Sökväg

Vad har EU gjort åt skuldkrisen?

Responding to the debt crisis

Vid årsskiftet 2009–2010 började en del euroländer att få problem med sin skuldfinansiering. Oron på marknaden gjorde den offentliga upplåningen så dyr att den till sist blev omöjlig.

EU-länderna reagerade då snabbt genom att införa så kallade brandväggar, dvs. åtgärder som skulle återvinna finansmarknadernas förtroende och hjälpa länder med tillfälliga upplåningsproblem att finansiera sina skulder.

Parallellt med bankkrisen arbetade EU också med att komma åt roten till skuldkrisen. Man jobbade på två fronter. Tillfälliga stödmekanismer skapades för den akuta krisen och långsiktiga insatser vidtogs för att skapa en permanent stödmekanism och förebygga framtida kriser.

Akuta insatser

EU inrättade mycket snabbt finansieringsmekanismer för euroländer med svåra problem. När Grekland inte längre kunde låna till rimlig ränta ingrep EU snabbt genom att samla bilaterala lån från EU-länderna med EU-kommissionens stöd. Man startade två tillfälliga fonder – Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM) och Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF). De kunde tillsammans låna ut 500 miljarder euro. De båda instrumenten vittnar om euroländernas och övriga EU-länders vilja till solidaritet.

Eftersom både EFSM och EFSF var tänkta som tillfälliga åtgärder, tog länderna i euroområdet under hösten 2012 fram ett nytt och permanent finansiellt säkerhetsinstrument, den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). ESM utgör numera hörnstenen i den europeiska finansiella  "brandväggen" och är en integrerad del av EU:s övergripande strategi för att garantera finansiell stabilitet i euroområdet. ESM:s utlåningskapacitet är för närvarande 500 miljarder euro. För att få hjälp från ESM måste länderna ha ratificerat fördraget om stabilitet, samordning och styrning. ESM kompletterar den stärkta övervakningen genom att möjliggöra villkorat finansiellt stöd till euroländer när så behövs.

De brandväggar som beskrivs ovan har inte bara löst de omedelbara upplåningsproblemen i vissa länder utan också ökat finansmarknadernas förtroende och bidragit till finansiell stabilitet i hela euroområdet.

Om medlemsländerna utanför euroområdet får stora problem att låna på de internationella finansmarknaderna, finns det hjälp från EU också för dem. Länderna kan få pengar ur EU:s betalningsbalansstöd på 50 miljarder euro. Men då måste de gå med på att genomföra reformer för att åtgärda sina ekonomiska problem.

Långsiktiga insatser

EU införde nya kraftfullare regler för att ha bättre kontroll över offentliga skulder och underskott, för att se till att länder inte spenderar över sin förmåga. Ett nytt ekonomisk-politiskt fördrag undertecknades, för att ytterligare stärka förtroendet, vilket begränsar det årliga strukturella underskottet till 0,5 procent av BNP. Krisen visar tydligt att en ekonomi som bygger på skuldsättning inte är hållbar. Europeiska kommissionen kommer att se till att begränsningarna på skulder och underskott tillämpas, och att nationella budgetar inte utsätter andra europeiska länder för risker.

Sunda offentliga finanser behövs för medlemskap i euroområdet

Euron innebär många potentiella fördelar, men bara om de deltagande länderna för en sund ekonomisk politik. Det är därför euromedlemskapet från första början har parats med en skyldighet att undvika alltför stora budgetunderskott och att se till att den offentliga skulden ligger på en hållbar nivå. Åtagandet att föra en sund finanspolitik övervakas med hjälp av ett regelverk som kallas stabilitets- och tillväxtpakten.
Denna pakt har förstärkts betydligt till följd av den ekonomiska krisen. Regeringarna måste nu lägga fram sina budgetutkast för granskning av kommissionen och övriga länder i euroområdet. Strikta övervakningsmekanismer är till för att kontrollera att länderna verkligen uppfyller de budgetmål som alla länder i euroområdet har åtagit sig att uppnå, och sanktioner kan tillgripas vid behov.

Trygga konkurrenskraften och främja tillväxten

Sunda offentliga finanser är inte bara viktiga för att ekonomin ska blomstra i euroområdet. Krisen har också visat att en ny strategi behövs för att reglera finansiella tjänster och för att noggrant övervaka utvecklingen på finansmarknaderna. Nya övervakningsinstrument har också införts för att se till att länderna i euroområdet för en ekonomisk politik som säkrar konkurrenskraften och främjar både tillväxt och sysselsättning. Det är bättre att förekomma än att förekommas – dessa nya övervakningsinstrument syftar också till att undvika skadliga bubblor på fastighetsmarknaderna.

... på det makroekonomiska planet

Förutom att stärka de finanspolitiska reglerna har EU infört en ny ram för övervakning och korrigering av makroekonomiska obalanser. Syftet är att åtgärda riskfyllda trender, t.ex. tillgångsbubblor och försvagad konkurrenskraft, innan de blir ett hot för stabiliteten i ett EU-land, euroområdet eller EU som helhet.

Därför kontrollerar kommissionen regelbundet att makroekonomiska obalanser inte har uppstått (på områden såsom lönekostnader, huspriser eller arbetslöshet). EU-länder med potentiellt oroväckande trender analyseras ingående. Om en obalans konstateras uppmanas det berörda landet vidta åtgärder för att förhindra att situationen förvärras. Om en obalans bedöms vara för omfattande måste landet vidta åtgärder för att korrigera situationen. För länderna i euroområdet bidrar en sanktionsmekanism till efterlevnaden av reglerna.

… på tillväxtsidan

Europa 2020 är EU:s strategi för tillväxt under detta årtionde och syftar till en smart och hållbar ekonomi för alla. Dessa ömsesidigt förstärkande prioriteringar ska hjälpa EU-länderna att skapa hög sysselsättning, produktivitet och social sammanhållning.

För att mäta framstegen har EU fastställt fem ambitiösa mål – för sysselsättning, innovation, utbildning, social integration och klimat/energi – som ska nås senast 2020. Varje land har sina egna nationella mål på vart och ett av dessa områden. Strategin underbyggs av åtgärder på EU-nivå och nationell nivå samt inom strukturfonderna.

… om ekonomiska reformer

Den europeiska planeringsterminen är en årlig samordningscykel på EU-nivå (första hälften av året) då EU-länderna får möjlighet att granska varandras ekonomiska och finanspolitiska politik innan den genomförs. I slutet av cykeln lämnar EU specifika reformrekommendationer till varje land. Genomförandet övervakas under hela året. Dessutom måste länderna i euroområdet offentliggöra sina förslag till budgetar för det följande året senast den 15 oktober så att kommissionen kan kontrollera att deras budgetar uppfyller de överenskomna kraven.

Ytterligare verktyg

  • Utskriftsversion 
  • Mindre textstorlek 
  • Större textstorlek