Navigation path

High level navigation

Page navigation

Vanliga frågor om Natura 2000

Vad är Natura 2000?

1. Vad är Natura 2000? Vad är det för skillnad mellan ett Natura 2000-område och ett nationellt naturreservat eller en nationalpark?

Natura 2000-områden har utsetts specifikt för att skydda ett urval av de arter eller livsmiljötyper som förtecknas i habitat- och fågeldirektiven i särskilt viktiga områden. De anses vara av särskild betydelse för Europa eftersom de är utrotningshotade, sårbara, sällsynta, endemiska eller utgör tydliga exempel på egenskaper som är typiska för en eller flera av Europas nio biogeografiska regioner. Sammanlagt finns det cirka 2 000 arter samt 230 livsmiljötyper för vilka särskilt viktiga områden behöver utses som Natura 2000-områden.

Naturreservat, nationalparker eller andra nationellt eller regionalt skyddade områden upprättas däremot enbart i enlighet med nationell eller regional lagstiftning som kan variera från land till land. Områden kan utses för en rad olika syften och även gälla andra arter/livsmiljöer än de som avses genom Natura 2000-nätverket.

De har inte samma status som Natura 2000-områdena. Det kan däremot hända att vissa nationellt eller regionalt skyddade områden även utses till Natura 2000-områden eftersom de är viktiga områden för arter och livsmiljöer som också är av betydelse för EU. I sådana fall ska EU-direktivens bestämmelser tillämpas, om inte striktare bestämmelser gäller enligt nationell rätt.

Mer information

Uppbyggnaden av Natura 2000-nätverket
Natura 2000 – EUNIS-databasen

2. Hur väljs områdena ut?

Natura 2000-områdena väljs ut i syfte att säkerställa den långsiktiga överlevnaden för arter och livsmiljöer som skyddas enligt fågel- och habitatdirektiven. Områdena väljs ut enligt vetenskapliga kriterier.

I enlighet med fågeldirektivet ska EU:s medlemsstater utse sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för att skydda både de fågelarter som förtecknas i bilaga I till direktivet och flyttande fåglar.

I enlighet med habitatdirektivet ska medlemsstaterna utse de områden som krävs för att säkerställa att de livsmiljötyper som förtecknas i bilaga 1 samt livsmiljöerna för de arter som förtecknas i bilaga 2 bibehålls eller i förekommande fall återställs till en gynnsam bevarandestatus inom sitt naturliga utbredningsområde.

Områdena väljs ut på förslag av medlemsstaterna. Europeiska miljöbyrån (EEA) bistår därefter kommissionen med att analysera områdesförslagen samt utvärdera de föreslagna områdenas bidrag till bevarandestatusen för varje livsmiljötyp och art på biogeografisk nivå. Så snart de områden som föreslagits i enlighet med habitatdirektivet anses uppfylla kraven antar kommissionen förteckningarna över områden. Medlemsstaterna ska utse dessa områden som särskilda bevarandeområden så snart som möjligt, dock senast inom sex år.

Mer information

Processen för att utse Natura 2000-områden
Uppbyggnaden av Natura 2000-nätverket

3. Vilka typer av ekosystem ingår i Natura 2000?

Natura 2000-områdena omfattar olika typer av områden, bland annat landbaserade, sötvattenbaserade och marina ekosystem. Ett ekosystem kan omfatta en eller flera olika livsmiljöer och ofta stor variation av växter och djur.

Vissa ekosystem är emellertid mer vanligt förekommande än andra i Natura 2000-nätverket. Nätverkets areal består exempelvis till cirka 50 % av skogsekosystem och till cirka 40 % av agroekosystem (betesmark och annan jordbruksareal).

I nuläget (2016) ingår nära 6 % av EU:s havsareal i Natura 2000-nätverket och insatser görs för att slutföra arbetet med att utse marina områden som säkerställer att livsmiljötyper och arter som skyddas genom habitat- och fågeldirektiven bevaras i de marina ekosystemen.

4. Har det genomförts något offentligt samråd om vilka områden som ska väljas ut till Natura 2000-nätverket?

I direktiven anges inte närmare vilken samrådsprocess som ska tillämpas när områdena väljs ut. Resultatet har blivit att de olika medlemsstaterna tillämpar mycket olika förfaranden beroende på deras administrativa system. I vissa fall har områden fastställts efter ingående diskussioner med ägare och användare, medan det i andra fall har förekommit mycket lite samråd med intressenterna eller inget samråd alls.

I vissa medlemsstater uppstod det konflikter, vilket ledde till en rad olika administrativa och rättsliga utmaningar som gjorde att inlämnandet av förslag fördröjdes. Kommissionen var emellertid inte involverad i det här skedet och hade inga befogenheter att ingripa i medlemsstaternas olika förfaranden.

När det gäller analysen av de nationella förteckningarna över områden av gemenskapsintresse och de områden som har valts ut på biogeografisk nivå har den skett på ett transparent sätt genom vetenskapliga seminarier som har genomförts med stöd från Europeiska miljöbyrån och med kommissionen som sammankallande part. Medlemsstaterna och experter som företräder relevanta ägar- och användarintressen samt icke-statliga miljöorganisationer har getts möjlighet att delta i dessa seminarier.

5. Varför beaktas inte socioekonomiska överväganden när områden väljs ut till Natura 2000-nätverket?

I enlighet med urvalskriterierna i de båda direktiven ska områdena till Natura 2000-nätverket identifieras och väljas ut enbart på vetenskaplig grund. Genom att utgå från en vetenskaplig grund vid valet av områden säkerställs det att

  • endast de lämpligaste områdena väljs ut för att utses till Natura 2000-område (och inte alla områden med en viss art eller livsmiljö) samt att
  • ett tillräckligt antal områden ingår i Natura 2000-nätverket för att säkerställa att var och en av de förtecknade arterna och livsmiljöerna bevaras på lång sikt inom hela sitt naturliga utbredningsområde i EU.

Om inte de bästa områdena ingår eller om det saknas tillräckligt många områden för en viss art eller livsmiljötyp, blir inte nätverket ekologiskt sammanhängande och kan därmed inte uppfylla de mål som fastställs i de båda naturvårdsdirektiven.

Socioekonomiska överväganden beaktas därför inte under urvalsprocessen av områden. De är däremot en avgörande faktor för beslutet om hur ett Natura 2000-område ska skyddas och förvaltas. I artikel 2 i habitatdirektivet preciseras att samtliga åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ska syfta till att bibehålla och återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer och arter av betydelse för EU, samtidigt som ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och lokala särdrag beaktas.

6. Hur många olika områden finns det och var ligger de någonstans?

I nuläget (2016) omfattar Natura 2000-nätverket över 27 000 områden med en sammanlagd areal av ca 1 150 000 km2 med såväl land- som havsområden i samtliga EU:s medlemsstater. Totalt sett täcker Natura 2000 ca 18 % av EU:s sammanlagda landareal. Sett på nationell nivå har Natura 2000-områdena en landtäckning som varierar från ca 9 % till nästan 38 %, beroende på land. Skillnaden beror till viss del på hur stor mängd naturlig och halvnaturlig livsmiljö som finns i respektive land. Medelhavsregionen, den kontinentala och den alpina regionen har till exempel en betydligt större andel livsmiljötyper och arter som skyddas enligt direktiven än den atlantiska regionen. Historiskt sett har vissa länder också haft en mer intensiv markanvändning och markuppdelning, vilket leder till att det finns mindre naturresurser som kan skyddas i enlighet med direktiven. Naturliga och halvnaturliga livsmiljöer samt arter såsom stora rovdjur är ofta betydligt mer vanligt förekommande och utbredda i de EU-medlemsstater i Central- och Östeuropa som tillkommit från och med 2004 än i vissa av de äldre medlemsstaterna. Detta är också en följd av att medlemsstaterna har valt ut områden som ska utses utifrån olika avgränsningsstrategier. Flera medlemsstater har föreslagit stora, brett avgränsade Natura 2000-områden som bygger mer på en helhetssyn och även inbegriper områden med livsmiljöer som inte uppfyller kraven. Andra har avgränsat sina områden mer exakt och i högre grad inskränkt dem till det område som utgör den kvalificerande livsmiljön.

Natura 2000-barometern ger regelbundet uppdaterad information om antalet områden och hur stor areal som omfattas i respektive land och på EU-nivå.

Natura 2000 Viewer är ett onlineverktyg som gör det möjligt för användaren att lokalisera och utforska Natura 2000-områden i hela EU med en enkel knapptryckning.

Mer information

Förteckning över Natura 2000-områden som har godkänts av kommissionen inom varje biogeografisk region.
Natura 2000 i samtliga medlemsstater

7. Vad är det för skillnad mellan ett särskilt bevarandeområde, ett område av gemenskapsintresse, ett särskilt skyddsområde och ett Natura 2000-område?

Särskilda bevarandeområden, områden av gemenskapsintresse och särskilda skyddsområden kallas alla för Natura 2000-områden. Särskilda skyddsområden är Natura 2000-områden som har utsetts enligt fågeldirektivet, medan områden av gemenskapsintresse och särskilda bevarandeområden är områden som har utsetts enligt habitatdirektivet. Område av gemenskapsintresse och särskilt bevarandeområde avser ett och samma område – den enda skillnaden är graden av skyddsnivå.

Områden av gemenskapsintresse är områden som är officiellt antagna av kommissionen och som därför omfattas av skyddsbestämmelserna eller artikel 6.2, 6.3 och 6.4. Särskilda bevarandeområden är områden av gemenskapsintresse som medlemsstaterna har utsett genom en rättsakt och för vilka nödvändiga bevarandeåtgärder tillämpas i syfte att säkerställa att befintliga arter och livsmiljötyper som är av EU-betydelse bevaras.

För mer information, läs dessa OECD-rapporter: kommissionens not om utseendet av särskilda bevarandeområden

8. Är Natura 2000-nätverket slutfört nu? Kommer nya områden att läggas till framöver?

EU:s Natura 2000-nätverk omfattar över 27 000 områden i EU:s samtliga 28 medlemsstater (status 2016). Tillsammans täcker de över 1 miljon km2, vilket motsvarar nästan en femtedel av Europas landareal (18,36 %) samt betydande havsområden. Därmed är det ett av världens största samordnade nätverk av bevarandeområden.

Med stöd av Europeiska ämnescentrumet för biologisk mångfald ansvarar kommissionen för den nationella och biogeografiska bedömningen av om varje art och livsmiljötyp täcks i tillräcklig omfattning genom nätverkets befintliga områden. Kommissionen har nu slagit fast att Natura 2000-nätverket på land är i stort sett slutfört, men har uppmanat vissa medlemsstater att komma med förslag på ytterligare områden för ett antal arter och livsmiljöer i syfte att slutföra nätverket inom deras territorium.

Det har emellertid tagit betydligt längre tid att utse Natura 2000-områden i havsmiljö än på land. Hittills (juni 2016) har över 3 000 marina Natura 2000-områden utsetts, motsvarande nästan 6 % av EU:s sammanlagda havsareal (över 360 000 km²). Ett av de främsta skälen till att det har tagit tid att utse marina områden har varit bristen på vetenskaplig information om fördelningen av EU-skyddade marina livsmiljöer och arter, särskilt på den detaljnivå som krävs för att områden ska kunna fastställas och lämplig skötsel och förvaltning införas.

Kommissionen och medlemsstaterna har nyligen ökat sina insatser för att utse ytterligare marina områden, särskilt i havsbaserade marina jurisdiktionsområden utanför medlemsstaternas territorialvatten.

Mer information

Natura 2000
Natura 2000 i den marina miljön

9. Kan områden ändras eller avregistreras och avföras från Natura 2000?

Ett område får endast avregistreras om det har förlorat sitt bevarandevärde till följd av naturliga händelser och inte går att återställa genom skötsel- och förvaltningsåtgärder. Observera emellertid att enbart det faktum att ett område försämras, till exempel till följd av bristfällig skötsel och förvaltning, skulle utgöra ett åsidosättande av artikel 6.2. Det är inte tillåtet att avregistrera sådana områden enbart för att man har låtit deras skick försämras och inte har skött och förvaltat dem på ett korrekt sätt i enlighet med kraven i de båda naturvårdsdirektiven. Områden som har förstörts och kompenserats i vederbörlig ordning i enlighet med artikel 6.4 i habitatdirektivet får avföras från förteckningen. Det är också tillåtet att ändra eller avföra områden om det visar sig att felaktig vetenskaplig information legat till grund för det ursprungliga beslutet om att utse eller avgränsa området i fråga. Kommissionen kommer endast att godkänna medlemsstaternas förslag till sådana ändringar om de har vetenskaplig grund.

Mer information Domstolens dom i mål C-301/12.

10. Hur kan jag få veta mer om Natura 2000-områdena i medlemsstaterna? Hur tar jag reda på om min mark ingår i Natura 2000?

Med stöd från Europeiska miljöbyrån har kommissionen skapat ett offentligt onlinebaserat GIS-kartsystem – Natura 2000 Viewer – som anger den exakta placeringen av varje Natura 2000-område i EU-nätverket. Användaren kan leta efter och undersöka samtliga områden i EU. Tack vare kartornas storskalighet är det lätt att se områdesgränser och viktiga särdrag i landskapet.

Natura 2000 Viewer ger även tillgång till den standardiserade datablanketten som finns för varje område. Denna datablankett anger de arter och livsmiljötyper av EU-betydelse för vilket området utsågs samt deras beräknade populationsstorlek och bevarandegrad vid tidpunkten då det utsågs.

Du kan även få mer detaljerad information om Natura 2000-områdena från de behöriga naturskyddsmyndigheterna i varje medlemsstat.

Mer information

Natura 2000 Viewer
Tillgång till Natura 2000-uppgifter
Natura 2000 i samtliga medlemsstater

11. Måste jag upphöra med alla ekonomiska verksamheter i ett område som har utsetts till Natura 2000-område? Har det någon inverkan på mitt ägande?

Ofta förknippas naturskydd med strikta naturreservat där alla former av mänsklig verksamhet är utesluten. Natura 2000 tillämpar en annan strategi och bygger helt på att människan är en integrerad del av naturen och att de båda fungerar i partnerskap.

Att ett område har utsetts till Natura 2000-område innebär därför inte att alla ekonomiska verksamheter måste upphöra. I vissa fall kan det behöva göras anpassningar eller förändringar för att skydda de arter och livsmiljöer för vilka området har utsetts eller bidra till att återställa dem till en god bevarandestatus. Men i många andra fall kan de befintliga verksamheterna fortsätta på samma sätt som innan.

I många områden kan befintliga arter och livsmiljöer vara helt beroende av att dessa verksamheter fortsätter för att de ska kunna överleva på längre sikt. I sådana fall är det viktigt att hitta olika sätt att fortsätta stödja och vid behov utöka dessa verksamheter – till exempel genom regelbunden slåtter, bete eller kontroll av buskmark.

Det går därför inte att generalisera. Mycket beror på områdets specifika miljömässiga, sociala och ekonomiska förhållanden och de närmare ekologiska behoven hos de arter och livsmiljötyper som finns där. Detta kan bara bedömas från fall till fall.

12. Är det nödvändigt att upphöra med traditionella verksamheter som torvbrytning och trädavverkning när ett område utses till Natura 2000-område?

Traditionella verksamheter får fortsätta som tidigare om de inte har några negativa effekter för de livsmiljöer och arter för vilka området har utsetts. Även detta måste bedömas från fall till fall. Först då kan man se om det uppstår några effekter eller ej. Om negativa effekter kan konstateras får man genomföra studier för att fastställa omfattningen och bästa sättet att minska eller ta bort dessa effekter (till exempel genom att flytta verksamheterna till en annan del av området eller anpassa metoder eller tidpunkter), så att de inte längre orsakar någon försämring av de arter och livsmiljöer som området har utsetts för.

13. Är jakt tillåtet i Natura 2000-områden?

Jakt är ett typiskt exempel på befintlig verksamhet som kan tillåtas fortsätta i ett Natura 2000-område, förutsatt att jakten inte har några negativa effekter på de arter eller livsmiljötyper för vilka området har utsetts. I fågel- och habitatdirektiven erkänns jakt som en berättigad form av hållbart utnyttjande och jakt är inte på förhand förbjuden inom Natura 2000-områden. I direktiven fastställs i stället en ram för att kontrollera jaktverksamheten så att det råder en balans mellan jakten och det långsiktiga intresset att upprätthålla friska och livskraftiga populationer av arter som går att jaga.

Mer information Initiativ för hållbar jakt

14. Är rekreationsaktiviteter fortfarande tillåtna i Natura 2000-områden?

Människor söker sig till naturen av en rad olika skäl. Många söker avkoppling i en stilla, fridfull och naturskön miljö, en del vill upptäcka nya områden, medan andra vill ägna sig åt olika naturbaserade aktiviteter som simning, vandring, cykling, fiske, jakt osv. Oavsett vad de har för drivkraft ger Natura 2000 människor en unik möjlighet att upptäcka och uppskatta Europas rika naturarv.

Sådana rekreationsaktiviteter är förenliga med bestämmelserna i habitat- och fågeldirektiven så länge de inte påverkar befintliga livsmiljöer eller arter negativt. Här gäller det ofta att planera klokt och utnyttja resurserna på ett förnuftigt sätt så att man inte förstör själva basen för verksamheterna.

Att fastställa bevarandemål för Natura 2000-områden

15. Vad är syftet med bevarandemålen och hur fastställs de?

Syftet med bevarandemålen är att så exakt som möjligt fastställa den status eller bevarandegrad som ska uppnås i ett visst område. Mål bör fastställas för var och en av livsmiljötyperna och arterna i området.

Ofta redovisas de som kvantitativa mål, till exempel att bevara populationen för en viss art vid ett givet lägsta antal individer eller förbättra bevarandegraden för en typ av livsmiljö från klass C till B inom tio år.

Fastställandet av tydliga bevarandemål för Natura 2000 är viktigt för att se till att varje område i nätverket bidrar så effektivt som möjligt till det övergripande målet för de båda naturvårdsdirektiven, dvs. att uppnå en gynnsam bevarandestatus för samtliga de livsmiljötyper och arter de är avsedda att skydda1 i hela deras naturliga utbredningsområde inom EU.

Bevarandemålen är speciellt avsedda för varje enskilt område och bör grundas på en god kännedom om platsen och de arter och livsmiljöer som förekommer, deras ekologiska krav samt alla kort- och långsiktiga hot mot deras fortsatta närvaro i området. Varje Natura 2000-område uppvisar nämligen sin egen unika uppsättning av biotiska, abiotiska och socioekonomiska förutsättningar som kan variera kraftigt från ett område till nästa, även om de inrymmer samma arter och livsmiljöer.

Det är också lämpligt att fastställa bredare bevarandemål för en hel svit av områden, eller för vissa arter eller livsmiljöer inom en viss region eller ett visst land (nationella eller regionala bevarandemål). Detta gör det lättare att fastställa bevarandemål för enskilda områden, men det underlättar också när man ska bestämma strategiska bevarandeprioriteringar inom och bland de olika områdena. På så sätt kan åtgärderna som har störst möjlighet att förbättra eller bibehålla bevarandestatusen för en viss art eller livsmiljö inom en viss region eller ett visst land prioriteras.

Kommissionen har offentliggjort en tolkningsnot med riktlinjer för fastställandet av bevarandemål för Natura 2000, som innehåller ytterligare förklaringar.

1 Målet för fågeldirektivet har fått en något annorlunda utformning, men syftet är detsamma.

16. Vem har ansvaret för att fastställa bevarandemål? Tillfrågas markägare/förvaltare?

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat har ansvaret för att fastställa bevarandemålen. I naturvårdsdirektiven föreskrivs inte hur detta bör göras eftersom varje medlemsstat har ansvaret för att besluta om hur och på vilket sätt direktivens bestämmelser ska genomföras. Syftet med naturvårdsdirektiven är emellertid att uppnå en gynnsam bevarandestatus för arter och livsmiljöer av gemenskapsintresse och att utnyttja Natura 2000-nätverket för att uppnå det målet.

Kommissionen rekommenderar ändå att alla berörda parter, oavsett om de är markägare, markförvaltare eller icke-statliga naturvårdsorganisationer, deltar i processen att fastställa bevarandemålen, förutom att säkerställa att bevarandemålen grundas på väl etablerad kunskap. Detta kommer att bidra till fastställandet av realistiska och uppnåbara bevarandemål.

Markägare och markförvaltare i allmänhet är visserligen mycket väl insatta i den typ av områdesförvaltning som har lett till tidigare framgångar och misslyckanden i bevarandearbetet, men det är också mycket viktigt att möjliggöra en tvåvägsdiskussion mellan myndigheter och centrala intressenter och förvaltare om hur de särskilda bevarandemålen och åtgärderna för området bäst kan utformas. Att diskutera och tydligt informera om ett visst områdes betydelse, roll och bevarandemål kommer också att bidra till att stärka medvetenhet och engagemang hos alla berörda parter.

17. Var kan jag hitta mer information om bevarandemålen för ett visst område?

Varje land har sitt eget system för att offentliggöra bevarandemålen för sina områden. De kan anges i besluten att utse ett visst område till Natura 2000-område eller andra handlingar eller åtföljande dokument. De kan offentliggöras på den behöriga naturvårdsmyndighetens webbplats. De ingår dessutom ofta, och utvecklas ytterligare, i skötsel- och förvaltningsplanerna för Natura 2000-områden eller liknande instrument, om sådana instrument finns. Kommissionen har rekommenderat att medlemsstaterna tillhandahåller lättillgänglig information om bevarandemålen för Natura 2000 på ett sätt som är relevant och lättbegripligt för markägare och förvaltare.

18. Hur kan jag veta vilka verksamheter som är, eller inte är, förenliga med Natura 2000 om inga bevarandemål har fastställts?

Myndigheterna bör fastställa bevarandemål för alla Natura 2000-områden. Det kan emellertid inträffa att processen har försenats och att det fortfarande saknas bevarandemål.

I sådana fall är det de behöriga myndigheternas skyldighet att informera berörda intressenter om konsekvenserna av att ett visst område utsetts till Natura 2000-område. De bör framför allt meddela om vissa aktiviteter bör anpassas eller eventuellt uteslutas för att undvika att området försämras, eller upplysa om vilka verksamheter som bör främjas för att förbättra områdets bevarandestatus. De standardiserade datablanketterna är en god informationskälla för att förstå skälen till att ett visst område har utsetts. De bör alltid kontrolleras när man ska fatta beslut om skötsel och förvaltning (till exempel när skötsel- och förvaltningsdokument ska utarbetas eller nya investeringar planeras).

Minimikravet är att undvika en försämring av alla betydande livsmiljöer och arter som förekommer inom området enligt den standardiserade datablanketten. När det saknas vetenskaplig information bör försiktighetsprincipen tillämpas.

Detaljerad information om områdets krav hittar man också i skötsel- och förvaltningsplanerna för Natura 2000 där sådana finns eller i andra relevanta dokument (dvs. dokument om bevarandemål, handlingar om utseende av områden etc.).

Medlemsstaterna lämnar i regel detaljerad information om sina Natura 2000-områden, inklusive skälen till att de utsetts, bevarandemål, skötsel- och förvaltningsplaner och bevarandeåtgärder, som offentliggörs på webbplatser och på annat sätt (till exempel via lokala förvaltningar). Vissa länder tillhandahåller också särskild och detaljerad information till markägare och centrala markanvändare inom varje Natura 2000-område (till exempel genom särskilda meddelanden, som i Storbritannien, eller genom att inrätta lokala grupper eller kommittéer där centrala intressenter deltar från start i skötsel och förvaltning av områdena, som i Frankrike och andra medlemsstater). Markägare och markanvändare kan också vända sig till lokala bevarandemyndigheter för att få veta mer om enskilda Natura 2000-områden.

Skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden

19. Vem har ansvaret för att fastställa bevarandeåtgärder?

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat har ansvaret för att fastställa bevarandeåtgärder i Natura 2000-områden. Som anges i habitatdirektivet (artikel 6.1): ”För de särskilda bevarandeområdena skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, vilket om så krävs innefattar utarbetande av lämpliga skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i bilaga 2 som finns i områdena.”

Medlemsstaterna måste fastställa de nödvändiga bevarandeåtgärderna för samtliga särskilda bevarandeområden och detta allmänna bevarandeprogram gäller för samtliga livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i bilaga 2 som finns i områdena, utom de som fastställts vara obetydligt förekommande enligt den standardiserade datablanketten för Natura 2000.

Kommissionen har tagit fram riktlinjer för fastställande av bevarandeåtgärder för Natura 2000-områden och offentliggjort en översyn av bestämmelserna i artikel 6.1 och deras praktiska genomförande i olika medlemsstater.

Det finns en sammanställning över EU-domstolens viktigaste domar om artikel 6 i habitatdirektivet, inklusive skyldigheten att genomföra nödvändiga bevarandeåtgärder i Natura 2000-områden.

20. Hur anges och fastställs bevarandeåtgärder för ett Natura 2000-område? När bör de vara införda?

Bevarandeåtgärder är de praktiska åtgärder som behöver genomföras för att ett område ska uppnå sina bevarandemål. De måste motsvara de ekologiska kraven för de livsmiljötyper och arter som finns i området. När bevarandeåtgärderna fastställs måste även ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och lokala särdrag beaktas. Denna princip finns inskriven i habitatdirektivet (artikel 2).

För att kunna fastställa de nödvändiga bevarandeåtgärderna är det viktigt att ha väl underbyggd information om aktuella förhållanden i området samt om bevarandestatus, lång- och kortsiktiga hot och behoven för de arter och livsmiljöer som finns i området samt den allmänna socioekonomiska bakgrunden (nuvarande markanvändning och ägande, berörda intressenter, pågående ekonomisk verksamhet etc.).

Bevarandeåtgärder, liksom bevarandemål, är i regel typiska för varje enskilt område och måste fastställas för varje område för sig. Varje Natura 2000-område uppvisar nämligen sin egen unika uppsättning av biotiska, abiotiska och socioekonomiska förutsättningar som kan variera kraftigt från ett område till nästa, även om de inrymmer samma arter och livsmiljöer.

Från det att området har utsetts till ett område av gemenskapsintresse har medlemsstaterna sex år på sig att fastställa de nödvändiga bevarandeåtgärderna och utse området till ett särskilt bevarandeområde. De sex åren bör utnyttjas till att samla in all nödvändig information om området, men också till att informera, diskutera och förhandla med samtliga berörda grupper om vilka åtgärder som skulle vara lämpligast att införa för att uppnå de bevarandemål som fastställts för området.

I naturvårdsdirektiven föreskrivs inte hur detta bör göras eftersom varje medlemsstat har ansvaret för att besluta om hur och på vilket sätt direktivens bestämmelser ska genomföras.

Kommissionen har tagit fram riktlinjer för fastställande av bevarandeåtgärder för Natura 2000-områden.

21. Vilken typ av bevarandeåtgärder kan införas?

Som redan framgått får detta fastställas från fall till fall utifrån områdenas ekologiska och socioekonomiska förhållanden. Bevarandeåtgärder kan sträcka sig från:

  • ”inga åtgärder”, dvs. inga ytterligare åtgärder krävs än att fortsätta förvalta området som hittills,
  • ”enkla åtgärder” såsom att undvika störningar under fortplantningssäsongen, fortsätta med normal slåtter eller halmskärning eller öka mängden död ved i skogen,
  • till ”betydande” restaureringsåtgärder som omfattar till exempel ett totalt avlägsnande av främmande arter eller hydrologisk restaurering av en våtmark.

I vissa fall kan även fri utveckling och strikt skydd betraktas som en bevarandeåtgärd, framför allt för livsmiljöer och arter som är mycket sårbara för alla typer av mänskliga ingripanden och därför behöver verkliga tillflyktsområden för att kunna säkra sin fortsatta överlevnad.

Kommissionen har offentliggjort en översyn av strategier för att fastställa bevarandeåtgärder i olika medlemsstater samt ett stort antal exempel på olika bevarandeåtgärder som har genomförts under olika socioekonomiska förhållanden i EU.

Det kan bli nödvändigt med olika typer av åtgärder i Natura 2000-områdena. Det kan till exempel handla om restaureringsåtgärder där arbeten ska utföras vid vissa angivna tidpunkter, såsom arbeten för att återställa en våtmarks hydrologi, återplantera vissa arter, återinföra eller stärka populationer, genomföra installationer eller infrastruktur som krävs etc. Det kan även behöva genomföras regelbundet återkommande aktiviteter för att upprätthålla eller förbättra vissa livsmiljöers bevarandegrad eller vissa arters population. Sådana aktiviteter kan t.ex. omfatta slåtter eller bete av gräsmark, regelbunden röjning av buskmark, förvaltning av hydrologiska system för våtmarksområden etc. Det kan även krävas övervakning, kontroll och bevakning för att säkerställa att vissa områden skyddas på lämpligt sätt.

De nödvändiga åtgärderna måste tas fram på basis av noggrant planerade och utarbetade detaljerade strategier och tekniska specifikationer för att säkerställa att de genomförs på rätt sätt. Övervakningen ingår normalt även i de planerade bevarandeåtgärderna, eftersom det finns ett behov av att följa upp och utvärdera uppnådda resultat för att bedöma om åtgärderna varit effektiva och vid behov genomföra nödvändiga justeringar.

Ofta blir bevarandeåtgärderna i Natura 2000-områden mest framgångsrika om åtgärderna åtföljs av lämpliga informationsåtgärder och kunskapshöjande insatser gentemot områdets invånare och särskilt de intressent- och intressegrupper som främst berörs av åtgärderna eller deltar i genomförandet. Kunskapshöjande insatser är också särskilt värdefullt om områdena är allmänt tillgängliga och får nyttjas av tredje part, det vill säga personer som inte är markägare, arrendatorer eller myndigheter. En av de allra viktigaste skötsel- och förvaltningsstrategierna kan vara att öka kunskapen och förståelsen hos dem som nyttjar områdena.

22. Vad är skötsel- och förvaltningsplanerna för Natura 2000, och är de obligatoriska?

För att hjälpa till att säkerställa att ett område förvaltas effektivt och öppet uppmanar kommissionen med eftertryck medlemsstaterna att utarbeta skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000 i nära samarbete med lokala berörda intressenter. Ansvaret för att utarbeta skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000 åligger de behöriga myndigheterna för Natura 2000. En skötsel- och förvaltningsplan utgör en solid och effektiv ram för genomförande och uppföljning av bevarandeåtgärder.

Även om de inte är obligatoriska enligt habitatdirektivet är skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000 mycket effektiva verktyg eftersom de

  • innehåller samtliga bevarandemål och ekologiska förutsättningar och krav för de livsmiljöer och arter som finns inom området, så att det tydligt framgår vad som bevaras och varför,
  • analyserar de socioekonomiska och kulturella förutsättningarna för området och samspelet mellan olika typer av markanvändning och de arter och livsmiljöer som finns i området,
  • erbjuder en ram för en öppen diskussion mellan samtliga berörda grupper och bidrar till att bygga upp en samsyn om den långsiktiga skötseln och förvaltningen av området samt skapar en känsla av gemensamt ansvar för slutresultatet,
  • bidrar till att hitta praktiska skötsel- och förvaltningslösningar som är hållbara och bättre integrerade i andra rutiner för markutnyttjande,
  • ger en möjlighet att beskriva ansvarsfördelningen mellan olika socioekonomiska intressenter, myndigheter och icke-statliga organisationer när det gäller att genomföra de nödvändiga bevarandeåtgärder som identifierats.

Skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000 kan utformas specifikt för det aktuella området eller integreras i andra utvecklingsplaner, under förutsättning att bevarandemålen för Natura 2000 tydligt ingår i sådana planer.

23. Finns det verktyg för att hjälpa till att utarbeta skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000?

Riktlinjer för utarbetande av skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000, för utformningen av bevarandeåtgärder samt för processen att planera skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden finns på Europeiska kommissionens webbplats2, samt i många länder.

Det kan också finnas möjlighet att få finansiellt stöd från EU:s strukturfonder (Europeiska regionala utvecklingsfonden, Sammanhållningsfonden), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) samt Life-programmet för att utarbeta, uppdatera och genomföra skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000-områden.

Dessa EU-fonder har utnyttjats i stor utsträckning för att utarbeta skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000-områden, till exempel Ejflu i Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och vissa tyska delstater; Europeiska regionala utvecklingsfonden i Grekland, Polen, Ungern och Italien; Sammanhållningsfonden i Litauen och Lifefinansiering i Cypern, Ungern, Litauen och många andra länder. Dessa fonder kommer även i fortsättningen att utnyttjas vid översyn och uppdatering av skötsel- och förvaltningsplaner, beroende på de nationella genomförandeprogrammen.

24. Hur bestäms de ekologiska kraven för olika livsmiljötyper och arter? Medför blotta förekomsten av en viss art eller livsmiljötyp av EU-betydelse förändringar av hur ett visst område förvaltas?

De ekologiska kraven för livsmiljötyper och arter omfattar samtliga ekologiska behov, såväl abiotiska som biotiska faktorer, som bedöms som nödvändiga för att säkerställa bevarandet av de livsmiljötyper (dvs. de habitatspecifika strukturer och funktioner som krävs för deras långsiktiga bibehållande, deras typiska arter etc.) och arter som finns inom området, inklusive deras förhållande till den fysiska miljön (luft, vatten, mark, vegetation etc.).

Dessa krav bygger på forskningsrön och bör utarbetas för varje enskilt fall, vilket betyder att de ekologiska kraven kan variera från en art eller livsmiljötyp till en annan, men också från ett område till ett annat för samma art eller livsmiljötyp. De är oberoende av eventuella socioekonomiska överväganden.

Tillgängliga nationella och regionala källor kan konsulteras för att samla in relevant och detaljerad information om ekologiska krav för livsmiljötyper och arter av EU-betydelse för att stödja skötsel och förvaltning av dem. Kommissionen har också offentliggjort riktlinjer för förvaltning av vissa livsmiljöer och arter som innehåller relevant information i detta avseende.

25. Ofta finns det arter och livsmiljöer som inte omfattas av fågel- och habitatdirektiven i Natura 2000-områden. Bör det även införas särskilda bevarandeåtgärder för sådana arter och livsmiljöer?

I regel inte. När det gäller efterlevnaden av bestämmelserna i fågel- och habitatdirektiven behöver man endast fastställa bevarandeåtgärder för arter och livsmiljötyper som är skyddade enligt dessa båda direktiv och som förekommer i Natura 2000-området. Arter som inte är skyddade enligt habitatdirektivet men som är typiska för en livsmiljötyp som anges i bilaga I eller som behövs för att bevara en art av gemenskapsintresse (till exempel skydd av myrstackar för fåglar) kan också kräva uppmärksamhet. De behöriga myndigheterna bör kunna ge relevant information.

Andra arter och livsmiljöer som inte är skyddade enligt EU:s naturvårdsdirektiv kan dessutom också beaktas i samband med områdesförvaltning. Medlemsstater och även enskilda ägare och förvaltare har full frihet att utarbeta bevarandemål och/eller åtgärder även för arter och livsmiljöer som inte omfattas av dessa båda direktiv, till exempel livsmiljöer och arter som är skyddade eller hotade på nationell eller regional nivå.

26. Är bevarandeåtgärder för Natura 2000-områden obligatoriska?

Processen att fastställa nödvändiga bevarandeåtgärder för varje enskilt Natura 2000-område är inte ett frivilligt alternativ. Det är obligatoriskt för samtliga medlemsstater. Det betyder att för varje enskilt Natura 2000-område måste de bevarandeåtgärder som anses nödvändiga fastställas och tillämpas (domstolen, mål C-508/04).

Det kan emellertid vara nyttigt att skilja på de åtgärder som betraktas som nödvändiga för bevarande och restaurering av arter och livsmiljötyper som förekommer inom området och åtgärder som anses som önskvärda och som det skulle vara bra att införa om det fanns resurser och möjligheter att göra det. De senare kan med fördel betecknas som sådana i skötsel- och förvaltningsplanen för Natura 2000 samtidigt som de betraktas som bästa praxis i syfte att allmänt stärka den biologiska mångfalden inom området även om de går längre än de obligatoriska krav som gäller för området.

Att genomföra bevarandeåtgärder innebär inte alltid aktiva skötsel- och förvaltnings- eller restaureringsåtgärder, såsom avlägsnandet av invasiva främmande arter eller diversifiering av skogsbeståndens åldersstruktur. Det kan också omfatta skyddande åtgärder, till exempel att undvika störningar av en viss art under fortplantningssäsongen.

Det finns en sammanställning över EU-domstolens viktigaste domar om artikel 6 i habitatdirektivet, inklusive skyldigheten att genomföra nödvändiga bevarandeåtgärder i Natura 2000-områden.

27. Hur utformas bevarandeåtgärder?

Bevarandeåtgärderna bör vara tillräckligt detaljerade för att de ska kunna genomföras effektivt. Det måste anges var de ska genomföras och de resurser och verktyg som krävs för genomförandet samt finnas information om roller och ansvarsområden för de olika aktörer som berörs. Beskrivningen av bevarandeåtgärderna bör vara klar och tydlig, så att de blir lätta att förstå för alla berörda parter.

Bevarandeåtgärderna bör ses över och anpassas vid behov, till exempel på grundval av de faktiska resultaten av de åtgärder som redan genomförts. Beräknade kostnader och tillgänglig finansiering bör även anges, och en tidsplan bör fastställas för översynen av de bevarandeåtgärder som vidtagits. Översynen bör omfatta en kontroll av att åtgärderna genomförts och deras lämplighet för att uppnå bevarandemålen.

28. Vem bestämmer vilka bevarandeåtgärder som krävs? Tillfrågas berörda intressenter?

De behöriga myndigheterna i varje land har ansvaret för att besluta om vilka bevarandeåtgärder som behövs. I naturvårdsdirektiven föreskrivs inte vilken typ av bevarandeåtgärder som bör vidtas, förutom att de måste motsvara de ekologiska behoven för de olika arter och livsmiljöer som finns i ett visst område. Det innebär att varje medlemsstat har frihet att utforma och tillämpa den typ av åtgärder som den anser vara lämpligast och effektivast för sina Natura 2000-områden.

Kommissionen rekommenderar under alla omständigheter starkt att det inte enbart säkerställs att bevarandeåtgärderna grundas på väletablerad kunskap, utan också att markförvaltare eller markägare samt övriga relevanta berörda parter – oavsett om de företräder lokalsamhället eller icke-statliga miljöorganisationer – aktivt deltar i processen för att ta fram de nödvändiga bevarandeåtgärderna och utarbeta skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000-områden.

Markägare och förvaltare bör framför allt engageras i ett tidigt skede i utvecklingen av områdesspecifika bevarandeåtgärder. Genom att de deltar i planering och utarbetande av bevarandeåtgärder för ett Natura 2000-område blir det möjligt att utnyttja deras expertkunskaper. Det blir också ett utmärkt tillfälle att aktivt engagera dem i genomförandet av bevarandeåtgärderna. Nuvarande bästa praxis innebär att man säkerställer ett aktivt bidrag från alla relevanta intressenter, till exempel genom att inrätta styrgrupper eller kommittéer.

Goda kommunikationer från start gör det också lättare att hitta kompromisser och synergier mellan vad som redan gjorts och vad som kan förbättras. Resultatet blir sannolikt en mer kostnadseffektiv och mindre tidskrävande process. Det kommer också att kraftigt öka möjligheterna till framgång samt uppmuntra och stimulera olika berörda intressenter att mer aktivt engagera sig i och ta ansvar för skötsel och förvaltning av sitt Natura 2000-område.

När bevarandeåtgärderna väl fastställts bör allmänheten också informeras om dem (till exempel via webbplatser, i lokalpressen eller i de lokala myndigheternas officiella register).

29. Hur väljer man mellan bevarandeåtgärder som sannolikt kommer att få positiv effekt för en viss livsmiljö eller art samtidigt som de bidrar till att försämra förutsättningarna för en annan typ av livsmiljö eller en annan art?

Det kan hända att en viss bevarandeåtgärd blir till nytta för en viss art eller livsmiljö, samtidigt som den får vissa negativa effekter för andra. Ett beslut om att avlägsna en invasiv art kan till exempel leda till att livsmiljön för vissa fåglar försvinner. Smärre kompromisser är vanliga, men väl genomtänkta bevarandemål gör det lättare att fatta rätt beslut. Det är viktigt att hänvisa till bevarandemålen och se var de områdesspecifika prioriteringarna för bevarandeåtgärder finns och bedöma de tänkta åtgärdernas sannolika positiva och negativa effekter för de prioriteringarna.

Kompromisser kan ofta undvikas eller minimeras genom smart tidsplanering av åtgärder och genom att rikta in åtgärderna på vissa delar av området eller till och med genom att påverkan på en viss del av området kompenseras med bevarandeåtgärder för samma livsmiljö eller art i en annan del.

30. Kan likartade bevarandeåtgärder införas för olika Natura 2000-områden?

Bevarandeåtgärderna måste motsvara de bevarandemål som fastställts för varje enskilt område och är i regel områdesspecifika. Likartade åtgärder kan emellertid behövas i olika Natura 2000-områden som uppvisar likartade egenskaper och mål. I sådana fall kan bevarandeåtgärder också införas gemensamt (en skötsel- och förvaltningsplan för Natura 2000 kan till exempel omfatta flera områden som har behov av likartade åtgärder).

31. Hur ska de nödvändiga bevarandeåtgärderna genomföras?

Det är de behöriga myndigheterna som ska avgöra hur man bäst kan genomföra de nödvändiga bevarandeåtgärder som har fastställts för deras Natura 2000-områden. I direktivet anges bara att åtgärderna kan omfatta lämplig lagstiftning eller administrativa och avtalsreglerade åtgärder. I enlighet med subsidiaritetsprincipen är det medlemsstaternas uppgift att välja mellan dessa åtgärder.

Medlemsstaterna måste emellertid välja minst en av dessa tre typer av åtgärder samt säkerställa att de kan uppnå bevarandemålen med följande åtgärder:

  • Lagstiftning: denna typ av åtgärder följer i regel ett mönster som fastställts i processrätten och kan omfatta särskilda krav för verksamheter som kan medges, begränsas eller förbjudas inom området.
  • Administrativa åtgärder: de kan innebära att man fastställer relevanta bestämmelser för genomförandet av bevarandeåtgärder eller godkännandet av andra verksamheter inom området.
  • Avtalsreglerade åtgärder: de innebär att man ingår avtal eller träffar överenskommelser, i regel mellan förvaltande myndigheter och markägare eller brukare inom området.

Det finns ingen inbördes hierarki mellan dessa tre kategorier. Medlemsstaterna har med andra ord möjlighet att välja bara en typ av åtgärder (till exempel enbart avtalsreglerade åtgärder) eller en kombination av åtgärder (till exempel en kombination av lagstiftning och avtalsreglerade åtgärder) för ett visst Natura 2000-område. De enda bindande villkoren är att åtgärderna ska vara lämpliga för att förhindra försämring av livsmiljöerna eller störningar av de arter för vilka områdena har utsetts (enligt artikel 6.2 i habitatdirektivet) och att de motsvarar de ekologiska behoven för de livsmiljöer och arter som förekommer i området (enligt artikel 6.1 i habitatdirektivet). Sådana ekologiska behov är beroende av bevarandegraden för de arter och livsmiljöer som berörs och kan omfatta allt från enkelt skydd mot försämring till aktiv restaurering av gynnsamma ekosystemstrukturer och funktioner.

Proaktiva bevarande- eller restaureringsåtgärder kan grundas på avtalsreglerade överenskommelser med markägare och förvaltare, inklusive avtal om hur kostnaderna för åtgärder som sträcker sig utöver rättsliga skyldigheter bör täckas. Merkostnader bör ersättas genom lämpliga fonder i den utsträckning det är möjligt, och inkomstbortfall på grund av införda begränsningar bör kompenseras. Graden av ersättning kommer att vara beroende av typen av införda begränsningar och den faktiska förlusten samt lokala omständigheter.

Natura 2000-åtgärder och åtgärder för miljövänligt jord- och skogsbruk inom ramen för politiken för landsbygdsutveckling kan tjäna som goda exempel på hur man utformar avtal och överenskommelser med markägare om skötsel och förvaltning av marken för att säkerställa bevarandet av livsmiljöer och arter. Medan Natura 2000-åtgärder kan betala för merkostnader och inkomstbortfall på grund av Natura 2000-skyldigheter kan åtgärder för miljövänligt jord- och skogsbruk betala för de ytterligare åtaganden som sträcker sig utöver denna baslinje.

32. Hur kan markägare och förvaltare engageras eller bidra?

Markägare och lokala markförvaltare spelar en central roll för genomförandet av Natura 2000. De kan sin mark och har stor erfarenhet av att genomföra praktiska åtgärder på platsen. De är därför viktiga partner i arbetet på att utveckla och framgångsrikt genomföra Natura 2000.

Natura 2000 bygger på att människor är en integrerad del av naturen och att partnerskap är avgörande för att uppnå bevarandemål. Alla har sin roll för att se till att Natura 2000 blir en framgång, oavsett om det är myndigheter, privata markägare och brukare, exploatörer, icke-statliga naturvårdsorganisationer, forskare, lokalsamhällen eller medborgare i allmänhet.

Att skapa partnerskap och föra samman människor är också förnuftigt från praktisk synpunkt. Många områden i Natura 2000 omfattas redan sedan lång tid tillbaka av någon form av aktiv markanvändning, vilket utgör en integrerad del av landskapet i stort. Många områden är värdefulla just på grund av det sätt på vilket de har brukats hittills, och det kommer att bli viktigt att se till att dessa verksamheter fortsätter under lång tid framöver.

På så sätt stöder habitatdirektivet principen om hållbar utveckling och integrerad skötsel och förvaltning. Direktivets syfte är inte att utesluta socioekonomisk verksamhet från Natura 2000-områden, utan snarare att se till att sådan verksamhet bedrivs på ett sätt som skyddar och stöder de värdefulla arter och livsmiljöer som förekommer och bevarar de naturliga ekosystemens generella hälsa.

Det bör emellertid också framhållas att viss skog som ingår i Natura 2000 har formats av naturliga processer med mycket liten eller ingen påverkan från människor. Skötsel och förvaltning av dem bör syfta till att bevara deras orördhet.

I habitatdirektivet anges handlingsramar och de övergripande mål som ska uppnås, men enligt direktivet är det varje medlemsstat som ska besluta hur man bäst sköter och förvaltar enskilda Natura 2000-områden i samråd med lokala intressenter. Tyngdpunkten ligger i hög grad vid att hitta lokala lösningar på lokala skötsel- och förvaltningsfrågor, samtidigt som man arbetar mot det gemensamma övergripande målet att bevara eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljötyper och arter av gemenskapsintresse.

33. Finns det verktyg som stöder genomförandet av bevarandeåtgärder, ökar medvetenheten eller bygger upp kapacitet bland berörda intressenter?

Genomförandet av Natura 2000 bör omfatta processer för att bygga upp lokal kapacitet för skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden. Det rekommenderas starkt att de behöriga nationella eller regionala myndigheterna tillhandahåller rådgivningstjänster som är tillgängliga för alla parter som deltar i genomförandet av Natura 2000-nätverkets skötsel- och förvaltningsplaner eller bevarandeåtgärder. Vissa medlemsstater tillhandahåller redan sådana tjänster.

Gemensam planering förutsätter bland annat att samtliga berörda parter förses med relevant information för att möjliggöra ämnesövergripande, tekniskt väl underbyggda åtgärder. Resultatet är beroende av den tillgängliga informationens mängd och kvalitet. Detta förutsätter fastställande av målgrupper och riktad informationsplanering med verktyg och material som är lämpliga för varje enskild grupp. Det är viktigt att analysera deras förståelse av och att korrigera alla tänkbara missförstånd om bevarandemål och åtgärder för Natura 2000.

Den biogeografiska processen i Natura 2000 har inrättats i syfte att underlätta utbytet av information och bästa praxis i samband med skötsel och förvaltning av Natura 2000 och att utveckla samarbetet mellan olika medlemsstater och regioner. Ekonomiska resurser från EU:s fonder finns tillgängliga för att stärka möjligheterna att genomföra lämpliga bevarandeåtgärder som omfattar viktiga lokala intressenter såsom jordbrukare och markägare, framför allt inom ramen för Ejflu men även inom ramen för Life och andra finansieringsprogram.

Säkerställandet av att ett Natura 2000-område inte försämras

34. Vad innebär det i praktiken att man inte får låta området försämras?

Enligt habitatdirektivet (artikel 6.2) är medlemsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av arternas livsmiljöer samt betydande störningar av de arter för vilka områdena har utsetts. Enligt fågeldirektivet (artikel 4.4) bör man undvika en försämring av fågelarternas livsmiljöer.

Att ”vidta lämpliga åtgärder” innebär i detta sammanhang att medlemsstaten vidtar de rättsliga och/eller avtalsreglerade åtgärder som krävs för att förhindra en försämring av arternas livsmiljöer samt betydande störningar av de arter för vilka områdena har utsetts.

Markägare/förvaltare/användare måste naturligtvis respektera alla rättsligt bindande bestämmelser som antagits i detta sammanhang på nationell, regional eller lokal nivå (till exempel tillståndsförfaranden). Om en medlemsstat endast vidtar avtalsreglerade åtgärder är det upp till medlemsstaten i fråga att säkerställa inte enbart att åtgärderna är ”lämpliga” i den mening som avses i artikel 6.2 utan också att de genomförs på ett sådant sätt att en försämring av livsmiljöer och betydande störningar av arterna kan uteslutas.

  • De ”lämpliga åtgärder” som medlemsstaterna ska vidta är inte begränsade till avsiktliga handlingar, utan bör också avse händelser som kan inträffa oavsiktligt (brand, översvämning etc.), förutsatt att sådana händelser är förutsägbara och att förebyggande åtgärder kan vidtas för att minska riskerna för området. Oförutsägbara naturstörningar som utgör en del av ekosystemets dynamik bör inte tolkas som en försämring (stormar, bränder, översvämningar etc.).
  • Kravet att medlemsstaterna ska vidta ”lämpliga åtgärder” är inte heller begränsat till mänskliga aktiviteter utan det täcker även vissa naturliga händelser som kan leda till att bevarandestatusen för arterna och livsmiljöerna i området försämras. När det till exempel gäller den naturliga succession som äger rum i halvnaturliga livsmiljöer kan det behövas åtgärder för att stoppa den processen om den kan antas få negativa effekter för arter eller livsmiljötyper för vilka området har utsetts (domstolens dom C-06/04). Bestämmelsen gäller inte om processen inte kan påverkas genom aktiv skötsel och förvaltning (till exempel förändring på grund av klimatförändringen).
  • Kravet gäller också verksamheter som redan bedrevs i området innan det inkluderades i Natura 2000. Det betyder att pågående verksamheter måste förbjudas eller ändras om de påverkar området negativt (domstolens dom C-404/09).
  • Om så krävs måste medlemsstaterna se till att lämpliga åtgärder för att undvika försämring vidtas även utanför områdena om det finns risk för negativ påverkan på de livsmiljöer eller arter som förekommer i området.
  • Åtgärder som krävs för att undvika en försämring av ett område bör vidtas innan tydliga symtom på försämring visar sig (domstolens domar C-355/90 och C-117/00).

I praktiken innebär detta att markägare/förvaltare/användare måste undvika alla åtgärder i Natura 2000-områden som kan få negativa effekter för skyddade livsmiljöers ekologiska struktur och funktioner eller för livsmiljöers lämplighet för skyddade arter (till exempel som foder-, rast- eller fortplantningsmiljöer) samt alla åtgärder som kan orsaka en betydande störning av skyddade arter, framför allt under fortplantnings-, rast- eller foderperioder.

Om en viss aktivitet faktiskt leder till en försämring av området eller inte kommer även att vara beroende av områdets allmänna ekologiska förhållanden samt bevarandegraden för de arter och livsmiljöer som förekommer där. Om det kan antas att de kommer att påverkas negativt måste förebyggande åtgärder vidtas. Om det råder osäkerhet om effekterna av en viss åtgärd bör en strategi som bygger på försiktighetsprincipen tillämpas.

En analys av varje enskilt fall rekommenderas därför alltid. Lämpliga åtgärder, bestämmelser eller villkor kan till exempel inkluderas när skötsel- och förvaltningsplaner utarbetas för att se till att verksamheten utförs på ett sätt som förhindrar störningar av arter eller en försämring av livsmiljöer av EU-betydelse.

Man måste också beakta de indirekta effekterna. Vissa förebyggande åtgärder kan dessutom behövas för att undvika en försämring på grund av externa riskfaktorer, såsom skogsbränder, uppströms vattenföroreningar etc., som kan inträffa utanför Natura 2000-området men ändå få en inverkan.

Det finns en sammanställning över EU-domstolens viktigaste domar om artikel 6 i habitatdirektivet, inklusive skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av arternas livsmiljöer samt betydande störningar av de arter för vilka områdena har utsetts.

35. Måste den befintliga förvaltningen överensstämma med bevarandemålen för Natura 2000-området?

Ja. Enligt artikel 6.2 i habitatdirektivet måste all försämring av livsmiljöerna samt betydande störningar av de arter för vilka områdena har utsetts förhindras. Detta gäller också verksamheter som redan bedrevs i området när det inkluderades i Natura 2000. Om en sådan befintlig verksamhet i ett Natura 2000-område orsakar en försämring av livsmiljöer eller störning av arter för vilka området har utsetts måste den antingen bli föremål för lämpliga åtgärder för att stoppa försämringen enligt artikel 6.2 eller proaktiva bevarandeåtgärder som vidtas enligt artikel 6.1 i habitatdirektivet. Detta kan i förekommande fall innebära att den negativa effekten hejdas, antingen genom att verksamheten stoppas eller att man vidtar begränsande åtgärder. Viss ekonomisk stimulans eller kompensation kan tänkas om de insatser som krävs av skogsägarna går utöver normala metoder för hållbart skogsbruk.

Det kan till exempel vara så att vissa fågelarter som har bon i området kräver en anpassning av tidsplaneringen eller restriktion för vissa aktiviteter för att undvika störningar av arten under känsliga perioder eller inom särskilt känsliga områden för att undvika en försämring av enskilda livsmiljöer eller naturliga särdrag i området.

Om de befintliga aktiviteterna å andra sidan lämnar ett positivt bidrag bör de i stället stärkas eller optimeras för att maximera den befintliga skötselns eller förvaltningens potentiella bidrag till möjligheterna att uppnå bevarandemålen.

36. Vem ansvarar för att tillämpa och kontrollera skyldigheten att inte låta områdets status försämras?

Enligt artikel 6.2 i habitatdirektivet är medlemsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra en försämring av livsmiljötyper och betydande störningar av arterna i Natura 2000-områden. Enligt senare domar från EU-domstolen ska medlemsstaterna utarbeta ett särskilt, enhetligt och heltäckande system av lagar och andra författningar eller avtal, som kan säkerställa ett effektivt skydd av de områden det gäller. Rent administrativa åtgärder eller frivilliga åtgärder kan därför vara otillräckliga för detta syfte.

Det är också de nationella eller regionala myndigheternas ansvar att kontrollera att åtgärderna för att undvika försämring och betydande störningar verkligen efterlevs. Det ursprungliga tillståndet för att bedöma om det skett en försämring eller störning är livsmiljöernas och arternas bevarandestatus vid tidpunkten när ett visst område utsågs till ett område av gemenskapsintresse. Bedömningen ska göras på grundval av de inledande förhållanden som beskrivs i den standardiserade datablanketten för Natura 2000. Vid behov kan medlemsstaterna informera kommissionen om behovet av att uppdatera den standardiserade datablanketten för ett område av olika anledningar (till exempel bättre vetenskaplig grund eller naturlig utveckling). Om den accepteras av kommissionen kommer situationen som den framgår av den uppdaterade standardiserade datablanketten att bli det nya ursprungliga tillståndet för att bedöma eventuella försämringar eller störningar. Om en försämring har skett måste restaurering ske.

Det finns en sammanställning över EU-domstolens viktigaste domar om artikel 6 i habitatdirektivet, inklusive skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av arternas livsmiljöer samt betydande störningar av de arter för vilka områdena har utsetts.

Nya verksamheter i Natura 2000

37. Vilken typ av verksamhet kräver ett förfarande enligt artikel 6.3? Vad betraktas som en plan eller ett projekt i samband med habitat- och fågeldirektiven?

Varken ”plan” eller ”projekt” definieras i habitatdirektivet. Enligt rättspraxis kräver emellertid dessa termer en bred tolkning eftersom den enda utlösande faktorn för att tillämpa artikel 6.33 i habitatdirektivet är om en plan eller ett projekt kan tänkas påverka området på ett betydande sätt. När det gäller projekt tillämpas den definition som används i direktivet om miljökonsekvensbedömning också för habitatdirektivet. Det innebär att ett projekt är detsamma som genomförandet av byggarbeten eller andra installationer eller system samt alla andra ingripanden i den naturliga omgivningen och landskapet.

I domen i Waddenzeemålet (C-127/02) klargjorde domstolen att verksamheter som periodvis har bedrivits på området under flera år och detta under förutsättning att en licens beviljas varje år, vilket innebär att en ny utvärdering görs varje gång av möjligheterna att bedriva denna verksamhet och av det område inom vilket verksamheten kan bedrivas, vid varje ansökan om tillstånd bör anses utgöra en enskild plan eller ett enskilt projekt i den mening som avses i habitatdirektivet.

Domstolen har också slagit fast att projekt omfattar

  • återkommande och småskaliga verksamheter (C-127/02 och C-226/08),
  • intensifiering av en verksamhet (C-127/02),
  • ändring av verksamheter (C-72/95),
  • xverksamheter utanför området, men som sannolikt kommer att påverka området på ett betydande sätt (C-98/03, C-418/04),

och att

  • alternativet att generellt undanta vissa verksamheter inte uppfyller bestämmelserna i artikel 6.3 (C-256/98, C-6/04, C-241/08, C-418/04, C-538/09)
  • projektets storlek inte är relevant eftersom den i sig inte utesluter möjligheten att projektet kan påverka ett skyddat område på ett betydande sätt (C-98/03, C-418/04).

Ordet ”plan” kan också ha en mycket vid mening när det gäller artikel 6.3. Domstolen gör en jämförelse med artikel 2 a i direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, där planer och program definieras som

”planer och program, inklusive dem som samfinansieras av Europeiska gemenskapen, samt ändringar av dem

  • som utarbetas och/eller antas av en myndighet på nationell, regional eller lokal nivå eller som utarbetas av en myndighet för att antas av parlamentet eller regeringen genom ett lagstiftningsförfarande och
  • som krävs i lagar och andra författningar.”

Behovet av en lämplig bedömning av en plan bör därför avgöras utifrån planens utformning, syfte och innehåll, och inte enbart utifrån om den kallas ”plan” eller inte. Exempel på planer som kan antas påverka ett område på ett betydande sätt är markanvändningsplaner och skogsbruksplaner för Natura 2000-områden etc.

Sådana planer bör beakta och fullt ut integrera bevarandemålen för Natura 2000 för att undvika att de kan tänkas påverka områdena på ett betydande sätt. Sannolikheten för att inga betydande negativa effekter uppkommer måste under alla förhållanden kontrolleras på grundval av objektiva argument (screening av planen) och dokumenteras i vederbörlig ordning. Planen behöver inte bli föremål för en fullständig lämplig bedömning i enlighet med artikel 6.3 i habitatdirektivet om det villkoret är uppfyllt.

Man bör komma ihåg att tillståndsförfarandet enligt habitatdirektivet inte krävs för planer och projekt som är direkt knutna till eller nödvändiga för bevarandeförvaltningen av ett Natura 2000-område (dvs. en skötsel- och förvaltningsplan för Natura 2000). Man utgår ifrån att effekterna av sådana åtgärder för Natura 2000-området beaktas fullt ut i samband med utarbetandet av skötsel- och förvaltningsplanen för Natura 2000 och att den bedömningen därför inte behöver upprepas. Om en sådan plan eller ett sådant projekt emellertid också innefattar en komponent som inte avser bevarande kan det ändå krävas en lämplig bedömning (C-241/08) om man inte kan utesluta betydande effekter på området.

Det finns en sammanställning över EU-domstolens viktigaste domar om artikel 6 i habitatdirektivet, inklusive efterlevnaden av förfarandet enligt artikel 6.3.

3 Se vägledningen om bestämmelserna i artikel 6.3 i habitatdirektivet: http://ec.europa.eu/environment/nature/natura2000/management/docs/art6/natura_2000_assess_en.pdf

38. Kommer en plan eller ett projekt som sannolikt kommer att påverka ett Natura 2000-område på ett betydande sätt att avslås automatiskt? Om inte, vilka förfaranden ska tillämpas? Hur fungerar tillståndsförfarandet för nya planer och projekt?

Planer eller projekt som sannolikt kommer att påverka ett Natura 2000-område på ett betydande sätt avslås inte automatiskt. Det måste emellertid göras en stegvis bedömning av deras effekter på området mot bakgrund av områdets bevarandemål.

De stegen är följande:

  • Steg ett: screening – detta inledande steg är till för att avgöra om en plan eller ett projekt måste genomgå en lämplig bedömning eller inte. Om planen eller projektet sannolikt kommer att påverka ett Natura 2000-område på ett betydande sätt, eller om man inte kan utesluta en sådan påverkan, blir en lämplig bedömning nödvändig. Det är lämpligt att dokumentera de viktigaste inslagen i screeningfasen om det skulle komma frågor i efterhand.
  • Steg två: lämplig bedömning – när man väl har beslutat att det krävs en lämplig bedömning måste de potentiella effekterna av planen eller projektet för Natura 2000-områdets integritet mot bakgrund av dess bevarandemål analyseras i detalj. Analysen ska avse varje plan eller projekt för sig eller i kombination med andra planer eller projekt.
  • Steg tre: beslut – om man vid den lämpliga bedömningen kommer fram till att det föreligger en negativ effekt på områdets integritet blir det nödvändigt att undersöka om preventiva eller begränsande åtgärder kan vidtas för att upphäva de effekterna.

Dessa begränsande åtgärder måste vara direkt kopplade till de sannolika effekter som identifierades i den lämpliga bedömningen och kan inte fastställas förrän effekterna har analyserats och beskrivits i den lämpliga bedömningen. Fastställandet av begränsande åtgärder, liksom själva konsekvensbedömningen, måste bygga på en fullständig förståelse av de arter och livsmiljöer som berörs. De begränsande åtgärderna kan till exempel omfatta en förändring eller begränsning av datum och tidsplaner för genomförandet (till exempel att undvika vissa arbeten under fortplantningssäsongen för en viss art). Om dessa begränsande åtgärder kan avlägsna eller förebygga de negativa effekter som angetts kan projektet godkännas. I annat fall måste det avslås.

  • Steg fyra: undantag – I artikel 6.4 anges vissa undantag från denna allmänna regel. Om man följaktligen konstaterar att planer eller projekt kommer att få en betydande negativ påverkan på ett Natura 2000-område kan de ändå godkännas i undantagsfall på grund av att alternativa lösningar saknas om de anses vara nödvändiga av tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse och om alla nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för att säkerställa att Natura 2000-nätverket totalt sett förblir sammanhängande. I sådana fall måste även kommissionen informeras. Om prioriterade arter eller livsmiljötyper påverkas inom området krävs det dessutom ett yttrande från kommissionen.

Se flödesschemat för förfarandet enligt artikel 6.3.

39. På vilket sätt förhåller sig kravet om icke-försämring i artikel 6.2 till förfarandet i artikel 6.3?

Dessa båda bestämmelser är i själva verket ”två sidor av samma mynt”. Såväl artikel 6.2 som artikel 6.3 är avsedda att förebygga alla betydande negativa effekter för Natura 2000-områden. När det gäller artikel 6.2 gäller skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring … samt störningar. Artikel 6.3 är mer direkt inriktad på nya planer eller projekt som skulle kunna påverka området negativt på ett betydande sätt. Till skillnad från artikel 6.2, där inga undantag medges, omfattar artikel 6.4 ett system med undantag som gör det möjligt att genomföra planer och projekt med negativa effekter under strikt begränsade förhållanden (alternativa lösningar saknas, tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse, kompensationsåtgärder etc.). Artikel 6.2 och artikel 6.3 har därför i stort sett likartade syften.

Om en plan eller ett projekt har godkänts utan att kravet i artikel 6.3 uppfylls kan man därför också ofta hitta en överträdelse av artikel 6.2. Detta gäller om försämring av en livsmiljö eller störning av en art för vilken området har utsetts har konstaterats (mål C-304/05, C-388/05 och C-404/09) ). Alla planer och projekt som har godkänts enligt artikel 6.3 och artikel 6.4 kommer också att uppfylla kraven i artikel 6.2.

Det finns en sammanställning över EU-domstolens viktigaste domar om artikel 6 i habitatdirektivet, inklusive efterlevnaden av artikel 6.2 och 6.3.

40. Hur ska man tolka begreppet ”tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse”?

Begreppet ”tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse” avser situationer då den avsedda planen eller det avsedda projektet har visat sig vara avgörande. Begreppet ”tvingande” innebär att planen eller projektet är av nödvändig och inte enbart önskvärd karaktär. Det förmedlar också att det är något som brådskar – att planen eller projektet måste genomföras så snart som möjligt med tanke på allmänintresset.

Vad gäller begreppet ”som har ett väsentligt allmänintresse” är det enbart allmänintresset som kan vägas mot direktivets bevarandemål, oavsett om detta främjas av offentliga eller privata organ. Allmänintresset måste också vara väsentligt: detta innebär att planen eller projektet måste vara av sådan betydelse att det kan vägas mot habitat- och fågeldirektivens övergripande bevarandemål.

För planer eller projekt som medför en negativ påverkan på ett Natura 2000-område med så kallade prioriterade livsmiljötyper och/eller arter som är av EU-betydelse gäller striktare krav för väsentligt allmänintresse. Dessa kan endast motiveras om de tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse rör människors hälsa eller den allmänna säkerheten, om de medför betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, om det finns andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse och kommissionen har avgett ett positivt yttrande innan tillstånd beviljas.

41. Kräver även planer eller projekt utanför Natura 2000-områden ett förfarande enligt artikel 6.3?

Enligt bestämmelserna i artikel 6.3 krävs det inte bara en lämplig bedömning för aktiviteter inom ett Natura 2000-område, utan också för ”[a]lla planer eller projekt som … kan påverka området på ett betydande sätt”.

Förfarandet enligt artikel 6.3 gäller därför alla planer eller projekt, oavsett om de genomförs i eller utanför ett Natura 2000-område (till exempel dränering uppströms).

42. Vad är det för skillnad mellan en lämplig bedömning, en miljökonsekvensbedömning och en strategisk miljöbedömning?

Det finns flera olika likheter mellan den lämpliga bedömning som genomförs enligt artikel 6.3 i habitatdirektivet samt övriga miljökonsekvensbedömningar som genomförs enligt direktiven om miljökonsekvensbedömning (MKB) respektive strategisk miljöbedömning (SMB). Ofta genomförs dessa båda bedömningar inom ramen för ett integrerat förfarande och omfattar samma typer av åtgärder (screening, bedömning, offentligt samråd, beslutsfattande). Men det finns också ett antal viktiga skillnader.

Varje bedömning har olika syften och effekterna undersöks därför med olika fokus. Vid en SMB/MKB inriktas bedömningen på vilda djur och växter generellt, medan den vid en lämplig bedömning uttryckligen avser de skyddade arter och livsmiljötyper som är av EU-betydelse inom Natura 2000. En strategisk miljöbedömning eller miljökonsekvensbedömning kan därför inte ersätta den lämpliga bedömningen och inget av förfarandena dominerar över det andra.

Resultatet av de olika bedömningsförfarandena skiljer sig också åt. Vid en SMB/MKB måste myndigheterna och förslagsställarna helt enkelt beakta effekterna. Men vid en lämplig bedömning är däremot bedömningsresultatet rättsligt bindande för den behöriga myndigheten. Om den lämpliga bedömningen visar att det kommer att uppstå en negativ påverkan eller att risken för negativ påverkan på Natura 2000-området inte kan uteslutas, får den behöriga myndigheten inte godkänna planen eller projektet i dess nuvarande form.

Tillståndsförfarandet enligt Natura 2000 är inte heller begränsat till vissa typer av planer eller projekt. Det gäller för samtliga planer eller projekt som sannolikt kommer att påverka ett Natura 2000-område på ett betydande sätt.

Finansiering av bevarande samt skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden

43. Medför bevarandeåtgärder för Natura 2000 alltid kostnader?

Inte alltid. Det beror i hög grad på typen av åtgärd och det område där den genomförs. Det finns vissa bevarandeåtgärder som inte medför några kostnader eller inkomstbortfall och som lätt kan bli en del av de dagliga förvaltningsaktiviteterna utan merkostnader eller uteblivna inkomster (till exempel att ändra artsammansättningen för skog där en sådan sammansättning är ekonomiskt och ekologiskt ohållbar genom att införa produktiva trädslag som motsvarar den naturliga vegetationen eller helt enkelt se till att befintliga skogsbruksmetoder fortsätter där de har visat sig bidra till att skapa eller bibehålla en god bevarandestatus för arter och livsmiljötyper som finns i ett område).

Vissa bevarandeåtgärder kan till och med ge vissa ekonomiska vinster på kort eller längre sikt (till exempel skapa bättre förutsättningar för jakt på vissa typer av vilt, minska skador på viltstammar, ge bättre möjligheter till fiske som resultat av en mer flodvänlig skogsvård, öka intresset för turism, underlätta naturvänligare och billigare metoder för skogsskötsel, förbättra markförhållanden etc.).

Det kommer emellertid alltid att finnas ett antal bevarandeåtgärder som faktiskt medför kostnader eftersom de kräver en större arbetsstyrka, investeringar i ny infrastruktur eller utrustning eller på grund av att de minskar ägarens kommersiella möjligheter. Detta behöver undersökas från fall till fall.

Kommissionen rekommenderar starkt att skötsel- och förvaltningsplanerna för Natura 2000 även omfattar en beräkning av kostnaderna för att genomföra var och en av de bevarandeåtgärder som har fastställts för området i fråga och även en analys av alla tänkbara källor för finansiering på lokal, nationell och EU-nivå och från såväl offentliga som privata källor. Man bör också undersöka möjligheterna att använda innovativa system för självfinansiering (till exempel genom försäljning av Natura 2000-produkter, ekoturism, betalning för bevarande av vattenkvalitet etc. – se exempel i fråga 45).

44. Hur mycket kostar skötsel och förvaltning av Natura 2000-nätverket totalt?

Den faktiska skötseln och restaureringen av områden i Natura 2000-nätverket i hela EU-28 kräver betydande ekonomiska investeringar. År 2007 beräknade kommissionen att ca 5,8 miljarder euro per år skulle behövas för att EU-27 skulle kunna förvalta och restaurera områdena i nätverket. Utnyttjandet av olika EU-instrument har emellertid hittills legat betydligt under de finansiella behoven för Natura 2000 enligt vad medlemsstaterna har angett. Endast 20 % av de behoven har täckts4.

Dessa kostnader uppvägs emellertid kraftigt av de många socioekonomiska fördelar som områdena i nätverket medför. Förutom att spela en avgörande roll för att skydda Europas biologiska mångfald erbjuder Natura 2000-områdena samhället en mängd andra ekosystemvinster och -tjänster. Enligt färska studier som kommissionen låtit genomföra beräknas vinsterna från områden som utsetts som Natura 2000-områden uppgå till mellan 200 och 300 miljarder euro per år.

Även om dessa siffror bara ger en första fingervisning, visar redan de preliminära resultaten att de ekonomiska samhällsfördelarna med nätverket Natura 2000 står sig mycket bra i förhållande till kostnaderna för att förvalta och skydda denna viktiga resurs, eftersom dessa kostnader endast utgör en bråkdel av de potentiella fördelarna.

Det exakta kostnads–nyttoförhållandet är självklart beroende av en rad olika faktorer, däribland var områdena är belägna och hur marken används, men så här långt pekar allting på att ett välförvaltat Natura 2000-nätverk betalar skötsel- och förvaltningskostnaderna många gånger om.

Exempel på ekonomiska vinster av Natura 2000:

TURISM:

Natura 2000 har redan visat sig vara en viktig pådrivande faktor för många lokalekonomier, eftersom områdena lockar till sig turister som bidrar till den lokala ekonomin. Besökare i Natura 2000-områdena beräknas spendera ca 50–85 miljarder euro per år (2006). Ser man enbart till utgifter genererade av besökare som väljer Natura 2000-områden (till skillnad från naturområden i största allmänhet) ligger spannet på 9–20 miljarder euro per år för 2006, motsvarande ca 350 miljoner besöksdagar.

Inom turism och friluftsliv genereras utgifter som totalt motsvarar mellan 4,5 och 8 miljoner heltidsarbetstillfällen. Besökare som väljer Natura 2000 resulterar i fördelar som motsvarar mellan 800 000 och 2 miljoner heltidsarbetstillfällen. Detta ska jämföras med sammanlagt ca 13 miljoner heltidsarbetstillfällen inom turismsektorn i EU-27 (2008). Skyddade områden kan dessutom ge ytterligare fördelar för ekonomin på lokal och regional nivå genom att locka ingående investeringar och höja den lokala imagen och livskvaliteten.

VATTEN:

Det finns pengar att spara på att arbeta med naturkapitalet, vilket ger lägre kostnader för vattenrening och vattenförsörjning. Vattenrening och vattenförsörjning är viktiga ekosystemtjänster som tillhandahålls av naturliga ekosystem, däribland skyddade områden som Natura 2000. En rad olika europeiska storstäder – däribland München, Berlin, Wien, Oslo, Madrid, Sofia, Rom och Barcelona – utnyttjar alla naturlig filtrering på olika sätt. De här städerna sparar pengar på vattenreningen tack vare den naturliga behandling som utförs i ekosystemen. De här besparingarna kan även konsumenterna ta del av, vilket resulterar i lägre användarkostnader för EU-invånarna.

Information från de fyra europeiska städerna Berlin, Wien, Oslo och München visar på fördelarna med skyddade områden för vattenrening och vattenförsörjning. Genom en värdering av nyttan kan vattenreningen varje år beräknas ge ekonomiska fördelar mellan 7 och 16 miljoner euro och vattenförsörjningen mellan 12 och 91 miljoner euro per stad. De genomsnittliga fördelarna per invånare i de fyra europeiska städer som analysen omfattar är mellan 15 och 45 euro per år för vattenrening och vattenförsörjning tillsammans. Detta kan jämföras med den genomsnittliga vattenräkningen per hushåll och år som ligger på 200 euro i Tyskland.

45. Vem har ansvaret för att säkerställa finansieringen av nätverket? Finns det EU-medel för att stödja bevarandeförvaltningen av Natura 2000-områden?

Eftersom det är ett EU-omfattande nätverk grundas Natura 2000 på principen om solidaritet mellan medlemsstaterna. Det är en viktig gemensam resurs som på många olika sätt kan medföra vinster för samhället och den europeiska ekonomin. Men det medför också ett delat ansvar som kräver tillräckliga finansiella investeringar för att fungera.

Det är visserligen medlemsstaterna som har huvudansvaret för att finansiera Natura 2000, men i artikel 8 i habitatdirektivet framhålls behovet av stöd på EU-nivå för skötsel och förvaltning av Natura 2000, och genomförandet av de nödvändiga bevarandeåtgärderna kopplas uttryckligen till medfinansiering från EU.

Kraven i samband med skötsel och förvaltning av Natura 2000 har integrerats i EU:s olika finansieringsströmmar, såsom strukturfonderna (Eruf), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu), Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF), Life, etc.

Denna integrationsstrategi valdes av flera olika skäl:

  • Genom den blir skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden en del av EU:s bredare politik för markförvaltning.
  • xMedlemsstaterna kan fastställa prioriteringar och utveckla strategier och åtgärder som återspeglar deras nationella och regionala särdrag.
  • Man undviker dubbleringar och överlappning av EU:s olika finansieringsinstrument och de administrativa komplikationerna i samband med sådana dubbleringar.

Det finns flera olika finansieringsmöjligheter inom ramen för de nya EU-fonderna för perioden 2014–2020, men det är medlemsstaternas myndigheter som avgör om och hur dessa möjligheter ställs till förfogande i ett visst land eller en viss region.

För att på bästa sätt utnyttja de EU-medel som finns tillgängliga har kommissionen uppmuntrat medlemsstaterna att införa en mer långsiktig flerårig planeringsstrategi för finansiering av Natura 2000. Detta utformas som prioriterade åtgärdsplaner, i vilka finansieringsbehoven och de strategiska prioriteringarna för Natura 2000 beskrivs på nationell eller regional nivå för perioden 2014–2020. De här prioriterade åtgärdsplanerna har särskilt utformats för att underlätta integrationen av lämpliga bevarandeåtgärder, bland annat sådana som avser skog, i de nya operativa programmen för EU:s olika finansieringsinstrument (SEC(2011) 1573 final).

46. Finns det särskilda åtgärder enligt EU:s förordning om landsbygdsutveckling till stöd för Natura 2000?

Ja, det finns en särskild åtgärd som avser stöd inom ramen för Natura 2000 och ramdirektivet för vatten. Enligt den nya Ejflu-förordningen (1305/2013) ska Natura 2000-stöd beviljas på årsbasis per hektar för att kompensera stödmottagarna för merkostnader eller inkomstbortfall till följd av nackdelar i de berörda områdena, i samband med genomförandet av habitatdirektivet och fågeldirektivet. Stödet ska beviljas jordbrukare och privata skogsbrukare samt sammanslutningar av privata skogsbrukare. I vederbörligen motiverade fall kan stöd även beviljas andra markförvaltare (artikel 30).

Natura 2000-stöd finns tillgängliga för insatser i samband med nackdelar och begränsningar som införts i de utsedda Natura 2000-områdena och som beskrivs i skötsel- och förvaltningsplaner eller andra likvärdiga instrument. Sådana begränsningar måste vara obligatoriska, dvs. de måste uppfyllas av alla markförvaltare i de berörda områdena, och de knyts till bestämmelserna om underhåll eller restaurering av livsmiljöerna eller arterna och skyldigheten att undvika att de försämras eller drabbas av störningar.

Denna åtgärd är även tillgänglig för skogsägare så länge som medlemsstaterna inkluderar den i sina program för landsbygdsutveckling.

47. Finns det andra åtgärder inom ramen för EU:s politik för landsbygdsutveckling som också kan bidra till finansieringen av Natura 2000? Vem kan utnyttja denna finansiering?

Ja, det finns andra åtgärder enligt den nya Ejflu-förordningen som också kunde bidra till finansieringen av Natura 2000. De mest relevanta av dessa är följande:

Artikel 21: Investeringar i skogsområdesutveckling och förbättring av skogars livskraft, däribland

  • beskogning och skapande av skogsmark (artikel 22),
  • inrättande av system för trädjordbruk (artikel 23),
  • förebyggande och återställande av skador på skogar till följd av skogsbränder och naturkatastrofer, däribland sjukdomsutbrott och skadegörare, ekokatastrofer samt klimathot (artikel 24),
  • investeringar som förbättrar skogsekosystemens klimattålighet, miljövärde och potential att begränsa klimatförändringar (artikel 25),
  • stöd till investeringar i ny skogsbruksteknik och i bearbetning och saluföring av skogsprodukter (artikel 26),

Artikel 34: Tjänster för miljö- och klimatvänligt skogsbruk samt skogsskydd.

Artikel 35: Samverkan.

Enligt den nya förordningen ska minst 30 % av det totala bidraget från Ejflu till programmet för landsbygdsutveckling reserveras för miljöfrågor och begränsning av och anpassning till klimatförändringens effekter genom stöd åt miljö- och klimatrelaterade investeringar, investeringar i skog (artiklarna 21 och 34), jordbruksmiljö- och klimatåtgärder, ekologiskt jordbruk, områden som står inför naturliga eller andra begränsningar och betalningar i Natura 2000.

48. Bör eventuella merkostnader eller inkomstbortfall betalas enbart av markägarna och markförvaltarna?

Eftersom samhället som helhet tjänar på att det vidtas särskilda bevarandeåtgärder skulle det vara orättvist om markägarna eller markförvaltarna drabbas av kostnaderna för att genomföra sådana åtgärder, oavsett om det gäller direkta kostnader eller ett legitimt inkomstbortfall.

Medlemsstaterna kan ha sina egna regler för att hantera denna fråga. I många fall hjälper de markägarna och markförvaltarna om de vill främja någon form av skötsel och förvaltning som medför merkostnader eller inkomstbortfall. Det finns tillgängliga finansiella resurser för att täcka sådana kostnader, till exempel i EU:s fonder, framför allt Ejflu.

49. Bör kostnaderna för skötsel- och förvaltningsåtgärder för Natura 2000 alltid ersättas ekonomiskt?

Det finns behov av att undersöka om vissa bevarandeåtgärder kan kompenseras ekonomiskt, framför allt åtgärder som gör att ägaren förlorar förväntade inkomster på grund av hållbart skogsbruk eller som gör att det krävs extra investeringar som inte ger någon produktiv avkastning. Bidrag, avtalsreglerade överenskommelser, skattelättnader, tekniskt stöd etc. är tänkbara alternativ för att kompensera ägarna för inkomstbortfall, tjänster åt samhället som helhet och, i förekommande fall, värdeminskning.

Att undvika försämring är en rättslig skyldighet enligt habitatdirektivet som i princip inte behöver kompenseras. Beslut om att erbjuda ekonomisk stimulans eller kompensation ska fattas på medlemsstatsnivå, utifrån de nationella förutsättningarna. Det kan till exempel vara rimligt att erbjuda de berörda markägarna lämplig kompensation om begränsningar eller skyldigheter införs för skötsel och förvaltning som av tradition har bedrivits i ett visst område och detta orsakar inkomstbortfall eller merkostnader. Detta kan också vara fallet om skyldigheten att se till att områdets status inte försämras innebär mer än den dagliga tillsynen för att undvika försämring och kräver omfattande proaktiva förvaltningsåtgärder (till exempel avlägsnande av främmande arter som har spridit sig i området).

50. Vilka åtgärder finns tillgängliga inom ramen för EU:s Life-instrument för att stödja finansieringen av bevarandeåtgärder i Natura 2000-områden?

Life har tidigare finansierat ett stort antal naturvårdsprojekt och finansieringen av bevarandeåtgärder i Natura 2000-områden kommer att fortsätta, främst genom Life-projekten inom natur och biologisk mångfald.

Varje år offentliggörs en inbjudan att lämna projektförslag, med ca 100 miljoner euro tillgängligt för projekt som stöder bevarandet av miljön och den biologiska mångfalden i allmänhet. Life medfinansierar upp till 60 % av kostnaderna för de utvalda Life-projekten inom natur och biologisk mångfald.

Det är också möjligt att fokusera på naturvård genom projekt som i huvudsak avser kommunikation. I sådana fall bör den sökande undersöka ansökningspaketet för Life-projekt inom miljöstyrning och information.

Slutligen kan bevarandet av områden i Natura 2000 även vara en del av ett betydligt mer omfattande projekt inriktat på Natura 2000-nätverket som helhet på regional eller nationell nivå. För mer detaljer kan de sökande (i regel nationella eller regionala förvaltningar) studera ansökningspaketet för integrerade projekt inom Life.

51. Finns det andra finansieringsmöjligheter eller stimulanser för Natura 2000 på nationell eller regional nivå?

Ja, det finns också stora möjligheter att bidra till naturvård genom nationella och regionala program, eftersom de enskilda medlemsstaterna har huvudansvaret för att finansiera Natura 2000-områden. I vissa medlemsstater finns frivilliga avtal för att förvalta Natura 2000-områden på ett sätt som främjar bevarandet av området och/eller skötsel- och förvaltningsavtal för bevarande av arter och livsmiljöer som finansieras genom nationella fonder.

I vissa länder kan markägarna också utnyttja stimulansåtgärder såsom undantag från fastighetsskatt och andra skattelättnader (till exempel i Belgien).

I vissa medlemsstater har markägare dessutom rätt till full ersättning för merkostnader och inkomstbortfall. Så är det till exempel i Sverige om utseendet av en skog till Natura 2000-område medför vissa begränsningar för virkesproduktionen.

Övervakning och rapportering

52. Hur vet man om bevarandestatusen för livsmiljön eller arten har förbättrats i hela sitt naturliga utbredningsområde i EU?

Enligt artikel 11 i habitatdirektivet ska medlemsstaterna övervaka bevarandestatusen hos livsmiljöer och arter av gemenskapsintresse. Bevarandestatusen för alla arter och livsmiljöer av EU-betydelse bedöms regelbundet inom ramen för de lägesrapporter som medlemsstaterna lämnar till kommissionen vart sjätte år i enlighet med artikel 17 i habitatdirektivet och artikel 12 i fågeldirektivet. Syftet är att fastställa bevarandestatusen för varje art eller livsmiljötyp i hela dess naturliga utbredningsområde inom EU. Fyra klasser av bevarandestatus har införts: Gynnsam (FV), Ogynnsam-Otillräcklig (U1), Ogynnsam-Dålig (U2) och Ej bedömd (XX).

I flera medlemsstater (till exempel Österrike, Tyskland, Frankrike och Storbritannien) har ett systematiskt övervakningsprogram utvecklats för att följa bevarandegraden inom olika områden.

Slutmålet är naturligtvis att samtliga livsmiljötyper och arter ska uppnå en gynnsam bevarandestatus, i enlighet med habitatdirektivet. Men det kommer att ta tid att uppnå det resultatet. Livsmiljötyperna och arterna valdes eftersom de är hotade eller sällsynta, vilket betyder att bevarandestatusen i de flesta fall var dålig redan från början. Det kommer därför att ta viss tid innan bevarandeåtgärderna som införts bär frukt genom att förbättra den allmänna bevarandestatusen för arten eller livsmiljötypen i EU som helhet.

Alla ansträngningar görs för att uppnå detta mål, och de senaste bedömningarna av bevarandestatusen offentliggjordes under 2015.

53. Vilka övervakningsskyldigheter gäller för enskilda Natura 2000-områden? Vem ansvarar för detta? Hur kan jag hitta den senaste bevarandestatusen för en viss art eller livsmiljötyp i mitt område?

De enskilda medlemsstaterna ska själva bestämma hur de bäst kan övervaka förhållandena för livsmiljötyper och arter av EU-betydelse i varje Natura 2000-område inom deras respektive länder. Detta ansvar åligger de behöriga myndigheterna i varje land. De senaste övervakningarna på nationell eller regional nivå bör göras tillgängliga för allmänheten, till exempel på myndigheternas webbplatser.

Det finns emellertid ingen skyldighet för privata markägare eller förvaltare att övervaka förhållandena för de arter och livsmiljötyper som finns på deras mark. Naturligtvis får de mycket gärna göra detta, eftersom det alltid ger mycket värdefull information, till exempel som ett sätt att skicka varningssignaler när en försämring kan tänkas inträffa.

Bevarandegraden för en viss art eller livsmiljötyp i ett Natura 2000-område registreras och hålls uppdaterad i den standardiserade datablankett som finns offentligt tillgänglig för varje Natura 2000-område. Behöriga myndigheter och områdesförvaltare kan också lämna detaljerade upplysningar i detta avseende.

54. Vilka skyldigheter finns när det gäller övervakning av bevarandeåtgärder i Natura 2000-områden?

Enligt artikel 11 i habitatdirektivet är medlemsstaterna skyldiga att övervaka bevarandestatusen hos livsmiljöer och arter av gemenskapsintresse. Enligt artikel 17.1 ska medlemsstaterna rapportera om genomförandet av de åtgärder som vidtagits i Natura 2000-områden samt göra en bedömning av åtgärdernas effekt.

Enligt det nya rapportformatet enligt artikel 17 (som antagits för rapportering om perioden 2007–2012) ska medlemsstaterna lämna information som bör göra det möjligt att utvärdera Natura 2000-nätverkets bidrag till bevarandestatusen för livsmiljöer och arter och nätverkets allmänna effekter.

Detta nya format omfattar kravet att rapportera om genomförandet av skötsel- och förvaltningsplaner eller andra instrument som används av medlemsstaterna för att sköta och förvalta sitt nätverk, vilka områden som påverkas av projekt eller planer för vilka kompenserande åtgärder var nödvändiga och de viktigaste åtgärderna som vidtagits för att säkerställa att Natura 2000-nätverket är ekologiskt sammanhängande i enlighet med artikel 10.

Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att rapportera om genomförandet av bevarandeåtgärder och åtgärdernas effekter för bevarandestatusen är det lämpligt att införa en övervakningsmekanism på områdesnivå för bevarandeåtgärder. En sådan mekanism ska normalt omfatta mätbara och klart verifierbara kriterier och indikatorer för att underlätta uppföljning och utvärdering av resultaten.

Övervakningen i Natura 2000 är i regel de behöriga myndigheternas ansvar. Det är lämpligt med ett nära samarbete mellan naturvårdsmyndigheter och markägare och förvaltare.

Övervakning och utvärdering av resultat är avgörande för att kunna anpassa bevarandemål och åtgärder till eventuella betydande naturliga eller andra händelser som kan påverka bevarandet av livsmiljöer och arter av gemenskapsintresse som förekommer i området.

Skydd av arter och livsmiljöer av EU-betydelse i hela deras utbredningsområde, utanför Natura 2000-områden

55. Har mark utanför Natura 2000-nätverket någon roll i bevarandet av arter och livsmiljöer av EU-betydelse?

Ja, mark utanför Natura 2000-nätverket kan spela en viktig roll för bevarandet av livsmiljöer och arter av EU-intresse, framför allt sådana som är sårbara på grund av fragmentering eller isolering. Sådan mark kan i stor utsträckning bidra till att förbättra nätverkets ekologiska sammanhållning och den funktionella konnektiviteten mellan olika Natura 2000-områden.

Områdena utanför Natura 2000-nätverket kan också erbjuda ytterligare fristad för arter och livsmiljötyper utanför de utsedda områdena. Detta är särskilt viktigt för arter som strövar inom stora markområden (till exempel björn och lo) och skogstyper med ett stort utbredningsområde (till exempel strandskogar längs vattendrag) eftersom enbart en del av deras totala resurser ingår i Natura 2000-nätverket (ibland mindre än 50 %). Områdena utanför Natura 2000-nätverket behövs för att uppnå en gynnsam bevarandestatus.

I artikel 10 i habitatdirektivet uppmuntras medlemsstaterna att sträva efter att främja skötseln och förvaltningen av de särdrag i landskapet som är av avgörande betydelse för vilda djurs och växters flyttning, spridning och genetiska utbyte. Sådana åtgärder kan också omfatta mark som inte har utsetts som Natura 2000-områden. Artikel 10 får praktiska konsekvenser för markägare och förvaltare enbart om medlemsstaterna har vidtagit särskilda åtgärder i anslutning till den frågan. Vissa länder tar upp denna aspekt i nationella eller regionala strategier (t.ex. National Nature Network i Nederländerna, Ecoforests i Lettland, Schémas Régionaux de Cohérence Ecologique i Frankrike och strategin för ekologisk konnektivitet i Spanien). Kommissionens initiativ Grön infrastruktur innebär en ytterligare stimulans för medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder.

Betydelsen av områden utanför Natura 2000-nätverket för fåglar framgår av artiklarna 3 b och 4 i fågeldirektivet, enligt vilka medlemsstaterna i enlighet med livsmiljöernas ekologiska behov ska vidta underhålls- och skötselåtgärder inom och utanför skyddade områden och undvika förorening och försämring av livsmiljöer.

56. Skyddas hotade arter även utanför Natura 2000-områdena?

Enligt EU:s båda naturvårdsdirektiv ska också vissa arter, såväl i som utanför Natura 2000-områden, skyddas i EU som helhet för att säkerställa bevarandet inom hela deras naturliga utbredningsområde i EU. Detta gäller alla naturligt förekommande vilda fågelarter i EU samt de övriga arter som anges i bilagorna IV och V till habitatdirektivet.

Medlemsstaterna ska dessutom skydda, bevara eller återställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer för samtliga vilda fågelarter inom EU:s territorium (artikel 3 i fågeldirektivet). Det kravet kan medföra åtgärder för att skydda livsmiljöer utanför Natura 2000-nätverket.

När det gäller bestämmelser om att skydda arter i hela deras utbredningsområde ska medlemsstaterna enligt de båda direktiven förbjuda

  • att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs,
  • att avsiktligt förstöra eller samla in ägg i naturen eller plocka, samla in, skära av, dra upp med rötterna eller förstöra skyddade växter,
  • att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser,
  • att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder,
  • förvaring, transport och försäljning av exemplar som insamlats i naturen.

Dessa förbud, införlivade i den nationella lagstiftningen, måste respekteras av samtliga markägare, användare och förvaltare.

Ytterligare vägledning om bestämmelserna om artskydd i habitatdirektivet finns tillgänglig.

57. Är det tillåtet med undantag från bestämmelserna om artskydd och i så fall under vilka förutsättningar?

Undantag till bestämmelserna om att skydda arter i hela deras utbredningsområde (se fråga 46) medges i vissa fall (till exempel för att förhindra allvarliga skador på skördar, boskap, skog, fiske och vatten) under förutsättning att det inte finns någon annan nöjaktig lösning och att konsekvenserna av dessa undantag inte är oförenliga med direktivens övergripande målsättning.

Villkoren för undantagen anges i artikel 9 i fågeldirektivet och artikel 16 i habitatdirektivet.

Ytterligare vägledning om bestämmelserna om artskydd i habitatdirektivet finns tillgänglig.

Kommunikation, samarbete och berörda intressenters aktiva engagemang

58. Vilken roll kan markägare och markförvaltare spela för genomförandet av Natura 2000?

Att genomföra Natura 2000 är medlemsstaternas ansvar, men det får mycket viktiga konsekvenser för markägare och markförvaltare och det är absolut avgörande att de deltar i processen. Det finns ett verkligt behov av och ett värde i att engagera markägare och markförvaltare i ett tidigt skede. Markägarna känner till sina fastigheter, har egna förvaltningsmål och spelar en avgörande roll för att fastställa och genomföra olika skötsel- och förvaltningsåtgärder på sin mark. De är därför viktiga partner när det gäller att utveckla och framgångsrikt genomföra Natura 2000.

Att förbereda och utarbeta skötsel- och förvaltningsplaner som omfattar de områdesspecifika bevarandemålen och bevarandeåtgärderna för Natura 2000-områden rekommenderas starkt. Det är viktigt att alla relevanta berörda intressenter engageras för att grundligt undersöka alternativ som kan motsvara olika förväntningar, belysa och undvika tänkbara konflikter samt hitta lösningar för att kompensera ekonomiska förluster (merkostnader och inkomstbortfall) på grund av särskilda bevarandeåtgärder som går utöver normala rutiner i samband med hållbar markförvaltning.

59. Varför är det viktigt att engagera olika grupper av intressenter i fastställandet av bevarandemål och skötsel- och förvaltningsplaner för Natura 2000?

Eftersom syftet med Natura 2000 är att säkerställa den biologiska mångfalden samtidigt som man tar hänsyn till socioekonomiska och kulturella krav bör samtliga relevanta berörda intressenter identifieras i förväg och engageras i arbetet med att förbereda och utarbeta åtgärder för att bevara livsmiljöerna och arterna i Natura 2000-områden.

Olika typer av berörda intressenter kan i olika hög grad beröras av skötsel och förvaltning av Natura 2000-områden. Myndigheter, markägare och markförvaltare är mest relevanta i beslutsprocesserna, men synpunkterna från andra intressenter bör också beaktas, framför allt synpunkter från lokalsamhällen och andra markanvändare, icke-statliga organisationer, jägare, fiskare etc. som eventuellt kan bidra till processen med sina kunskaper och erfarenheter.

Genom att låta allmänheten delta i planering och utarbetande av områdesspecifika bevarandemål och bevarandeåtgärder för ett Natura 2000-område blir det möjligt att beakta synpunkter från människor som bor och arbetar inom området eller som utnyttjar det. Detta erbjuder en utmärkt möjlighet att skapa en god social atmosfär som präglas av en mer positiv inställning till bevarande av naturmiljöer. Sannolikheten för framgång ökar kraftigt om de olika berörda intressenterna informeras och tillfrågas om och, om möjligt, involveras i skötsel och förvaltning av området. Detta kan också erbjuda en möjlighet att utveckla en sektorsövergripande och professionell strategi samt samarbete och eventuella synergier mellan olika aktörer.

Att engagera alla relevanta aktörer ger en möjlighet att undvika och lösa eventuella konflikter och dra nytta av andras kunskaper och erfarenheter. Eftersom bevarandestatusen för skyddade livsmiljötyper och arter ofta påverkas av verksamheter som bedrivs av en mängd olika intressenter (jordbrukare, skogvaktare, jägare, turismsektorn etc.) är kommunikation med och mellan dem avgörande för att skapa en integrerad skötsel och förvaltning och uppnå bevarandemålen och andra mål på ett balanserat sätt.

60. Vilka steg bör ingå i en process för aktivt deltagande?

Det finns flera olika sätt att genomföra processer för aktivt deltagande. En process för aktivt deltagande i skötsel och förvaltning av skog i Natura 2000-områden kunde omfatta följande steg:

  • Identifiering av alla relevanta berörda intressenter.
  • Inrättandet av en arbetsgrupp eller styrkommitté där så är lämpligt med olika berörda intressenter.
  • Kartläggning av värderingar, rättigheter, resurser, markområden och territorier samt utvärdering av effekter.
  • Konsekvensbedömning med aktivt deltagande – definiera positiva och negativa effekter.
  • Detaljerad och offentlig information om bevarandemål och diskussion om planerade åtgärder. Riktad information till alla direkt berörda intressenter.
  • Diskutera och fastställa de bästa metoderna och mekanismerna för att genomföra nödvändiga åtgärder, med beaktande av finansiella resurser, kompensation och gemensamt utnyttjande av vinster.
  • Medling vid motstridiga krav med hjälp av lämpliga förfaranden för tvistlösning.
  • Inrätta en övervakningsmodell som bygger på aktivt deltagande och som engagerar samtliga intressenter redan från början: vad som ska övervakas, hur, när, var och av vem.
  • Inrätta tjänster för rådgivning.

61. Vilken typ av information bör offentliggöras?

Öppen, offentlig tillgång till information är ytterst viktigt, framför allt när det gäller bevarandemål och bevarandeåtgärder, skyldigheter, rekommendationer och överenskommelser, såväl på områdesnivå som på nationell och regional nivå. Efter de nödvändiga samråden bör markägare och markförvaltare informeras grundligt om skälen till och betydelsen av områdesspecifika bevarandemål och åtgärder i Natura 2000-områden. Det är därför lämpligt att detaljerade beskrivningar av bevarandemålen och åtgärderna samt lämplig information om platsen för viktiga naturliga särdrag och respektive bevarandeåtgärder offentliggörs. I motsats till vissa andra planer som kan omfatta privat och känslig information är en skötsel- och förvaltningsplan för Natura 2000 i regel ett offentligt dokument (se även fråga 22).

Kommunikation av relevant och lättbegriplig information är av avgörande betydelse för att stärka den ömsesidiga förståelsen och främja en dialog mellan olika berörda intressenter. Det är också en förutsättning för fruktbara diskussioner om bevarandemål och bevarandeåtgärder. För en god kommunikationsplan krävs lämpliga kommunikations- och informationsstrategier kring de allmänna målen för Natura 2000, områdenas bevarandemål och åtgärder etc. Det kan omfatta inrättandet av arbetsgrupper eller kommittéer med deltagande av många olika intressentgrupper och utveckling av en öppen process för möten och samråd (rundabordssamtal, nyhetsbrev etc.). Det är viktigt att intressenterna informeras väl, inte bara om begränsningarna utan också om möjligheterna som erbjuds genom Natura 2000.

62. Markägarna har ofta svårt att förstå Natura 2000. Hur kan den situationen förbättras?

Habitatdirektivet omfattar inga uttryckliga kommunikationsskyldigheter. Kommissionen har emellertid understrukit betydelsen och behovet av att kommunicera och förklara målen för Natura 2000 för allmänheten och framför allt för intressenter som är direkt knutna till områdets skötsel och förvaltning. Kommissionen har offentliggjort en användbar vägledning om de allmänna bestämmelserna i fågel- och habitatdirektiven samt riktlinjer som mer specifikt riktas till enskilda ekonomiska sektorer (se Artikel 6 – sektorsspecifik vägledning)

Det finns ett antal verktyg för att öka medvetenheten, ge råd och bygga upp lokal kapacitet för skötsel och förvaltning av ett Natura 2000-område och utveckla en process för aktivt deltagande (se också fråga 34).

Natura 2000 sett till den hållbara utvecklingen i stort

63. På vilket sätt beaktas bevarandekraven för Natura 2000 i mer generella fysiska planer samt utvecklingsplaner och utvecklingsstrategier?

Bevarandekraven för Natura 2000 måste beaktas när mer generella fysiska planer samt utvecklingsplaner och utvecklingsstrategier utarbetas och genomförs. Detta görs normalt i samband med att planerna utarbetas och kan ske genom samråd med berörda myndigheter som kan ge värdefull information som gör att eventuella effekter på bevarandekraven kan förutses och förhindras. Detta kan exempelvis uppnås genom att de planerade aktiviteterna förläggs till rätt plats, så att man undviker de allra känsligaste områdena.

Alla planer som sannolikt kommer att påverka ett Natura 2000-område på ett betydande sätt måste genomgå en lämplig bedömning av potentiella effekter på området sett till dess bevarandemål.

Den strategiska miljöbedömningen är ett verktyg för att bedöma, förhindra och dämpa potentiella effekter på bevarandekraven för Natura 2000-områdena när den integrerar lämpliga hänsyn till de potentiella effekterna på områdena samt bestämmelserna om lämplig bedömning enligt artikel 6.3 i habitatdirektivet. (Se även frågorna 39 och 43)

64. Hur samverkar habitat- och fågeldirektiven med EU:s övriga miljölagstiftning (vattendirektivet, MKB-direktivet, SMB-direktivet och havsmiljödirektivet)

Fågel- och habitatdirektiven samverkar med EU:s övriga miljölagstiftning som också har till syfte att uppnå en god ekologisk status i de sötvattenbaserade och marina ekosystemen, till exempel vattendirektivet och havsmiljödirektivet.

Såväl naturvårdsdirektiven som vattendirektivet syftar till att säkerställa friska akvatiska ekosystem och samtidigt en balans mellan vatten-/naturskydd och ett hållbart utnyttjande av naturresurser. Det uppstår många synergier eftersom de åtgärder som genomförs enligt vattendirektivet i allmänhet gynnar naturvårdsdirektivens mål. Det har utarbetats ett antal vägledningar som ska stödja och harmonisera genomförandet av fågel- och habitatdirektiven och vattendirektivet i hela EU. Det finns en sammanställning över de viktigaste aspekterna när det gäller sambanden mellan EU:s vatten- och naturvårdslagstiftning.

Det finns också en tydlig koppling mellan naturvårdsdirektiven och havsmiljödirektivet eftersom de alla handlar om att bevara den biologiska mångfalden i den marina miljön och inbegriper ett krav om att uppnå god status för de aspekter av den biologiska mångfalden som omfattas av respektive direktiv. Även om begreppen god miljöstatus (i havsmiljödirektivet) och gynnsam bevarandestatus (habitatdirektivet) eller populationsstatus (fågeldirektivet) inte nödvändigtvis motsvarar varandra kan de stödja varandra ömsesidigt. Åtgärder som genomförs enligt naturvårdsdirektiven kan i hög grad bidra till att de mer generella mål som fastställs i havsmiljödirektivet uppnås och vice versa. Det finns en sammanställning över vanliga frågor om sambanden mellan havsmiljödirektivet och naturvårdsdirektiven.

Vad gäller bedömningen av planers och projekts potentiella effekter på Natura 2000 finns det likheter och synergier mellan den lämpliga bedömning som genomförs enligt artikel 6.3 i habitatdirektivet och den bedömning som görs enligt direktiven om miljökonsekvensbedömning (MKB) respektive strategisk miljöbedömning (SMB). Dessa bedömningar genomförs ofta tillsammans inom ramen för ett integrerat förfarande.

Den lämpliga bedömningen ska däremot uttryckligen inriktas på de skyddade arter och livsmiljötyper som är av EU-betydelse inom Natura 2000. Om projekt eller planer faller under MKB- eller SMB-direktivet kan det ingå en bedömning enligt artikel 6 i dessa bedömningar, men den ska i så fall tydligt anges i en miljöredovisning så att den går att särskilja eller också redovisas separat (se även fråga 43).

Mer information

Fallstudier om synergier mellan vattendirektivet, havsmiljödirektivet och naturvårdsdirektiven samt Nybörjarguide.

65. Hur samverkar habitat- och fågeldirektiven med EU:s övriga politikområden (regionalpolitik, gemensam jordbruks- och fiskepolitik, transport- och energipolitik)

Naturvårdsdirektiven samverkar med EU:s övriga politikområden på olika sätt. Dessa politikområden utformas för att beakta EU:s gällande naturskyddsbestämmelser och stödja deras genomförande.

Genom de huvudsakliga EU-medel som stöder EU:s centrala politikområden (regional utveckling, sammanhållning, social utveckling samt jordbruks- och landsbygdsutveckling, havs- och fiskeripolitik) integreras framför allt relevanta mål och åtgärder som stöder genomförandet och utvecklingen av habitat- och fågeldirektiven samt Natura 2000-nätverket.

Inom den nuvarande budgetramen stöder de europeiska struktur- och investeringsfonderna ett antal olika tematiska mål, bland annat att skydda miljön och främja ett effektivt resursutnyttjande. Dessa tematiska mål omsätts sedan i prioriteringar som är specifika för varje ESI-fond.

Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Sammanhållningsfonden har som investeringsprioriteringar bland annat att skydda och återställa den biologiska mångfalden och marken samt främja ekosystemtjänster, inklusive genom Natura 2000, och miljövänlig infrastruktur.

Europeiska havs- och fiskerifonden stöder skydd och återställande av den biologiska mångfalden i vattenmiljöer och de akvatiska ekosystemen och omfattar flera åtgärder som ska bidra till bevarandet av de arter och livsmiljöer som skyddas genom naturvårdsdirektiven samt till skötsel, förvaltning, återställande och övervakning av Natura 2000-områden.

Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) har bland annat följande prioriteringar: återställa, bevara och förbättra ekosystem som är relaterade till jord- och skogsbruket, med särskild inriktning på att återställa, bevara och förstärka den biologiska mångfalden, inklusive inom Natura 2000-områden.

Inom den gemensamma jordbrukspolitiken har det införts ett antal bestämmelser för att skydda och förstärka den biologiska mångfalden och de naturliga ekosystemen, så kallad förgröning, som bland annat omfattar åtgärder för att upprätthålla permanent gräsmark och miljövänliga inslag i ”områden med ekologiskt fokus”.

Den gemensamma fiskeripolitiken omfattar även en rad åtgärder för att bevara de marina ekosystemen, bland annat särskilda bestämmelser för att fastställa fiskeriförvaltningsåtgärder för Natura 2000-områden och andra marina skyddsområden.

Vad gäller transport- och energipolitik beaktas naturskyddsbestämmelserna redan på planeringsstadiet, särskilt i samband med miljöbedömningar av planer och program. Kommissionen har också offentliggjort specifika vägledningar för Transporter på inre vattenvägar och Natura 2000 samt Utbyggnad av vindkraft och Natura 2000.

Det finns också vägledningar om jordbruk, skogsbruk och vattenkultur i Natura 2000 samt om energitransportinfrastruktur och Natura 2000 (se Artikel 6 – sektorsspecifik vägledning: http://ec.europa.eu/environment/nature/natura2000/management/guidance_en.htm)

66. Vilken typ av ekosystemtjänster tillhandahåller Natura 2000-områdena till samhället?

Natura 2000-nätverket erbjuder samhället och ekonomin vinster genom att tillhandahålla olika ekosystemtjänster. Detta omfattar tillhandahållande av konkreta resurser som vatten och hållbart producerade grödor och timmerprodukter (försörjande tjänster) samt processer som reglerar vatten- och luftkvalitet, förhindrar naturkatastrofer som översvämningar och markerosion och begränsar klimatförändringen genom lagring och bindande av koldioxid (reglerande tjänster). Natura 2000-områden tillhandahåller även kulturella tjänster, genom att till exempel stödja rekreation och turism samt upprätthålla den kulturella identiteten och en känsla av tillhörighet. Uppskattningsvis har Natura 2000-områdena mellan 1,2 och 2,2 miljarder besöksdagar varje år, vilket genererar rekreativa fördelar till ett värde av mellan 5 och 9 miljarder euro per år.

I aktuella studier, som har genomförts med stöd från kommissionen, har man gjort en bedömning och skattning av de sammanlagda ekonomiska fördelarna med Natura 2000. Värdet av fördelarna med (det landbaserade) Natura 2000-nätverket – baserat på en uppskalning från befintliga områdesbaserade studier och värdet av olika tjänster som tillhandahålls av olika livsmiljöer – beräknas i nuläget kunna ligga mellan 200 och 300 miljarder euro per år (det vill säga 2–3 % av EU:s BNP). Detta värde ska ses som en första illustrativ skattning av de årliga fördelarna, inte som ett exakt resultat.

I Europa är 4,4 miljoner arbetstillfällen och 405 miljarder euro i årlig omsättning direkt beroende av att det finns friska ekosystem. En stor del av dessa ekosystem finns inom Natura 2000. Även om dessa siffror bara ger en första fingervisning, visar redan de preliminära resultaten att de ekonomiska fördelarna med nätverket Natura 2000 står sig bra i förhållande till kostnaderna för att förvalta och skydda denna viktiga resurs. Dessa kostnader beräknas uppgå till cirka 5,8 miljarder euro per år – vilket är en bråkdel av det potentiella värdet för samhället.

I och med att nätverket skyddar Natura 2000-områden och ställer krav på bevarandeåtgärder förbättrar det ekosystemens funktion, vilket i sin tur leder till fördelar för samhället och ekonomin.

Mer information

Natura 2000 – kostnader och fördelar
Socioekonomiska fördelar med marina Natura 2000

Right navigation