Föräldraansvar - Gemenskapsrätt

Samarbete för att skydda barn i Europeiska unionen

Europeiska unionens mål är att ge barn rättssäkerhet genom att se till att domar om föräldraansvar är giltiga i hela EU. Detta mål finns i programmet för ömsesidigt erkännande av domar. Det första steget mot ömsesidigt erkännande av domar på familjerättens område var rådets förordning (EG) nr 1347/2000. Där infördes harmoniserade bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa domar i mål om föräldraansvar. Efter ett förslag från kommissionen har ett nytt steg tagits genom antagandet av rådets förordning 2201/2003, som från den 1 mars 2005 ersätter rådets förordning 2201/2003. En handbok (PDF File 305 KB)om tillämpningen av förordning (EG) 2201/2003 (”nya Bryssel II-förordningen”), som började gälla den 1 mars 2005, finns tillgänglig på nätet. Den har utarbetats av kommissionen i samarbete med det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Eftersom EU-medborgarna i allt större utsträckning flyttar mellan medlemsstaterna, ökar antalet familjer där medlemmarna inte är av samma nationalitet eller inte bor i samma medlemsstat. Därför krävs det enhetliga regler om domstolarnas behörighet och erkännande och verkställighet av utländska domar om föräldraansvar. Som ett första steg antog ministerrådet förordning nr 1347/2000 den 29 maj 2000.

Förordningen trädde i kraft den 1 mars 2001 och var tillämplig på domar som meddelats efter detta datum. Den omfattade domar om föräldraansvar som hade meddelats i en medlemsstat i samband med ett skilsmässomål. Om domen inte var kopplad till ett skilsmässoförfarande omfattades den inte av förordningen. Förordningen skulle exempelvis tillämpas på avgöranden om vilken förälder barnet skulle bo hos (vårdnadsrätt) och om den andra föräldern hade rätt att träffa barnet eller inte (umgängesrätt) (se Föräldraansvar – Allmän information). Den skulle inte tillämpas på avgöranden om underhållsskyldighet som omfattas av rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Förordningen gällde slutligen endast domar beträffande makars gemensamma barn.

Till början

Förordningen var tillämplig i alla medlemsstater, utom Danmark.

De viktigaste målen med den nya Bryssel II-förordningen

Genom förordningen kan domar i mål om föräldraansvar bli erkända och verkställda i en annan medlemsstat genom ett enhetligt och enkelt förfarande. Förordningen innehåller också enhetliga regler om behörighet och ger svar på följande frågor:

• Vilken medlemsstats domstolar som är behöriga att besluta om skilsmässa och föräldraansvar?
• Hur en dom i ett mål om föräldraansvar kan erkännas och verkställas i en annan medlemsstat?

Vilken domstol är behörig?

Domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist är behöriga att döma i frågor om föräldraansvar.

Hur kan en dom bli erkänd och verkställd i en annan medlemsstat?

Alla berörda parter kan ansöka om att en dom om föräldraansvar ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat.

Av den förteckning  (PDF File 175 KB) som medlemsstaterna tillhandahållit framgår vilka domstolar som tar emot sådana ansökningar.

Domstolen ska utan dröjsmål förklara att domen kan verkställas i den andra medlemsstaten. Domstolen ska dock avstå från en sådan förklaring om

• detta uppenbart skulle stå i strid med grundläggande rättsprinciper i den medlemsstaten,
• barnet inte kunnat höras, utom i brådskande fall,
• en person som gör gällande att domen kränker hans eller hennes föräldraansvar inte kunnat höras,
• domen meddelats i frånvaro av en part som inte fått handlingarna i tid och därmed inte kunnat förbereda sitt försvar,
• domen är oförenlig med en annan dom (under vissa villkor).

En person som ansöker om att en dom ska verkställas har rätt till rättshjälp om han eller hon var berättigad till rättshjälp i ursprungslandet.

En europeisk ordning för skydd av barn till separerade föräldrar

1999 slog justitieministrarna fast att principen om ömsesidigt erkännande av domar ska ligga till grund för ett allsidigt rättsligt samarbete och beslutade att prioritera frågan om umgängesrätt. I maj 2000 antogs rådets förordning nr 1347/2000 (se ovan). I juli 2000 följdes den av ett initiativ från Frankrike om umgängesrätt. I november 2000 antogs ett program för ömsesidigt erkännande av domar. Programmet omfattar bland annat domar om föräldraansvar.

Till början

Efter ett förslag från Europeiska kommissionen i maj 2002 antogs en förordning om föräldraansvar den 27 november 2003. Genom denna förordning, som började gälla den 1 mars 2005,

• utvidgas bestämmelserna om ömsesidigt erkännande och verkställighet i förordning nr 1347/2000 till att omfatta samtliga avgöranden om föräldraansvar,
• garanteras barnets rätt att upprätthålla kontakt med båda föräldrarna samt
• förhindras att föräldrar för bort sina barn inom Europeiska unionen.

Fri rörlighet för domar om föräldraansvar

Som framgår av ovanstående omfattar förordning nr 1347/2000, som fortfarande är gällande, endast en begränsad kategori domar om föräldraansvar. Den är till exempel inte tillämplig om föräldrarna är ogifta eller om domen meddelas efter det att skilsmässoförfarandet avslutats. För att säkra jämlikhet för alla barn omfattar den nya förordningens tillämpningsområde alla domar i mål om föräldraansvar, vare sig de gäller barn födda inom äktenskapet eller inte.

Säkra barnets rätt att upprätthålla kontakt med båda föräldrarna

Den nya förordningen garanterar barnets rätt att upprätthålla kontakten med båda föräldrarna efter en skilsmässa, även när föräldrarna bor i olika medlemsstater. I vissa fall kan den ena föräldern tänkas motsätta sig att barnen reser till en annan medlemsstat för att besöka den andra föräldern trots att han eller hon beviljats umgängesrätt enligt ett domstolsavgörande. Den nya förordningen syftar till att lösa detta problem genom att domar om umgängesrätt automatiskt ska kunna erkännas och verkställas i andra medlemsstater. Om till exempel en mamma inte låter barnet åka till en annan medlemsstat för att besöka pappan i enlighet med en dom skulle pappan kunna begära att domen verkställs i den andra medlemsstaten precis som om den hade utfärdats där. Det extra förfarande för att få domen förklarad verkställbar som anges i rådets förordning nr 1347/2000 skulle i så fall inte längre behövas.

Förhindra bortförande av barn inom Europeiska unionen

Den nya förordningen innehåller bestämmelser för att effektivt försöka lösa problemet med bortförande av barn inom EU. I avskräckande syfte är det domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist före bortförandet som fattar det slutliga beslutet. På så sätt kommer föräldrarna inte längre att frestas att föra bort sina barn för att dra ärendet inför domstol i det egna landet i hopp om att uppnå en ändring av en dom som utfärdats i en annan medlemsstat. Domstolarna i den medlemsstat till vilken barnet bortförts skulle kunna besluta att inte omedelbart skicka tillbaka barnet om ett sådant beslut är nödvändigt på grund av en allvarlig risk att barnet skulle försättas i fara om det återvände eller om barnet har uppnått en viss ålder eller mognad och inte vill återvända. Det är emellertid domstolarna i den medlemsstat där barnet var bosatt före bortförandet som ska fatta det slutliga beslutet om barnet ska stanna eller inte. Barnet ska höras under förfarandet om det är lämpligt med tanke på dess ålder och mognad. De centrala myndigheterna ska bistå de föräldrar som drabbas av bortförande av barn, främja medling och stödja kommunikation mellan domstolar.

Till början

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Barnets rätt att bli hört är en grundläggande rättighet som slås fast i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Barnets åsikter ska beaktas i frågor som rör dem i förhållande till deras ålder och mognad. I stadgan slås också fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner.

Referensdokument

• Åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område.
• Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn.
• Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
• Förslag till rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 och om ändring av förordning (EG) nr 44/2001 vad avser mål om underhållsskyldighet.
• Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
• Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000
• Handbok  (PDF File 305 KB) om tillämpningen av förordning (EG nr 2201/2003) (den nya ”Bryssel II-förordningen”)
• Förteckning  (PDF File 175 KB) över behöriga domstolar, offentliggjord i EUT C 40, 17.2.2005.

« Föräldraansvar - Allmän information | Gemenskapsrätt - Allmän information »

Till början

Senaste uppdatering: 04-10-2006