Sökväg

Ekonomiska och monetära unionen

Ekonomiska och monetära unionen (EMU) är ett betydande steg mot integrationen av EU:s ekonomier. EMU innebär en samordning av den ekonomiska politiken och finanspolitiken, en gemensam penningpolitik och en gemensam valuta, euron. Alla 28 EU-länder är medlemmar i den ekonomiska unionen. Några länder har gått ett steg längre och infört euron som gemensam valuta. Dessa länder bildar tillsammans euroområdet.

Beslutet om att bilda en ekonomisk och monetär union fattades av Europeiska rådet i den nederländska staden Maastricht i december 1991 och stadfästes sedan i EU-fördraget (även kallat Maastrichtfördraget). Den ekonomiska och monetära unionen tar EU ytterligare ett steg framåt på den väg mot ekonomisk integration som inleddes 1957 då EU grundades. Ekonomisk integration ger ekonomin skalfördelar, ökad effektivitet och tålighet, både för EU som helhet och för de enskilda länderna. Det i sin tur möjliggör ekonomisk stabilitet, större tillväxt och högre sysselsättning – något som direkt gynnar vanliga människor. I praktiken innebär EMU följande:

  • Samordning av medlemsländernas ekonomiska beslut.
  • Samordning av finanspolitiken, framför allt genom begränsningar för den offentliga skulden och underskottet i de offentliga finanserna.
  • En oberoende penningpolitik under ledning av Europeiska centralbanken (ECB).
  • En gemensam valuta i euroområdet.


Ekonomisk styrning i EMU

Det finns ingen enskild institution som ensam bär ansvaret för den ekonomiska politiken i EMU, utan ansvaret delas av medlemsländerna och EU:s institutioner. De viktigaste beslutsfattarna i EMU är

  • Europeiska rådet – som fastställer de viktigaste politiska riktlinjerna,
  • EU:s ministerråd (rådet) – som samordnar EU:s ekonomiska beslut och avgör om ett land får införa euron,
  • Eurogruppen – som samordnar politikområden av gemensamt intresse för euroområdets länder,
  • EU-länderna – som fastställer sina nationella budgetar inom de gränser för underskott och skuldsättning som man har enats om, och som vidtar sina egna strukturpolitiska åtgärder på arbetsmarknaden, i pensionssystemen och på kapitalmarknaderna,
  • EU-kommissionen – som övervakar och ser till att reglerna följs,
  • Europeiska centralbanken (ECB) – som lägger upp penningpolitiken med prisstabilitet som viktigaste mål.
  • Europaparlamentet -  som delar uppgiften att utforma lagstiftning med rådet, och som står för den demokratiska kontrollen av den ekonomiska styrningen, bland annat genom den nya ekonomiska dialogen.

 

Hur långt har den ekonomiska integrationen nått?

Ur ett allmänt perspektiv kan man se den ekonomiska och monetära unionen som ett av de sista stegen på vägen mot fullständig ekonomisk integration. Graden av ekonomisk integration kan delas upp i sex nivåer:
  1. Handelsområde med förmånsbehandling (sänkta tullar mellan vissa länder).
  2. Frihandelsområde (ingen tull för vissa varor mellan länderna eller ingen tull alls)
  3. Tullunion (gemensam handelspolitik och samma externa tullar gentemot tredjeland).
  4. Inre marknad (gemensamma produkbestämmelser och fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft).
  5. Ekonomisk och monetär union (inre marknad med gemensam valuta och penningpolitik).
  6. Fullständig ekonomisk integration (alla ovannämnda steg plus harmoniserad finanspolitik och övrig ekonomisk politik).

Syftet med EU när det 1958 grundades som Europeiska ekonomiska gemenskapen var att skapa en tullunion och en gemensam jordbruksmarknad. Denna begränsade gemensamma marknad utökades sedan till att även omfatta varor och tjänster på den inre marknaden, som i stort sett var fullbordad 1993. I dag befinner sig EU på den femte nivån i ovanstående modell. Den stegvisa ekonomiska integrationen inleddes inte med beslutet om att införa euron: Den är en lång process, ett led i EU:s historia och en av EU:s viktigaste landvinningar.