Sökväg

Införandet av euron

EU växer i takt med att kandidatländerna uppfyller villkoren för medlemskap och blir EU-medlemmar. Denna process kallas för utvidgning. Euroområdet utvidgas på samma sätt i takt med att EU-länder som tidigare inte ingick i euroområdet uppfyller villkoren för att få införa euron.

Euroområdet består av de EU-länder som har infört den gemensamma valutan. Men euroområdet är inte statiskt – enligt fördraget ska alla EU-länder ansluta sig till området när de nödvändiga villkoren är uppfyllda. Det gäller dock inte Danmark och Storbritannien som har förhandlat fram ett särskilt undantag om att få stå utanför eurosamarbetet.

Sverige väntas också ansluta sig till euroområdet i framtiden, men landet uppfyller än så länge inte kraven.

Gradvis utvidgning, gradvis integration

Ett anslutningsland som planerar att gå med i EU måste anpassa många aspekter av samhället – sociala, ekonomiska och politiska – till de som råder i EU-länderna. Målet med en stor del av anpassningen är att se till att anslutningslandet kan klara sig på EU:s inre marknad för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Anslutningen är en integrationsprocess.

Införandet av euron och anslutningen till euroområdet innebär en fördjupning av integrationen, eftersom det leder till ett mycket närmare ekonomiskt samarbete med de andra länderna i euroområdet. Att införa euron kräver också omfattande förberedelser. Man måste framförallt se till att det råder ekonomisk och rättslig konvergens mellan länderna i euroområdet.

Förberedelserna inför införandet av euron

Ett EU-land som vill införa euron måste först uppfylla vissa ekonomiska och rättsliga kriterier. Det ekonomiska ”konvergenskriteriet” ska säkra att landets ekonomi är redo för euron och utan vidare kan omfattas av euroområdets penningpolitik. Rättslig konvergens betyder att den nationella lagstiftningen, särskilt i fråga om den nationella centralbanken och penningpolitiken, är förenlig med fördraget.

Att ersätta den nationella valutan med euron är en omfattande process, som kräver många praktiska förberedelser. Man måste till exempel se till att den nationella valutan dras tillbaka snabbt, att priserna på varor räknas om korrekt och anges ordentligt och att allmänheten får bra information. Alla dessa förberedelser ingår i det ”övergångsscenario” som ett land som vill införa euron väljer. När euron infördes första gången fick man en mängd erfarenheter som de nya euroländerna kan dra nytta av idag. I synnerhet EU-kommissionen kan ge mycket hjälp och råd till länder som planerar att införa euron.

Växelkursmekanismen (ERM II)

Några länder som inte infört euron är redan medlemmar i växelkursmekanismen (ERM II). ERM II ska förhindra onödiga svängningar i de deltagande ländernas valutakurser i förhållande till euron, som skulle kunna äventyra den ekonomiska stabiliteten på den inre marknaden. Det är frivilligt att delta, med det är också ett av konvergenskriterierna. De länder som vill ansluta sig till euroområdet måste delta – utan allvarliga spänningar – i minst två år innan de kan införa euron.