Sökväg

Ekonomiska och monetära unionen

Ekonomiska och monetära unionen (EMU) är ett viktigt steg på vägen mot att integrera EU:s ekonomier. EMU innebär en samordning av den ekonomiska politiken och finanspolitiken, en gemensam penningpolitik och en gemensam valuta, euron. Alla 28 EU-länder är medlemmar i den ekonomiska unionen. Några länder har gått ett steg längre och infört euron som gemensam valuta. Dessa länder bildar tillsammans euroområdet.

Till följd av ekonomi- och finanskrisen vidtog EU exceptionella åtgärder för att förbättra den ekonomiska styrningen av EMU. Man förstärkte exempelvis stabilitets- och tillväxtpakten och antog en ny mekanism för att förhindra ekonomiska obalanser och sörja för en bättre samordning av ländernas ekonomiska politik.

Tidslinje med den historiska utvecklingen av den ekonomiska styrningen

Men de här akutåtgärderna måste konsolideras och följas upp långsiktigt för att förhindra att en ny kris påverkar EMU lika mycket. Därför enades ordförandena för fyra av EU:s institutioner, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska centralbanken och Europeiska rådet (som ordförande för eurotoppmötet), samt Eurogruppens ordförande om en färdplan som de presenterade i de fem ordförandenas rapport. Planen ska fördjupa EMU i två etapper, där den första inleddes i juli 2015 och den andra ska avslutas senast 2025.

  • Steg 1praktisk fördjupning (1 juli 2015–30 juni 2017): befintliga instrument och fördrag ska användas för att stärka konkurrenskraften och öka den strukturella konvergensprocessen, så att man får en ansvarsfull budgetpolitik i EU-länderna och euroområdet, samtidigt som man fullbordar finansunionen och stärker den demokratiska redovisningsskyldigheten.
  • Steg 2färdigställande av EMU (till 2025): mer långtgående åtgärder för att göra konvergensprocessen mer bindande, t.ex. en rad gemensamma rättsligt bindande riktvärden för konvergensen, och ett finansdepartement för euroområdet.

I oktober 2015 började kommissionen genomföra de fem ordförandenas rapport genom att anta ett åtgärdspaket. Rapporten och annan information finns på kommissionens webbplats om de tio prioriteringarna: En djupare och mer rättvis ekonomisk och monetär union

Samråd med EU-länderna

För att följa upp åtgärdpaketet har kommissionen hållit ett samråd med intressenter i hela EU. Det anordnades över 60 evenemang i länderna för att diskutera vad en fördjupning av EMU egentligen innebär.

Beslutet om att bilda en ekonomisk och monetär union fattades av Europeiska rådet i den nederländska staden Maastricht i december 1991 och stadfästes sedan i EU-fördraget (även kallat Maastrichtfördraget). Med EMU tar EU ytterligare ett steg framåt på den väg mot ekonomisk integration som inleddes 1957 då EU grundades. Ekonomisk integration leder till ekonomiska skalfördelar, ökad effektivitet och tålighet, i både EU och de enskilda länderna. Det banar i sin tur väg för ekonomisk stabilitet och högre tillväxt och fler jobb – något som direkt gynnar vanliga människor. I praktiken innebär EMU följande:

  • Samordning av medlemsländernas ekonomiska beslut.
  • Samordning av finanspolitiken, framför allt genom begränsningar för statsskulder och budgetunderskott.
  • En oberoende penningpolitik under ledning av Europeiska centralbanken (ECB).
  • Ett gemensamt regelverk och likvärdig tillsyn av finansinstituten i euroområdet.
  • En gemensam valuta i euroområdet.

Ekonomisk styrning inom EMU

Det finns ingen enskild institution som ensam bär ansvaret för den ekonomiska politiken i EMU, utan ansvaret delas av medlemsländerna och EU:s institutioner. De viktigaste beslutsfattarna i EMU är

  • Europeiska rådet – som fastställer de viktigaste politiska riktlinjerna
  • EU:s ministerråd (rådet) – som samordnar EU:s ekonomiska beslut och avgör om ett land får införa euron
  • Eurogruppen – som samordnar den politik som är av gemensamt intresse för euroländerna
  • EU-länderna – som fastställer sina nationella budgetar inom de gränser för underskott och skuldsättning som man har enats om, och som vidtar sina egna strukturpolitiska åtgärder på arbetsmarknaden, i pensionssystemen och på kapitalmarknaderna
  • EU-kommissionen – som övervakar och ser till att reglerna följs
  • Europeiska centralbanken (ECB) – som beslutar om penningpolitiken med prisstabilitet som viktigaste mål och som är central tillsynsmyndighet för finansinstituten i euroområdet
  • Europaparlamentet – som delar uppgiften att anta ny lagstiftning med rådet och som står för den demokratiska kontrollen av den ekonomiska styrningen inom den nya ekonomiska dialogen.