Sökväg

Vanliga frågor

Vanliga frågor

Har euron medfört några vinster?

Euron har gett tydliga vinster. Den har lett till ökad handel, mer investeringar och prisstabilitet och till en lång period med ökad sysselsättning. Euron har gjort det enklare och billigare att resa i euroområdet och skapat fler affärsmöjligheter för företagen.

Den ursprungliga utformningen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) gjorde euroområdet sårbart för globala finanskriser. Men sedan 2010 har EU stärkt regelverket för att komma till rätta med bristerna och skapa en solid grund för hållbar tillväxt, nya jobb och sunda ekonomiska finanser.

Hur kan euroländerna anpassa sina ekonomier vid ekonomiska chocker när de inte längre kan devalvera valutan?

Ekonomierna måste vara tillräckligt flexibla för att förbli konkurrenskraftiga i en världsekonomi som ständigt utvecklas. Det stämmer särskilt – men inte uteslutande – på länder som delar valuta.

Växelkursförändringar är bara ett sätt för länder att anpassa sig, men devalveringar är inget mirakelmedel. Om andra länder svarar med samma mynt gynnas ingen. I vissa fall kan en ändrad växelkurs ge en viss kortsiktig respit, men devalveringar är inget bestående botemedel mot underliggande problem i ekonomin och förbättrar inte landets ekonomiska grundförutsättringar.

Det finns andra strategier för länder att absorbera ekonomiska chocker och upprätthålla sin konkurrenskraft. De är särskilt viktiga för euroländerna. En bra början är att ha god ordning på sina offentliga finanser, eftersom det ger regeringarna utrymme att låta budgeten dämpa en del av effekterna på ekonomin. På medellång sikt kan man upprätthålla konkurrenskraft och flexibilitet med hjälp av en sund strukturpolitik för arbetsmarknaden, näringslivet och utbildningssektorn. En effektiv offentlig förvaltning hjälper också.

EU har nu ett effektivt hjälpmedel i förfarandet för makroekonomiska obalanser, som bidrar till att upptäcka och om nödvändigt korrigera obalanser som påverkar ett eller flera länder i EU, i synnerhet euroländerna. Det är ett stort steg framåt sedan tiden före krisen.

Har den europeiska planeringsterminen, EU:s nya strategi för ekonomisk styrning, gett resultat?

Den europeiska planeringsterminen har på senare år gett goda resultat i flera länder och på flera politikområden.
Många medlemsländer har arbetat hårt för att stärka sina offentliga finanser enligt de landsspecifika rekommendationer som antas inom planeringsterminen. Bulgarien, Lettland och Estland har nått målen för budgetunderskottet medan Tyskland har lyckats få ett överskott som ger landet mer manöverutrymme inom den ekonomiska politiken.

De finanspolitiska reglerna (som främst ska se till att målen för statsbudgeten stämmer överens med besluten på regional nivå) har stärkts påtagligt i till exempel Bulgarien. I flera länder har man också tagit tag i de förändringar i de offentliga finansernas struktur som krävs med tanke på den åldrande befolkningen. Det gäller bland annat att se till att pensionssystemen är ekonomiskt hållbara på medellång och lång sikt. I några länder, till exempel Tyskland, ser man också över vård- och omsorgsutgifterna.
När det gäller finanssektorn har flera länder (Belgien, Tyskland, Spanien, Italien, Lettland, Ungern, Portugal, Rumänien och Storbritannien) skärpt regelverket och tillsynen och ibland också vidtagit åtgärder för att säkra stabiliteten i banksektorn.

När det gäller reformer för konkurrenskraft och tillväxt har många länder gjort förbättringar av grundskolan och gymnasiet för att underlätta övergången till kunskapssamhället. I vissa länder har energinäten byggts ut och energiutbudet breddats, bland annat med förnybara energikällor. I andra länder har man tagit itu med konkurrensproblem och stärkt sin konkurrenskraft på världsmarknaden. I några länder har man förenklat lagstiftningen.

För att få arbetsmarknaden att fungera bättre har flera länder vidtagit mer aktiva arbetsmarknadsåtgärder enligt kommissionens rekommendationer. Man har också förbättrat möjligheterna för äldre arbetstagare att fortsätta jobba.
De här exemplen visar tydligt att planeringsterminen lett till positiva resultat, men hur effektiv processen blir beror främst på om länderna deltar aktivt.

Hur ser besluts- och ansvarsfördelningen ut inom EMU?

Tydlighet och öppenhet är väldigt viktigt när det gäller vilken nivå som ansvarar för ett beslut – medlemsländerna själva eller EU. Annsvaret för ett beslut måste finnas på samma nivå som den som har behörighet att fatta det.

Kommissionen säger i sin plan för EMU att när nya befogenheter överförs från en nivå till en annan, måste det finnas garantier för ansvarigheten på den nivån.

Hur påverkar EU:s nya regler för den ekonomiska styrningen de nationella parlamentens och medlemsländernas självständighet?

EU-länderna, och särskilt euroländerna, har enats om ett gemensamt regelverk för att driva en sund finans- och ekonomipolitik. Det gäller till exempel tak för vad som är säkra nivåer på budgetunderskottet och statsskulden. Den ekonomiska krisen har på ett smärtsamt sätt gjort oss medvetna om att om man misslyckas med att driva en bra politik så skadar det inte bara tillväxt och jobb i det aktuella landet, utan det kan också påverka de andra euroländerna.

Det finns ett gemensamt ramverk, men Bryssel har inte ansvaret för ekonomi- och finanspolitiken. Det ligger i stället hos ländernas regeringar som beslutar om skatter och vad statens pengar ska användas till och som är ansvariga inför sina nationella parlament.

Enligt de nya reglerna får de nationella parlamenten mer information om hur lämpliga budgetförslagen är, men deras egen roll har inte ändrats. De informeras i alla etapper i den nya processen för budgetövervakning och de får ta del av de utvärderingar som görs i samband med ny lagstiftning.

Medlemsländerna har alltså inte förlorat någon självständighet. Det finns inga ytterligare regler eller någon ändring när det gäller vem som antar statsbudgeten. Kommissionens nya roll består i information och övervakning. Därmed får de nationella parlamenten bättre underlag för sina budgetdebatter.

Har tillväxten kommit bort i EU:s råd till krisdrabbade länder?

Nej. Länderna rekommenderas att få ordning på sina statsfinanser, men EU uppmanar dem också att genomföra ekonomiska reformer för att bana väg för tillväxt och stärka konkurrenskraften. Ofta måste de krisdrabbade länderna stödja sitt banksystem så att näringslivet och hushållen kan låna till sina investeringar.

För att öka intäkterna till statsbudgeten kan många länder förbättra både budgetförvaltningen och skattesystemet.

Och glöm inte att de berörda länderna också får ekonomiskt stöd.

EU har dessutom en tillväxtsstrategi för fler jobb och hållbar tillväxt som heter Europa 2020.

EU har också ökat utlåningskapaciteten för Europeiska investeringsbanken, EU:s utvecklingsbank.

Varför framhåller kommissionen hur viktigt det är få ordning på de offentliga finanserna även om det kan skada tillväxten?

Högst på vår lista står hållbar tillväxt och nya jobb för invånarna i EU. Det innebär bland annat att vi måste minska statsskulden, som är för hög både i EU och i euroområdet.

Och vårt snabba agerande har lönat sig. Tillväxten tar så sakta fart och därmed kan länderna dra ner på takten när det gäller att sanera sina offentliga finanser. Nu lägger vi tonvikten vid att hitta den rätta balansen mellan offentliga utgifter och skatteintäkter. Om vi behöver öka intäkterna så är det viktigt att det görs på ett tillväxtvänligt sätt. Onödiga undantag ska bort och skattesystemen läggas om från skatt på inkomster till skatt på konsumtion, utsläpp och tillgångar.

En trovärdig strategi för att minska skulderna är viktig för att återställa förtroendet och göra våra ekonomier mer konkurrenskraftiga.

Och det gäller inte bara statsskulden – enligt rapporten om förvarningsmekanismen måste vi också minska de höga skulderna i den privata sektorn och där ser vi ännu få framsteg.

EU-budgeten kan beskrivas som en tillväxtfond på en biljon euro som kan hjälpa medlemsländerna att fortsätta att göra viktiga investeringar även då de måste skära i den offentliga sektorns utgifter.

Är EU solidariskt med medlemsländer i kris?

Ja. På senare år har EU-länderna satt av 700 miljarder euro i fonder för att hjälpa krisdrabbade länder. Hittills har 356 miljarder betalats ut till Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Cypern.

Vi tänker också framåt. I planen för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union presenterade EU-kommissionen flera förslag om hur solidariteten mellan euroländerna kan stärkas, till exempel i form av gemensamt emitterade obligationer, en gemensam skuldinlösenfond och en liten, gemensam budget. Läs mer i pressmeddelandet och memot.

Tvingas EU:s program för ekonomiskt stöd på de krisdrabbade länderna?

De makroekonomiska anpassningsprogrammen tvingas inte på medlemsländer i svårigheter. Länderna har bett om hjälp och arbetar tillsammans med EU-kommissionen, ECB och IMF (den så kallade trojkan) för att kartlägga vilka ekonomiska problem som måste lösas. Regeringarna lägger fram förslag till reformer för att lösa problemen och trojkan bedömer om man tror lösningarna är effektiva. När man enats om effektiva åtgärder åtar sig regeringarna, efter de nationella parlamentens godkännande när det behövs, att genomföra reformerna och får ekonomisk hjälp.

Får skattebetalarna i vissa länder betala för att lösa andra länders problem?

Euroområdets ekonomiska stöd till medlemsländer i svårigheter är ingen gåva utan ett lån som ska betalas tillbaka med ränta. Skattebetalarna i andra medlemsländer ger uttryck för sin solidaritet, men betalar inte för misstagen som regeringarna i de andra länderna har begått.

Dessutom har länderna fått lånen på särskilda villkor och måste genomföra tuffa reformprogram. De ska se till att de ekonomier som får stöd vidtar rätt åtgärder för att sanera sina finanser och lösa sina ekonomiska problem. Det är solidaritet i utbyte mot solidititet. Det är något som ligger i allas intresse.

Att dela valuta har stärkt de ekonomiska banden mellan euroländerna. Som finanskrisen tydligt har visat innebär det att ekonomisk oro i ett land kan få allvarliga konsekvenser i ett annat eller till och med i hela euroområdet. Om ett euroland får hjälp med att stabilisera sina finanser bidrar det alltså till att stabilisera finanserna i andra euroländer också.

Det finansiella stödet beviljas som en sista utväg för att stävja spridningseffekter och skydda euroområdets finansiella stabilitet.

Om länderna vet att de kommer att få hjälp när det går snett, kommer de inte att åka snålskjuts på andra (dvs. de tar onödiga risker)?

Med stödet följer strikta villkor som minskar risken för överdrivet risktagande.

För det första får de länder som ber om finansiellt stöd inte bidrag utan lån. De måste betala tillbaka pengarna med ränta. Räntan sätts så att den både är en hjälp och ett incitament att försöka återgå till lån från marknaden snarast möjligt.

För det andra måste alla länder som söker hjälp innan de kan få ett lån beviljat gå med på att genomföra effektiva reformer som ska återställa den finansiella stabiliteten och ekonomin.

För det tredje följer långivarna noggrant upp att de utlovade reformerna verkligen genomförs. Lånet betalas ut i omgångar, vilket innebär att man kan hålla inne pengarna eller avbryta avtalet om mottagarlandet inte uppfyller sin del av det.

Slutligen finns det de som hävdar att bara det faktum att stödet finns kan locka andra länder att söka hjälp om stödet beviljas på alltför lösa grunder. Men regeringar brukar inte vilja involvera externa experter i sin politik och brukar anse att extern hjälp verkligen är en sista utväg, vilket håller risken för överdrivet risktagande i schack.

Vad har gjorts för att förbättra EMU?

Sedan 2010 har euroområdet vidtagit flera åtgärder för att förbättra samordningen av finanspolitiken och den ekonomiska politiken.

De finanspolitiska reglerna för euroområdet har stärkts. Mer tonvikt läggs nu vid förebyggande åtgärder i god tid. Till exempel ska länderna hålla koll på sina utgifter och ha oberoende organ som utvärderar regeringarnas finanspolitik.

Genom ett nytt förfarande ska man upptäcka och korrigera makroekonomiska obalanser som kan destabilisera ekonomin och sprida sig till andra euroländer. Exempel på sådana obalanser är fastighetsbubblor eller en stadig försämring av konkurrenskraften.

Finanskrisen visade att det krävs bättre regler och tuffare tillsyn i banksektorn. Därför har kommissionen sedan 2010 lagt fram nästan 30 lagförslag för att se till att alla institut, produkter och marknader i finanssektorn regleras ordentligt och får rätt tillsyn.

Krisen skapade en extra dimension. Risken för en ond cirkel mellan bankerna och ländernas statsskulder blev tydlig och därför har vi tagit avgörande steg mot en verklig bankunion.

Slutligen har det inrättats en stark finansiell brandvägg – Europeiska stabilitetsmekanismen – för att ge akut hjälp till medlemsländer med stora problem. I gengäld har de berörda länderna åtagit sig att genomföra reformer för att främja hållbar tillväxt och nya jobb.

Har det gjorts tillräckligt för att komma till rätta med bristerna i euroområdets regelverk?

Det har redan vidtagits kraftfulla åtgärder för att göra euroområdet till en mer stabil och trovärdig valutaunion, men det går att göra mer. EU-kommissionen har presenterat flera idéer i sin plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union (från november 2012). I planen beskriver vi olika steg som kan vidtas på kort, medellång och lång sikt. Läs mer i pressmeddelandet och memot.

Det viktigaste just nu är att fullborda bankunionen och se till att banktillsynen fungerar och att det finns gemensamma regler för att avveckla banker så att vi inte gör om tidigare misstag. Det är en förutsättning för att återställa förtroendet för banksektorn och se till att hushållen och företagen har möjlighet att låna till rimlig kostnad.

Måste alla euroländer driva samma ekonomiska politik?

Nej. Vad som krävs är att vi har mekanismer som ser till att de nationella finanspolitiska och ekonomiska strategierna beaktar vilka effekter de har på de andra euroländerna. Det är syftet med de skärpta reglerna för den ekonomiska styrningen.

Det är absolut nödvändigt för eurons framtid att euroområdet integreraras mer, men vi vill uppnå detta genom etablerade demokratiska processer och EU:s institutioner. Så många medlemsländer som möjligt måste omfattas av processen, även de länder som inte har infört euron.

På vilket sätt var de ursprungliga reglerna för euroområdet otillräckliga?

Euroområdet bildades 1999 och var då en färdig valutapolitisk union med räntor som fastställdes för hela området av Europeiska centralbanken. Men det var inte en fullständig ekonomisk union, eftersom länderna själva ansvarade för sina ekonomiska och finanspolitiska strategier som bara till en viss del samordnades. Krisen visade att den modellen hade sina brister.

Man trodde att ländernas strategier skulle sammanfalla mer med tiden, men i praktiken bidrog länderans politik till att makroekonomiska obalanser växte fram. De gällande reglerna som skulle se till att länderna drev en sund finanspolitik var inte tillräckligt kraftfulla och nonchalerades ofta.

Länderna ansvarade för tillsynen av finanssektorn trots att sektorn blev alltmer ”europeisk” i och med att banker startade eller köpte verksamheter utomlands.

Med krisen blev bristerna uppenbara och investerarna ifrågasatte hela systemet. EU har sedan dess agerat kraftfullt för att stärka eurosystemet och lösa problemen.

Kunde man ha upptäckt bristerna i de ursprungliga reglerna för euroområdet tidigare?

Alla rapporter om euron (till exempel Wernerrapportenpdf och Delorsrapportenpdf) har lyft fram behovet av att stärka den ekonomiska samordningen och att det måste finnas regler för ländernas statsbudgetar. De frågorna har varit på tapeten sedan EMU utformades. Men länderna var tveksamma till att dela med sig av sitt ansvar för de ekonomiska besluten och det ledde till att den ekonomiska unionen vuxit fram steg för steg. Dessutom följde inte alltid alla medlemsländer budgetreglerna.

Har euron varit bra för vissa länder, men sämre för andra?

Vissa länders ekonomiska framgångar sammanfaller visserligen med eurons införande, men de länder som det har gått allra bäst för var de som genomförde viktiga reformer och anpassade sig till den världsekonomiska utvecklingen. De länder som drabbats hårdast på senare tid är de som inte genomförde reformer. De förändringar som de problemdrabbade länderna nu måste göra skulle vara desamma även om de inte var euroländer.

Hur ser framtiden ut för euron om länderna inte kan enas om nya åtgärder?

EU har visat att man aldrig kommer att överge euron. Kraftfulla åtgärder har vidtagits för att stärka eurosystemet och för att se till att alla euroländerna får ta del av fördelarna i form av finansiell stabilitet, en balanserad, varaktig tillväxt och fler jobb. Arbetet är ännu inte avslutat utan kommer att gå vidare de kommande åren. Kommissionen har i sin plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union beskrivit vad man anser vara en lämplig fortsättning.

Hur fungerar den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM)?

Syftet med ESM är att via flera instrument för finansiellt stöd bidra till ökad stabilitet för euroländer som har eller hotas av svåra finansiella problem. ESM får låna upp pengar på marknaden och kan

  • bevilja lån till länder med finansiella svårigheter
  • köpa statsobligationer från en ESM-medlem på primär- och sekundärmarknaderna
  • bevilja förebyggande finansiellt stöd i form av en kreditlina
  • bevilja finansiellt stöd för att rekapitalisera finansinstitut i ett ESM-land.

Allt finansiellt stöd till medlemsländerna är villkorat på olika sätt. ESM ska använda en lämplig finansieringsstrategi för att få tillgång till breda finansieringskällor och kunna utöka hjälppaket till sina medlemsländer oavsett förhållandena på marknaden.

Vem bestämmer över ESM? Hur fattas besluten?

Det finns ett ESM-råd som består av euroländernas finansministrar (med rösträtt). EU-kommissionären för ekonomi och finans och ordföranden för ECB får delta som observatörer.

ESM-rådets viktigaste beslut ska fattas i samförstånd. Det gäller bland annat beslut om att ge stabilitetsstöd till en ESM-medlem, valet av instrument och villkoren för ett sådant stöd.

Rådet utser en verkställande direktör som ansvarar för den dagliga verksamheten. Den verkställande direktören är ordförande i styrelsen och direktionen, som hjälper honom eller henne i den dagliga verksamheten i ESM. Den verkställande direktören utses för fem år och kan bli omvald en gång.

Ytterligare verktyg

  • Utskriftsversion 
  • Mindre textstorlek 
  • Större textstorlek