Sammanfattning.

Detta meddelande ingår i den rad av initiativ som gemenskapen under många år tagit i frågan om konsumenters rätt att få sin sak prövad.

Att det är nödvändigt med en gemenskapsinsats om reglering av konsumenttvister och att det brådskar har understrukits och bekräftats under samråden om grönboken (1993) och handlingsplanen (1996) "för utvidgning av konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden".

Resultaten av diskussionerna visar att ett av de mål man främst eftersträvar är att underlätta regleringen av konsumenttvister genom att komma till rätta med bristen på proportioner mellan det omtvistade ekonomiska värdet och kostnaden för den rättsliga regleringen av tvisten.

För att nå detta mål består detta meddelande av två delar som syftar till att förbättra den enskilda konsumentens rätt att få sin sak prövad (Med "rätt att få sin sak prövad" menas i detta meddelande praktiska möjligheter att få saken prövad, inte nödvändigtvis i domstolar i strikt bemärkelse) :

För det första en reklamationsblankett som skall underlätta kommunikationen mellan konsumenter och näringsidkare och med vilken man skall kunna inleda ett förfarande utanför domstol om man inte lyckas göra upp i godo.

För det andra en rekommendation som fastställer de principer som skall tillämpas på förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol (De första gemenskapsinitiativen på det konsumenträttsliga området togs på 80-talet. Kommissionens första meddelande om konsumenternas rätt att få sin sak prövad överlämnades till rådet den 4 januari 1985 (KOM(84)692 slutlig), och åtföljdes av ett kompletterande meddelande av den 7 maj 1987 (KOM(87)210 slutlig). Europaparlamentet yttrade sig i frågan med en resolution av den 13 mars 1987 (EGT C 99, 13.4.1987, s. 203). Rådet reagerade genom sin resolution av den 25 juni 1987 som helt ägnades åt konsumenternas rätt att få sin sak prövad (87/C 176/02, EGT C 176, 4.7.1987, s. 2), i vilken rådet uppmanade kommissionen att fullborda analysen med hänsyn tagen till gemenskapens utvidgning. Dessutom har gemenskapsdimensionen i samband med konsumenternas rätt att få sin sak prövad tagits upp i Europaparlamentets resolution av den 11 mars 1992 (EGT C 94, 13.4.1992, s. 217) och i rådets resolution av den 13 juli 1992 om de framtida prioriteringarna för konsumentskyddspolitikens utveckling (EGT C 186, 23.7.1992, s. 1). Den 21-23 maj anordnade det dåvarande ordförandelandet och kommissionen den tredje europeiska konferensen om konsumenternas rätt att få sin sak prövad. Konferensen hölls i Lissabon och där samlades omkring 300 experter från EG:s 12 dåvarande medlemsstater samt från vissa EFTA-länder. Slutsatserna från konferensen överensstämmer med de problem som lyfts fram i de ovannämnda initiativen. I grönboken om konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden (KOM(93)576 slutlig, 16.11.1993) för kommissionen fram ett antal förslag på hur man kan lösa individuella och kollektiva gränsöverskridande tvister. Bland förslagen kan nämnas fri rörlighet för förbudsförelägganden och förenklade tvistlösningsförfaranden. Efter grönboken lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, vilket håller på att antas (rådets gemensamma ståndpunkt om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EG 48/97 av den 30 oktober 1997, EGT C 389, 22.12.1997, s. 51)). Dessutom har kommissionen utfärdat ett meddelande om handlingsplanen om utvidgning av konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden (KOM(96)13 slutlig, 14.2.1996). Europaparlamentet har antagit en resolution av den 14.11.1996 (nr A4-0355/96, EGT C 362, 2.12.1996) om grönboken, och i resolutionen stöder parlamentet kommissionens planer och uppmanar den att ta fram ytterligare åtgärder i frågan).

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

1. Problemet för den enskilda konsumenten att få sin sak prövad.

2. Tre vägar att nå en lösning:

a) Förenklade och förbättrade rättsliga förfaranden

b) Förbättring av kommunikationen mellan konsumenter och näringsidkare

c) Inrättande av förfaranden utanför domstol

I. DEN FÖRESLAGNA INSATSENS INNEHÅLL

I.1. Främjande av att konsumenttvister görs upp i godo

I.2. Säkerställande av lämpliga garantier för inrättandet av instanser med behörighet att reglera konsumenttvister utanför domstol och för hur dessa instanser skall fungera

II. EUROPEISK REKLAMATIONSBLANKETT FÖR KONSUMENTER

III. KOMMISSIONENS REKOMMENDATION OM PRINCIPER SOM SKALL TILLÄMPAS PÅ de INSTANSER SOM ÄR ANSVARIGA FÖR FÖRFARANDEN FÖR REGLERING AV KONSUMENTTVISTER UTANFÖR DOMSTOL

Bilaga: Informationsblad om instanser för reglering av konsumenttvister utanför domstol

INLEDNING

1. Problemet för den enskilda konsumenten att få sin sak prövad

När det första programmet för konsumentskydd och konsumentvägledning antogs 1975 (EGT C 92, 25.4.1975, s. 1-16, räknade Europeiska gemenskapernas råd upp fem grundläggande rättigheter (Rätten till hälsa och trygghet, rätten till skydd av ens ekonomiska intressen, rätten till information och utbildning, rätten att företrädas, rätten till en rättvis ersättning för liden skada genom snabba, effektiva och billiga förfaranden"). Sedan dess har EG:s regelverk på området utvecklats avsevärt. Åtskilliga gemenskapstexter syftar till att ge konsumenterna i alla medlemsstater en mängd konkreta rättigheter som skall åtnjutas. Produktansvar, konsumentkrediter, hemförsäljning, paketresor, överbokning vid flygtransport, ansvarsfrågan vid flygolyckor (Rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar vid olyckor, EGT L 285, 17.10.1997), oskäliga avtalsvillkor, distansavtal och s k time-sharing har varit föremål för lagstiftning på europeisk nivå. Andra texter har föreslagits och diskuteras just nu inom områden som försäljning och garantier för konsumtionsvaror. Införandet av dessa rättigheter på gemenskapsnivå gör det möjligt för konsumenten att i större utsträckning dra nytta av den stora inre marknaden, och medlemsstaterna åtog sig att verka för detta mål när de antog den handlingsplan för den inre marknaden som kommissionen lade fram för Europeiska rådet i Amsterdam (strategiskt mål 4, CSE(97)1 slutlig, 4.6.1997).

Medlemsstaterna, som är de som i första hand bär ansvaret för konsumentskyddet, har också på eget initiativ antagit en rad olika lagar för att tillerkänna konsumenterna specifika rättigheter, dels inom områden som inte omfattas av gemenskapstexter, dels inom harmoniserade områden som omfattas av gemenskapsbestämmelser som tillåter medlemsstaterna att införa ett ännu starkare konsumentskydd. Vidare skyddas konsumenterna i förhållande till näringsidkarna av allmänna civilrättsliga regler, även då specifik lagstiftning saknas.

Om man inrättar grundläggande rättigheter utan att upprätta mekanismer som garanterar att dessa verkligen kan utövas, blir rättigheterna i praktiken värdelösa (Talerätt är för konsumenterna en följd av de grundläggande rättigheter som de ges i gemenskapsrätten. I brist på gemenskapsregler är processuella bestämmelser för att skydda dessa rättigheter visserligen medlemsstaternas ansvar, men gemenskapsrätten innehåller gränser för deras befogenheter. De processuella bestämmelserna får således vare sig vara diskriminerande för de personer som enligt gemenskapsrätten har rätt till likabehandling eller inskränka de grundläggande friheterna i fördraget. Då den fria rörligheten för varor och tjänster på den inre marknaden garanteras av gemenskapsrätten, följer det av detta att alla aktörer, inbegripet konsumenterna, kan vända sig till de rättsvårdande myndigheterna i en medlemsstat för att lösa tvister där deras näringsverksamhet kan ge upphov till sådana, på samma villkor som medborgare i denna stat (dom av den 26 september 1996, Data Delecta och Forsberg, C-43/95, REG 96/I-4661 samt dom av den 20 mars 1997, Hayes, C-323/95, REG I-171). För att nå en överensstämmelse mellan den verklighet som råder och den ram som lagstiftaren tecknat på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att ge konsumenten skydd, måste man garantera att konsumenten kan hävda sina rättigheter, om någon bryter mot dem, genom enkla, snabba, effektiva och billiga rättsliga kanaler.

De specifika problem som konsumenterna möter när de skall hävda sina rättigheter har redan givit upphov till åtskilliga utlåtanden från behöriga institutioner. Faktum är att det finns ett antal hinder som möter den konsument som hävdar sina rättigheter inför domstol.

Först och främst har vi kostnaderna för den juridiska rådgivningen och för det juridiska ombudet, för domstolshandläggningen och för sakkunnigutlåtanden (desto mer som produkter och tjänster i de moderna ekonomierna blir allt mer komplexa och ibland går utöver rättens kunskaper). Vidare löper man i vissa länder risken att få svara för motpartens kostnader i händelse av tredskoförfarande. I andra länder vet man redan från början att man kommer att få stå för sina egna kostnader även om man vinner målet. Slutligen är arbetsbelastningen vid domstolarna i vissa medlemsstater så hög att det tar lång tid innan ärendet kan avgöras. Förutom dessa konkreta faktorer finns det även psykologiska hinder förknippade med de juridiska förfarandenas komplexa och formella karaktär. Konsumenten känner ofta en viss osäkerhet inför domstolarna på grund av det juridiska språket och de juridiska förfarandenas svårbegripliga ritualer.

Om tvisterna är komplicerade redan på nationell nivå blir de det desto mer när flera länder är inblandade. Risken för tvister över gränserna (För en detaljerad beskrivning av termens definition och av alla de problem som har med denna att göra, hänvisas till grönboken, s. 72) ökar när transaktionerna över gränserna blir allt fler och det kommer ny teknik för handel med varor och tjänster.

Med beaktande av ovanstående kan man dra slutsatsen att det begränsade belopp man tvistar om i de flesta konsumenttvister såväl på nationell nivå som över gränserna, inte står i någon som helst proportion till den tid det rättsliga förfarandet tar och de kostnader det ger upphov till (Hur välgrundat detta konstaterande är har visats och bekräftats i studien om kostnader av rättsliga gränser för konsumenterna inom den inre marknaden. I denna studie konstaterades att genomsnittskostnaden (rättegångskostnader och advokatkostnader) för reglering av en rättstvist inom gemenskapen gällande ett belopp motsvarande 2 000 ecu i den för käranden bästa av hypoteserna uppgick till ett belopp motsvarande ca 2 500 ecu. För en sammanfattning av studiens resultat hänvisas till handlingsplanen "för utvidgning av konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden", s. 8-11 (KOM(96)13). När konsumenterna ställs inför detta faktum, avstår många från att hävda sina rättigheter och finner sig helt enkelt i att man bryter mot dem.

2. Tre sätt att nå en lösning

Det finns tre metoder att förbättra konsumenternas rätt att få sin sak prövad: förenkling och förbättring av de rättsliga förfarandena, förbättring av kommunikationen mellan näringsidkare och konsumenter samt inrättande av förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol. Dessa tre metoder utesluter på intet sätt varandra utan kompletterar varandra helt och hållet.
Det finns dock en grundläggande skillnad mellan den första metoden och de övriga två. Medan den första befinner sig inom den traditionella ramen för rättslig reglering av tvister och syftar till en förbättring av befintliga system, är syftet med de andra två däremot att i möjligaste mån få bort dessa tvister från domstolarna.

a) Förenkling och förbättrade av de rättsliga förfarandena

I de flesta medlemsstater har initiativ tagits för att förenkla de rättsliga förfarandena för tvister om "mindre värden", antingen i allmänhet eller särskilt för konsumenttvister. Den gemensamma tanken är att inrätta informella förfaranden som gör det möjligt att ta upp målet i förenklade förfaranden, gör advokaternas medverkan fakultativ och leder till ett förlikningsförslag inför en domare (antingen obligatoriskt eller på domarens eller parternas begäran). Trots likheterna finns det en rad skillnader i de olika rättsordningarnas förenklade förfaranden, t ex olika kriterier för hur man definierar småmål eller varierande kostnader.
I kommissionens handlingsplan av den 14 februari 1996 presenterades idén att införa en blankett som skulle förenkla konsumenternas talerätt. Resultaten från samrådet om handlingsplanen gav dock vid handen att medlemsstaterna inte var övertygade om fördelarna med en gemensam blankett för de förenklade rättsliga förfarandena, i synnerhet som det i de flesta medlemsstater skulle krävas ändringar i reglerna för de civilrättsliga förfarandena om en enkel blankett skulle räcka för att inleda ett sådant förenklat förfarande. Det arbete som utförts i detta sammanhang har icke desto mindre inspirerat kommissionen till ett av de initiativ som läggs fram i detta meddelande, på det extrajudiciella området (se nedan punkt I.1).

Detta meddelande rör inte de rättsliga förfarandena och innehåller därför inte några förslag på detta grundläggande område. Detta innebär givetvis inte att kommissionen avstår från att främja framsteg när det gäller de rättsliga förfarandena. Tvärtom kommer kommissionen att fortsätta att studera behovet av ett gemenskapsinitiativ med anledning av hur de rättsliga förfarandena fungerar inom den inre marknaden och det europeiska rättsområdet och hur ett sådant initiativ skulle se ut. Denna satsning kommer att underlättas väsentligt av Amsterdamfördraget. Vidare har kommissionen nyligen lagt fram ett meddelande (Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet "Effektivisering av hur domar meddelas och verkställs inom Europeiska unionen" (KOM(97) 609 slutlig, 26.11.1997) om förbättring av förfarandena för verkställande av domstolsbeslut i andra länder och om regler för fastställande av forum för behandling av tvister över gränserna. I detta meddelande tas särskild hänsyn till konsumenternas intressen, och en debatt inleds om unionens gemensamma hållning till vissa aspekter på nationella processuella bestämmelser. Vidare skall en allmännare debatt inledas om frågan hur de förenklade rättsliga förfarandena (i mål om mindre värden) fungerar inom det europeiska rättsområdet.

b) Förbättring av kommunikationen mellan konsumenter och näringsidkare

För att komma till rätta med de problem konsumenten kan ha när det gäller att få sin sak prövad är den första målsättningen att hjälpa konsumenten att göra upp i godo med näringsidkaren. En dialog mellan de båda parterna och en uppgörelse i godo gör att konsumenten slipper alla de problem som nämns ovan och som hänger samman med de rättsliga förfarandena, och löser samtidigt den uppkomna tvisten.

En uppgörelse i godo tillfredsställer samtidigt näringsidkarnas behov, eftersom de å sin sida vill undvika rättegångar och behålla sin kundkrets.

Dialogen kommer oftast till stånd på konsumentens eget initiativ, med eller utan inblandning av konsumentföreningar eller andra organisationer som är till för att ge konsumenterna stöd.

Uppkomsten av en fruktbar kommunikation hindras icke desto mindre av konsumentens brist på information, av konsumentens svårigheter att klart och tydligt uttrycka sina anspråk, eller som i fallet med tvister över gränserna, av att konsumenten drar sig för att inleda denna typ av diskussioner med någon som talar ett annat språk.

När man inte lyckas göra upp i godo är det naturligtvis oundvikligt att man får vända sig till behöriga instanser för att reglera konsumenttvisten.

I fråga om finanstjänster har kommissionen lanserat ett initiativ (Kommissionens meddelande "Finansiella tjänster: stärka konsumenternas förtroende", KOM(97)309 av den 26.6.1997, som är en uppföljning av grönboken med titeln "Finansiella tjänster: att tillgodose konsumenternas förväntningar" KOM(96)209 av den 22.5.96) i enlighet med sitt Initiativet, som syftar till att låta de berörda parterna - sektorn för finansiella tjänster och konsumentorganisationerna - enas om frivilliga överenskommelser för att förbättra dels informationen till konsumenten, dels konsumentens möjlighet att få sin sak prövad.

c) Inrättandet av förfaranden som handläggs utanför domstol

Åtskilliga initiativ har tagits i de olika medlemsstaterna för att få till stånd en handläggning av konsumenttvisterna utanför domstolarna. Kommissionen stöder sedan länge pilotprojekt på nationell och lokal nivå, för att få till stånd ett inrättande av sådana system eller en utveckling av befintliga sådana.

Vid sidan av de rättsliga förfarandena finns det för närvarande i Europa en mängd olika speciella metoder för reglering av konsumenttvister utanför domstol. Ibland rör det sig om förfaranden som kompletterar eller förbereder för de rättsliga förfarandena, t ex medling eller förlikning. Ibland har man tillgång till andra mekanismer, t ex skiljedomsförfaranden. Med hänsyn till att samma förfarande kan benämnas olika i olika medlemsstater, och för att inte låta oss luras av denna terminologiska variation, bör det påpekas att detta meddelande avser metoder som oavsett hur de benämns leder till en reglering av tvisten genom att en utomstående part aktivt ingriper och föreslår eller påbjuder en lösning. Här avses inte sådana förfaranden som inskränker sig till ett försök att sammanföra parterna för att övertala dem att finna en lösning i samförstånd.

Medlemsstaternas system för reglering av konsumenttvister utanför domstol är mycket olika såväl vad gäller uppbyggnad och funktion som vad gäller förloppet.

De instrument som inrättats kan vara ett resultat av myndighetsinitiativ på central nivå (t ex reklamationsnämnder i de nordiska länderna) eller på lokal nivå (t ex skiljedomstolarna i Spanien). De kan också främjas eller inrättas av branschsammanslutningar (t ex bankernas och försäkringsbolagens "ombudsmän") eller av näringsidkare eller av inrättningar som erbjuder skiljedomar och förlikning inom ramen för sin huvudsakliga verksamhet (till exempel privatpraktiserande jurister eller skiljedomsinstitut).

Just på grund av dessa skillnader är de beslut som fattas av dessa instanser av varierande slag. Vissa är endast rekommendationer (som i fallet med de skandinaviska ländernas reklamationsnämnder och de flesta privata "ombudsmän"). Andra är endast tvingande för näringsidkarna (som i fallet med de flesta av bankernas "ombudsmän"). Åter andra är tvingande för båda parter (skiljedomar).

Men vad gäller försvaret av medborgarnas intressen, är frågan i vilken utsträckning förfaranden som handläggs utanför domstol kan ge dem ett skydd som liknar det som ges av de rättsliga förfarandena (t ex garantin om oberoende och opartiskhet), och samtidigt förbättra deras möjligheter att få sina tvister lösta. Denna fråga är så mycket viktigare som systemet med tvistelösning utanför domstol, trots sina obestridliga fördelar, kan uppvisa vissa potentiella svagheter, som den flexibilitet som gör det möjligt att sätta en strikt tillämpning av rättsreglerna ur spel, avsaknaden av möjligheten att överklaga beslutet när detta är tvingande eller svårigheterna att få beslutet verkställt i en annan stat än den där det har fattats (New York-konventionen av 1958 om verkställande av skiljedomar är inte tillämplig i alla unionens medlemsstater (Portugal har inte anslutit sig till konventionen (dom av den 25 juli 1991, Rich, C-190/89, REG I-3855). Detta innebär att erkännande och verkställighet av skiljedomar inte garanteras i hela unionen).

Om man kunde säkerställa vissa rättssäkerhetsgarantier för de förfaranden som handläggs utanför domstol skulle man å ena sidan kunna minska betydelsen av deras nackdelar och å andra sidan öka dessa systems trovärdighet i konsumenternas ögon, liksom det ömsesidiga förtroendet mellan de olika medlemsstaternas olika instanser för tvistelösning utanför domstol.

I: DEN FÖRESLAGNA INSATSEN

Genom detta meddelande lanserar kommissionen två initiativ för att förbättra konsumenternas rätt att få sin sak prövad. Kommissionens initiativ syftar till att komplettera den politik som medlemsstaterna driver på området för att uppnå "en hög konsumentskyddsnivå" i enlighet med artikel 129a i fördraget. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen (artikel 3b i fördraget), inskränker sig insatsen till det som är nödvändigt för att uppnå det uppställda målet. Genomförandet av den föreslagna insatsen förutsätts ske på frivillig basis.

I.1. Främjande av att konsumenttvister görs upp i godo

I detta sammanhang syftar meddelandet i första hand till att underlätta och uppmuntra till att konsumenttvister regleras i ett inledande skede, så att parterna kan undvika de olägenheter som vållas av att ett förfarande inleds i eller utanför domstol. För detta ändamål innehåller meddelandet en europeisk reklamationsblankett för konsumenter som skall förbättra kommunikationen mellan konsumenter och näringsidkare så att tvister dem emellan kan göras upp i godo. För den händelse dialogen mellan konsument och näringsidkare inte skulle leda till en lösning på problemet, skulle blanketten kunna användas för att inleda ett förfarande utanför domstol. Det vore önskvärt om de instanser som ansvarar för reglering av konsumenttvister utanför domstol kunde godta att ett inlämnande av denna europeiska blankett skulle räcka för att inleda den typ av förfarande som de ansvarar för, så att alla fördelarna med en sådan blankett kan utnyttjas till fullo.

Denna reklamationsblankett kan användas såväl vid nationella tvister som vid tvister över gränserna, oavsett hur stort det omtvistade värdet är, eller vilken typ av konsumenttvist det rör sig om. Det är de berörda personerna som skall bestämma i vilken mån deras problem kan lösas genom användandet av denna blankett. När det gäller finanstjänster, undersöks för närvarande, genom den "dialog" som förs mellan sektorn för finansiella tjänster och konsumentorganisationerna, om blanketten lämpar sig för tvister som gäller finansiella tjänster.

Blanketten kommer att finnas tillgänglig på Internet för alla intresserade personer och organisationer (/comm/dg24/) på alla EU-språk. Man kan inte ändra i blanketten, men organisationer (företag, företagssammanslutningar, konsumentorganisationer, konsumentvägledningsbyråer, etc.) som erbjuder blanketten till konsumenten kan anpassa den genom att sätta dit sin logotyp i blankettens övre högra hörn.

Denna reklamationsblankett för konsumenter, som har fått sin nuvarande utformning efter åtskilliga konsultationer med medlemsstaterna och de berörda parterna, har utformats så att den skall kunna vägleda och hjälpa konsumenten att formulera sina anspråk. Blanketten har flervalsfrågor för att hjälpa konsumenten att lättare avgränsa sitt problem och sina anspråk, men ger samtidigt tillräckligt med plats för preciseringar eller beskrivningar av specialfall som inte täcks av blankettens flervalsfrågor. Kombinationen av ett system med rutor som skall kryssas i och fri text kommer att underlätta översättningsarbetet avsevärt vid tvister över gränserna eller då parterna talar olika språk. Kommissionen kommer att göra alla tekniska ändringar av blanketten som kan komma att visa sig nödvändiga.

Detta initiativ från kommissionen lanseras som ett pilotprojekt. Om två år kommer kommissionen att utvärdera blankettens relevans och genomslag, på grundval av de erfarenheter man då gjort av hur den använts.

I.2. Säkerställande av lämpliga garantier för inrättandet av instanser med behörighet att reglera konsumenttvister utanför domstol och för hur dessa instanser skall fungera

Den andra delen av kommissionens initiativ är en rekommendation som syftar till att fastställa en rad principer för hur de instanser (redan existerande eller kommande) som reglerar konsumenttvister utanför domstol skall fungera.
De förfaranden utanför domstol som avses i denna rekommendation är de som, oavsett "juridisk karaktär" (beslut, rekommendation eller förslag till transaktion), kännetecknas av att en utomstående part ingriper och inte bara inskränker sig till att övertala parterna att komma överens utan intar en konkret ståndpunkt rörande tvistens lösning.

Respekten för vissa principer som oberoende, öppenhet och effektivitet kan bidra till ett bättre skydd för konsumenternas rättigheter. Om dessa principer garanteras, skapas samtidigt trovärdighet och förtroende. Förtroendet ligger på två nivåer: för det första hos konsumenten som, om han känner tilltro till de garantier som ges av de förfaranden som han har tillgång till utanför domstol, fullt ut och utan förbehåll och misstro kan dra nytta av alla de fördelar som det extrajudiciella systemet i hans land, eller i något annat medlemsland, ger vid konflikter över gränserna. För det andra kommer de instanser som i de olika länderna ansvarar för reglering av konsumenttvister utanför domstol att ha större tillit till varandra vid tvister över gränserna. I en situation av ömsesidigt förtroende kommer de att kunna samarbeta effektivt för att förbättra handläggningen av konsumenttvister över gränserna. Kommissionen kommer att ge stöd åt inrättandet av ett nätverk mellan dessa instanser för att de skall kunna samarbeta mer aktivt i regleringen av konkreta fall. Det slutmål man måste sträva mot är en situation där konsumenten, vid tvister över gränserna, kan väcka talan hos en behörig extrajudiciell instans i utlandet genom den motsvarande extrajudiciella instansen i det egna landet.

För detta ändamål vore det önskvärt om de olika instanser som redan finns i de olika medlemsstaterna för tvistelösning utanför domstol respekterade de principer som tas upp i denna rekommendation. Konsumentorganisationer och yrkesorganisationer, var för sig eller tillsammans, har en nyckelroll att spela för att detta skall kunna uppnås.

Dessutom kan dessa principer göra det enklare för dem som tillhandahåller extrajudiciella tjänster i en medlemsstat att erbjuda sina tjänster även i en annan medlemsstat.

För att nå öppenhet och en spridning av extrajudiciella förfaranden som garanterar respekten av de principer som tagits upp i denna rekommendation och för att underlätta att dessa kopplas ihop i nätverk, kommer kommissionen att ta initiativet till att skapa en databas med uppgifter om de instanser för reglering av konsumenttvister utanför domstol som ger sådana garantier. I enlighet med subsidiaritetsprincipen kommer innehållet i denna databas att bestå av information som de medlemsstater som vill delta i detta initiativ ger till kommissionen. För att möjliggöra en standardiserad information och för att förenkla utbytet av dessa uppgifter, kommer kommissionen att till medlemsstaternas förfogande ställa det standardformulär som finns som bilaga till detta meddelande.

För öppenhetens skull och i informationssyfte kommer medlemsstaterna också att kunna inrätta en kontaktpunkt per land som skall kunna upplysa berörda personer om vilka instanser de kan vända sig till för att få till stånd en reglering av sina konkreta konsumenttvister utanför domstol.

Kommissionen kommer att utvärdera genomförandet av denna rekommendation om två år.

II. REKLAMATIONSBLANKETT FÖR KONSUMENTEN

BILAGA

INFORMATIONSBLAD OM INSTANSER FÖR REGLERING AV KONSUMENTTVISTER UTANFÖR DOMSTOL

UPPGIFTER OM INSTANSEN: (Uppge namn, adress, telefonnummer, faxnummer, e-postadress och övrig information som kan underlätta för berörda att ta kontakt)

ORGANISATON: (Beskriv instansens uppbyggnad, om den består av en person eller är kollegial, längden på mandatet och regler för utnämning av personer med beslutsfattande ansvar och återkallande av mandat)

BEHÖRIGHET: (Beskriv vilken typ av tvister man handlägger, geografisk täckning och eventuella gränser för hur stort det omtvistade värdet får vara)

FÖRFARANDE: (Beskriv reglerna för hur man inleder ett förfarande, t. ex. åtgärder som konsumenten först måste vidta, de tidsfrister konsumenten har för att agera, om det krävs personlig inställelse eller inte, om förfarandet är skriftligt eller muntligt)

KOSTNADER: (Uppge eventuella kostnader för handläggningen och reglerna för fördelning av kostnader när förfarandet avslutats)

BESLUT: (Uppge om förfarandet leder till ett beslut som är tvingande för ena eller båda parterna eller om det endast rör sig om en rekommendation eller ett förslag till transaktion)

VERKSTÄLLANDE: (Om förfarandet leder till ett tvingande beslut, uppge medel för verkställande av beslutet)