I en marknadsekonomi kan priserna på varor och tjänster alltid förändras. En del priser stiger, andra faller. Genom att beräkna genomsnittet för prisändringarna kan vi få fram en allmän inflationstakt. Vi talar om inflation om priserna på varor och tjänster ökar med tiden.

Ett av de mest spektakulära exemplen på inflation i historien inträffade i Tyskland på 1920-talet: i januari 1921 kostade en dagstidning 0,30 mark. Mindre än två år senare kostade samma tidning 70 miljoner mark. Alla andra priser steg med liknande belopp. En så ovanligt hög inflationstakt kallas hyperinflation och är lyckligtvis sällsynt.

Hur vi mäter inflation beror på exakt vad vi vill mäta. För att exempelvis mäta inflationens effekt på pensionärer kan vi ta hänsyn till prisändringarna för vissa mediciner, uppvärmningskostnader och TV-avgift. Om vi å andra sidan är mer inriktade på inflation och tonåringar, vill vi kanske titta på prisändringarna för T-shirtar, MP3-spelare och konsertbiljetter.

Här ligger vårt fokus på konsumentprisinflation, som mäter prisutvecklingen för hushåll. Det finns emellertid även andra typer av inflation, som producentprisinflation, som följer vad producenter betalar för insatser (material och energi) och vad de begär för sina utgångsprodukter (tillverkade produkter).

Diagram: Den genomsnittliga inflationstakten i euroområdet utgörs av många stigande och fallande priser på enskilda produkter och tjänster

Priserna styrs av tillgång och efterfrågan. Om oljeproducerande länder minskar sin oljeproduktion, som fallet var på 1970-talet under oljekrisen, stiger priset på bränsle på bensinmacken och det kostar mer att köra en bil. Det är ett exempel på prisinflation som styrs av tillgång. Om oljeproduktionen däremot förblir densamma och antalet bilar på vägarna ökar, kan priset på bränsle på macken ändå stiga eftersom det är fler förare som delar på samma mängd bränsle. Bensinmackarna kan då sälja till ett högre pris. Detta är ett exempel på inflation som styrs av efterfrågan.

Om tillgången på en konsumentprodukt minskar kan producenten i allmänhet begära ett högre pris. Samma sak gäller om efterfrågan på en konsumentprodukt ökar medan tillgången förblir oförändrad. Självklart gäller också motsatsen – en ökad tillgång vid oförändrad efterfrågan, eller sjunkande efterfrågan vid oförändrad tillgång, kan båda leda till fallande priser. Genomsnittligt sett tenderar priserna att stiga när efterfrågan ökar. När tiderna är dåliga och mindre pengar används, blir däremot resultatet ofta lägre priser. Ändringar i tillgång och efterfrågan är kända som ”drivkrafter” för inflationen.

Den mängd pengar som cirkulerar är också en drivkraft för inflation. Europeiska centralbanken (ECB) hanterar inflationen i euroområdet genom att påverka lånekostnaden och därmed också mängden pengar i ekonomin. Om ECB sänker sin styrränta blir det mindre kostsamt att låna och mängden pengar som cirkulerar (penningmängden) ökar. Detta förhållande mellan penningmängd och inflation är viktigt för insatserna för att hantera inflationstakten (Att hantera inflation).

Inflation innebär att priserna stiger i en viss takt. Om en person har en fast summa i inkomst varje år, kan han/hon köpa allt färre varor med tiden med denna fasta inkomst. Man kan alltså inte köpa lika mycket för samma mängd pengar, vilket innebär att pengarna blir mindre värda. Ekonomerna kallar detta lägre värde för pengarna för förlorad köpkraft. (Konsekvenserna av inflation)