Sökväg

Euron

Euron är gemensam valuta i de (för närvarande) 18 EU-länder som tillsammans bildar euroområdet. Införandet av euron 1999 var en viktig etapp i EU-samarbetet. Euron är också en av EU:s största framgångar: omkring 333 miljoner EU-invånare har euron som valuta och åtnjuter fördelar som kommer att bli ännu större i takt med att fler EU-länder inför euron.

När euron infördes den 1 januari 1999 blev den ny officiell valuta i 11 EU-länder. De gamla nationella valutorna, t.ex. den tyska marken och den franska francen, ersattes i två steg. Först existerade euron bara som elektronisk valuta för andra betalningar än kontantbetalningar och för räkenskaper. De gamla valutorna betraktades som ”underenheter” av euron och fortsatte att användas för kontanta betalningar. Den 1 januari 2002 infördes euron som fysiskt betalningsmedel, dvs. i form av sedlar och mynt.

Euron är inte officiell valuta i alla EU-länder. Danmark och Storbritannien förhandlade fram ett undantag i fördraget som innebär att de kan stå utanför euroområdet. De övriga länderna (många av de nyaste EU-länderna och Sverige) uppfyller ännu inte villkoren för att få delta i eurosamarbetet. Så fort de gör det, kommer de att ersätta sin nationella valuta med euron.

VILKA LÄNDER HAR INFÖRT EURON OCH NÄR?

Euron och EMU

Alla EU-länder ingår i den ekonomiska och monetära unionen (EMU), som kan beskrivas som ett nära ekonomiskt samarbete baserat på den inre marknaden. Det innebär en nära samordning av den ekonomiska politiken och finanspolitiken och – för de länder som uppfyller vissa villkor – en gemensam penningpolitik och den gemensamma valutan euron.

Utvecklingen av det ekonomiska och monetära samarbetet löper parallellt med EU:s egen historia. När EU grundades 1957 inriktade sig medlemsländerna på att bygga upp en ”gemensam marknad” för handel. Med tiden stod det dock klart att det krävdes ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att den inre marknaden skulle kunna utvecklas och blomstra. Men målet med en fullt genomförd ekonomisk och monetär union och en gemensam valuta fastställdes inte förrän i Maastrichtfördraget (EU-fördraget) 1992. Fördraget innehåller de grundläggande bestämmelserna om införandet av euron. I bestämmelserna slår man fast målen med EU, vem som är ansvarig för vad och vilka villkor medlemsländerna måste uppfylla för att kunna införa euron. Villkoren går under beteckningen ”konvergenskriterierna” (eller ”Maastrichtkriterierna”) och omfattar låg och stabil inflation, växelkursstabilitet och sunda offentliga finanser.

Vem sköter penningpolitiken?

När euron infördes blev penningpolitiken en angelägenhet för den oberoende europeiska centralbanken (ECB), som upprättades för ändamålet, och de nationella centralbankerna i de länder som hade infört euron. Tillsammans bildar de eurosystemet.

Finanspolitiken (skatter och offentliga utgifter) sköts fortfarande av de nationella regeringarna även om de har förbundit sig att följa gemensamt antagna regler om de offentliga finanserna, den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Länderna har också fullt ansvar för sin egen strukturpolitik (arbetsmarknad, pensioner och kapitalmarknader). De har dock beslutat att samordna den för att försöka uppnå de gemensamma målen stabilitet, tillväxt och sysselsättning.

Vem använder euron?

Euron är valuta för de 333 miljoner människor som bor i de 18 länderna i euroområdet. Den används också – antingen formellt som lagligt betalningsmedel eller av praktiska orsaker – i en rad andra länder, bland annat grannländer och forna kolonier.

Det är därför inte förvånande att euron snabbt har blivit världens näst viktigaste valuta efter dollarn. I vissa fall har den till och med gått om dollarn i betydelse (t.ex. när det gäller värdet på de sedlar och mynt som är i omlopp).

Varför behöver vi euron?

En gemensam valuta gör det förstås lättare att resa, men den innebär också stora ekonomiska och politiska fördelar. Euron förvaltas på ett sådant sätt att den är en stabil valuta med låg inflation och låg ränta. Den främjar också sunda offentliga finanser. En gemensam valuta är också ett logiskt komplement till den inre marknaden, som därmed blir mer effektiv. En gemensam valuta betyder att det är lättare att jämföra priser, att man slipper avgifter för att växla pengar, att motorn i den europeiska ekonomin blir smörjd, att det är lättare att handla med andra länder och att EU får större internationellt inflytande. I kraft av sin storlek och styrka står också euroområdet bättre rustat mot yttre ekonomiska påfrestningar, t.ex. oväntade oljeprishöjningar eller oro på valutamarknaderna.

Sist men inte minst ger euron EU-invånarna en handfast symbol för den europeiska identiteten. Det är en symbol att vara stolt över, i takt med att euroområdet växer och mångdubblar fördelarna för sina nuvarande och kommande medlemmar.

Ytterligare verktyg

  • Utskriftsversion 
  • Mindre textstorlek 
  • Större textstorlek