Europeiska kommissionen
Europe 2020

Den nya ekonomiska styrningen i EU bygger på tre insatser:

• Stärka den ekonomiska agendan genom skärpt EU-tillsyn. Här ingår gemensamma politiska prioriteringar och mål som en del av Europa 2020-strategin, åtaganden från de EU-länder som deltar i europluspakten, skärpt EU-tillsyn av den ekonomiska politiken och finanspolitiken som en del av stabilitets- och tillväxtpakten, nya verktyg för att åtgärda makroekonomiska obalanser samt en ny arbetsmetod – den europeiska planeringsterminen – för att diskutera ekonomiska och budgetmässiga prioriteringar vid samma tid varje år.
• Skydda stabiliteten i euroområdet. För att motverka statsskuldkrisen under 2010 inrättade EU tillfälliga stödmekanismer för medlemsländerna, som 2013 ska ersättas av en permanent europeisk stabilitetsmekanism. EU-länderna kan bara få stöd om de får ner sina budgetunderskott (budgetkonsolidering) och genomför sina reformprogram. Stödåtgärderna fastställs i nära samarbete med IMF.
• Åtgärda brister i finanssektorn.

Här kan du läsa mer i detalj om den nya ekonomiska styrningen i EU.

 

Den europeiska planeringsterminen

Planeringsterminen är en sexmånadersperiod varje år då EU-länderna samordnar sin budgetpolitik, makroekonomiska politik och strukturpolitik. På så sätt kan de redan på ett tidigt stadium ta EU-hänsyn i det nationella budgetarbetet och det ekonomiska beslutsfattandet.

De viktigaste etapperna under planeringsterminen:

I januari lägger kommissionen fram sin årliga tillväxtöversikt. Den innehåller EU:s prioriteringar för det kommande året för att öka tillväxten och få fram nya jobb.

I mars drar EU-ländernas stats- och regeringschefer upp riktlinjerna för medlemsländernas politik på grundval av den årliga tillväxtöversikten.

I april presenterar EU-länderna sina strategier för sunda offentliga finanser (stabilitets- eller konvergensprogram) och beskriver reformer och åtgärder för en smart och hållbar tillväxt för alla (nationella reformprogram).

I juni utvärderar kommissionen programmen och utfärdar landsspecifika råd till EU-länderna. Ministerrådet diskuterar råden och Europeiska rådet godkänner dem.

I slutet av juni eller början av juli antar rådet formellt de landsspecifika råden.

 

Stabilitets- och tillväxtpakten

Stabilitets- och tillväxtpakten är en samling regler för sunda offentliga finanser i EU-länderna.

Pakten består av två delar:

• Enligt den förebyggande delen ska EU-länderna lämna in ett årligt stabilitetsprogram (euroländerna) eller konvergensprogram (övriga länder) tillsammans med det nationella reformprogrammet. Där beskrivs landets strategi för att uppnå och bevara sunda offentliga finanser på medellång sikt. Kommissionen kan sedan utfärda landsspecifika råd (i juni under den europeiska planeringsterminen). Vid alltför stora underskott kan kommissionen föreslå att rådet ska utfärda en tidig varning.
• Den korrigerande delen reglerar förfarandet vid alltför stora underskott. Om budgetunderskottet i ett land överstiger 3 % av BNP utfärdar rådet rekommendationer om hur man ska lösa problemet. De euroländer som inte följer rekommendationerna riskerar påföljder.

Stabilitets- och tillväxtpakten håller på att stärkas för att man ska kunna

• ta större hänsyn till samspelet mellan skuld och underskott, särskilt i länder med hög statsskuld (över 60 % av BNP)
• snabba på förfarandet vid alltför stora underskott och se till att påföljderna mot medlemsländerna blir halvautomatiska – för att rådet ska kunna avslå kommissionens förslag om påföljd ska det krävas kvalificerad majoritet
• förstärka de nationella budgetramarna, bland annat redovisnings-, statistik- och prognosmetoder.

 

Åtgärda makroekonomiska obalanser

Den ekonomiska utvecklingen har varierat mellan EU-länderna under de senaste tio åren. Det har lett till stora skillnader i konkurrenskraft och makroekonomiska obalanser. För att undvika liknande situationer i framtiden har kommissionen föreslagit en ny övervakningsmekanism för att man ska kunna upptäcka och korrigera problem mycket tidigare. EU-ländernas ekonomier kommer att övervakas i jakt på makroekonomiska obalanser, t.ex. fastighetsbubblor, växande underskott i bytesbalansen eller stärkt eller försvagad konkurrenskraft. Om ett EU-land överskrider tröskelvärdet kommer kommissionen att analysera om obalansen är skadlig och i så fall utfärda rekommendationer.

 

Europluspakten

Europluspakten är en tilläggsagenda med ytterligare reformer som har antagits av euroländerna, som ett uttryck för deras djupare ömsesidiga beroende. Dessutom har sex länder som inte ingår i euroområdet valt att ansluta sig till pakten, nämligen Bulgarien, Danmark, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Pakten omfattar fyra områden: konkurrenskraft, sysselsättning, långfristigt hållbara offentliga finanser och förbättrad finansiell stabilitet.

Pakten godkändes av EU-länderna i mars 2011. Alla 23 signatärer har förbundit sig att genomföra de reformer som ingår i pakten. De fyra EU-länder som valt att stå utanför pakten kan när som helst ansluta sig om de vill. Pakten ingår i den nya ramen för ekonomisk styrning och ländernas åtaganden ingår i deras nationella reformprogram.

 

Åtgärda bristerna i finanssektorn

Med hjälp av nya regler och organ ska EU förebygga problem och se till att det finns gemensamma regler för finansaktörerna och en ordentlig övervakning. Man försöker också se till att EU:s banker har tillräckligt med kapital för att stå emot framtida chocker i det finansiella systemet, så att de kan fortsätta att fungera och låna ut pengar till hushåll och företag.

Till början