Medlemsländerna är ansvariga för att genomföra EU-rätten i sin lagstiftning – i tid och på rätt sätt. Enligt fördragen ska EU-kommissionen övervaka att EU-rätten tillämpas korrekt. Om ett medlemsland inte följer EU-rätten kan kommissionen därför enligt artikel 258 i EUF-fördraget och artikel 106a i Euratomfördraget inleda ett överträdelseförfarande för att försöka lösa problemet. Om det inte lyckas kan kommissionen föra ärendet vidare till EU-domstolen och väcka talan om fördragsbrott.

Med fördragsbrott menas att medlemsländerna inte fullgör sina skyldigheter enligt EU-rätten. Ett fördragsbrott kan bestå i en handling eller brist på handling. Det är landet som åtalas för fördragsbrott, oavsett vilken central, regional eller lokal myndighet som har brutit mot EU-rätten.

Vid talan om fördragsbrott inleder EU-kommissionen först ett s.k. överträdelseförfarande. Syftet är att få medlemslandet att frivilligt rätta sig efter EU-rättens krav.

Förfarandet består av flera etapper och kan föregås av en utredning eller undersökning, särskilt om överträdelseförfarandet har inletts till följd av anmälningar.

Den formella underrättelsen är det första steget i överträdelseförfarandet. Här ber kommissionen medlemslandet att inom en viss tid kommentera ett konstaterat problem som rör tillämpningen av EU-rätten.

I det motiverade yttrandet redogör kommissionen för sin ståndpunkt när det gäller överträdelsen och fastställer rubriceringen på en eventuell talan om fördragsbrott. Dessutom uppmanas landet att rätta till problemet inom en viss tid. Det motiverade yttrandet ska innehålla en sammanhängande och detaljerad redogörelse för skälen till att kommissionen blivit övertygad om att medlemslandet inte har fullgjort sina skyldigheter enligt fördraget.

Om ärendet läggs fram för EU-domstolen inleds det rättsliga förfarandet.

Enligt EU-domstolens fasta rättspraxis kan kommissionen själv besluta att inleda ett överträdelseförfarande och överlämna ärendet till EU-domstolen. Det gäller också tidpunkten för talan.