Sökväg

Left navigation

Additional tools

Sänk inte blicken, Sverige

Av Cecilia Malmström, EU-kommissionär, och Olle Schmidt, Europaparlamentariker (FP)

27 juni 2012.

Publicerad i Expressen (SE)

Om förtroendet för vårt gemensamma europeiska projekt ska stå starkt även framöver måste vi försvara det vi redan har byggt upp, skriver Cecilia Malmström och Olle Schmidt
DEBATT

EU genomgår sin kanske största kris någonsin. Samarbetet knakar och EU-ledarnas kapacitet att föra Europasamarbetet framåt ställs på prov. Det är fel tillfälle för Sverige att sänka eller vända bort blicken från Europa.

Under en höst, vinter och vår av skuldkris och ekonomisk oro har det europeiska samarbetet gått igenom ett stålbad. Olyckskorparna har talat om eurons kollaps och till och med Europas sönderfall. Vi ser en fortsatt allvarlig ekonomisk situation i bl a Grekland, Spanien och Portugal samt ett stort behov av strukturreformer inom hela unionen. Ledarskapet i Europa måste bli tydligare och stå upp och försvara de reformer som är nödvändiga för att få Europa på fötter.

Inför toppmötet i veckan, då Fredrik Reinfeldt och de andra stats- och regeringscheferna möts, diskuteras långtgående förslag om ekonomisk integration. Det handlar dels om att se att Europas länder följer de regler som de själva satt upp, dels om att t ex arbeta mot en bankunion – starkare europeisk tillsyn och en gemensam fond för att rädda och avveckla banker i kris – samt även mot gemensamma så kallade euroobligationer. Det diskuteras också att upprätta en skuldinlösenfond där ländernas skulder blir till ett gemensamt ansvar. Nationella lösningar är inte tillräckliga, om såväl svensk och europeisk ekonomi ska stå sig stark i framtiden. Att bidra – politiskt såväl som ekonomiskt – till att krisen kan ridas ut är en del av Sveriges ansvar som EU-nation. Klart är att det måste till mer Europasamarbete, inte mindre, för att undvika liknande kriser i framtiden.

Åtgärderna måste samtidigt ha allmänhetens förtroende om de ska lyckas. Än så länge är den svenska allmänhetens stöd för EU-samarbetet stabilt – nyss kom siffror från Statistiska Centralbyrån som visar att dubbelt så många är för EU-medlemskapet än emot.

Men om förtroendet för vårt gemensamma europeiska projekt ska stå starkt även framöver måste vi försvara det vi redan har byggt upp. Detta gäller även utanför ekonomins område, exempelvis för Schengensamarbetet – ett av EU-samarbetets största landvinningar, som gör det möjligt att resa från Lappland till Malta utan att visa pass. Under året som gått har vi sett flera försök av EU-länder att kringskära denna fria rörlighet.

Som svar föreslog EU-kommissionen ett gemensamt system för att säkra rörligheten, med regelbunden övervakning av hur Schengen fungerar. Häromveckan visade medlemsländerna i EU:s ministerråd – bland dem Sverige – att de istället vill gå på en helt annan linje, som varken stärker samarbetet eller skyddar det mot missbruk. För bara ett år sedan ville den dåvarande danska regeringen helt omotiverat återinföra gränskontroll på Öresundsbron, påhejade av Danskt folkeparti. Minnet är uppenbarligen kort.

Det finns fler fallgropar som Sverige riskerar att trampa i. Nu gäller det att vi håller ryggen fri mot retoriska paketlösningar i krisens skugga, mot förklaringsmodeller som enkelt delar in Europa i rik och fattig, i företagsam och lat. Europas ekonomier behöver reformeras och sunda statsfinanser måste vara en ledstjärna för Europas ledare. Men att slå sig för bröstet och se ned på andra inger inget förtroende i ett Europa där solidaritet är ett viktigt grundvärde.

Den krishantering som nu arbetas fram i EU är början på något nytt, och sammanhållning är viktigare nu än på mycket länge.

I svensk politik diskuteras inte de här avgörande frågorna på samma sätt som i många andra EU-länder. Här har regeringen tillsammans med socialdemokraterna ett stort gemensamt ansvar inför framtiden. Man kan inte i längden säga sig vilja tillhöra EU:s kärna, men ändå vara benägen att stå vid sidan när det europeiska huset skakar. Kriserna stärker vanligtvis det europeiska samarbetet. De får oss att förstå vilket samarbete vi behöver och bygga därefter. Så har det varit i 60 år och så kommer det vara den här gången också. Men för att Sverige ska vara en del av det bygge som nu tar form krävs det att vi är fullt ut delaktiga i debatten. Att vi bidrar med våra lärdomar och vår kunskap, och att vi inte sluter oss inåt. Risken är annars att Europa utvecklas mot fördjupat samarbete och Sverige står och tittar på – och tappar ännu mer politiskt inflytande.

När krisen är över – och den tiden kommer – då har en kärna av EU:s medlemsländer gått vidare i närmare samarbete. Sverige riskerar då att få allt mindre att säga till om.