Sökväg

EMU:s regler

The rules of EMU

Europas ekonomiska och monetära union baseras på en uppsättning regler. De flesta regler gäller alla EU-länder, men det finns även särskilda regler som endast gäller de länder som använder euron som sin valuta.

De grundläggande reglerna, som man enades om 1992, fastställs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som vanligtvis kallas Lissabonfördraget.

Artikel 119-3: Denna verksamhet från medlemsstaternas och unionens sida förutsätter att följande vägledande principer iakttas: stabila priser, sunda offentliga finanser och monetära förhållanden samt en stabil betalningsbalans.

Artikel 121-1: Medlemsstaterna ska betrakta den ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse och samordna denna politik.

För att säkerställa att länderna har sunda offentliga finanser fastställs det i reglerna att ländernas statsskuld inte får överstiga 60 procent av BNP, och att statens budgetunderskott under ett år (det belopp som regeringen måste låna det året för att komma tillrätta med eventuella skillnader mellan inkomster och utgifter) inte bör uppgå till mer än 3 procent av BNP.

Dessa regler har utvecklats gradvis inom ramen för ett avtal som kallas stabilitets- och tillväxtpakten.

Stabilitets- och tillvaxtpakten

Stabilitets- och tillväxtpakten, som antogs 1997 och reformerades 2005 och 2011, är ett av de förfaranden som används i samordningen av EU-ländernas budgetpolitik. Stabilitets- och tillväxtpakten säkerställer sunda offentliga finanser inom EU, och stöder den ekonomiska och finansiella stabiliteten i euroområdet. Nära jämvikt eller överskott måste uppnås i de offentliga finanserna på medellång sikt så att medlemsstaterna blir bättre rustade att hantera cykliska fluktuationer.

  • Stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del: EU-länderna måste varje år lägga fram ett stabilitets- eller konvergensprogram för att visa hur de avser att uppnå eller upprätthålla en sund finanspolitisk position på medellång sikt med hänsyn till de effekter som den åldrande befolkningen kommer att ha på statsbudgeten. Kommissionen och rådet bedömer dessa program och kan utifrån dem utfärda politiska rekommendationer och tidiga varningar för att förhindra ett alltför kraftigt underskott eller andra makroekonomiska problem.
  • Stabilitets- och tillväxtpaktens korrigerande del:  Om ett EU-land bryter mot fördragets bestämmelser om tröskelvärden för underskott eller skuld ser rådet till att ett underskottsförfarande utlöses, baserat på en rekommendation från kommissionen. Underskottsförfarandet består av flera steg – däribland fastställandet av en tidsfrist för korrigering och, för länderna i euroområdet, en möjlighet till ekonomiska sanktioner – för att uppmuntra de berörda medlemsstaterna att korrigera underskottet eller skulden.

Makroekonomisk övervakning

Förutom att stärka de finanspolitiska reglerna har EU infört en ny ram för övervakning och snabb korrigering av makroekonomiska obalanser. Syftet är att åtgärda riskfyllda trender, t.ex. tillgångsbubblor och försvagad konkurrenskraft, innan de blir ett hot för stabiliteten i ett EU-land, euroområdet eller EU som helhet.

Därför kontrollerar kommissionen regelbundet att makroekonomisk obalans inte har uppstått (på områden såsom arbetskraftskostnader, huspriser eller arbetslöshet). EU-länder med potentiellt oroväckande trender analyseras ingående. Om en obalans konstateras uppmanas det berörda landet vidta åtgärder för att förhindra att situationen förvärras. Om en obalans bedöms vara för omfattande måste landet vidta åtgärder för att komma tillrätta med situationen. För länderna i euroområdet bidrar en sanktionsmekanism till efterlevnaden av reglerna.

Den europeiska planeringsterminen

Den nya ekonomiska strukturen ska också garantera att de åtaganden som EU-länderna gör i Bryssel följs upp med adekvata åtgärder på nationell nivå, eller, för att uttrycka det på annat sätt, att ord följs av handling.

Ett viktigt instrument i EU:s ekonomiska styrsystem är den europeiska planeringsterminen, som 2013 gick in på sitt tredje år. Genom processen med planeringstermin kan medlemsländernas budgetpolitik inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten och den ekonomiska politiken samordnas med europa 2020-strategin, EU:s långsiktiga plan för tillväxt och sysselsättning.

Syftet med den europeiska planeringsterminen är att

  • kartlägga de största ekonomiska och sociala utmaningarna för EU och euroområdet, med återspegling av det allt större ömsesidiga beroendet mellan medlemsländerna,
  • göra en lägesbedömning, upptäcka problem tidigt och genom landsspecifika rekommendationer vägleda medlemsländerna på ett sätt som hjälper eu att anpassa sig och få en hållbar tillväxt som ger sysselsättning och drägliga levnadsförhållanden för alla.

Den europeiska planeringsterminen inleds när kommissionen har antagit sin år­liga tillväxtöversikt, vilken anger de viktigaste prioriteringarna för EU under det kommande året med syfte att stärka tillväxt och skapande av arbetstillfäl­len. Europaparlamentet spelar en viktig roll i denna process genom den s.k. eko­nomiska dialogen. För att förstärka dialogen mellan EU-institutionerna kan Euro­paparlamentet bjuda in ordförandena i EU-institutionerna för att debattera varje särskilt tillfälle och steg i den europeiska planeringsterminen, vilket anges i ned­anstående diagram.

The European Semesterjpeg(521 kB) Visa översättning av föregående länk 

Striktare kontroll av efterlevnad

Dessutom förstärks verkställigheten genom utökad användning av ”omvänd kvalificerad majoritet” vid omröstningar. Detta innebär att om kommissionen lämnar en rekommendation eller ett förslag till rådet betraktas detta som godkänt, såvida inte en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna röster emot.

Vilka kriterier måste ett land uppfylla för att kunna ansluta sig till euroområdet?

För att kunna införa euron måste ett land till att börja med vara EU-medlem. Landet måste även följa de riktlinjer (se nedan) som fastställdes i Maastrichtfördraget 1992, den överenskommelse genom vilken den ekonomiska och monetära unionen formellt upprättades, vilket senare ledde till skapandet av euron. Dessa kriterier kallas därför Maastrichtkriterierna:

  1. Budgetunderskott: ett lands årliga budgetunderskott får inte överskrida tre procent av dess BNP (storleken på dess ekonomi).
  2. Statsskuld: landets samlade statsskuld får inte överstiga 60 procent av BNP (undantag kan dock göras om landets skuld bedöms minska stadigt). Om ett lands BNP är 100 miljarder euro får landets statsskuld alltså högst uppgå till 60 miljarder euro.
  3. Inflation: den takt med vilken den allmänna prisnivåen ökar under ett år i landet får inte med mer än 1,5 procentenheter överstiga inflationstakten i de tre euroländer som har uppnått bäst resultat vid en viss tidpunkt.
  4. Räntesatser: Inte mer än 2 procentenheter högre än takten i de tre EU-länder som uppvisar bäst resultat i fråga om prisstabilitet.
  5. Växelkurser: växelkursen (det pris för vilket en valuta kan bytas mot en annan – 1 euro var värd 1,07 amerikansk dollar när den infördes 1999) i landet måste hålla sig inom en viss fluktuationsmarginal. Avsikten med detta är att visa huruvida ekonomin är tillräckligt stabil för att införa euron.

Utöver Maastrichtkriterierna måste medlemsstaterna uppnå konvergens i den nationella lagstiftningen och de regler som styr deras nationella centralbanker. Syftet med detta är att stödja ett effektivt genomförande av den ekonomiska och monetära unionen, och skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen och tillväxt, samt undvika störningar.

Konvergenskriterierna är utformade för att säkerställa att en medlemsstats ekonomi är rustad för införandet av euron. De utgör riktmärket för bedömningen av de offentliga finansernas stabilitet, sundhet och hållbarhet i de länder som är kandidater för euroområdet.

Maastrichtkriterierna används också efter att ett land har infört euron. Varje land strävar efter att uppfylla kriterierna varje år efter införandet.  Avsikten med detta är att det ska leda till stabilitet och harmoni i euroområdets ekonomi.

Ytterligare verktyg

  • Utskriftsversion 
  • Mindre textstorlek 
  • Större textstorlek