsättningsgraden för personer med högst grundskoleutbildning (54,3 %). Sysselsättningsgraden i EU-28 för personer med högst gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning utom högskoleutbildning uppgick till 74,8 %. Personer med högst grundskoleutbildning var inte bara de som hade lägst sannolikhet att hitta ett arbete (bland grupperna med olika utbildningsnivå), utan var också de som drabbades hårdast av krisen: i den här gruppen minskade sysselsättningsgraden med 5,1 procentenheter mellan 2007 och 2013, medan motsvarande siffra för personer med medelhög utbildningsnivå var 1,7 procentenheter och för personer med högre utbildning 1,8 procentenheter. Diagram 3 visar att åtminstone en medelhög utbildningsnivå ökar sannolikheten betydligt för att hitta ett arbete i Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Litauen, Polen och Slovakien, men inte i lika hög grad i Danmark, Estland, Grekland, Cypern och Luxemburg.

Deltidsarbete

Andelen av arbetskraften i åldersgruppen 20–64 i EU-28 som uppgav att deras huvudsakliga sysselsättning var ett deltidsarbete ökade sakta men säkert från 14,9 % 2002 till 19,0 % 2015, och minskade därefter marginellt till 18,9 % 2016. Den allra högsta andelen deltidsanställda 2016 fanns i Nederländerna (46,6 %), följt av Österrike, Tyskland, Belgien, Storbritannien, Sverige, Danmark och Irland, där de deltidsanställda i samtliga fall uppgick till över en femtedel av antalet förvärvsarbetande. Deltidsanställning var däremot relativt ovanligt i Bulgarien (1,9 % av antalet sysselsatta) och i Ungern, Kroatien, Tjeckien och Slovakien (mellan 4,8 % och 5,7 %) – se diagram 4.

Incidensen av deltidsarbete (se definition i ”Uppgifternas tillgänglighet och källor”) varierar betydligt mellan kvinnor och män. Strax under en tredjedel (31,4 %) av antalet sysselsatta kvinnor i åldersgruppen 20–64 i EU-28 arbetade deltid under 2016, en mycket högre andel än männen (8,2 %). Närapå tre fjärdedelar (74,8 %) av de sysselsatta kvinnorna i Nederländerna arbetade deltid under 2016, vilket var den allra högsta andelen bland EU-länderna. Mellan åren 1993 och 2016 ökade deltidsarbetet markant i Tyskland, Irland, Italien och Österrike, medan det minskade markant i Island.

Personer som har fler än ett arbete

Diagram 5 visar att en låg andel personer har mer än ett arbete och att sannolikheten att ha ett extraarbete är högre för personer med högre utbildning än för personer med medelhög eller låg utbildningsnivå. För EU-28 har situationen i princip varit oförändrad under samtliga år som vi har uppgifter för (2002–2016), cirka 5 % för högutbildade personer och cirka 3 % för de båda andra utbildningsgrupperna. Den högsta nivå som noterats i medlemsstaterna är 16,3 % (högutbildade personer i Polen år 2000) och den lägsta 0,3 % (medelhög utbildningsnivå, Bulgarien, 2010–2016). Andra länder där det är ganska vanligt att ha ett andra arbete är Danmark, Estland, Lettland, Nederländerna, Portugal, Sverige, Island och Norge.

Yrkesgrupper

Den absolut största yrkesgruppen i EU-28 under 2016 är personer som arbetar med service och försäljning. Denna grupp uppgår till 9,5 % av arbetsstyrkan eller 21,4 miljoner personer (se diagram 6). Denna grupp är större än de åtta minsta yrkesgrupperna tillsammans. Dessa grupper omfattar bland annat samtliga personer som arbetar inom jordbruk, livsmedelsbearbetning samt försvarsmakten. Gruppen som arbetar med service och försäljning följs av tjänstemän, som i sin tur följs av personal inom ekonomi och administration.

Visstidsanställning

Andelen anställda i åldern 15–74 år i EU-28 med tidsbegränsade anställningsavtal (visstidsanställning) var 14,2 % under 2016. Mer än en av fem arbetstagare i Polen (27,5 %), Spanien (26,3 %), Kroatien, Portugal (båda 22,3 %) och Nederländerna (20,8 %) hade ett tidsbegränsat anställningsavtal (se diagram 7). Bland de övriga 28 EU-länderna varierade andelen anställda med tidsbegränsade avtal från 71,0 % i Slovenien till 1,4 % i Rumänien. Det förekommer inte bara skillnader mellan länderna, utan skillnaderna mellan olika yrkesgrupper följer också ett visst mönster. I merparten av länderna är sannolikheten för att ha tidsbegränsade anställningsavtal lägst för personer i chefsställning och högst för personer i lågstatusyrken. Men nivåerna skiljer sig åt markant: i Polen har 44,1 % av alla personer i lågstatusyrken ett sådant avtal, medan motsvarande siffra för Rumänien endast är 3,2 %. Den stora variationen i tendensen för tidsbegränsade anställningsavtal mellan EU-länderna kan, åtminstone i någon mån, avspegla nationell praxis, tillgång och efterfrågan på arbetskraft, arbetsgivarens bedömning av konjunkturutsikterna samt hur lätt det är för arbetsgivarna att anställa och avskeda personal.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Täckning

Den ekonomiskt aktiva befolkningen (arbetskraften) består av anställda och arbetslösa personer. I EU:s arbetskraftsundersökning definieras sysselsatta personer som personer över 15 år som under mätveckan utförde något arbete (minst 1 timme), antingen som avlönade arbetstagare eller egna företagare alternativt som oavlönade medhjälpare i företag tillhörande make/maka eller annan familjemedlem. Detta omfattar även personer som hade anställning, men var tillfälligt frånvarande under perioden. Orsak till frånvaron kan vara sjukdom, semester, arbetskonflikt eller tjänstledighet på grund av utbildning.

Sysselsättningen kan mätas enligt antal personer eller arbetstillfällen, enligt heltidsekvivalenter eller antalet arbetstimmar. Indikatorn för alla prognoser som presenteras här är antal personer. De uppgifter som lämnas om sysselsättningsgrader grundas också på antal personer. Sysselsättningsstatistik rapporteras ofta som sysselsättningsgrad, eftersom det då blir möjligt att räkna bort förändringar i ländernas befolkningar över tiden. Dessutom är det lättare att göra jämförelser mellan olika stora länder. Uppgifterna om sysselsättningsgrad offentliggörs oftast för den arbetsföra befolkningen, som generellt anses utgöras av personer i åldersgruppen 15–64 år, även om åldersgruppen 16–64 år används i Spanien och Storbritannien samt i Island. Åldersgruppen 15–64 år är också den standard som används av andra internationella statistikorgan (även om vissa beslutsfattare lägger allt större vikt vid åldersgruppen 20–64 år eftersom en allt större andel av EU:s befolkning fortsätter att studera på högskolenivå).

Viktigaste begreppen

Nedan presenteras några av sysselsättningsindikatorerna enligt EU:s arbetskraftsundersökning:

  • Anställda definieras som personer som är anställda av en offentlig eller privat arbetsgivare och som får ersättning i form av lön, resultatlön eller naturaförmåner. Hit räknas också personer med frivillig tjänstgöring inom försvarsmakten.
  • Egenföretagare definieras som personer som arbetar i eget företag, inom jordbruket eller inom fria yrken. En egenföretagare anses ha arbetat under mätveckan om han eller hon uppfyller något av följande kriterier: Arbetar i vinstsyfte. Ägnar tid åt att driva ett företag. Är i färd med att starta näringsverksamhet.
  • Åtskillnaden mellan hel- och deltidsarbete baseras generellt på spontana svar från uppgiftslämnaren. De största undantagen är Nederländerna och Island, där ett tröskelvärde på 35 timmar för normal arbetstid används, Sverige, som använder ett tröskelvärde för egenföretagare, och Norge, där personer som arbetar mellan 32 och 36 timmar tillfrågas om de har en hel- eller deltidstjänst.
  • Indikatorerna för sysselsatta med ett andra arbete avser endast personer som har fler än ett arbete samtidigt. Personer som har bytt arbete under mätveckan räknas inte som personer med två arbeten.
  • En anställd person anses ha ett visstidsarbete om den anställda och arbetsgivaren enas om att anställningens upphörande avgörs av objektiva villkor, exempelvis ett visst datum, slutförandet av en uppgift eller återvändande till den fasta arbetsplatsen vid tillfällig omplacering. Typiska exempel på visstidsarbete är: Säsongsanställning. Anställning via ett rekryterings- eller bemanningsföretag som hyr ut personal till en tredje part för att utföra en viss arbetsuppgift (om det inte finns ett skriftligt avtal om tillsvidareanställning). Personer med särskilda yrkesutbildningsavtal.

Dataset

Merparten av de indikatorer som presenteras i denna artikel kommer från dataset som ingår i arbetskraftsundersökningens huvudindikatorer (dataset som inleds med bokstäverna lfsi). Dessa huvudindikatorer skiljer sig från dataset med detaljerade resultat från årliga undersökningar respektive kvartalsundersökningar (dataset som inleds med bokstäverna lfsa och lfsq) på så sätt att de detaljerade undersökningsresultaten enbart baseras på mikrodata från arbetskraftsundersökningen, medan huvudindikatorerna har bearbetats ytterligare. De vanligaste extrajusteringar som görs är korrigeringar av större avbrott i serien samt skattningar av saknade värden. För vissa år resulterar dessa justeringar i betydande skillnader mellan de båda dataseten.

De dataset som avser arbetskraftsundersökningens huvudindikatorer är den mest fullständiga och tillförlitliga sammanställningen över sysselsättnings- och arbetslöshetsuppgifter som går att få fram från arbetskraftsundersökningen. Men eftersom de inte alltid ger en analys av samtliga bakgrundsvariabler är det i vissa fall nödvändigt att även använda detaljerade undersökningsresultat, vilket i denna artikel har gjorts för uppgifterna i tabell 3 och till viss del i tabell 4.

Sammanhang

Sysselsättningsstatistik kan användas för ett antal olika analyser, bland annat makroekonomiska undersökningar (med andra ord arbete som produktionsfaktor) och undersökningar om produktivitet eller konkurrenskraft. Den kan även användas för att studera ett antal olika sociala och beteendemässiga aspekter som hänger ihop med individens anställningsstatus, exempelvis social integration av minoriteter eller sysselsättning som en källa till hushållsinkomst.

Sysselsättning är både en strukturell och en kortfristig indikator. Som strukturell indikator belyser sysselsättningsstatistiken strukturen hos arbetsmarknader och ekonomiska system, eftersom sysselsättningen utgör ett mått på balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, eller sysselsättningens kvalitet. Som kortfristig indikator följer sysselsättningsgraden konjunkturcykeln. Sysselsättningsstatistiken har emellertid sina begränsningar i detta avseende eftersom den ofta anses vara en eftersläpande indikator.

Sysselsättningsstatistik står i centrum för många EU-politikområden. Den europeiska sysselsättningsstrategin lanserades vid sysselsättningstoppmötet i Luxemburg i november 1997 och moderniserades 2005 för att skapa en närmare koppling mellan EU:s sysselsättningsstrategi och de reviderade Lissabonmålen. De sysselsättningspolitiska riktlinjerna för perioden 2008–2010 uppdaterades i juli 2008. I mars 2010 lanserade Europeiska kommissionen Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Europa 2020-strategin antogs formellt av Europeiska rådet i juni 2010. Europeiska rådet enades om fem övergripande mål, och det första är att öka sysselsättningsgraden för kvinnor och män i åldern 20–64 år till 75 % senast 2020. Medlemsstaterna kan fastställa egna nationella mål enligt dessa övergripande mål och utarbeta nationella reformprogram där de anger vilka åtgärder som de kommer att vidta för att genomföra strategin. Genomförandet kan åtminstone delvis uppnås genom främjande av flexibla arbetsvillkor – till exempel deltidsarbete eller distansarbete – som anses stimulera deltagandet på arbetsmarknaden. Det rör sig bland annat om initiativ som kan bidra till att fler människor kan ta sig in på arbetsmarknaden genom ökad tillgång till barnomsorg, ökade möjligheter till livslångt lärande och insatser för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är ”flexicurity”, det vill säga att främja flexibilitet i fråga om arbetsmarknader, arbetsorganisation och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, samtidigt som man tar hänsyn till behovet av balans mellan arbetsliv och privatliv, anställningstrygghet och socialt skydd. I linje med Europa 2020-strategin uppmuntrar den europeiska sysselsättningsstrategin till åtgärder för att bidra till att tre övergripande mål uppfylls senast 2020, nämligen att

  • 75 % av dem som är i åldern 20–64 år ska vara i sysselsättning,
  • andelen elever som lämnar skolan i förtid ska minska till under 10 %, och minst 40 % av personerna i åldern 30–34 år ska ha slutfört högre utbildning,
  • antalet personer som lever i eller riskerar fattigdom och socialt utanförskap ska minska med minst 20 miljoner.

Den långsamma återhämtningen efter den finansiella och ekonomiska krisen och alltfler tecken på växande arbetslöshet ledde till att kommissionen den 18 april 2012 lade fram ett antal förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen i form av ett särskilt sysselsättningspaket (på engelska). Förslagen handlade bland annat om åtgärder för att stärka efterfrågan på arbetskraft. Enligt förslagen skulle EU-länderna kunna uppmuntra nyanställningar till exempel genom sänkt skatt på arbete eller mer stöd till nya företag. Förslagen syftade också till att identifiera ekonomiska områden där det finns stora möjligheter att skapa nya arbetstillfällen – till exempel grön ekonomi, hälso- och sjukvårdstjänster samt informations- och kommunikationsteknik.

Den höga och fortfarande växande ungdomsarbetslösheten i flera EU-länder ledde till att kommissionen i december 2012 lade fram ett sysselsättningspaket för ungdomar (COM(2012) 727 final). Paketet var en uppföljning av ungdomsåtgärderna i det övergripande sysselsättningspaketet och kommissionen lade fram ett antal förslag till åtgärder. Förslagen handlade bland annat om följande:

  • Alla unga under 25 år ska få ett högkvalitativt erbjudande om sysselsättning, vidareutbildning, lärlingsutbildning eller praktik inom fyra månader efter det att de blivit arbetslösa eller avslutat sin formella utbildning (ungdomsgaranti).
  • Samråd med arbetsmarknadens parter om en kvalitetsram för praktiktjänstgöring för att se till att praktiktjänstgöring ger unga människor en arbetserfarenhet av hög kvalitet under trygga förhållanden.
  • En europeisk allians för lärlingsutbildning för att förbättra kvaliteten och tillgången på lärlingsutbildning samt åtgärder för att minska hindren för ungdomars rörlighet.

Europeiska kommissionen fortsatte sina insatser för att minska ungdomsarbetslösheten under 2013 genom att lägga fram ett sysselsättningsinitiativ för ungdomar (COM(2013) 144 final). Initiativet är utformat för att förstärka och påskynda åtgärderna i sysselsättningspaketet för ungdomar och syftar särskilt till att stödja unga som varken arbetar eller studerar i regioner där ungdomsarbetslösheten är högre än 25 %. Därefter lade kommissionen fram ytterligare ett meddelande, ”Att arbeta tillsammans för Europas ungdomar – en uppmaning till insatser mot ungdomsarbetslösheten” (COM(2013) 447 final), som är utformat för att påskynda arbetet med ungdomsgarantin och hjälpa EU-länderna och företagen så att de kan anställa fler ungdomar.

En av de viktigaste prioriteringarna för det nya kommissionskollegiet som tillträdde 2014 är att främja sysselsättning, tillväxt och investeringar med målet att minska lagstiftningen och använda befintliga ekonomiska resurser och offentliga medel på ett bättre sätt. I februari 2015 publicerade Europeiska kommissionens en serie landsrapporter, med analyser av EU-ländernas ekonomiska politik och information om deras prioriteringar för att främja tillväxten och sysselsättningen för det kommande året. Samma månad föreslog kommissionen också att 1 miljard euro från sysselsättningsinitiativet för ungdomar för 2015 skulle tillhandahållas för att öka den förfinansiering som EU-länderna kan få för att öka sysselsättningen bland unga med upp till 30 gånger, med målet att hjälpa upp till 650 000 unga människor att få ett arbete.

I juni 2016 antog Europeiska kommissionen en kompetensagenda för Europa (COM(2016) 381/2) med titeln ”Samarbete för att stärka humankapitalet, anställbarheten och konkurrenskraften”. På så vis ska det säkerställas att personer utvecklar den kompetens som krävs nu och framöver så att anställbarheten, konkurrenskraften och tillväxten stärks i hela EU.

Se även

Ytterligare information från Eurostat

Publikationer

Viktigaste tabellerna

Huvudindikatorerna i AKU (t_lfsi)
Population, aktivitet och inaktivitet – AKU-justerad serie (t_lfsi_act)
Sysselsättning – AKU-justerad serie (t_lfsi_emp)
Arbetslöshet – AKU-justerad serie (t_une)
AKU-serie – Detaljerat resultat av årlig undersökning (t_lfsa)
AKU-serie – Särskilda ämnen (t_lfst)

Databasen

Huvudindikatorerna i AKU (lfsi)
Sysselsättning och aktivitet – AKU-justerad serie (lfsi_emp)
Arbetslöshet – AKU-justerad serie (une)
Övergångar på arbetsmarknaden – AKU-longitudinella uppgifter (lfsi_long)
AKU-serie – Detaljerat resultat av kvartalsundersökning (från och med 1998) (lfsq)
AKU-serie – Detaljerat resultat av årlig undersökning (lfsa)
AKU-serie – Särskilda ämnen (lfst)
AKU- ad-hoc-moduler (lfso)
2014. Migration och arbetsmarknad (lfso_14)
2013. Olycksfall i arbetet och arbetsrelaterade hälsoproblem (lfso_13)
2012. Övergång från arbete till pension (lfso_12)
2011. Tillgång till arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning (lfso_12)
2010. Balans mellan arbetsliv och privatliv (lfso_10)
2009. Tillträde för unga till arbetsmarknaden (lfso_09)
2008. Arbetsmarknadssituationen för invandrare (lfso_08)
2007. Olycksfall i arbetet, hälsoproblem och exponering för farliga ämnen (lfs_07)
2006. Övergång från arbete till pension (lfso_06)
2005. Balans mellan arbetsliv och privatliv (lfso_05)
2004. Arbetets organisation och arbetstid (lfso_04)
2003. Livslångt lärande (lfso_03)
2002. Sysselsättning för personer med funktionsnedsättning (lfso_02)
2000. Övergång från skola till arbetsliv (lfso_00)

Särskild avdelning

Metodik/Metadata

Publikationer

ESMS-metadatafiler och EU-AKU-metodik

Källuppgifter för tabeller och diagram (MS Excel)

Externa länkar