Sysselsättningsstatistik

Hoppa till: navigering , sök
Data från augusti 2015. Senaste uppgifter: Ytterligare information från Eurostat, Viktigaste tabellerna och Databasen. Planerad uppdatering av artikeln: oktober 2017. Den engelska versionen är nyare.
Tabell 1: Sysselsättningsgrad, åldersgruppen 15–64, 2004–2014
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Diagram 1: Sysselsättningsgrad, åldersgruppen 15–64, 2014
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Tabell 2: Sysselsättningsgrad för utvalda befolkningsgrupper, 2004–2014
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Diagram 2: Sysselsättningsgrad efter kön, åldersgruppen 15–64, 2014 (1)
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Diagram 3: Sysselsättningsgrad efter åldersgrupp, 2014 (1)
(%)
Källa: Eurostat (lfsi_emp_a)
Tabell 3: Sysselsättningsgrad efter högsta utbildningsnivå, åldersgruppen 25–64, 2014
(%)
Källa: Eurostat (lfsa_ergaed)
Tabell 4: Personer som arbetar deltid eller som har en andra anställning, 2004–2014
(% av totalt antal anställda)
Källa: Eurostat (lfsa_eppga), (lfsa_e2gis) och (lfsa_egan)
Diagram 4: Personer som arbetar deltid, åldersgruppen 15–64, 2014 (1)
(% av totalt antal anställda)
Källa: Eurostat (lfsa_eppga)
Diagram 5: Andel anställda med tidsbegränsad anställning, åldersgruppen 15–64, 2014
(% av totalt antal anställda)
Källa: Eurostat (lfsa_etpga)

I denna artikel presenteras färsk statistik för sysselsättningen i Europeiska unionen (EU). Artikeln innehåller också en analys som grundas på viktiga socioekonomiska aspekter: Sysselsättningsstatistiken visar att det finns betydande skillnader beroende på kön, ålder och utbildningsnivå. Det finns dessutom stora skillnader mellan EU-ländernas arbetsmarknader.

Arbetsmarknadsstatistiken står i centrum för EU:s politik på många områden efter det att ett kapitel om sysselsättning inbegreps i Amsterdamfördraget 1997. Sysselsättninsgraden, det vill säga den andel av den arbetsföra befolkningen som är i arbete, betraktas dessutom som en mycket viktig social indikator för att analysera utvecklingen på arbetsmarknaden.

Viktigaste statistiska resultaten

Sysselsättningsgrad efter kön, ålder och utbildningsnivå

Enligt EU:s arbetskraftsundersökning var sysselsättningsgraden för personer i åldersgruppen 15–64 i EU-28 64,9 % år 2014. Sysselsättningsgraden i EU-28 nådde en topp på 65,7 % 2008, och minskade sedan under de följande åren till 64,1 % år 2010. Denna minskning under den globala finansiella och ekonomiska krisen – på totalt 1,6 procentenheter – följdes av en stabil period mellan 2010 och 2013 när sysselsättningsgraden i EU-28 låg på 64,1 % eller 64,2 %. Under 2014 vände tendensen tillbaka till nivåerna före krisen, och sysselsättningsgraden ökade med 0,8 procentenheter jämfört med 2013 för att nå 64,9 % – se tabell 1.

Bland EU-länderna nådde sysselsättningsgraden höga nivåer 2014 i Österrike, Storbritannien, Danmark, Nederländerna och Tyskland, där den låg på mellan 71 % till 74 %. Högst sysselsättningsgrad hade Sverige, med 74,9 %. I andra ändan av skalan var sysselsättningsgraden lägre än 60 % I fyra av de 28 EU-länderna. Lägst var sysselsättningsgraden i Grekland (49,4 %) – se tabell  1.

Från det att den finansiella och ekonomiska krisen bröt ut och fram till 2014 (senaste tillgängliga uppgifter) rådde stora skillnader i utvecklingen på de individuella arbetsmarknaderna. Den genomsnittliga sysselsättningsgraden för EU-28 låg under 2014 kvar på 0,8 procentenheter under 2009 års nivå, samtidigt som elva EU-länder rapporterade en ökning av sin sysselsättningsgrad. De största ökningarna registrerades i Malta (en ökning med 6,8 procentenheter) och Ungern (5,4 procentenheter. Tyskland och Luxemburg rapporterade ökningar med över 3,0 procentenheter. Däremot föll Greklands sysselsättningsgrad från 61,4 % 2008 till strax under 50 % 2013 och 2014. Sysselsättningsgraden i Cypern, Spanien, Irland, Kroatien, Portugal och Danmark minskade också avsevärt – med minst 5 procentenheter – mellan 2009 och 2014.

Sysselsättningsgraden är allmänt lägre bland kvinnor och äldre arbetstagare. År 2014 nådde sysselsättningsgraden för män 70,1 % i EU-28 jämfört med 59,6 % för kvinnor. En mer långsiktig jämförelse visar att sysselsättningsgraden för män 2014 var lägre än motsvarande nivå tio år tidigare(70,3 % 2004). För kvinnor ökade sysselsättningsgraden däremot markant med 4,1 procentenheter, från 55,5 % 2004 – se tabell 2.

Sysselsättningsgraden för män var genomgående högre än för kvinnor i samtliga 28 EU-länder 2014. Siffrorna skilde sig dock betydligt mellan länderna. I Malta var skillnaden mellan sysselsättningsgraden för män respektive kvinnor så stor som 25,6 procentenheter – landet hade den tredje lägsta sysselsättningsgraden för kvinnor (49,3 %). Italien, Grekland och Tjeckien rapporterade en skillnad på 16–18 procentenheter i sysselsättningsgraden. Grekland och Italien rapporterade dessutom den lägsta respektive näst lägsta sysselsättningsgraden för kvinnor. Den stora könsklyftan i Tjeckien berodde snarare på en särskilt hög sysselsättningsgrad bland män (77,0 %, den tredje högsta bland EU-länderna), än på en låg sysselsättningsgrad för kvinnor. Skillnaderna var också förhållandevis små i Finland och Litauen, där sysselsättningsgraden för kvinnor var mindre än 2,0 procentenheter lägre än för män. Skillnaderna var även relativt små i Sverige och Lettland.

Bland de länder som inte tillhör EU som visas i tabell 2 rapporterade Turkiet den absolut största skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män. Där låg sysselsättningsgraden för kvinnor på 29,5 %, vilket var 40,0 procentenheter lägre än för män. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Japan rapporterade också förhållandevis stora skillnader mellan könen. I Norge och Island var skillnaderna i sysselsättningsgraden för kvinnor och män däremot relativt små (mindre än 5,0 procentenheter) – se diagram 2.

Precis som för sysselsättningsgraden för kvinnor fanns det belägg för att sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare (i åldern 55–64 år) ökade snabbt trots den finansiella och ekonomiska krisen. För EU-28 nådde sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare 51,8 % 2014. Sysselsättningsgraden har ökat varje år sedan 2002 (då tidsserierna för EU-28 börjar) och till och med 2014 (senaste tillgängliga uppgifter). År 2014 hade elva av de 28 EU-länderna en sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare på mellan 50 % och 66 %, medan den absolut högsta sysselsättningsgraden för denna grupp registrerades i Sverige (74,0 %) – se tabell 2. De tre Efta-länder som det finns uppgifter för registrerade också en hög sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare, över 70 %, med en topp på 83,6 % för Island. Även Japan och i mindre utsträckning USA registrerade förhållandevis höga sysselsättningsgrader för äldre arbetstagare. En mer detaljerad analys av sysselsättningsgraden efter åldersgrupp finns i diagram 3 – vilket bekräftar att den högsta sysselsättningsgraden genomgående noterades för personer i åldersgruppen 25–54 år

Sysselsättningsgraden varierar också betydligt efter utbildningsnivå. För statistik på detta område grundas sysselsättningsgraden på åldersgruppen 25–64 år i stället för åldersgruppen 15–64 år. Sysselsättningsgraden för personer som hade slutfört högre utbildning (högre utbildning som inte leder fram till någon examen, kandidatexamen eller motsvarande, masterexamen eller motsvarande och forskarexamen eller motsvarande) var 83,7 % inom EU-28 år 2014 (see tabell 3), vilket är mycket högre än sysselsättningsgraden (52,6 %) för personer med högst grundskoleutbildning. Sysselsättningsgraden i EU-28 för personer med högst gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning utom högskoleutbildning uppgick till 73,4 %. Minskningen i sysselsättningsgrad sedan den finansiella och ekonomiska krisen började (2008 jämfört med 2014) var störst för personer med högst grundskoleutbildning (en minskning med 3,9 procentenheter), medan märkbart mindre minskningar observerades för personer med högre utbildning (en minskning med 1,4 procentenheter) och personer med högst gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning utom högskoleutbildning (en minskning med 1,3 procentenheter).

Deltids- och visstidsanställning

Andelen av arbetskraften i åldersgruppen 15–64 i EU-28 som uppgav att deras huvudsakliga sysselsättning var ett deltidsarbete ökade stadigt från 16,7 % 2004 till 19,6 % 2014. Den allra högsta andelen deltidsanställda 2014 fanns i Nederländerna (49,6 %), följt av Österrike, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Sverige, Belgien och Irland, där de deltidsanställda i samtliga fall uppgick till över en fjärdedel av antalet förvärvsarbetande. Deltidsanställning var däremot relativt ovanligt i Bulgarien (2,5 % av antalet sysselsatta) och i Slovakien, Kroatien, Tjeckien och Ungern (mellan 5,1 % och 5,5 %) – se tabell 4.

Incidensen av deltidsarbete varierar betydligt mellan män och kvinnor. Strax under en tredjedel (32,2 %) av antalet sysselsatta kvinnor i åldersgruppen 15–64 i EU-28 arbetade deltid under 2014, en mycket högre andel än männen (8,8 %). Mer än tre fjärdedelar (76.7 %) av alla sysselsatta kvinnor i Nederländerna arbetade deltid 2014, vilket var den absolut högsta andelen bland EU-länderna [1].

Andelen anställda i EU-28 med tidsbegränsade anställningsavtal (visstidsanställning) var 14,0 % under 2014. Mer än en av fyra (28,3 %) arbetstagare hade ett tidsbegränsat anställningsavtal i Polen, och andelen var över en av fem i Spanien(24,0 %), Portugal (21,4 %) och Nederländerna (21,1 %) – se diagram 5. Bland de övriga EU-länderna varierade andelen anställda med tidsbegränsade avtal från 19,0 % i Cypern ned till 2,8 % i Litauen och 1,5 % i Rumänien. Den stora variationen i tendensen för tidsbegränsade anställningsavtal mellan EU-länderna kan, åtminstone i någon mån, avspegla nationell praxis, tillgång och efterfrågan på arbetskraft, arbetsgivarens bedömning av konjunkturutsikterna, och hur lätt det är för arbetsgivarna att anställa och avskeda personal.

Uppgifternas tillgänglighet och källor

Källstatistik

Den ekonomiskt aktiva befolkningen (arbetskraften) består av anställda och arbetslösa personer. I EU:s arbetskraftsundersökning definieras sysselsatta personer som personer över 15 år som under mätveckan utförde något arbete (minst 1 timme), antingen som avlönade arbetstagare eller egna företagare alternativt som oavlönade medhjälpare i företag tillhörande make/maka eller annan familjemedlem. Detta omfattar även personer som hade anställning, men var tillfälligt frånvarande under perioden. Orsak till frånvaron kan vara sjukdom, semester, arbetskonflikt eller tjänstledighet på grund av utbildning.

Sysselsättningen kan mätas enligt antal personer eller arbetstillfällen, enligt heltidsekvivalenter eller antalet arbetstimmar. Indikatorn för alla prognoser som presenteras här är antal personer. De uppgifter som lämnas om sysselsättningsgrader grundas också på antal personer. Sysselsättningsstatistik rapporteras ofta som sysselsättningsgrad, eftersom det då blir möjligt att räkna bort förändringar i ländernas befolkningar över tiden. Dessutom är det lättare att göra jämförelser mellan olika stora länder. Uppgifterna om sysselsättningsgrad offentliggörs oftast för den arbetsföra befolkningen, som generellt anses utgöras av personer i åldersgruppen 15–64 år, även om åldersgruppen 16–64 år används i Spanien och Storbritannien samt i Island. Åldersgruppen 15–64 år är också den standard som används av andra internationella statistikorganisationer.

Nedan presenteras några av sysselsättningsindikatorerna enligt EU:s arbetskraftsundersökning:

  • Anställda definieras som personer som är anställda av en offentlig eller privat arbetsgivare och som får ersättning i form av lön, resultatlön eller naturaförmåner. Hit räknas också personer med frivillig tjänstgöring inom försvarsmakten.
  • Egenföretagare definieras som personer som arbetar i eget företag, inom jordbruket eller inom fria yrken. En egenföretagare anses ha arbetat under mätveckan om han eller hon uppfyller något av följande kriterier: arbetar i vinstsyfte, ägnar tid åt att driva ett företag eller är i färd med att starta näringsverksamhet.
  • Åtskillnaden mellan hel- och deltidsarbete baseras generellt på spontana svar från uppgiftslämnaren. De största undantagen är Nederländerna och Island, där ett tröskelvärde på 35 timmar för normal arbetstid används, Sverige, som använder ett tröskelvärde för egenföretagare, och Norge, där personer som arbetar mellan 32 och 36 timmar tillfrågas om de har en hel- eller deltidstjänst.
  • Indikatorerna för sysselsatta med ett andra arbete avser endast personer som har fler än ett arbete samtidigt. Personer som har bytt arbete under mätveckan räknas inte som personer med två arbeten.
  • En anställd person anses ha ett visstidsarbete om den anställda och arbetsgivaren enas om att anställningens upphörande avgörs av objektiva villkor, exempelvis ett visst datum, slutförandet av en uppgift eller återvändande till den fasta arbetsplatsen vid tillfällig omplacering. Typiska exempel på visstidsarbete är säsongsanställning, anställning via ett rekryterings- eller bemanningsföretag som hyr ut personal till en tredje part för att utföra en viss arbetsuppgift (om det inte finns ett skriftligt avtal om tillsvidareanställning) samt personer med särskilda yrkesutbildningsavtal.

Sammanhang

Sysselsättningsstatistik kan användas för ett antal olika analyser, bland annat makroekonomiska undersökningar (med andra ord arbete som produktionsfaktor) och undersökningar om arbetsproduktivitet eller konkurrenskraft. Den kan även användas för att studera ett antal olika sociala och beteendemässiga aspekter som hänger ihop med individens anställningsstatus, exempelvis social integration av minoriteter eller sysselsättning som en källa till hushållsinkomst.

Sysselsättning är både en strukturell och en kortfristig indikator. Som strukturell indikator belyser sysselsättningsstatistiken strukturen hos arbetsmarknader och ekonomiska system, eftersom sysselsättningen utgör ett mått på balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, eller sysselsättningens kvalitet. Som kortfristig indikator följer sysselsättningsgraden konjunkturcykeln. Sysselsättningsstatistiken har emellertid sina begränsningar i detta avseende eftersom den ofta anses vara en eftersläpande indikator.

Sysselsättningsstatistik står i centrum för många EU-politikområden. Den europeiska sysselsättningsstrategin (EES) [Den europeiska sysselsättningsstrategin (EES)] lanserades vid sysselsättningstoppmötet i Luxemburg 1997 och moderniserades 2005 för att skapa en närmare koppling mellan EU:s sysselsättningsstrategi och de reviderade Lissabonmålen. De sysselsättningspolitiska riktlinjerna för perioden 2008–2010 uppdaterades i juli 2008. I mars 2010 lanserade Europeiska kommissionen Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Europa 2020-strategin antogs formellt av Europeiska rådet i juni 2010. Europeiska rådet enades om fem övergripande mål, och det första är att öka sysselsättningsgraden för kvinnor och män i åldrarna 20–64 år till 75 % senast 2020. Medlemsstaterna kan fastställa egna nationella mål enligt dessa övergripande mål och utarbeta nationella reformprogram där de anger vilka åtgärder som de kommer att vidta för att genomföra strategin. Genomförandet kan åtminstone delvis uppnås genom främjande av flexibla arbetsvillkor – till exempel deltidsarbete eller distansarbete – som anses stimulera deltagandet på arbetsmarknaden. Det rör sig bland annat om initiativ som kan bidra till att fler människor kan ta sig in på arbetsmarknaden genom ökad tillgång till barnomsorg, ökade möjligheter till livslångt lärande och insatser för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är ”flexicurity”, det vill säga att främja flexibilitet i fråga om arbetsmarknader, arbetsorganisation och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, samtidigt som man tar hänsyn till behovet av balans mellan arbetsliv och privatliv, anställningstrygghet och socialt skydd. I linje med Europa 2020-strategin uppmuntrar den europeiska sysselsättningsstrategin åtgärder för att bidra till att tre övergripande mål uppfylls senast 2020, nämligen att

  • 75 % av dem som är i åldrarna 20–64 år ska vara i sysselsättning,
  • andelen elever som slutar skolan i förtid ska minska till under 10 % och att minst 40 % av personerna i åldern 30–34 år ska ha slutfört högre utbildning,
  • antalet personer som lever i eller riskerar fattigdom och social utestängning ska minska med minst 20 miljoner.

Den långsamma återhämtningen efter den finansiella och ekonomiska krisen och alltfler tecken på växande arbetslöshet ledde till att kommissionen den 18 april 2012 lade fram ett antal förslag till åtgärder för att öka sysselsättningen i form av ett särskilt sysselsättningspaket (på engelska). Förslagen handlade bland annat om åtgärder för att stärka efterfrågan på arbetskraft. Enligt förslagen skulle EU-länderna kunna uppmuntra nyanställningar till exempel genom sänkt skatt på arbete eller mer stöd till nya företag. Förslagen syftade också till att identifiera ekonomiska områden där det finns stora möjligheter att skapa nya arbetstillfällen – till exempel grön ekonomi, hälso- och sjukvårdstjänster samt informations- och kommunikationsteknik.

Den höga och fortfarande växande ungdomsarbetslösheten i flera EU-länder ledde till att kommissionen i december 2012 lade fram ett paket för sysselsättning för ungdomar (COM(2012) 727 final). Paketet var en uppföljning av ungdomsåtgärderna i det övergripande sysselsättningspaketet och kommissionen lade fram ett antal förslag till åtgärder. Förslagen handlade bland annat om följande:

  • Alla unga under 25 år ska få ett högkvalitativt erbjudande om sysselsättning, vidareutbildning, lärlingsutbildning eller praktik inom fyra månader efter att de blivit arbetslösa eller avslutat sin formella utbildning (ungdomsgaranti).
  • Samråd med arbetsmarknadens parter om en kvalitetsram för praktiktjänstgöring för att se till att praktiktjänstgöring ger unga människor en arbetserfarenhet av hög kvalitet under trygga förhållanden.
  • En europeisk allians för lärlingsutbildning för att förbättra kvaliteten och tillgången på lärlingsutbildning samt åtgärder för att minska hindren för ungdomars rörlighet.

Europeiska kommissionen fortsatte sina insatser för att minska ungdomsarbetslösheten under 2013 genom att lägga fram ett sysselsättningsinitiativ för ungdomar (COM(2013) 144 final). Initiativet är utformat för att förstärka och påskynda åtgärderna i ungdomssysselsättningspaketet och syftar särskilt till att stödja unga som varken arbetar eller studerar i regioner där ungdomsarbetslösheten är högre än 25 %. Därefter lade kommissionen fram ytterligare ett meddelande, ‘Att arbeta tillsammans för Europas ungdomar – en uppmaning till insatser mot ungdomsarbetslösheten' (COM(2013) 447 final), som är utformat för att påskynda arbetet med ungdomsgarantin och hjälpa EU-länderna och företagen så att de kan anställa fler ungdomar.

En av de viktigaste prioriteringarna för det nya kommissionskollegiet som tillträdde 2014 är att främja sysselsättning, tillväxt och investeringar med målet att minska lagstiftningen och använda befintliga ekonomiska resurser och offentliga medel på ett bättre sätt. I februari 2015 publicerade Europeiska kommissionens en serie landrapporter, med analyser av EU-ländernas ekonomiska politik och information om deras prioriteringar för att främja tillväxten och sysselsättningen för det kommande året. Samma månad föreslog kommissionen också att 1 miljard euro från sysselsättningsinitiativet för ungdomar för 2015 skulle tillhandahållas för att öka den förfinansiering som EU-länderna kan få för att öka sysselsättningen bland unga med upp till 30 gånger, med målet att hjälpa upp till 650 000 unga människor att få ett arbete.

Se även

Ytterligare information från Eurostat

Publikationer

Viktigaste tabellerna

Viktigaste indikatorerna i AKU (t_lfsi)
Population, aktivitet och inaktivitet – AKU-justerad serie (t_lfsi_act)
Sysselsättning – AKU-justerad serie (t_lfsi_emp)
Arbetslöshet – AKU-justerad serie (t_une)
AKU-serie – Detaljerat resultat av årlig undersökning (t_lfsa)
AKU-serie – Särskilda ämnen (t_lfst)

Databasen

Viktigaste indikatorerna i AKU (lfsi)
Population, aktivitet och inaktivitet – AKU-justerad serie (lfsi_act)
Sysselsättning – AKU-justerad serie (lfsi_emp)
Arbetslöshet – AKU-justerad serie (une)
AKU-serie – Detaljerat resultat av kvartalsundersökning (från 1998) (lfsq)
AKU-serie – Detaljerat resultat av årlig undersökning (lfsa)
AKU-serie – Särskilda ämnen (lfst)
AKU ad-hoc-moduler (lfso)
2013. Olycksfall i arbetet och arbetsrelaterade hälsoproblem (lfso_13)
2012. Övergång från arbete till pension (lfso_12)
2011. Tillgång till arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning (lfso_12)
2010. Balans mellan arbetsliv och privatliv (lfso_10)
2009. Tillträde för unga till arbetsmarknaden (lfso_09)
2008. Arbetsmarknadssituationen för invandrare (lfso_08)
2007. Olycksfall i arbetet, hälsoproblem och exponering för farliga ämnen (lfs_07)
2006. Övergång från arbete till pension (lfso_06)
2005. Balans mellan arbetsliv och privatliv (lfso_05)
2004. Arbetets organisation och arbetstid (lfso_04)
2003. Livslångt lärande (lfso_03)
2002. Sysselsättning för personer med funktionsnedsättning (lfso_02)
2000. Övergång från skola till arbetsliv (lfso_00)

Särskild avdelning

Metodik/Metadata

Publikationer

ESMS metadata files and EU-LFS methodology

Källuppgifter för tabeller och diagram (MS Excel)

Externa länkar

Fotnoter

  1. En definition av heltids- och deltidsarbete ges i ”Källstatistik”.