Europeiska Kommissionen > ERN > Juridiska yrken > Sverige

Senaste uppdatering: 12-07-2007
Utskriftsversion Lägg till i favoriter

Juridiska yrken - Sverige

Presentation av de olika yrkeskategorierna



 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Domare 1.
2. Advokater 2.
3. Åklagare 3.
4. Kronofogdar 4.

 

1. Domare

De flesta domare arbetar inom någon av de två allmänna domstolorganisationerna. Dessa är dels de allmänna domstolarna, som består av ett större antal tingsrätter, sex hovrätter och Högsta domstolen, dels de allmänna förvaltningsdomstolarna, som består av ett större antal länsrätter, fyra kammarrätter och Regeringsrätten. En domare utan chefsansvar kallas rådman i tingsrätt och i länsrätt, hovrättsråd i hovrätt och kammarrättsråd i kammarrätt. En domare som är chef på en domstolsavdelning kallas chefsrådman i tingsrätt och i länsrätt, hovrättslagman i hovrätt och kammarrättslagman i kammarrätt. Den domare som är chef för domstolen tituleras lagman i tingsrätt och i länsrätt och president i hovrätt och i kammarrätt. Domare i Högsta domstolen tituleras justitieråd.

För att vara domare måste man ha svenskt medborgarskap. För att vara behörig att utöva domartjänst måste man vidare ha en svensk juris kandidatexamen eller juristexamen. Med sådan examen jämställs under vissa förutsättningar även en juristutbildning i ett annat nordiskt land. Slutligen är det ett krav att en domare inte får vara försatt i konkurs eller stå under förvaltarskap.

Domare tillsätts av regeringen efter ett ansökningsförfarande. För de högsta domartjänsterna sker dock utnämningar utan ett sådant förfarande. Det är framför allt skicklighet och lämplighet för yrket som är avgörande för vem som utnämns till domare. För att hjälpa regeringen med beredningen av ärenden om domarutnämningar finns en särskild nämnd (Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet). Dess huvudsakliga uppgift är att lämna förslag till regeringen om vilka som bör utnämnas.

Till börjanTill början

Domare är anställda av staten genom fullmakt och är således offentliganställda. En domare kan endast skiljas från sin anställning om han eller hon genom grovt eller upprepat åsidosättande av sina åliggande eller genom att begå brott har visat sig uppenbarligen olämplig att vara domare eller om han eller hon uppnått gällande pensionsålder. Domare är i grundlagen tillförsäkrade självständighet i den dömande verksamheten.

I Sverige finns det en domarutbildning. De personer som genomgår denna utbildning utgör det huvudsakliga underlaget för rekrytering av ordinarie domare. Några formella krav på att ha genomgått domarutbildningen finns dock inte. Det är alltså möjligt för alla jurister att söka domartjänster. De som har genomgått domarutbildningen anses dock normalt ha ett försteg.

För att antas till utbildningen krävs dels juris kandidatexamen dels notariemeritering, dvs. arbete under två år som notarie vid en tingsrätt eller en länsrätt. Den som antas till domar­utbildningen anställs som hovrätts- eller kammarrättsfiskal på prov under sex månader vid en hovrätt eller en kammarrätt. Om provanställningen har varit godkänd anställs fiskalen tills vidare i hovrätten eller kammarrätten. Efter minst ett år är nästa moment i domarutbildningen att tjänstgöra som tingsfiskal eller länsrättsfiskal under två år. Fiskalerna arbetar i den domstolen som domare och handlägger mål och ärenden normalt på samma sätt som de ordinarie domarna.

Till den sista delen av domarutbildningen återvänder fiskalen till hovrätten eller kammarrätten för att tjänstgöra i rollen som domare under minst ett år. Efter genomförd och godkänd tjänstgöring förordnas fiskalen till hovrätts- eller kammarrättsassessor. Domarutbildningen är då slutförd.

Till börjanTill början

Assessorer som efter genomförd utbildning vill bli utnämnda till ordinarie domare arbetar normalt utanför domstolsväsendet i ett antal år med att skaffa sig annan erfarenhet för att så småningom kunna konkurrera sig till en befattning som ordinarie domare.

Den enskildes rättssäkerhet liksom allmänhetens förtroende för rättsväsendet kräver att domarna fattar sina avgöranden utan ovidkommande hänsyn. Domarreglerna innehåller ett antal allmänna principer för hur en domare bör uppträda i sin dagliga gärning och därmed också ge uttryck för olika krav som ställs på en domare, exempelvis objektivitet och opartiskhet och förmåga att behandla alla lika. Därutöver finns det särskilda bestämmelser som reglerar frågan om jäv för domare.

Domare i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna är i de allra flesta fall inte specialiserade utan handhar alla mål som förekommer vid domstolen.

Som nämnts ovan är svenskt medborgarskap ett krav för att bli domare i Sverige. Det finns därför inga möjligheter för utländska medborgare att söka sådan anställning.

2. Advokater

Samtliga advokater i Sverige är privata (allmänna advokatbyråer avskaffade). I motsats till många utländska rättssystem är det i Sverige tillåtet för enskilda personer att själv föra sin talan inför domstol. Det råder alltså varken något ombudstvång eller något advokattvång i vårt land. Det finns inte heller något advokatmonopol i den bemärkelsen att ett rättegångsombud eller ett rättegångsbiträde måste vara advokat. Kraven för att få företräda en person i domstol är alltså inte knutna till yrkestiteln advokat, utan är i stället avhängigt vissa faktorer (såsom hemvist, språkkunskap och lämplighet). I vissa hänseenden är emellertid advokater privilegierade. Exempelvis är det, med vissa undantag, endast advokater som kan förordnas som offentlig försvarare. Vem som helst som uppfyller kraven för ett rättegångsombud kan vara privat försvarare. Till skillnad mot förhållandet i många andra länder finns generellt sett dock ingen kvalitetsskillnad mellan de jurister som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare respektive privat försvarare, eftersom båda typer av försvarare i de allra flesta fall är advokater. Advokat, i svensk mening, är endast den som är ledamot av Sveriges advokatsamfund. För att bli ledamot uppställs vissa formella krav liksom krav på kompetens, erfarenhet och kvalifikationer.

Till börjanTill början

För att bli advokat (dvs. antas i samfundet) fordras följande:

  • hemvist i Sverige, EU, EES eller Schweiz,
  • avlagt jur. kand. (juristexamen),
  • fem års juridiskt arbete efter jur. kand. varav man under minst tre av dessa fem år skall ha tjänstgjort som biträdande jurist vid en advokatbyrå eller drivit egen juridisk byrå,
  • tagit en advokatexamen
  • vara redbar och i övrigt vara lämplig för advokatverksamhet (ej vara domare, åklagare eller annan statstjänsteman) samt ha god ekonomi (ej vara försatt i konkurs eller ställd under förvaltare).

De kompetenskrav som krävs för att bli advokat syftar till att säkerställa att endast den som har tillräckliga kunskaper och i övrigt är lämplig för advokatyrket skall få bli advokat (advokattiteln är en kvalitetsgaranti). Den som utan att vara behörig till det utger sig för att vara auktoriserad som advokat kan dömas till böter.

Vem som helst får starta en juridisk byrå. Det finns inte några krav på viss typ av utbildning eller erfarenhet för att kalla sig jurist och erbjuda yrkesmässig juridisk rådgivning i Sverige.

Det enda lagstadgade förbudet mot att bedriva juridiskt verksamhet är för den som vid utförandet av sitt juridiska biträde har begått ett brott som inte är ringa. En sådan person kan förbjudas att lämna juridiskt biträde för en tid av högst 10 år. Den som lämnar juridiskt biträde och därvid av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd gärning, döms för vårdslöst biträde till böter eller fängelse i högst två år. Talan mot en advokat i dessa hänseenden får dock ske endast efter hörande av advokatsamfundet.

Till börjanTill början

Advokaters verksamhet regleras först och främst av lag (8 kap. rättegångsbalken). Den lagreglering som finns anger kraven för inträde i advokatsamfundet, registrering, hur verksamheten skall bedrivas, delägarskap i bolag, tillsyn m.m. Utöver lagregleringen finns bestämmelser i advokatsamfundets stadgar och dess vägledande regler om god advokatsed. Advokatsamfundets stadgar fastställs av regeringen, vilket gör att samfundet är ett privaträttsligt organ med offentligrättslig karaktär (ingen myndighet). Stadgarna har därmed karaktär av förordning.

En av hörnstenarna i den reglering som omgärdar advokatverksamheten är självständighet. Regler om advokaters oberoende ställning har till huvudsakligt syfte att tillgodose samhällets intresse av en yrkeskår som, underkastad den strängaste sekretess, kan tillhandahålla juridisk rådgivning och juridiskt biträde utan ovidkommande hänsyn och med uteslutande klientens bästa för ögonen. Advokatkåren omfattas av långtgående krav på etiskt uppträdande och står under disciplinär tillsyn i syfte att upprätthålla de högt ställda etiska kraven. Reglerna för advokaters yrkesutövning – särskilt reglerna om organisation, kvalifikation, yrkesetik, kontroll och ansvar – säkerställer att advokater har det oberoende, den integritet och den erfarenhet som konsumenter av juridiska tjänster har rätt att kräva och som är nödvändiga förutsättningar för en god rättsskipning.

De flesta advokater är specialiserade antingen på humanjuridik (familjerätt, straffrätt, m.m.) eller affärsjuridik. Försvarsadvokater är i många fall specialiserade på vissa typer av brottmål, t.ex. ekonomisk brottslighet, narkotikabrott, brott mot kvinnor och brott begångna av ungdomar. Vissa advokater är också specialiserade på mål som rör mänskliga rättigheter. Dessa advokater företräder ofta klaganden som vänt sig till Europadomstolen.

Till börjanTill början

Eftersom Sverige varken har ombudstvång eller advokattvång, finns inga fall där det är obligatoriskt att företrädas av jurister/advokater.

Advokatverksamhet och etablering av advokater behandlas särskilt i direktiv 77/249/EEG om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster (det s.k. advokatdirektivet) och i direktiv 98/5/EG om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (det s.k. etableringsdirektivet).

För att bli advokat i Sverige (dvs. antas som ledamot i Sveriges advokatsamfund) krävs att man har hemvist i EU, EES eller Schweiz, att man har avlagt en svensk jur. kand. eller juristexamen, att man tagit en advokatexamen samt att man gjort sig känd för redbarhet och anses lämplig i övrigt. Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom EU, EES eller Schweiz och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han eller hon har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen skall anses uppfylla kraven på genomgången svensk juristutbildning och svensk advokatexamen och kan därmed om han eller hon därutöver befinns lämplig i övrigt antas till ledamot och därmed bedriva verksamhet under svensk advokattitel. Detsamma gäller den som registrerats hos advokatsamfundet och som därefter under minst tre år bedrivit faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige som huvudsakligen omfattat svensk rätt eller som på annat sätt har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna antas till ledamot.

Till börjanTill början

För den som vill bedriva advokatverksamhet under sitt eget hemlands yrkestitel finns inga särskilda svenska krav på yrkeskvalifikationer.

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte finns några hinder för en utländsk advokat som, utan att etablera sig i landet, vill bedriva verksamhet här. Undantag gäller dock om verksamheten innefattar företrädande av part i svensk domstol. För den som skall vara ombud (och privat försvarare) gäller nämligen särskilda krav på lämplighet (bl.a. såvitt avser redbarhet och insikter i svensk rättsordning) och hemvist i Sverige, EES eller i Schweiz. När det gäller advokater som vill etablera sig i Sverige gäller att dessa skall vara registrerade hos advokatsamfundet och står därmed under samfundets tillsyn. Vad som gäller för svenska advokater skall i stort sett även gälla för advokater auktoriserade i en stat inom EU, EES eller i Schweiz när dessa är verksamma i Sverige.

En advokat behöver inte vara etablerad i Sverige för att bedriva advokatverksamhet här i landet. Däremot måste en advokat som erhållit auktorisation i ett land inom EU registrera sig hos Sveriges advokatsamfund när han eller hon utövar stadigvarande advokatverksamhet, dvs. har etablerat sig, i Sverige under sitt hemlands yrkestitel. Därigenom står han eller hon även under samfundets tillsyn.

Det finns inget krav på svenskt medborgarskap för att bedriva advokatverksamhet i Sverige. En utländsk advokat får bedriva verksamhet i Sverige under sitt hemlands yrkestitel, dock med registreringsskyldighet om verksamheten är stadigvarande. Sedan den 1 juli 2002 krävs överhuvudtaget inte något särskilt medborgarskap för att vinna inträde i Sveriges advokatsamfund, vilket innebär att en utländsk advokat efter en treårsperiod av faktisk och regelbunden verksamhet som huvudsakligen innefattar svensk rätt skall anses uppfylla de krav som ställs för medlemskap i Sveriges advokatsamfund i fråga om utbildning och praktisk verksamhet och således – om han eller hon i övrigt anses lämplig – kan vinna inträde i samfundet och därmed bedriva verksamhet under svensk advokattitel.

Till börjanTill början

Det krävs inga förhandstillstånd för att utländska advokatbyråer skall få etablera sig i Sverige.

Det finns inga krav på att advokatverksamhet måste bedrivas under någon särskild juridisk form. Olika bolagskonstellationer används inom advokatbranschen. Det finns inte ens något krav på att advokatverksamhet måste bedrivas i bolagsform.

En person som ännu inte är advokat och som – t.ex. för att arbeta som biträdande jurist på en advokatbyrå – vill få sin utländska juristexamen erkänd i Sverige måste – om den egna utbildningen väsentligen skiljer sig från den svenska i längd och innehåll – genomgå ett särskilt kunskapsprov.

I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat vara delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets styrelse medger undantag (se 8 kap. 4 § andra stycket RB och 3 § fjärde stycket i Sveriges advokatsamfunds vägledande regler om god advokatsed). Vidare gäller att en advokat inte får vara anställd hos en annan enskild än en advokat, utan medgivande av samfundets styrelse (8 kap. 2 § sjätte stycket RB). Det finns således ett krav på hemvist inom EU, EES eller Schweiz för delägande i advokatbolag. Något nationalitetskrav finns inte, eftersom det inte längre finns något medborgarskapskrav för att bli advokat.

Av dessa regler följer att en advokat inte får bedriva verksamhet tillsammans med personer från andra yrkeskategorier (t.ex. revisorer). Detta förbud mot s.k. Multi Disciplinary Partnerships (MDP:s) är prövat och godkänt av EG-domstolen i det s.k. Nova-målet.

3. Åklagare

Åklagare har en mycket viktig roll inom rättsväsendet och brottmålsprocessen. Åklagaren leder utredningen av brott, beslutar om att åtal skall väckas och för talan vid domstol. Åklagaren har i princip samma självständiga ställning som en domare och det är åklagaren personligen som beslutar t.ex. i fråga om åtal.

Till börjanTill början

För att bli åklagare måste man ha svenskt medborgarskap. För att kunna bli antagen som åklagare måste man vidare ha en svensk juris kandidatexamen eller juristexamen samt genomgått notarietjänstgöring, dvs. arbete under två år som notarie vid tingsrätt eller länsrätt. Med juriskandidatexamen eller juristexamen jämställs under vissa förutsättningar även juristutbildning i ett annat nordiskt land.

Allmänna åklagare anställs genom beslut av Riksåklagaren.

En allmän åklagare utan chefsansvar kallas kammaråklagare. En åklagare som är chef på en åklagarkammare kallas chefsåklagare. En överåklagare är som regel chef för en hel åklagarmyndighet, bestående av flera kamrar. Riksåklagaren är landets högste åklagare.

Alla allmänna åklagare är behöriga att självständigt utföra åklagaruppgifter i såväl tingsrätt som hovrätt. I Högsta domstolen är dock endast riksåklagaren behörig att föra talan.

I Sverige finns en åklagarutbildning. De personer som gått utbildningen utgör det huvudsakliga underlaget för rekryteringen av åklagare. Några formella krav på att ha gått åklagarutbildningen finns dock inte. Det är alltså möjligt för alla jurister som genomgått notarietjänstgöring att söka anställning som åklagare.

För att antas till utbildningen krävs dels juriskandidatexamen eller juristexamen, dels fullgjord notarietjänstgöring. Den som antas anställs som åklagaraspirant. Åklagaraspiranten placeras på en åklagarkammare och får utföra vissa enklare åklagaruppgifter under överseende av en handledare. Efter nio till tolv månader som aspirant sker en prövning om aspiranten kan anställas som assistentåklagare tills vidare. Efter cirka två år som assistentåklagare sker en ny prövning som efter godkännande leder fram till en befattning som kammaråklagare. För åklagare som vill specialisera sig på vissa typer av brottslighet, t.ex. narkotikabrottslighet, miljöbrott och ekonomisk brottslighet, finns särskilda utbildningar.

Till börjanTill början

Åklagaren avgör som förundersökningsledare hur en förundersökning skall bedrivas, vilka gärningar som skall utredas, vilka tvångsåtgärder som skall användas m.m.. Det är viktigt att åklagaren självständigt fullgör sina uppgifter på ett sådant sätt att en rättssäker och korrekt handläggning säkerställts. Åklagaren är skyldig att bedriva förundersökningen objektivt, dvs. hänsyn skall tas också till omständigheter som talar till den misstänktes fördel. Vidare finns bestämmelser om den misstänktes rätt till insyn i utredningen. Riksåklagaren har även utarbetat en rad riktlinjer som gäller vid hanteringen av olika brottstyper. Därutöver finns det särskilda bestämmelser som reglerar frågan om jäv för åklagare.

Inom åklagarväsendet finns det åklagare som är specialiserade på vissa områden, t.ex. miljöbrott, ekonomiska brottslighet och narkotikabrottslighet. Det stora flertalet av dessa åklagare är placerade på de allmänna åklagarkamrarna. Ekobrottsåklagarna är dock placerade på en särskild myndighet, Ekobrottsmyndigheten, där de arbetar tillsammans med specialiserade poliser och ekonomer.

Som ovan nämnts krävs svenskt medborgarskap för att bli åklagare i Sverige. Det finns därför ingen möjlighet för utländska medborgare att söka sådan anställning.

4. Kronofogdar

En kronofogde är en statligt anställd tjänsteman vid en kronofogdemyndighet. En kronofogde handlägger bland annat mål om verkställighet och mål om obetalda enskilda och statliga fordringar (se faktabladet om verkställighet). Dessutom företräds staten regelmässigt av en kronofogde vid konkurs-, ackords- och skuldsaneringsförhandlingar vid domstol.

Den som är chef för en avdelning eller enhet på en kronofogdemyndighet som bedriver exekutiv verksamhet ska i regel vara kronofogde. Däremot finns inget krav på att den som är chef för en kronofogdemyndighet ska vara kronofogde.

I Sverige finns en kronofogdeutbildning. För att antas till utbildningen krävs att man är svensk medborgare, att man avlagt juris kandidatexamen eller motsvarande examen och är notariemeriterad. Det finns också möjlighet att via särskild fastställd praktiktjänstgöring eller ett dispensförfarande ersätta notariemeriteringen.

Den som antas till utbildningen anställs som kronofogdeaspirant. Som aspirant genomgår man en utbildning som pågår under cirka 40 veckor där praktiktjänstgöring varvas med teori. Efter avslutad utbildning sker en prövning av om aspiranten kan anställas som kronofogde.

För kronofogdar finns motsvarande jävsregler som de som gäller för domare

En kronofogde som är placerad på en indrivningsenhet är i regel inte specialiserad. Det finns dock möjligheter att som kronofogde specialisera sig inom t.ex. fastighetsförsäljning eller konkurstillsyn.

Som ovan nämnts krävs svenskt medborgarskap för att bli kronofogde i Sverige. Det finns därför ingen möjlighet för utländska medborgare att söka sådan anställning.

« Juridiska yrken - Allmän information | Sverige - Allmän information »

Till börjanTill början

Senaste uppdatering: 12-07-2007

 
  • Gemenskapsrätt
  • Internationell rätt

  • Belgien
  • Bulgarien
  • Tjeckien
  • Danmark
  • Tyskland
  • Estland
  • Irland
  • Grekland
  • Spanien
  • Frankrike
  • Italien
  • Cypern
  • Lettland
  • Litauen
  • Luxemburg
  • Ungern
  • Malta
  • Nederländerna
  • Österrike
  • Polen
  • Portugal
  • Rumänien
  • Slovenien
  • Slovakien
  • Finland
  • Sverige
  • Förenade kungariket