Sökväg

Europeiska grannskapspolitiken

Målet för den europeiska grannskapspolitiken är att låta EU:s grannländer ta del av EU-samarbetets fördelar och på så sätt bidra till ökad stabilitet, säkerhet och välfärd i alla berörda länder.

Grannskapspolitiken ska förhindra att det uppstår nya skiljelinjer mellan det utvidgade EU och dess grannländer. EU vill ge grannländerna möjlighet att delta i olika EU-aktiviteter genom ett närmare politiskt, säkerhetsmässigt, ekonomiskt och kulturellt samarbete.

Grannskapspolitiken lanserades 2003 och är ett ambitiöst initiativ som siktar på en gradvis övergång från traditionella handels- och samarbetsrelationer till ett mer omfattande och nära samarbete. På det ekonomiska området vill initiativet ge EU:s grannländer ökade möjligheter att få förmånsbehandling inom handeln, ta del av EU:s inre marknad, bli bättre sammanlänkade med EU (bland annat inom energi, transport och telekommunikation), delta i en rad EU-program och få ökat ekonomiskt och tekniskt stöd.

Fördelar

Grannskapspolitiken kan ge betydande ekonomiska fördelar. Tanken är att EU och dess grannländer ska harmonisera sina lagar och regelverk och att detta ska leda till fler investeringar och större tillväxt, inte minst på de områden som är viktiga för marknadstillträdet och särskilt om man samtidigt liberaliserar handeln med tjänster och jordbruksprodukter.

När det gäller strukturreformer och sund makroekonomisk politik väntas grannskapspolitiken fungera som en katalysator i större utsträckning än de befintliga ramavtalen mellan EU och dess grannländer. Slutresultatet beror dock även fortsättningsvis på de berörda ländernas vilja att reformera sin egen politik.

En förutsättning för att grannskapspolitiken verkligen ska lyckas är att de berörda ländernas åtaganden bidrar till de egna nationella utvecklingsstrategierna och ligger i linje med deras institutionella och tekniska kapacitet. Samtidigt måste EU se till att den inre marknaden fungerar väl.

Grannskapspolitiska handlingsplaner

Handlingsplaner för EU:s partnerländer är själva kärnan i grannskapspolitiken. I dessa policydokument fastställs de strategiska målen för samarbetet. Där enas grannländerna och EU också om vilka frågor som ska prioriteras. Ett av EU:s huvudmål är att främja den ekonomiska tillväxten genom att förbättra förutsättningarna för varaktiga investeringar och produktivitetsvinster. Andra tillväxtmål i handlingsplanerna handlar om att

  • uppnå och bibehålla makroekonomisk stabilitet genom en försiktig penning- och finanspolitik
  • utveckla regelverket för finansiella tjänster för att göra det lättare för företag att få tillgång till finansiering, försäkringar och andra viktiga finansiella tjänster
  • undanröja administrativa och rättsliga hinder för företagsetablering och företagsutveckling
  • trygga skyddet av immateriella rättigheter, efterlevnaden av avtal och investeringsskyddet
  • förbättra konkurrenspolitiken
  • fortsätta med liberaliseringen av handeln
  • undanröja begränsningar av kapitalflödet
  • reformera institutioner och rättsväsen, bland annat för att öka kapaciteten
  • främja forskning och utveckling samt förbättra kvaliteten på utbildning
  • bekämpa korruptionen.

 

Kommissionens generaldirektorat för ekonomi och finans bidrar till grannskapspolitiken genom att

  • övervaka och analysera den ekonomiska och finanspolitiska utvecklingen i de berörda länderna
  • agera som ordförande i regelbundna ekonomiska dialoger mellan EU och de berörda länderna.

 

Grannskapspolitiken nämns för första gången i mars 2003 i kommissionens meddelande om ett utvidgat europeiskt grannskap och vidareutvecklas sedan i ett strategidokument från maj 2004, där kommissionen i konkreta ordalag redogör för EU:s förslag till ett fördjupat samarbete med länderna. I sin genomföranderapport från december 2006 lade kommissionen fram förslag till hur samarbetet skulle kunna fördjupas ytterligare.

Grannskapspolitiken omfattar länderna med direkt land- eller sjögräns till EU – Algeriet, Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, Moldavien, den palestinska myndigheten, Syrien, Tunisien, Ukraina och Vitryssland. Ryssland är visserligen också ett grannland till EU, men de förbindelserna omfattas av ett särskilt strategiskt partnerskap.